NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “oktober, 2007”

Kosmos, Poe och — Nihonshu!

Idag låg nya numret av den allt mer oumbärliga Tidningen Kulturen i brevlådan, innehållande min essä "Edgar Allan Poe som kosmologisk profet". Den finns dessutom att läsa på hemsidan också (kursiveringarna borta här, och första stycket är egentligen en ingress).

* * *

Edit: Med anledning av hur den här posten har utvecklat sig, skrev jag en ny rubrik (8/11). Läs off topic-diskussionen med en viss tokspelare vid namn Nihonshu i kommentardelen — den är ganska skoj.

/ Rickard Berghorn

Allt och intet

Vare sig man förlitar sig på att vårt universum uppstod genom rent naturliga fysikaliska processer eller att en gud skapade det, finns det allt som oftast ett underförstått antagande i den gnagande frågan. Vi förundrar oss över att något alls existerar och känner ett behov av att få veta varför. Och även om vi undviker ordet "varför", eftersom det inte måste finnas någon intention med universums uppkomst, så önskar vi oss i alla fall en förklaring till hur allt uppstod.

Ju mer jag funderat på detta, desto mer omotiverat finner jag det underliggande antagandet. Vad är det egentligen som säger att existens skulle vara ett mer "konstigt" tillstånd än icke-existens? Ingen jag ställt frågan till, har kunnat ge något svar. Rannsaka gärna dig själv också — varför skulle det vara mer obegripligt att något existerar, än att det inte gör det? Åsikten bygger bara på en ingrodd tankevana, en ogrundad känsla och fördom.

Jag vill snarare påstå att vår verklighet utmärker sig genom ungefär lika mycket existens som icke-existens. Allt i universum är statt i förändring även om det kan gå långsamt och omärkligt, ingenting förblir som det varit. En molekyl som fanns för fyra miljader år sedan behöver inte längre finnas till; och nu finns inte en molekyl som kanske kommer att finnas om fyra miljarder år.

Det verkar snarare som om man blandar ihop frågan om existens/icke-existens med problemet som gäller komplexiteten hos mycket av det som existerar. Uppkomsten av komplexiteten hos till exempel en bakterie är svår att förklara, men inte omöjlig med hjälp av naturligt urval, biokemi och fysik i kombination. Å andra sidan framstår inte elementarpartiklarna, som utgörs av de två familjerna kvarkar och leptoner, som särskilt komplicerat uppbyggda, även om deras natur som både partiklar och vågor leder till att de beter sig på ett obestämbart sätt som kan uppfattas som förnuftsvidrigt (obestämbarhetsrelationen; kvantmekanik). När det gäller de fundamentala krafterna starka kraften, elektrosvaga kraften och gravitation utmärker de sig inte ens genom någon direkt komplexitet, utan kan ses som olika spänningsförhållanden mellan partiklar — spänningsförhållanden som i sig utgörs av gaugebosoner och utbytet av dem, vilka kan betraktas som en tredje familj elementarpartiklar. Allt detta enligt den så kallade standardmodellen.

Dessa kvarkar, leptoner och krafter (eller gaugebosoner) är egentligen de enda byggstenar som finns; atomer, molekyler och vår trygga vardag liksom för den delen bakterien i fråga, har formats av dem i olika stadier av komplexitet. Dessutom tyder det mesta på att de inte existerar oberoende av varandra, utan snarare är variationer av samma material; kvarkar och leptoner är "knyten" av fundamentala krafter, och de fundamentala krafterna är en och samma kraft i olika manifestationer. Den moderna partikelfysiken är svårbegriplig på många sätt, men mycket enkel och överskådlig på andra.

*

VARFÖR JUST EXISTENS/ICKE-EXISTENS?

Här kan man göra invändningen att visst, "Varför existens?" är inte en mer väsentlig fråga än "Varför inte?"; utan den väsentliga frågan är Varför är det på detta sätt? Med andra ord, varför konstitueras vår värld av just denna ringdans mellan existens och icke-existens? Min invändning är: Kan det vara annorlunda?

