NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “augusti, 2010”

New Scientist om IPCC-granskningen

Eftersom skadeglädjen i min cyniska själ just nu bubblar och puttrar förnöjt, skriver jag omgående en ny post om IAC:s granskningsrapport om IPCC. Min huvudsakliga källa för vetenskapsnyheter New Scientist (veckovis utkommande men med fortlöpande uppdaterad hemsida) har redan omskrivit rapporten. New Scientist har ofta anklagats för att propagera AnthropogenicGlobalWarming alltför ensidigt och okritiskt, men sedan december har man kunnat skönja en omsvängning i magasinets attityd.

Huvudartikeln finns här, och den tycks ge ett ganska rakt och uppriktigt referat av rapporten. Den välkände miljöjournalisten Fred Pierce kommenterar artikeln under rubriken Why It’s Time for Change at the IPCC:

Having collectively bagged a Nobel peace prize, the only path for the Intergovernmental Panel on Climate Change was down. And the forceful analysis of the panel’s failings just published by the InterAcademy Council is a strong dose of realism about the organisation’s failings – and about our own inflated expectations about what it can achieve. Change must come if the panel is to have a useful future.

IPCC förlorade mycket av sitt renomé tidigare i år. Och denna granskning gör inte saken bättre, tvärtom.

[Tillägg 2010-09-01: Jag ser att rapporteringen i svenska medier delvis varit hycklande, såsom jag förutsåg i förra posten. STV har t.ex. publicerat besynnerliga texter som denna och denna. Överlag mer ärliga och mindre räddhågsna är — som vanligt — utländska medier. Bland andra Reuters, Telegraph och Guardian har framhävt hur allvarlig kritiken verkligen är.]

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPKLIMATAGWCLIMATEGATEMILJÖMILJÖFRÅGORKLIMATFRÅGORGLOBAL UPPVÄRMNINGVÄXTHUSEFFEKTEN

Annonser

IPCC-granskningen uppmanar till ”fundamental reform”

"InterAcademy Council report recommends fundamental reform of IPCC"

Ovanstående är rubriken på IAC:s pressrelease. Detta är smått historiskt: I efterdyningarna av Climategate och oegentligheterna som därefter tilläts komma upp till ytan (se förrförra posten), har IAC granskat FN:s klimatpanel IPCC, och rapporten är nu offentliggjord. Inte heller denna har granskat kvaliteten på forskningen som ligger till grund för FN:s klimatpolitik, men rapporten ger ändå stark kritik mot användningen av källor utan vetenskapligt värde, politisering och likriktning bland perspektiven, och uppmanar till en grundläggande reformering för att återupprätta förtroendet och trovärdigheten.

I början av året avslöjades att en rad betydelsefulla påståenden i senaste IPCC-rapporten saknade vetenskaplig grund. Panelen fick kalla fötter och tillsatte med FN:s hjälp en granskning. Vi var många som befarade att inte heller denna granskning var så oberoende som det påstods (IAC är specialiserad på rapporter i globala frågor, inte minst i klimatfrågan), men de hade tydligen en viss integritet ändå.

IAC:s rapport finns att läsa här. Pressreleasen säger bl.a. detta:

The use of so-called gray literature from unpublished or non-peer-reviewed sources has been controversial, although often such sources of information and data are relevant and appropriate for inclusion in the assessment reports. Problems occur because authors do not follow IPCC’s guidelines for evaluating such sources and because the guidelines themselves are too vague, the committee said. […]

The committee also called for more consistency in how the Working Groups characterize uncertainty. In the last assessment, each Working Group used a different variation of IPCC’s uncertainty guidelines, and the committee found that the guidance is not always followed. The Working Group II report, for example, contains some statements that were assigned high confidence but for which there is little evidence. […]

IPCC’s slow and inadequate response to revelations of errors in the last assessment, as well as complaints that its leaders have gone beyond IPCC’s mandate to be “policy relevant, not policy prescriptive” in their public comments, have made communications a critical issue. The IAC report recommends that IPCC complete and implement a communications strategy now in development. The strategy should emphasize transparency and include a plan for rapid but thoughtful response to crises.

Nåväl. Eftersom jag är en cyniker, undrar jag nu bara hur speciellt svenska medier kommer att rapportera om detta. Det vill säga vilka krumbukter Karin Bojs med flera gör för att framställa kritiken som mycket mindre allvarlig än den är. Eller förstod kanske DN Vetenskap vilken pinsam sits de skulle hamna i ifall IAC inte frikände klimatpanelen, och stämde i bäcken genom denna (om än något lamt kritiska) artikel?

[Tillägg 2010-09-01: Jag bor sedan december i Thailand och har inte längre så god översikt över de svenska medierna. Men jag ser nu att såväl DN, GP, SvD och SR har rapporterat ganska bra om granskningen. UppsalaInitiativets kommentar till dito är i sammanhanget ren lyteskomik; Bagdad Bob har fått ett nytt ansikte. Men så har ju också alla bakom den bloggen bakgrund i Vetenskap och Folkbildning, vilket förklarar allt emoticon]

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPKLIMATAGWCLIMATEGATEMILJÖMILJÖFRÅGORKLIMATFRÅGORGLOBAL UPPVÄRMNINGVÄXTHUSEFFEKTEN

”Svenskarna är mentalt handikappade” — När Fredrik Reinfeldt skrev politiskt manifest

Nu börjar den svenska politiken rocka fett. Så låt mig påminna om något som lätt glöms bort i yran.

1993 hade vår kära statsminister Fredrik Reinfeldt två år bakom sig i riksdagen och var inte heller särskilt purung: 28 år. Han skrev då (med hjälp av Per Schlingmann) sitt politiska manifest Mein Kampf Det sovande folket (ISBN 91-86194-10-0). Denna bok har aldrig utgivits i nytryck och är mycket svår att få tag på. Och man förstår enkelt varför, när man läser referatet här, där originaltexten också publiceras som e-bok. Reinfeldt uttrycker nämligen inga höga tankar om svenskarna och kallar oss bland annat "mentalt handikappade", men har också en rad andra besynnerliga idéer för sig.

Fredrik Reinfeldt gör till och med ett försök som science fiction-författare. Det första kapitlet är en gastkramande framtidsvision av hur socialdemokratin hjärntvättat oss stackars mentalt handikappade svenskar. Den inleds med att en 28-åring dör "i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden":

… i ett framtida samhälle pacificerat och försoffat, där allt sköts från TV:n, mat intas i pillerform och Socialdemokraterna och Folkpartiet har gått ihop till ett parti som nu förslavar mänskligheten – ”sovhjärnorna”. Allt kontrolleras av staten, till och med vädret. Känslor är förbjudna. Ingen är någonsin utomhus. […] 28-åringens far är dock välfärdsstatens ansvarige för bidragsfrågor, och får en känslomässig reaktion när han märker att avkomman av hans donerade sperma har avlidit som får honom att ifrågasätta hela statsystemet. Detta gör att han går till ”Mästaren” som är hans gamla lärare, och berättar det för honom. ”Mästaren” väljer in honom i ett upplyst hemligt sällskap där alla genomskådat välfärdsstaten. Ridå.

Nej, det går ju inte an. [1] Efter ett kapitel med kommentarer till detta, kontrasterar Fredrik Reinfeldt denna mardröm med hans idealsyn på livet, genom att beskriva en dag i en "Johannas" liv. Här klingar skira harpor, solen skiner och lyckan vet inga gränser:

I kapitel 3 blir ”boken” istället en dagbok för den helt vanliga tjejen Johanna, som dock under endast en dag lyckas göra (och notera) ett stort antal gärningar som gör henne till ett gott exempel i Reinfeldts ögon. Johanna vaknar före väckarklockan, reflekterar över motion, umgås med sin farfar, äter fullkornsbröd, reflekterar över felet med ”ungdomsbostäder”, tänker på hur mycket spanjorer tycker om EG, hejar på Djurgården, källsorterar, skriver brev, åker kollektivt och reser sig där för gamla damer, umgås med sin mormor, skriver en insändare om hundbajs, visionerar över eldrivna bussar, kommer extra tidigt till jobbet (en moralisk plikt!), pratar mer med sin mormor, äter sallad, tänker på att det är viktigt att klä sig rätt, tänker på alkoholens dåliga inverkan, köper miljövänligt tvättmedel, avsäger sig all form av narkotika, planerar segling, läser om spansk historia, lär sig framkalla fotografier, umgås med sin syster, förbannar kollektiv samt ställer sig tveksam till ”lösa förbindelser”. Allt på en enda dag. Johanna är en fantastisk kvinna.

Var det inte Sam J. Lundwall som myntade sentensen "Den enes utopi är den andres dystopi"? Fråga inte varför jag kom att tänka på det.

*  *  *

Not:

[1] Uppriktigt menat. Reglering behövs alltid i ett samhälle, men det ska naturligtvis inte gå till överdrift.

/ Rickard Berghorn

När dumskan går i spinn

Denna kommentar är senkommen, men bättre än ingen alls:

Climategate och följande avslöjanden (här, här och här) om oegentligheter inom klimatforskningen, blev en chockartad händelse för IPCC-forskarna, och man kan egentligen fråga sig varför. De har ju så innerligt och i så många år nu, bedyrat att de sysslar med absolut exakt vetenskap och är under av opartiskhet och hederlighet, att det väl aldrig egentligen fanns anledning till kritik? Men tydligen var deras självförtroende inte så starkt, ändå. Vilket också visade sig i Climategate, där den hackade mailväxlingen bland annat avslöjade att klimatforskarna uppmanade varandra att radera komprometterande mail. Ingen av de så kallade oberoende undersökningarna av affären har dock hittills försökt ta reda på vad dessa mail egentligen innehöll. AGW-fundamentalister som Lord Oxburgh (undersökningsledare) var tydligen inte intresserade av att fördjupa sig i frågan.

22/6 2010 uppmärksammade svenska medier — och speciellt SVTs vetenskapsredaktion — en amerikansk undersökning som avsåg bevisa att klimatforskningen är just en absolut exakt vetenskap och ett under av opartiskhet och hederlighet. Och detta på ett sätt som fick varje tänkande varelse att slå sig för pannan: Nej, vi är inte omåttligt korkade.

Man tog helt enkelt reda på ifall klimatforskare trodde på AGW (mänskligt åstadkommen global uppvärmning). Och självklart visade det sig att 97-98% gjorde det. Men det är lika självklart att de inte skulle vara klimatforskare, ifall de inte trodde det… Det är nämligen just ett av grundantagandena i klimatforskningen. Studien kom också fram till en annan ren truism: De klimatforskare som trots allt ifrågasätter AGW har inget högt anseende och har svårare att få sina texter publicerade.

Ja, det ifrågasätter vi inte alls.

Den här befängda undersökningen är nog bara att betrakta som ren propaganda, ihopknåpad av nervösa klimatforskare. Men så har studien också blivit grundligt förlöjligad utomlands, där ingen ankdammsmentalitet leder till självcensur. Det är annars intressant att notera att den amerikanska undersökningen var i stort sett kalkerad efter den som SVT gjorde tidigare i år, och som var exakt lika dum. Det tycks verkligen som om någon smartass over there fick nys om detta och bestämde sig för att upprepa fåneriet.

[Tidigare bloggning om Climategate.]

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPHJÄRNSLÄPPKLIMATAGWCLIMATEGATEMILJÖMILJÖFRÅGORKLIMATFRÅGORGLOBAL UPPVÄRMNINGVÄXTHUSEFFEKTEN

Richard Wrangham gör tummen upp

Den allt mer uppmärksammade primatologen och antropologen Richard Wrangham blev omskriven i nr 17/2010 av New Scientist. Han har utarbetat en originell teori om varför människan blivit människa: Det kräver tankeförmåga och händighet att handskas med eld, och av elden fick våra förfäder inte bara värme och skydd från rovdjur, utan också möjlighet att laga mat. Maten blev mer näringsrik och lättare att förtära, samt kunde bevaras längre tid utan att förstöras. Genom detta tillskott av extra energi fick hjärnan möjlighet att utvecklas, och våra förfäder fick bättre biologiska förutsättningar för att utveckla intelligens och mer komplicerade sociala strukturer. Detta skedde enligt Wrangham för 1,5 till 2 miljoner år sedan, vilket bland annat går att sluta sig till genom att studera skelettet hos hominider. Här finns en kort sammanfattning av teorin.

När jag läste artikeln i New Scientist beslöt jag mig för att skriva till honom och nämna min egen idé om skälet till varför människan saknar päls. Jag har tidigare redogjort för den på denna blogg (här): päls var till nackdel i närheten av eld. Och varför skulle jag inte göra det? När jag för ett halvår sedan kunde kontakta den teoretiske fysikern Erik Verlinde, och vi öppet och fördomsfritt diskuterade en bloggartikel jag skrivit, borde det vara fritt fram med denna inte särskilt kontroversiella idé. I själva verket tycker jag inte själv idén är särskilt märkvärdig — den är snarare nästan pinsamt enkel och given.

Richard Wrangham svarade samma dag och uttryckte att idén var intressant. Han själv har anammat teorin att pälsen offrades till förmån för ett välutvecklat svettsystem, som påstås göra oss mer uthålliga — men Wrangham underströk att de båda teorierna inte behöver utesluta varandra. Dessutom var han tacksam för att jag tipsat honom om en genetisk studie som visat att våra förfäder förlorade pälsen ungefär samtidigt som de förmodligen började bruka eld.

Kanske kan jag publicera också denna mailväxling efterhand. Men här och nu nöjer jag mig med att bara konstatera detta: Ifall Wrangham i framtiden argumenterar för att människan förlorade sin päls för att lättare kunna handskas med eld, och refererar till Rogers, Iltis & Wooding (2004), så är det på grund av mig 🙂

/ Rickard Berghorn

EDIT 2012-11-06: Fixade till länkar (länkningar till sidor på denna blogg fick felaktiga adresser efter flytten från blogsome till wordpress).

Post Navigation