NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Den sköna konsten att medvetet missförstå

Någon frågade mig privat om jag kunde förklara vad jag menade med "pladder och tjafs" i kommentarerna till förrförra posten, angående poesidebatten runt OEI. Det gör jag så gärna.

Jag antar att Pål syftade på den så kallade OEI-debatten, som initierades av att tidskriften Axess‘ redaktör Johan Lundberg skrev en debattartikel i Expressen 22 maj 2007, och snart fick skarpt mothugg i Dagens Nyheter från en av dem Lundberg kritiserat: poeten och kritikern Anna Hallberg. Johan Lundberg svarade på detta; och sedan var evighetsdebatten i full gång. Upprördheten var stor och de flesta talade i egen sak — vilket aldrig borgar för särskilt mycket nyanser och saklighet. Tidskrift.nu gjorde en sammanfattning av inledningsskedet till debatten här.

Så vad var problemet, egentligen? Johan Lundberg argumenterade (bara alltför bra, kan tänkas) för att poesitidskriften OEI och kretsen runt den har för stort inflytande och dominans över poesiutgivningen i Sverige, vilket lett till likriktning:

Ser vi till lyrikutgivningen, domineras den av föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism och så kallade languagepoesi.

Kretsen runt tidskriften bildar ett kotteri som ger sig själva och likasinnade förmåner och utrymme (recensioner, artiklar, essäer o.s.v.) på bekostnad av konstnärer med annan inriktning. Hans debattartikel finns här.

Så, hur besvarade den utpekade och kritiserade Anna Hallberg detta? Tja… Se hur en vettig debatt gick om intet:

Johan Lundbergs tes är att det råder en stor och hemsk konspiration i samtiden, "en intolerant maktbas kring tidskriften OEI", och elakast av dem alla är Anna Hallberg, det vill säga jag. […] Att klumpa samman alla de författare, konstnärer, översättare och skribenter som genom åren medverkat i OEI — och samtidigt tillskriva dessa hundratalet personer en likriktad gemensam agenda — är aningen lättvindigt. […] han använder nästan hela Expressens kultursida för att demonisera mig och mitt skrivande

Lundbergs kritik visste alltså var den tog. Och ett tydligt tecken på att kritik är berättigad brukar vara att den väcker just OMÅTTLIG upprördhet.

Men om Johan Lundberg hade så fasligt fel, skulle Anna Hallberg faktiskt inte behöva förvränga vad han verkligen skrev; och Lundberg skrev naturligtvis ingenting om en "konspiration" eller att kretsen kring OEI skulle ha en "agenda". Varje normalbegåvad människa förstår utmärkt väl att han bara syftade på den sortens gruppdynamik och -psykologi som är ack så vanlig bland människor.

Johan Lundberg gav ett skarpt svar till Hallberg, där han naturligtvis tillbakavisade alla anklagelser om "konspirationsteorier". Men se, Jenny Högström följde Hallberg i spåren i Helsingborgs Dagblad. Hon undrade under rubriken "Svenskt poesikotteri?" varför det är så provocerande med en tidskrift som OEI. Och därmed nådde dumskan en ännu högre nivå: det var plötsligt Johan Lundberg och inte Anna Hallberg som tappat koncepterna… [1]

Den artikeln av Högström är tyvärr inte kvar på nätet, men hon följde upp den med Svenskt poesikotteri II, som åtminstone på mig ger ett lagom förryckt intryck. Och jag tror också ni får samma intryck…  Varför, kära kulturväktare, är det så provocerande med kritik mot OEI?

Vid detta laget hade en strid ström av jävspersoner uttalat sig, i allmänhet lika OMÅTTLIGT upprörda. Johan Lundberg gjorde ännu ett inlägg i Expressen, där han tvingades fortsätta förklara att det inte skulle handla om "konspirationer" och "sammansvärjningar".

Debatten fortsatte långt efter detta, men jag känner liksom inget behov av att fördjupa mig i det.

*  *  *

Den som har mycket med "intellektuella" att göra, märker snabbt att det finns en skön konst de älskar att hänge sig åt: konsten att medvetet missförstå. Genom att låtsas att saken handlar om något annat än den gör, kan man alltid undvika kärnpunkter, tillskriva debattmotståndaren ofördelaktiga åsikter och avsikter, samt bygga upp berg eller skyddsmurar av halmgubbar. Men vad dessa människor sällan förstår, är att det just är en skön konst. Man kan inte hitta på saker efter fritt behag, bara för att man är skitskraj för det som faktiskt har sagts.

Ty det leder alltför lätt till att man själv bara framstår som omåttligt korkad.

Och det är också därför "intellektuella" så ofta verkar vara just det — märkligt korkade och förvirrade…

NOTER:

[1] Detta är ett intressant fenomen, som inom psykologin brukar kallas projektion.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: OEI-DEBATTENHJÄRNSLÄPPOEIAXESSKULTURDEBATTJOHAN LUNDBERG

 

Annonser

Single Post Navigation

2 thoughts on “Den sköna konsten att medvetet missförstå

  1. Johan Lundberg on said:

    Johan Lundberg replikerade i mail (återges här med hans tillstånd):

    ”Mkt bra skrivet! Det är ju lustigt att det ändå är den där uppfattningen som kommentatorn hyser i det tidigare inläggets diskussionstråd som bitit sig fast hos många.”

  2. Hej Rickard!

    Lustigt att du skrivit om det här nyligen. Jag håller på med en magisteruppsats om mottagandet av språkmaterialisterna och där kommer bland annat OEI-debatten att stå i centrum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s