NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Mer om Poe och Big Bang

För någon månad sedan fick jag äntligen tag på George Smoots populärvetenskapliga bok Krusningar i tiden. Smoot har lämnat betydelsefulla bidrag till Big Bang-teorin och fick 2006 års Nobelpris i fysik. Han beskriver i boken hur den moderna kosmologin vuxit fram och arbetet med sin egen forskning.

Boken har intresserat mig speciellt eftersom Smoot i den historiska delen behandlar Edgar Allan Poes naturfilosofiska essä Eureka (1848), vars tidiga Big Bang-kosmologi jag redan skrivit om. Smoot lägger ut texten över några sidor på ett huvudsakligen respektfullt sätt, utan att tillägga något som jag inte redan kände till; däremot fastnade jag vid en not som översättaren Hans-Uno Bengtsson passat in. Bengtsson påpekar att Poe själv genast "tar tillbaka" sitt förslag till lösning på Olbers paradox, gåtan varför natthimlen är svart.

Poe har fått erkännande för att ha varit den förste som löste paradoxen i fråga. Det var ett speciellt knivigt problem på 1600-talet och framåt, när naturvetenskapen (och ursprungligen filosofen Giordano Bruno) hade ersatt Aristoteles miniuniversum som omgärdades av firmament och kristallsfärer, med ett i bokstavlig mening oändligt stort och evigt universum med oändligt många stjärnor. Även natthimlen borde bada i ljus.

Tar Poe verkligen tillbaka sitt förslag? Låt oss lusläsa stycket ur Eureka:

No astronomical fallacy is more untenable, and none has been more pertinaciously adhered to, than that of the absolute illimitation of the Universe of Stars. The reasons for limitation, as I have already assigned them, a priori, seem to me unanswerable; but, not to speak of these, observation assures us that there is, in numerous directions around us, certainly, if not in all, a positive limit — or, at the very least, affords us no basis whatever for thinking otherwise. Were the succession of stars endless, then the background of the sky would present us an uniform luminosity, like that displayed by the Galaxy — since there could be absolutely no point, in all that background, at which would not exist a star. The only mode, therefore, in which, under such a state of affairs, we could comprehend the voids which our telescopes find in innumerable directions, would be by supposing the distance of the invisible background so immense that no ray from it has yet been able to reach us at all. That this may be so, who shall venture to deny? I maintain, simply, that we have not even the shadow of a reason for believing that it is so.

Både ja och nej. Poe säger helt enkelt att den mörka natthimlen är ett bevis för tesen han driver, att universum inte kan vara oändligt stort och evigt med oändligt många stjärnor. Vilket är en ren truism, eftersom det utgör problemet i Olbers paradox. Hur kan universum tyckas vara begränsat när det inte bör vara det?

Men därefter tillägger Poe det som numera hålls som den huvudsakliga förklaringen till paradoxen: Ljuset från en stor del av stjärnorna har kanske ännu inte hunnit nå oss. Men denna förklaring uppfattar Poe som överflödig — det finns ingen anledning att tro det skulle vara så. Kanske var det också så utifrån den tidens faktaunderlag. 160 år senare vet vi att universum visserligen är begränsat, men också 14 miljarder år gammalt.

Man kan säga att Poe är inne på rätt spår, men inte finner anledning att gå hela vägen i mål. Numera skulle man säga att den mörka natthimlen är ett bevis på att universum är begränsat i både tid och rum; just den uppfattning som Eureka bygger på. Men universum är ändå så enormt stort och gammalt att ljuset från alla stjärnor inte hunnit nå oss ännu; och av de stjärnor vars ljus en gång nått fram har många redan hunnit slockna.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Single Post Navigation

4 thoughts on “Mer om Poe och Big Bang

  1. Hej Richard Berghorn…

    Vi sågs en passant på en sf-kongress i Göteborg i början av 90-talet. Cosmica? Vi väntade på en spårvagn och du trodde jag var Mats Henricson…

    Nåväl. Intressant om Poes ”Heureka”. Har själv bloggat om mannen, på:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/01/edgar-allan-poe-den-gyllene-skalbaggen.html

    Funkar inte länken så heter min blogg ”Svenssongalaxen”. Och om Poe mm under etiketten ”skräckens horreurer”.

  2. Administrator on said:

    Det där minns jag faktiskt (det var den första ”riktiga” sf-kongressen jag var på), och jag har då och då undrat vem det verkligen var, som inte var Mats Henricson… Vi + en glatt berusad Ahrvid Engholm sov över hos nuvarande nöjesjournalisten Micke Jägerbrant, som var en av kongressarangörerna. Men visst har jag parallellt ändå vetat vem du är, namnledes h.s.h.

    Roligt att du skriver och intressant blogg du har! Jag lägger in en länk till den.

  3. Har nu länkat Nymodernism till min blogg.

    Annars tror jag Jägerbrand är arkeolog (!) numera. Han har även gett ut en bok om Docklandsköret på 90-talet.

  4. Olbers paradox har en annan tänkbar lösning, som inte nämns i wikipedialänken, nämligen att stjärnorna organiseras i en oändlig hierarki av grupper med ökande avstånd sinsemellan. Denna lösning lades på sin tid fram av en svensk statistikprofessor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s