NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Konsten att dratta på ändan

Härom dagen såg jag om en film som inte tillhör mina direkta favoriter, men ändå har bitit sig fast. Jag tänker på Bo Widerbergs Mannen på taket. Här finns lite väl övertydliga 70-talsmarkörer (man behöver inte vara puritan för att sucka över morgonscenen med Sven Wollter, Eva Remaeus och skitungen), övertydliga spänningsknep (söta barn i vägen för prickskyttar eller skenande helikoptrar), alla är släpigt trötta och uppgivet bittra eftersom det handlar om samhällsrealism bevars. Slutet är rumphugget, och hur tusan kunde man casta Thomas Hellberg som Gunvald Larsson?

Jag skulle nog ändå vilja placera filmen i kategorin ”genial men inget mästerverk”. Filmen är nagelbitande och har en gedigen realistisk stämning, trots överdrifterna. Och bara en regissör som vet vad han gör skulle välja Björn J:son Linds märkliga musik och få den att fungera så kongenialt. Eller för den delen våga placera en folkkär buskisskådis i huvudrollen. Carl-Gustaf Lindstedt hade utmärkt sig som seriös skådespelare innan, men som alla vet gjorde Mannen på taket att han blev etablerad i facket.

Vilket leder över till ett intressant och större ämne: Slapstickskådespelare som visar sig vara utmärkta karaktärsskådespelare.

För just det är inget särskilt ovanligt fenomen. I Sverige har också Nils Poppe, Gösta Ekman och Robert Gustafsson gjort det. Internationellt har vi Jerry Lewis och inte minst Peter Sellers. Robin Williams har visat sig ha full kontroll också över de små nyanserna i bland annat One Hour Photo och Dead Poets Society. Jim Carrey likaså i ett flertal roller. Listan kan göras längre.

Jag menar alltså företrädare för den allra mest fysiska humorn, släkt i rakt nedstigande led med äldre tiders vaudeville och stumfilmsfarser. En av filmhistoriens främsta skådespelare, James Cagney, hade också denna bakgrund, men gick direkt till karaktärsroller på vita duken.

Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför. Att syssla med fysisk humor handlar om att ha sinne för karaktärer och uttryck, allt det som ”gör” en personlighet. De är experter på att krypa in i olika roller och uttrycka sorg, vrede, glädje, ångest… Det som skiljer clownen från en Dramaten-skådespelare är bara graden i utspel. En skådespelare i en fars använder också hela sin yrkeskunnighet för att appellera på bästa sätt till publiken, och vet utmärkt väl varför han väljer att utforma sin karaktär si och så; också där har han allt gemensamt med karaktärsskådespelaren på Dramaten.

Varför blir då recensenter och publik fortfarande förvånade när till exempel Robin Williams gör vad man betraktar som en värdefull rollprestation? Naturligtvis ligger en gammal fördom på lur i bakgrunden. Den fysiska humorn är ju en ”låg” konstform, vilket på något sätt skulle sätta ribban för begåvningen hos dem som företräder den.

Har jag fel när jag påstår detta? Tja, givetvis förnekas det ständigt numera, i alla fall när det påpekas i klartext; alla ”vet” att åsikten inte är comme-il-faut. Men problemet ligger djupare än så. Det var allas vår gamle grek Aristoteles som indelade konsten i högt och lågt. Ju lägre något placeras, desto mer kroppsligt anses det vara. Komedin får oss bara att skratta. Tragedin väcker vårt medlidande. Poesin får oss att tänka och ana en ideal skönhet. En skala från kropp till intellekt, från omedvetet till medvetet. Vi vet alla att det inte stämmer egentligen, och kan inte försvara det sakligt och intellektuellt; men ändå lever vi fortfarande utifrån dess direktiv. Nuförtiden har bara den låga konsten, den förment kroppsliga, fått en annan beteckning: populärkultur.

Vad nu det är.

Enligt svenska kultursidor dels 1) något som ingen längre har fördomar emot, absolut inte! och 2) definieras med Paris Hilton, porrfilmer, veckotidningar, dokusåpor och… tja, porrfilm med Paris Hilton.

Här är vi minsann upplysta och moderna. Men knappast klartänkta.

ANDRA BLOGGAR OM:

Annonser

Single Post Navigation

4 thoughts on “Konsten att dratta på ändan

  1. Hrmmpff!
    Jag gör som jag brukar göra när någon frågar mig om Paris Hilton. Jag svarar så uppriktigt jag kan: ”Vem är Paris Hilton?”

  2. Det här slår bättre: ”Paris Hilton? Är det dottern till affärsmannen Conrad Hilton, med släktrötter i Kløfta i Ullensaker kommun norr om Oslo?”

    Jag säger då bara det: Google är fantastiskt…

  3. Det är svårare att gå från komedi till tragedi än omvänt.

    Ser man allmänt så har ju t ex Hasse Alfredsson haft det trögt som filmare (la av efter ”Vargens tid” 1989), och hans seriösa böcker har inte nått genombrott. Alla vill att han ska skriva ännu en ”Gummitummen” eller ”Ernst Semmelman”. Eller att han ska ställa sig på scen och dra en ”Lindeman”.

    Spexfolk som däremot lyckats bli seriösa är ju Killinggänget. Kudos till dem.

  4. Nej, det är det som sagt inte. Som jag nu exemplifierat finns det till och med gott om ”spexfolk” som lyckats med att vara seriösa. Att det sedan naturligtvis också finns några exempel på misslyckanden är en annan sak.

    Vem kan för övrigt räkna upp lika många och lika goda exempel på ”seriösa” skådisar som lyckats som ”spexfolk”? Just det. Däremot kan man räkna upp en hel del som just misslyckats med det, eller på sin höjd gjort blekt ifrån sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s