Det låter kanske som en märklig invändning, nu när till och med vissa teoretiska fysiker spekulerar om parallella universum och multiversum. Men det handlar fortfarande i grunden om samma sak: existens och icke-existens, vare sig dessa universum har kontakt med vårat eller inte. Inom kvantfysiken existerar en partikel bara på en sannolikhetsskala, men inte heller här kommer man ifrån begreppen existens/icke-existens. Även föreställningen om en gud inbegriper att han måste ha haft något slags existens innan han skapade vårt universum. Med andra ord: Begreppen existens och icke-existens är så grundläggande att vi omöjligt kan frigöra oss från dem.

Vi kan alltså inte skapa oss begrepp för något ännu mer grundläggande; begreppen ger dessutom varandra mening och innebörd, eftersom det ena förutsätter det andra. Tyder det då på att de motsvarar en lika grundläggande egenskap eller princip hos verkligheten — det vill säga att det omöjligt kan vara annorlunda? Eller har vi bara kommit till gränsen för vår mänskliga, ofullkomliga fattningsförmåga?

Jag har ärligt talat ingen aning. Men så länge inget annat bevisas, anser jag det vara mest rationellt att förlita sig på den första uppfattningen: Det kan omöjligt vara annorlunda.

*

KVANTKOSMOS

Alltså väljer jag, strikt filosofiskt, att betrakta det oupplösliga förhållandet mellan existens och icke-existens som den absolut mest grundläggande principen hos verkligheten. Den uppfattningen kan till och med förankras i modern fysik:

Den överväldigande största delen av universum är tomrum, vakuum. Vakuum beskrivs inom kvantfysiken som ett hav av kvantfluktuationer eller "kvantskum", i själva verket ett tillstånd där alla partiklars existens är lika sannolik och osannolik, och där allt som kan hända därför ständigt upphäver varandra. En partikel börjar existera för att i samma kvantögonblick omintetgöras av sin motsats, en antipartikel, vars existens där och då är exakt lika sannolik. Det är helt enkelt fullt möjligt att skapa partiklar "ur intet". I praktiken innebär det att man ger den potentiellt existerande (eller "virtuella") partikeln ett tillskott av energ
i och därmed en utsträckning i tiden, det vill säga ökar dess sannolikhet för att inte omgående förintas av en antipartikel.

Inom astrofysiken finns teorier om att dessa kvantfluktuationer föregick Big Bang, med modifikationen att man bör vara försiktig med benämningen vakuum, vilket snarare ger bilden av ett tomrum eller "tomt utrymme". Innan den stora explosionen fanns ingenting, eller snarare allt och intet: partiklar och antipartiklar, en tidsriktning och en motsatt, Big Bang och anti-Big Bang. Men någon skevhet i jämvikten uppstod, och den skevheten lever vi i här och nu. Allt är inte längre lika sannolikt, i alla fall inte vad gäller den materiella delen av universum. Universums utveckling med dess växande entropi och sönderfallande atomer är ett sökande tillbaka till denna ursprungliga termodynamiska jämvikt med lägsta möjliga energi. Allt kommer åter att uppluckras till tomrum, vakuum, kvantfluktuationer… Jag beskriver det kanske poetiskt, men det är en enkel sammanfattning av teorierna bakom kvantkosmologi. (Mer överskådligt förklarande är denna sida med nyttiga länkar.)

Med andra ord: Varat och intet i en evig dans.

* * *

Ett tack till Enkla bloggen för inspiration till detta, främst genom posten Materiens mysterium.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPFILOSOFIRELIGIONEVOLUTIONBIG BANGKVANTFYSIKKVANTMEKANIKKOSMOLOGI

/ Rickard Berghorn

Cyberhöst

Det är en märkligt loj stämning.

Några timmar varje dag sitter jag på något kafé i Varberg. Fikar på krita — ofta lätt att ordna bara man lär känna personalen — och lusläser dagens tidningar, bredvid laptopen och mitt mobila bredband. Sedan i lugn mak tillbaka hem till stugan vid havet. Tv:n står på i bakgrunden, Simpsons och familjen Bundy har blivit mina kulturella inventarier. Slappt chattande och några rader långa mail, för det mesta inloggad på Facebook. Det är oktober och höst. Jag lever på nätet.

Min ekonomi har varit barskrapad större delen av denna stora flyttmånad, men det är inget problem och ordnar sig i dagarna. Jag har inte tråkigt, är inte nedstämd. Tror snarare att jag mår ovanligt harmoniskt… Tillåter mig att bara finnas till.

