NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Sam J Lundwall, fejder och medeltidsballader

I år utkom sista numret av Jules Verne-magasinet. Redaktören Sam J Lundwall trappar med andra ord ner sitt engagemang för fantasikutgivningen ytterligare — praktiskt taget till scratch. Delta gick för högtryck på sin tid medan Lundwall också hade en internationell författarkarriär, sedan följde Fakta och Fantasi med en relativt omfattande men mer smal och personlig utgivning. De sista tio åren, ungefär, har Lundwall bara utgivit JVM och överhuvudtaget frånsagt sig all kontakt med övriga fantastik-Sverige. Smått klassiska är de förtryckta Nej Tack-brev han numera skickar till journalister och kulturskribenter när de vill intervjua honom eller få ett uttalande.

Det står honom naturligtvis fritt att göra. Om han personligen vill lämnas ifred, har han rätt att bli lämnad ifred. Och om det ligger någon bitterhet i botten, så förstår jag honom; det finns få människor som är lika missunnsamma som science fiction-fans. Man har alltid letat med ljus och lykta efter allt som kan kritiseras eller misstolkas hos honom, nu när det finns så goda skäl att uppskatta det han gjort…

*  *  *

På Facebook existerar en Sam J Lundwall Fanclub. Med tanke på det ovan nämnda var det väl bara väntat att Lundwall själv snart skulle höra av sig — och framföra önskemålet att fanklubben skulle läggas ned.

En sådan önskan har han rimligtvis också rätt att framföra; och det är rimligtvis medlemmarna som avgör om de vill följa önskemålet eller inte. Låt mig göra en förtydligande jämförelse: Jag gillar inte att folk läser den första novellsamlingen jag skrev och utgav på eget förlag, jag kan till och med avråda folk från att läsa den; men i slutändan är det naturligtvis ändå upp till andra ifall de vill göra det eller inte. Sånt är livet.

Det som förvånade var snarare att John-Henri Holmberg plötsligt kröp fram ur ett hörn och påstod att Lundwall ville få fanklubben nedlagd eftersom han var medlem, men att han (Holmberg) minsann skulle bära sitt kors och lämna gruppen. Den tolkningen hade nog ingen en tanke på innan Holmberg själv lanserade den. Däremot var det mäkta konstigt att Holmberg från början gjort sig till medlem, eftersom de — åtminstone enligt Holmberg — är något av dödsfiender.

Det finns en gammal fejd i botten här, som jag inte vet ett smack vad den handlade om. Men däremot vet jag att det sedan lång tid tillbaka enbart är Holmberg som håller liv i den offentligt. Det brukar då gå till just så här: Holmberg får en anledning att påminna sig det gamla grollet, han suckar tungt över att Lundwall aldrig kan glömma det — och några sf-fans stämmer duktigt in i en lika suckande kör. Vilken långsint skurk han är, Lundwall, som aldrig kan glömma!

Att Lundwall faktiskt inte andats ett ljud om detta — den aspekten lyckas herr Holmberg skickligt kollra bort.

Hur som helst blev det inte mycket med Sam J Lundwall Facebook-fanklubb. Medlemsantalet är litet och bara något troll syns ströva i ödebygden.

*  *  *

Angående Sam J Lundwall, ett litterärt spåneri:

Lundwall argumenterar i Den fantastiska romanen del 2 för att den svenska visklassikern Hjalmar och Hulda skulle vara en snällare omarbetning av den benskramlande balladen Alonzo den tappre och skön Imogene av M G Lewis, i dennes gotiska skräckklassiker The Monk (1796). Lewis’ ballad hade i svensk tolkning utgivits som skillingtryck i början av 1800-talet. "Hjalmar och Hulda" skrevs av Wilhelmina Stålberg och publicerades 1843.

Dock, om man (som jag råkade göra i veckan) läser igenom den medeltida Balladen om Ebbe Skammelsson, ser man snart att det i grundstrukturen egentligen är samma berättelse som i "Hjalmar och Hulda". Stålberg kan möjligen ha varit inspirerad av skillingtrycket efter Lewis, men olika versioner av balladen var antagligen spridda över Europa långt innan Lewis skrev sin roman 1796.

