NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Bindgalet

Dagens Nyheter Kulturs bloggar är inte mycket till bloggar (är det ens en blogg när det saknas kommentarfunktion?), men ofta är de i alla fall intressanta att läsa. Jonas Thente begår nu senast en postmodernistisk uppgörelse och skriver ironiskt:

Man borde anamma den där lite new-ageiga, bindgalna trenden att förklara uppenbara osanningar med ett käckt: jamen det är min sanning

… med uppenbar anspelning på debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar.

Men hur ”trendigt” är det egentligen? Samma halsstarriga, postmodernistiska, subjektiva-in-absurdum-försvar användes av Bonniers redaktörer när Per Gunnar Evanders roman I min ungdom speglade jag mig ofta (2005) maldes sönder i kulturdebatten. Någon ifrågasatte till och med om DN Kultur borde tillåtas att ge en annan bild av Evanders ”personliga sanning”…

Själv har jag hållit stånd mot sådan intellektuell härdsmälta ända sedan tonåren. När man växte upp och umgicks i humanistiska kretsar under postmodernismens glada dagar på 80-90-talen fick man veta att även självklarheter minsann kunde — och borde! — ifrågasättas eftersom det ändå inte finns några sanningar. Och å andra sidan att ingen ska ifrågasätta någon annans uppfattning eftersom det minsann är hans eller hennes sanning.

En riktigt praktfull och på sitt sätt imponerande förvirring. Sanktionerad inte minst på vårt lands universitet. Att betänka.

ANDRA BLOGGAR OM:

Annonser

Single Post Navigation

5 thoughts on “Bindgalet

  1. Ska förresten tillägga att jag läst lite litteraturvetenskap (med genusperspektiv) också… där var det inte lika chillat med postmodernismen 🙂

  2. Ack ja, den postmodernismen. Läser på universitetet själv just nu (Beteendevetenskap/Psykologi och Klinisk Psykologi) och tack och lov så har alla föreläsare och handledare haft en ganska chillad inställning till det här med ”postmodernistiskt tänkande”. Läste däremot om en vetenskapssyn som fick det att klicka till i mig för en gångs skull, kallad ”kritisk realism”. Där man (om jag förstått det rätt) även i de mest luddiga samhällsvetenskaper som anropologi och sociologi kan erkänna att det finns en grundläggande, objektiv sanning – ”detta hände verkligen på detta sätt”; ”dessa var den personens grundläggande avsikter med denna handling”, MEN att vi med våra begränsade möjligheter att se alla sammanhang, samla alla fakta och förstå världen utan att vara färgade av vår fårskallighet har näst intill omöjligt att nå fram till denna sanning. Allt blir bara approximationer. Jaja, jag gillade beteckningen i alla fall. ”Kritisk Realism”.

    Trevliga bloggar fresten!

    Lasse C

  3. Din beskrivning av ”kritisk realism” – att det finns en objektiv sanning, som vi ofta bara har oerhört svårt att nå fram till – har alltid varit en självklarhet för mig, och det har varit en självklar uppfattning ända sedan upplysningstiden. Därefter förvred postmodernismen huvudet på folk – och numera är det inte svårt att hitta intelligenta, belästa människor som inte ens förstår uppfattningen… Skrämmande.

    När det gäller postmodernism och genusteori, så kan man gott påpeka att Eva Lundgrens ”forskning” utgick från en relativistisk metod som tydligen kallas hermeneutisk (tolkande). Mycket riktigt har hon också kommit fram till insikten att det finns ett utbrett satanistiskt och pedofilt nätverk bland samhällets patriarkala toppar. Regeringen fann det sedan lämpligt att anlita henne för att göra ”könsmaktsordningen” till statsvetenskap (eller -religion).

    Dubbelt skrämmande.

    Hur som helst. Tack för kommentarerna!

  4. Råkade halka in här när jag sökte på ”bindgalet” (språkforskare som undersöker hur det används). Skulle vilja säga något till försvar för postmodernismen – inte dess mediala avarter, att det inte skulle finnas någon sanning utan bara perspektiv, utan ursprunget: att undersöka latenta värderingar i utsagor.
    Sen verkar Thente ha en lite lättsinnig inställning till sant och falskt, men det är en annan historia.

  5. Martin: Det är inte några ”mediala avarter” utan lever i högsta välmåga bland våra universitets humanister. Det är tämligen skrämmande att höra sin egen lärare i idéhistoria hävda att all historisk vetenskap är ”konstruktioner” och knappt kan gå med på att det är ett faktum att Martin Luther var en historiskt mycket betydelsefull person.

    Akademiker som du borde vara mycket mer intresserade av att se till vad som rimligtvis är sant, inte stirra sig blinda på alla möjligheter det finns att ifrågasätta än det ena och än det andra. Allt kan ifrågasättas i det oändliga, bara man vill; men om vi inte utgår ifrån att vissa saker upenbart är sanna, och vissa andra saker rimligtvis är mer sanna än andra, så hamnar vi i en absurd intellektuell situation. Det är klassisk kritisk realism som ska gälla, inte postmodernistiskt tjafsande.

    Jag har lagt märke till denna tendens du uttrycker. Så fort en absurd akademisk strömning sipprar ut från institutionerna och spricker i omvärldens solljus, så står genast en kör studenter och akademiker och hävdar att det bara är ”mediala avarter”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s