NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “september, 2007”

Bokförsäljningen

… är över sedan torsdagen 4/10, så alltså är det lika bra att radera posterna med bokuppräkningen. Det gick för övrigt bra och inbringade några tusenlappar — ber att få tacka!

/ Rickard Berghorn

Poe & Big Bang går vidare

Det här blir något av en anemisk dagboksanteckning, men utifrån implikationer för bloggen.

Genom Nikanor Teratologens försorg fick jag ikväll besked om att en mer genom- och utarbetad version av postningen Poe som kosmologisk profet är inplanerad som essä i Tidningen Kulturen, antagligen nästa månad. Det känns riktigt bra, eftersom det är en av mina texter som inte bara handlar om skönlitteratur eller film.

Så nu är den ursprungliga bloggtexten struken. Jag antar att tidningen lägger ut essän på sin hemsida och kan länkas till vad det lider. [Edit: Här är länken.]

/ Rickard Berghorn

Marmeladkung

Här ett tips, som bevis på att också ett sådant fysiskt fenomen som jag — vilken dessutom är försedd med en smakfullt überbildad och arrogant personlighet — kan uppvisa vänliga sidor emellanåt: 

Kasta gärna ett öga på nya bloggen Marmeladkungen av Fredrik Granlund. Han behöver uppenbarligen uppmuntran, som det nu blivit på det personliga planet. Jag har publicerat honom åtminstone en gång, och han har blivit utgiven med noveller och dikter av en del andra förlag, till exempel Schakt.

Han beskriver sig själv som en genomärlig människa; och det är så jag uppfattar många av hans texter. Ibland är det direkt smärtsamt att läsa — på ett bra sätt. Det händer också att jag blir förbryllad. Då och då trasslar man in sig i texter eller stycken som är rena ogrässnåren; eller möjligen bör liknas vid jäsande ordmassor av bubblande förgängelse. Ett sammanbrott av strukturer och naturlagar, ur vars alkemiska häxbrygd vi måhända skönjer begynnelsen av nya ord, uttryck och världar, som pockar på att springa fram likt sammetsskimrande och tvetydiga nattorkidéer. Etc.

Den malplacerade, och malplacerat interna, Lovecraftparodin åsido. En bra blogg, inget annat, fast rensa gärna upp i framtida rabatter. Föreslår redaktören.

* * *

Edit: Jag hoppas att den lilla kritiken jag framförde (mer i klartext: slarvigt skrivet här och var) uppfattas på rätt sätt. Varför det skulle utmynna i Lovecraftparodi funderar jag fortfarande på.

/ Rickard Berghorn

Matematik och verklighet

[Uppföljning till Varför är axiom sanna?]

Angående en tidigare kommentarsdiskussion: Jo, jag hävdar bestämt att den vanligt förekommande åsikten "matematik har inte med verkligheten att göra" är helt uppenbart osann. Naturligtvis syftar jag på den sortens matematik vi väljer att använda oss av i vår mänskliga erfarenhetsvärld. Att jag sedan inte nyttjar fackuttrycket "mängdteorier" utan skriver om "olika slags matematik" borde inte ställa till problem. Utom möjligen för matematiker med akademiska krav.

Sant är förvisso att man kan konstruera olika sorters matematik, mer eller mindre främmande för vår vardagserfarenhet, beroende på vilka axiom man väljer att använda (urvalsaxiomet). Men poängen är att det finns en anledning till att vi använder en viss sorts matematik (närmare bestämt den som — väl? — definieras av Zermelo-Fraenkels mängdteori) när vi slipar linser, konstruerar byggnader eller beräknar färdvägen för en rymdsond.

Anledningen är givetvis att vi vet att den matematik vi förlitar oss på är applicerbar på vår verklighet. Och detta vet vi blott och bart genom — falsifikation.

* * *

Edit: Den uppmärksamma läsaren förstår nu att parallellaxiomet kan anses motsvara urvalsaxiomet i Euklides geometri. De fyra andra axiomen hos Euklides är beroende av varandra, men parallellaxiomet kan ersättas med valfritt annat efter behov, och därigenom skapa olika sorters icke-euklidisk geometri.

Edit 2: Den uppmärksamma läsaren förstår också att urvalsaxiomet bara är självklart sant i specifika situationer. Parallellaxiomet är en självklar sanning givet att ytan är plan, medan de övriga axiomen hos Euklides är giltiga i all slags geometri. Om ytan är en perfekt glob gäller ett annat (urvals)axiom, som är lika självklart sant i det sammanhanget. Vad som avgör vilket axiom som ska användas, är fortfarande uteslutningsprincipen — d.v.s. vad vi gott kan kalla falsifikation.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPVETENSKAPSTEORIKUNSKAPSTEORIAXIOMKARL POPPER

/ Rickard Berghorn

Säker kunskap och objektiva sanningar

[Min förra postning kommenterades på en maillista, och jag tror mitt svar förtydligar ganska bra var jag står och menar i frågan om sanning och kunskapsteori. Jag publicerar svaret här också.]

Ahrvid Engholm:

Jag undrar vad du menar med att de fyra första axiomen "justerats"? Det kan jag inte påminna mig skett, helt enkelt för att axiomen — som du säger — är självklart sanna.

Några Hilbert, Tarski och Birkhoff har var för sig förtydligat och kompletterat Euklides geometri. Jag känner inte till detaljerna, men det går att fördjupa sig i här. Det handlar alltså bara om justering, inte att de skulle ha ogiltigförklarat Euklides.

Jag, i alla fall, vill uppfatta axiom — som t.ex. Euklides’ — att vara självklara sanningar helt enkelt för att de är så grundläggande att det inte finns någon annat fundament för vilka man kan placera bevis för axiom på. Axiom är fundamentet. Ett axiom är helt enkelt bara ett utsnitt av universums och hela tillvarons själva struktur; den måste vara sann ty annars faller universum samman.

Problemet är ju att så många filosofer — postmoderna såväl som andra — inte nöjer sig med konstaterandet "det bara är så". Man kräver bevis, men tycks inte ha någon klar uppfattning om hur dessa bevis skulle se ut. Filosofer har alltid varit bra på att ifrågasätta och plocka sönder, sämre på att vara konstruktiva.

Bertrand Russell hävdade att vi kan vara säkra på vissa kunskaper. Det fanns ingen noshörning i rummet! Men då började Ludwig Wittgenstein leta runt eftersom det alltid fanns en liten — försvinnande liten — möjlighet att noshörningen faktiskt var där. Det är väl ingen som förnekar att Wittgenstein i princip hade rätt, men möjligheten att han skulle finna noshörningen i rummet var så löjligt liten att det inte fanns någon rimlig anledning att räkna med det. Och det kan bara ha varit det som Russell menade med säker kunskap.

Den uppfattningen fungerar helt enkelt utmärkt; det är sådan säker kunskap som gör att vi kan bygga öresundsbroar, skicka rymdsonder till Uranus, konstruera superdatorer och förklara hur elementarpartiklar uppför sig (med laserteknik och annat som följd).

Men relativister och postmodernister har gått i Wittgensteins fotspår, stirrat sig blinda på den där löjligt lilla noshörnings-möjligheten, tappat allt sinne för proportioner och förlorat verkligheten ur sikte. Finns det undantag så finns det ingen regel, säker kunskap existerar inte, verkligheten är en illusion, allt är subjektivt… Rent struntprat — som man tyvärr fortfarande stöter på i mängd och överflöd. Det har blivit floskler så ingrodda i humanistiska kretsar, att man inte längre tycks vara medvetna om sammanhanget de kommer ifrån.

Jag hävdar:

1) Det finns säker kunskap.

2) Att det finns säker kunskap tyder starkt på att det också finns objektiva sanningar.

3) I alla händelser finns det betydligt mer som talar för att objektiva sanningar existerar, än att "allt är subjektivt".

4) Alltså är det rimligtvis den uppfattningen vi bör förlita oss på, och ha som ledstjärna när vi söker kunskap.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPVETENSKAPSTEORIKUNSKAPSTEORIRELATIVISMPOSTMODERNISMOBJEKTIVITET

/ Rickard Berghorn

Varför är axiom sanna?

Postmoderna relativister har ägnat ett speciellt intresse åt begreppet axiom inom vetenskap och matematik. Axiom är alltså de självklara — självevidenta — sanningar som används för att bygga upp ett hållbart och konsistent komplex av teorier och "större" sanningar. Euklides fem geometriska axiom (eller postulat) brukar tas som exempel:

1) Any two points can be joined by a straight line.

2) Any straight line segment can be extended indefinitely in a straight line.

3) Given any straight line segment, a circle can be drawn having the segment as radius and one endpoint as center.

4) All right angles are congruent.

5) Parallel postulate. If two lines intersect a third in such a way that the sum of the inner angles on one side is less than two right angles, then the two lines inevitably must intersect each other on that side if extended far enough.