Bloggandet? Här ligger redan två opublicerade poster, som jag är riktigt nöjd med. Kräver bara en finslipning — de närmsta dagarna? Borde också skriva något skarpt och mediakritiskt om den närvarande Facebook-hysterin, ett journalistiskt icke-avslöjande som knappt har någon saklig grund men ändå fått bisarra proportioner.

Håll utsikt.

/ Rickard Berghorn

Psykologi är enkelt

… att skildra i litteratur, film och andra berättande medium, tro det eller ej. Jag kommer att tänka på det i dessa Nobelpristider, när den finkulturella litteraturen diskuteras mer än vanligt. God psykologi anses ju ofta konstituera just denna finkultur. Men som sagt: Att skriva psykologiskt trovärdigt är ingen konst.

Jag har en känsla av att vi som arbetar med skönlitteratur (utgivning, redigering eller eget författande) helst inte ska avslöja detta. Så alltså är det just det jag gör.

Vill man skriva psykologiskt trovärdigt behövs några få, ganska enkla utgångspunkter: 1) Människan är mångskiftande och ofta paradoxal. 2) Människan har trots det åtminstone ett fåtal grundläggande psykologiska behov — kärlek i olika former, bekräftelse, trygghet och fasta strukturer i livet. 3) Författaren bör undvika klichéer eller sådant som påminner om det, till exempel personlighetstyper utmejslade efter det berömda formulär A1.

Ett mycket bra tips är också: 4) Efterrationalisera friskt.

Jag ska förtydliga det sista. Här har författaren funderat ut en intressant person(lighet): En kvinna som håller överdrivet prydlig ordning i sin lägenhet, trots att hon sällan får besök och kanske till och med undviker det. Hur kan man förklara detta psykologiskt trovärdigt?

Låt fantasin spela fritt efter de tre föregående punkterna, och du märker att det inte är särskilt svårt alls. Låt oss säga så här: Kvinnan växte upp i en känslomässigt kall eller distanserad miljö, där man fick uppskattning och bekräftelse främst för vad man gjorde än för den man var. Att sköta om ett hem var en sådan sak. Hon mår bra av sin egen prydlighet och att visa upp den när hon emellanåt har besök. Samtidigt har uppväxten gjort henne socialt distanserad, därav den relativa ensamheten.

Det räcker gott till en småtragisk vardagsnovell. Vill man göra en skildring av psykisk sjukdom av det, eller t.o.m. en psykologisk rysare, behöver man bara skruva åt omständigheterna: Prydligheten som en gång gav henne ett visst mått av social bekräftelse slår gradvis över till ren ordningsmani allt eftersom den känslomässiga isoleringen blir outhärdlig för henne. Att städa, tvätta, hålla ordning blir hennes sätt att slippa betrakta sig själv, samtidigt som det blir en spegling av hur hon försöker hålla stånd mot det växande kaoset inom sig.

Detta knåpade jag ihop här vid skrivbordet, de senaste 15 minuterna — psykologi är inte svårt. Dessutom är jag övertygad om att den här kvinnan mycket väl kan finnas i verkligheten också. Som sagt är ingen människa den andra helt lik; vad som formar oss, och i vilken riktning vi utvecklas av det som formar oss, handlar närmast om rena kaosteorin — det som kan betraktas som psykologiskt trovärdigt befinner sig inom ett mycket brett område.

Detta är alltså inte menat som någon kritik mot den psykologiska nivån i skönlitteratur, bara ett påpekande om att man överskattar svårighetsgraden i att skriva psykologiska noveller och romaner. Det behövs inget litterärt geni för att göra det. Kort sagt.

Det kräver inte ens någon djupsinnig psykologisk insikt. Med efterrationaliseringen i fråga kan författaren skriva psykologiskt trovärdigt, och ändå vara rena nötet på att förstå människor i sin egen vardag.