Det antagna sambandet mellan Lewis och Stålberg kan alltså problematiseras ganska duktigt, och är som upplagt för en Halloween-helgs efterforskningar. Ett ytterst intressant ämne, och antagligen lika meningslöst. Gott så.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: SAM J LUNDWALLSAM J. LUNDWALLFANTASTIK

 

Annonser

Single Post Navigation

8 thoughts on “Sam J Lundwall, fejder och medeltidsballader

  1. Jag fascineras av de här lite lätt patetiska fejderna i litterära småpölar. Som när den där axess-skribenten beklagade sig över OEI och deras dominans inom den minoritetskulturen svenska poeter.

  2. Ooo, JHH och Samji fejdar? Men jag såg dem de facto i fredligt samspråk på Östan om sol 1995…

    OK, jag vet att denna fejd har gamla anor. Men på sistone har det väl bara varit lite gruff, lite allmänna frågetecken inför den andres beteende så att säga.

    Märkligt dock att Samji inte ens tillåter en facebookgrupp kring sin person. En bitter man, vred på den väg världen tagit…?

  3. Administrator on said:

    Pål: Jag har bara sett den debatten i periferin, men googlade lite igår. Johan Lundberg har väl antagligen rätt i sin kritik, och det är väl också just därför det bara utmynnat i pladder och tjafs. Det är alltför lätt i sådana fall att ta till strategin att medvetet missförstå och förvränga…

    svensson: Du raljerar, men här var faktiskt ett bra tillfälle för dig som sf-fan att ta avstånd från den allmänna sf-fan-attityden mot Sam J. Jag beklagar bara att du inte gör det.

  4. Hur som: man kan se Samji idag från FANDOMSYNPUNKT och från en ALLMÄNMÄNSKLIG SYNPUNKY.

    Som sf-fan och gammal ”dyrkare” av Samji tycker man så klart det hela är märkligt, man har sin bild av Samji som sf:s jutomte och välgörare.

    Men kanske måste man se det hela mer basalt och glömma det som varit, hur nostalgisk man än är för Delta och JVM och allt. Man kanske måste inse att Samji är idag bara en människa som vill bli lämnad ifred. Det är lite svårt att göra, poletten har inte trillat ner för mig än.

    Man kan väl säga: det är svårt att skilja ens privatperson från ens offentliga PERSONA. Privatpersonen vill i detta fall bli lämnad ifred men folk fortsätter att relatera till hans persona, till ”kändisen” Samji. En kändispersona som Samji delvis själv skapat.

  5. Vill bara säga att Sams sång, Evert-Taube-pastischen ”Möte i rymden”, är helt underbar.

  6. Sam J Lunwall är det bästa som hänt svensk literatur.

  7. Mårten on said:

    Enligt Fandboken har ju de två varit ovänner på riktigt en gång i tiden, men det var ju när de var unga fans på sextio- och sjuttiotalen. Sedan har båda två gått vidare och blivit aktiva inom förlagsbranschen, där Lundwalls böcker ansetts hålla bättre kvalitet än de som Holmbergs hållit, framför allt de som gavs ut på Laissez Fair, som ibland ansågs vara direkt förstörda av bristande sättning och dylikt.
    Båda två har också skrivit litteraturhistoriska böcker om science fictionlitteraturen, där Holmbergs varit mer katalogiserande och Lundwalls mer analyserande. Holmberg har väl insett att hans analyser inte skulle intressera så många, pga hans bisarra politiska åsikter.
    Kanske har detta gjort Holmberg bitter, och kanske är det därför han håller liv i fejden.

  8. Richard Boquist on said:

    Lustigt. Jag gick just med i fanklubben. De verkar lite ”moderata”. Jag lutar själv åt höger men skulle aldrig komma på tanken att rösta, eller tillåta konsten att förknippas med idelogi. Science fiction ingick i själva verket i min ungdoms intellektuella träning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s