Av dessa är det egengivna sanningsvärdet bara tvivelaktigt i det femte, parallellaxiomet, och lär ha ställt till problem för Euklides själv. Parallellaxiomet är bara giltigt på plana ytor och till exempel inte på ytan av ett klot; summan av en triangels hörn kan vara både större och mindre än 180°, vilket dock inte är något egentligt problem inom geometrin. I övrigt har de geometriska axiomen justerats av andra efter Euklides. Det innebär inte att Euklides ursprungsaxiom skulle vara felaktiga. Att justera är per definition något annat än att ogiltigförklara; men begreppsglidningen har varit populär bland nämnda relativister.

Varför har relativister svårt att acceptera vetenskapliga och matematiska axioms sanningsanspråk? Det finns inlindat i engelska Wikipedias definition:

An axiom is a sentence or proposition that is not proved or demonstrated and is considered as self-evident or as an initial necessary consensus for a theory building or acceptation. Therefore, it is taken for granted as true, and serves as a starting point for deducing and inferencing other (theory dependent) truths.

Ett axiom anses alltså inte kunna bevisas eller prövas. Citatet här går till och med så långt att det vänder upp-och-ner på resonemanget: axiom skulle vara en följd av teorierna och inte tvärtom… Återigen ett exempel på hur postmodernistiskt flummeri har korrumperat kunskapsteorin.

Det finns nu ett enkelt sätt att förklara varför ett axiom kan göra anspråk på att vara en grundläggande sanning. Det handlar kort sagt om den vetenskapliga metoden, falsifikation.

Vetenskapsfilosofen Karl Popper visade att teorier och hypoteser aldrig kan bevisas, bara motbevisas. Om en vetenskaplig teori står emot alla upptänkliga sätt att motbevisa — falsifiera — den, kan vi vara säkra på att den har generell giltighet, med andra ord är en objektiv sanning. Av den anledningen har vi alla skäl i världen att förlita oss på Einsteins relativitetsteori, eftersom den dels kan prövas (utsättas för falsifikation) och dels inte har mött några motsägelser. Detta innebär naturligtvis inte att relativitetsteorin måste fungera felfritt i alla nya sammanhang vi kan stöta på. Den kan mycket väl behöva justeras mot nya fakta i framtiden; men att justera är som sagt något annat än att ogiltigförklara. Att relativitetsteorin ger en beskrivning av universum som ligger mycket nära verkligheten, kan vi vara övertygade om.

Ett axiom är en självklar sanning, eftersom vi inte finner några anledningar att betvivla det. Axiom motstår varje försök till motsägelse. Med andra ord: de motstår varje försök till falsifikation och har därför generell giltighet.

[Not: Falsifikation som princip behöver naturligtvis inte vara begränsat till vetenskapliga teorier, utan handlar i grunden om kunskapssökande. Läs i övrigt mer i postningen Matematik och verklighet]

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPVETENSKAPSTEORIKUNSKAPSTEORIAXIOMKARL POPPER

/ Rickard Berghorn

Fint och fult II

Visste du att Kerstin Ekman är en deckarförfattare? Jodå, hon är fast rotad i genren, från debuten med 30 meter mord (1959) fram till den ytterligt hyllade Händelser vid vatten (1993).

Att den sista är en deckare, belönad av Svenska Deckarakademin samt komplett med mord och nagelbitande polisutredning, blev dock nogsamt förtiget i recensioner och artiklar. Varför? Helt enkelt för att Kerstin Ekman, som till och med blivit invald i Svenska Akademien, anses skriva så bra och högtstående att man inte vill "skita ner" författarskapet genom att förklara henne för vad hon är: en av Sveriges främsta deckarförfattare. När det ändå nämns bortförklaras saken med det meningslösa men ack så vanliga cirkelresonemanget vars andemening lyder "Deckare är dålig litteratur, men Kerstin Ekman skriver ju bra; alltså kan hon egentligen inte vara en deckarförfattare".

Skitsnack, kära skönandar och flumtänkta kulturknuttar. Litteraturformer har inget med hög eller låg kvalitet att göra, det finns bara bra och dåliga författare. När man inser det blir saker och ting mycket enklare. Samt vettigare, inte minst.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTAREKERSTIN EKMANDECKARELITTERATURKULTURDEBATTSVENSKA AKADEMIENPOPULÄRKULTURFINKULTURFULKULTUR

/ Rickard Berghorn

Post Navigation