ANDRA BLOGGAR OM: PSYKOLOGILITTERATURSKÖNLITTERATURFÖRFATTANDEFÖRFATTARE

/ Rickard Berghorn

Fint och fult III — Doris Lessing

Måste säga att jag hajade till när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Doris Lessing är så välkänd att hon nästan kan kallas berömd, men personligen lärde jag först känna henne som science fiction-författare. 1987 var hon hedersgäst på sf-världskongressen Conspiracy och uttryckte detta i en intervju:

"[Jag har] i många år […] förklarat att det litterära etablissemanget, det respektabla litterära etablissemanget, gör ett stort misstag när de ignorerar science fiction. Det finns många bra böcker som skrivs inom genren, men de läser dem inte alls. De är mycket ignoranta på det hela taget."

Den som tar valet av Lessing som intäkt för att det inte finns några fördomar mot genrelitteratur från "etablissemangets" håll, är alltså ute och cyklar. I själva verket anses det vara hennes oförsynta uppträdande som sf-författare på 80-talet som gjort att hon inte fått priset förrän nu, 88 år gammal… Innan utflykterna i de yttre rymderna diskuterades hon som högintressant för priset, därefter tämligen sällan.

Jag tycker mig urskilja ett paradigmskifte i valen av Nobels litteraturpristagare. Förrförra årets pristagare Harold Pinter var också ett "populärt" namn känt inte minst genom film. Günter Grass var hur känd som helst. Orhan Pamuk var likaså ganska välkänd i alla fall genom sitt politiska engagemang. Dario Fo var nästan vulgärt folklig.

Inte riktigt några obskyra, okända, högintellektuellt flummiga språk- och textnavelskådare av den sort som utmärkte priset under större delen av 1900-talet. [Satiriskt tillspetsad beskrivning.] Trots alla klagomål inte minst på den här bloggen, måste man göra verkligheten rättvisa och konstatera att motsättningen mellan fin- och fulkultur trots allt börjar luckras upp i allt högre grad. Det verkar ge sig tillkänna även hos Nobelpriskommittén.

* * *

Vad man än automatiskt tror, är uppdelningen i fina och fula genrer i stort sett bara ett 1900-talsfenomen. Innan 1920-30-talen var det snarare regel än undantag att författare rörde sig fritt över genregränserna. Selma Lagerlöf skrev spök- och skräckhistorier jämsides med sina mer realistiska romaner och noveller. Rudyard Kipling skrev gärna science fiction men var ännu flitigare som skräckförfattare. H G Wells skrev science fiction, skräck och fantasy. Inget av detta låg dem till last när de antingen fick Nobelpriset eller ansågs som högintressant för det (Wells). Den intellektuelle giganten G K Chesterton var i första hand deckarförfattare; och Oscar Wilde skrev rysare, sagor och komedier om vartannat.

Det som hände på 1920-30-talen var att pulplitteraturen (eller på ren svenska: kiosklitteraturen) fick sitt genombrott. Genrer som skräck, science fiction, deckare, fantasy kommersialiserades och förenklades för en yngre publik. Genrerna och dess författare blev betraktade som "fula", inte värdiga en vuxen läsare med god smak.

/ Rickard Berghorn

Min västkustidyll

Det var det. Då är jag installerad i Varberg — närmare bestämt i Åskloster strax utanför stan. Det är en liten halvö vid västkusten, med badstrand på gångavstånd. Inte illa.

Det här är definitivt den bästa bostaden jag haft hittills. En hyfsat rymlig stuga med toalett, dusch och Riktigt Kök, allt förmöblerat ner till minsta köksgeråd. För en person som bott sina senaste tio år vid en motorväg är det dessutom en märklig upplevelse att kunna sova ostört 6-8 timmar i sträck. Att man sedan känner sig konstig när man stiger upp, förstår man snart beror på att man egentligen är utvilad.

Vad som initierade flytten? Jag har varit pigg på att flytta i flera år, men blev ännu mer pigg på saken i takt med att min gamla hyresvärd blev allt äldre och grinigare. Och dessutom alltmer intresserad av att — hm — rensa blommorna utanför mitt fönster. I synnerhet när jag hade besök. När jag sedan tog för vana att ha persiennerna neddragna även dagtid, gick det i sin tur inte gott åt hans grinighet. Efter 15 år i Stockholm kändes det också dags att bosätta sig något mer på "landet", uppvuxen i Småland som man är. Från Varberg tar det bara 40 minuter till Göteborg, eller några få timmar till Stockholm med snabbtåget.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation