NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Yttrandefrihet och postmodernism

Vissa uppfattningar ser jag ingen anledning att ha tålamod med. Det är sådant som knappt är värt att föras fram, och i synnerhet inte i större och seriösa sammanhang (till exempel på debatt- och ledarsidor), eftersom de uppenbarligen inte stämmer.

Tag detta med ”yttrandefrihet”. Det har blivit ”yttrandefrihet” att kunna publicera smaklöst pornografiska karikatyrer med spanska kronprinsen. Det är en fråga om ”yttrandefrihet” när historierevisionister publicerar lögner om Förintelsen. Och det är ”yttrandefrihet” att kunna sprida recept på olagliga bomber eller andra dumheter över Internet. Och så vidare i det oändliga. (Att nämna de danska Muhammed-karikatyrerna i sammanhanget får man dock vara försiktig med. Det såret är ännu inte läkt, och därmed är inte heller sakfrågan upplagd för nyanserad diskussion.)

Detta visar bara att man har en högst dimmig uppfattning om vad yttrandefrihet är och innebär. Eller också vet man det, men har andra skäl att vilja upplösa begreppet i intet.

Yttrandefriheten är demokratins spelplan. Den finns till för att möjliggöra det offentliga samtalet — det samtal vari samhället avgör gemensamma regler, riktlinjer, normer och lagar. Yttrandefrihet i sig legitimerar alltså inte kränkande eller lögnaktiga påhopp, ogrundad ryktesspridning i medier, barnpornografi och så vidare. Lika litet som ”yttrandefrihet” gör det rätt att kalla sin klasskamrat för hora.

Den som av en eller annan anledning vill legitimera något av detta, får helt enkelt utnyttja sin yttrandefrihet för att diskutera saken, inget annat, och eventuellt få opinionen på sin sida. Men så länge de gamla normerna och reglerna gäller på området, får man snällt finna sig i att inte trakassera, sprida lögner, publicera barnpornografi eller något annat som det offentliga samtalet redan har klassat som olämpligt alternativt olagligt. Annars får man ta konsekvenserna när man gör det.

Det är inte svårare än så, och tillhör grundläggande politisk allmänbildning. Ändå verkar det som om folk i allmänhet — inte minst journalister och andra opinionsbildare — för länge sedan glömt detta.

* * *

Det finns nu en förklaring till denna härdsmälta, och den stavas ännu en gång ”postmodernism”.

Postmodernism och relativism slog igenom på allvar i slutet av 80-talet och under 90-talet, efter att ha fått akademiskt fotfäste på 70-talet. Uppfattningen att det inte finns några sanningar, ingen objektiv verklighet, och att alla ska ha rätt till ”sin verklighet”, blev mer populär än någonsin. Rätten till den subjektiva verkligheten — hur orimlig den sedan än var — förknippades i sin tur med nyliberalistiska ideer. Postmodernism blev i stor utsträckning synonymt med något slags äkta demokrati — allt skulle kunna yttras och ifrågasättas obehindrat av otyg som lagar och kollektivets normer. Individen, alltså Subjektet, framför allt.

Så när en historierevisionist som Faurisson fabricerade fakta som bara stödde nynazismens sak, borde han i demokratins och yttrandefrihetens namn ha rätt att göra det; det var ju ”hans verklighet”. Att Faurisson med största sannolikhet var helt medveten om att han konstruerade osanningar, lät sig inte heller påpekas. Ty i alla händelser är en uppfattning om verkligheten lika sann och falsk som alla andra. Naturligtvis fick Faurisson ändå en hel del kritik, men den postmodernistiska diskursen gav honom också en plattform och legitimitet.

Nyliberalismen hade en guldålder på 90-talet, tillsammans med andra extrema politiska ideologier. Detta skildrade Gellert Tamas i sin reportagebok Lasermannen. Om postmodernismen var skyldig till att föra fram den politiska extremismen kan jag inte påstå, men de båda strömningarna stödde och förstärkte otvivelaktigt varandra.

Den upplösning av demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen som skedde då, har vi fortfarande inte lyckats reparera.

ANDRA BLOGGAR OM:

Annonser

Single Post Navigation

7 thoughts on “Yttrandefrihet och postmodernism

  1. Man kan ju nästan bevisa deras kortsynthet o motsägelsefullhet:

    Om det är en ”objektiv sanning att: det inte finns några objektiva sanningar”,
    så finns det åtminstone EN objektiv sanning, nämligen, nämnda tes.

  2. Något annat som brukar ta skruv är detta:

    Påstående: ”I min värld är allt subjektivt.”

    Svar: ”I min värld har du fel.”

    Det visar också tydligt hur relativism omöjliggör samtal och vettiga överenskommelser.

  3. Xarion on said:

    Visst. Kanske inte är så kul att bli karikerad. Man skulle till och med kunna säga att det är olämpligt och osmakligt.
    Men å andra sidan, om vi ska förbjuda och bestraffa allt som är olämpligt och osmakligt så måste vi definiera vad som är olämpligt och osmakligt. Eftersom alla kommer att ge dig olika svar på den frågan så återstår: VEM ska avgöra vad som får och inte får sägas/målas/ritas/påstås.
    Jag tycker själv att folk som förnekar Förintelsen är idioter. Det tycker nog de flesta. Men ska det vara förbjudet att vara en idiot.
    ”Nej men det ska vara förbjudet att fara med osanningar”, säger du och kommer med en drapa om postmodernismen.

    Påstående: ”I min värld är allt subjektivt.”
    Svar: ”I min värld har du fel.”

    Om någon far med osanningar så ska vederbörande inte mötas med förbud, utan med saklig diskussion och sakliga påståenden. Idioter som förnekar Förintelsen är exempelvis väldigt lätt att prata bort i en diskussion. Det är bara att släpa fram fakta och idiotförklara dem.
    Att göra någonting annat bevisar bara att man inte kan diskutera, alternativt inte klarar kritik eller helt enkelt saknar humor. Ett exempel är det här:

    Påstående: ”I min värld är Socialdemokraterna dåliga.”
    Svar: ”I min värld har du fel.”

    Om den gängse uppfattningen (”kollektivets normer”, som du så fint uttrycker det) skulle vara den att Socialdemokraterna är några hyvens killar och inget annat, så ska det enligt dig alltså vara förbjudet att påstå motsatsen och dessutom förbjudet att karikera dem? Vill minnas att det finns en hel rad med karikatyrer på Göran Persson. Det skulle med andra ord vara helt i sin ordning att bura in någon för detta.
    Karikatyrtecknaren Lindström skulle få det svårt, så jag antar att det är tur att han inte bor i Spanien.

  4. Vi behöver inte definiera här och nu vad som kan anses vara olämpligt. Vi vet alla vad smutskastning och kränkning innebär, och hur man går tillväga för att göra det. Ingen uppfattar egentligen den spanska karikatyren på annat sätt.

    Jag har naturligtvis inte skrivit något om generella förbud. Vissa saker kan lämpligen förbjudas – t.ex. spridandet av barnpornografi – medan annat gott kan regleras av kollektiva normer, sund moral, normal vett och etikett.

    Om någon far med osanningar så ska vederbörande inte mötas med förbud, utan med saklig diskussion och sakliga påståenden. […] Det är bara att släpa fram fakta och idiotförklara dem.

    Jag håller inte med om att saklig diskussion alltid är effektivt. Fakta mot t.ex. förtintelseförnekare finns redan tillgängliga för alla, också för dem själva. Saken är bara den att de inte bryr sig om sant eller falskt, fakta eller ofakta. Att inlåta sig i diskussion utnyttjas bara av dem för att föra ut sitt budskap och locka till sig potentiella anhängare. Det handlar enbart om maktkamp, inte saklighet.

    Vi ser så gott som aldrig en person med politisk agenda erkänna att han/hon har fel. En skicklig politiker kan t.o.m. ge intryck av att ha rätt trots att han/hon har sakligt dunderfel.

    OBS! Jag skriver inte att lögnspridning måste vara förbjudet.

    Ibland kan förbud vara berättigat, oftast kan man bara ignorera det. Ingen har skyldighet att diskutera med förintelseförnekare bara för att de uttrycker en åsikt. Ingen har heller skyldighet att publicera dem av samma anledning.

    Om de vill publicera sig, har de sin fullständig rätt – sin yttrandefrihet – att ordna det för egen maskin.

  5. Kan hålla med i det mesta här, men ställer mig frågande till detta påstående:

    ”Rätten till den subjektiva verkligheten — hur orimlig den sedan än var — förknippades i sin tur med nyliberalistiska ideer.”

    I vad grundar sig detta synsätt? Jag har aldrig hört det förut, och ingen jag känner som skulle vilja kalla sig för nyliberal, eller den amerikanska varianten libertarian (för att inte förknippas med demokraterna som kallar sig liberala där) eller helt enkelt ”klassiskt liberal”, vilket jag själv brukar göra, anser att postmodernism och relativismen är något positivt. Tvärt om. Allra minst jag själv om du slänger ett öga på min blog 🙂

    För mig är (ny)liberalism en politisk åsikt, inte en vetenskaplig eller metafysisk. Den innebär inte alls att man sätter ”subjektet” före allting annat. Dock erkänner man individen som den minsta enheten i samhället, med en absolut rätt till sin frihet, grundat i synen på självägande och rätten att sträva efter lycka, själv eller tillsammans med andra.

    Skulle vara intressant om du kunde utveckla ditt resonemang i en egen post kanske?

  6. Johan: Min poäng är den att postmodernism och nyliberalism har starka beröringspunkter, och att nyliberalismen därför fick en god skjuts av pomo-vågen. På grund av det postmodernistiska klimatet på 80-90-talen blev det också svårare för det etablerade samhället att mota bort de extremistiska strömningarna i allmänhet (alltså även högerextremismen).

    Att nyliberalism och postmodernism flyter samman historiskt är belagt. Jag behöver inte gå in på det i detalj eftersom denna bloggtext ger ett bra referat, och utreder dessutom kopplingen till vänsterrörelsen.

    Du har rätt i att postmodernism inte längre är särskilt populärt bland nyliberaler. Istället lever den kvar i god välmåga inom vänsterrörelsen, den s.k. pomo-vänstern. Jag har inte särskilt mycket sympati med den heller, så att alla vet 😉

  7. Nu förstår jag din poäng bättre, och har väl faktiskt inte mycket att invända. Beröringspunkterna finns såklart, inte minst vad gäller härledande av rättigheter; ur något objektivt metafysiskt, naturrätt, eller ur utilitaristisk utgångspunkt t ex…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s