NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Multiversum från antiken till Swedenborg

Detta bör läsas som en uppföljning till den tidigare posten om En teori om multiversum från 1700-talet. Det är i stort sett ett utdrag ur min Swedenborg-uppsats, som fortfarande väntar på publicering i en eller annan databas från Uppsala Universitet:

När Gottfried Wilhelm Leibniz började spekulera i möjligheten av andra universum med annorlunda naturlagar på 1700-talet, var han långt ifrån så originell som vi lätt tror i modern tid. Idén var känd sedan antiken och behandlades av bl.a. Aristoteles. I den mån Leibniz var originell, var det för att han förknippade sin multiversumteori med tanken att vårt universum i grunden bestäms av geometriska och relationsmässiga principer, vilket sammanfaller med modern relativitetsteori. Einstein var själv medveten om att hans relativitetsteori var ett led i en leibniziansk tradition och kallade sig för just "leibnizian" på 1950-talet, och hade förhoppningen att grundantagandena i hans allmänna relativitetstori efterhand kunde utsträckas till att också gälla elementarpartiklarnas värld. Vi vet fortfarande inte om detta är en korrekt väg för att förena allmän relativetetsteori med kvantfysiken, medelst strängteorier eller slingkvanta, eller vilka teorier som för tillfället är i ropet.

Begreppet multiversum (myntat av filosofen William James 1895) bör förstås i vid mening: alla ideer om att det existerar andra världar med annorlunda naturlagar och egenskaper, än bara den vi lever i. Historiken måste av naturliga skäl bli långt ifrån heltäckande, men exemplen har som avsikt att visa att det fanns en betydande tradition av liknande spekulationer långt innan Leibniz, Wolff och Swedenborg. Här utelämnas noterna och referenslistan; den som är intresserad av slikt kommer att finna dem när uppsatsen publiceras.

*

ANTIKENS FÖRHISTORIA

När artikeln i det följande talar om "andra världar" åsyftas just världar med andra naturlagar. I äldre tiders språkbruk användes ordet "värld" för dels andra planeter eller himlakroppar, dels andra världssystem där annorlunda naturlagar kunde tänkas råda. Det är alltså världar i den senare bemärkelsen som behandlas här.

Aristoteles berör möjligheten av dessa världar i bok I av De caelo et mundo (c:a 350 f.Kr.), men intar ståndpunkten att den värld vi lever i är den enda som kan existera. Han drar den slutsatsen utifrån åsikten att de element eller ämnen som finns, är de enda element som kan finnas — kort sagt måste i så fall de andra världarna också ha samma beståndsdelar, och därmed samma egenskaper. Men det vore omöjligt. Vissa ämnen (som eld) rör sig naturligt uppåt, d.v.s. bort från jordklotets centrum, medan andra (som jord) rör sig naturligt nedåt mot dess centrum. Men om andra världar existerade skulle denna ordning störas. Eld skulle exempelvis kunna röra sig nedåt mot en annan världs centrum, och jord bort från den andra världens centrum:

The particles of earth, then, in another world move naturally also to our centre and its fire to our circumference. This, however, is impossible, since, if it were true, earth must, in its own world, move upwards, and fire to the centre; in the same way the earth of our world must move naturally away from the centre when it moves towards the centre of another universe. This follows from the supposed juxtaposition of the worlds. For either we must refuse to admit the identical nature of the simple bodies in the various universes, or, admitting this, we must make the centre and the extremity one as suggested. This being so, it follows that there cannot be more worlds than one.

Notera att Aristoteles själv föreslår en lösning på problemet: världarna skulle inte störa varandras ordning, ifall partiklarna (”the simple bodies”) skulle få andra egenskaper i en annan värld. Men denna lösning avfärdar han i det följande stycket. Det finns ingen förnuftig anledning till varför egenskaperna skulle förändras blott på grund av avstånden:

To postulate a difference of nature in the simple bodies according as they are more or less distant from their proper places is unreasonable. For what difference can it make whether we say that a thing is this distance away or that? One would have to suppose a difference proportionate to the distance and increasing with it, but the form is in fact the same.

Glick et al (2005) förklarar att detta spörsmål hamnade på den kristna teologiska dagordningen, i och med spridningen av Aristoteles naturlära under 1200-talet. Aristoteles slutsats att den värld vi lever i är den enda som har möjlighet att existera, kom i konflikt med den kristna doktrinen om Guds allsmäktighet. Gud måste ha förmågan att skapa andra världar, eftersom han annars inte skulle vara allsmäktig. Hade Gud då skapat bara vår värld eller också andra?

Konflikten resulterade i att påven år 1277 offentligt förklarade det som kätterskt att hävda att Gud inte kan skapa allt han önskar skapa. Detta ledde till att det blev populärt bland naturfilosofer att spekulera i hur andra världar kunde se ut och vara arrangerade, även om man inte utgick ifrån att dessa världar verkligen existerade. Glick et al skriver:

Because of the condemnation, it became obligatory for all natural philosophers to concede that, by His absolute power, God could, if He wished, bring into existence any natural impossibility that Aristotle had identified. As a consequence, medieval natural philosophers and theologians conjured up hypothetical situations in which God was imagined to create other worlds that existed simultaneously; or that came into existence successively, and even worlds that existed simultaneously, one within another. In their conjectures, natural philosophers imagined that God created other worlds that were identical to ours, and then concluded that those worlds would be completely independent of each other with each operating by the same laws that governed our world. Although no one in the Middle Ages really believed that God had created other worlds of the kind described here, they did regard such worlds as supernaturally possible, whereas Aristotle considered them to be utterly impossible.

Inom medeltidens muslimska filosofi fanns också spekulationer om multiversum. Adi Setia (2005) berättar att naturfilosofen och teologen Fakhr al-Din al-Razi (1149-1209) förnekade att Gud bara skapat en värld, vilket dåtida muslimska teologer hävdade, och att han istället utifrån citat i Koranen argumenterade för att Gud inrättat en mångfald världar inuti världar. Vår värld är en liten del av en större värld, och så vidare.

Här står det klart att idén om multiversum är myc
ket gammal och att diskussioner om det var livaktiga under medeltiden.

*

PARADIGMSKIFTE

Leibniz kom alltså in på liknande teologiska spörsmål i sin välkända teodicéfilosofi, den om ”den bästa av alla möjliga världar”. Han berörde det 1686, i avdelning 5-7 av Discours de métaphysique, samt behandlade det utförligt 1710 i Essais de théodiceé.

Grujic (2003), Rescher (2006), Davies (2007) och Gardner (2008) m.fl. har argumenterat för att Leibniz i Théodicée är en av de första att spekulera om multiversum i en ”modern” mening. De associerar detta med modern fysik, på ett sätt som kan problematiseras kraftigt. Leibniz filosofi är huvudsakligen teologiskt och inte vetenskapligt motiverad, och påminner mer om de ovan nämnda skolastiska spörsmålen på 1200-talet än om modern kosmologi. Hans spekulation var ett försök att lösa det gamla teodicé-problemet (varför ondska och plågor existerar i en värld som anses skapad av en absolut god och allsmäktig Gud). Leibniz föreställer sig att ett oändligt antal olika universum är möjliga, alla logiskt motsägelsefria och med annorlunda naturlagar, men att Gud väljer ut att förverkliga bara det som innebär minst elände för människan. Leibniz drar alltså slutsatsen att alla dessa världar har möjlighet att existera men inte gör det — att jämföra med hur skolastikerna slöt sig till att Gud kunde skapa vilken värld han än ville, men bara hade skapat denna.

Det som talar för att Leibniz ändå stod för ett paradigmskifte, är att han tydligt förknippade konceptet med sin monadlära, närmare bestämt i artiklarna 53-55 & 57 i La monadologie. Leibniz ontologi ger vid handen att vårt universum har de egenskaper det har p.g.a. relationerna mellan punkter utan fysisk utsträckning eller egentliga fysiska egenskaper; annorlunda universum kan alltså formas bara utifrån annorlunda relationer mellan dessa elementära punkter. Detta var en möjlighet som korpuskelteorierna knappast gav lika naturligt. Korpuskelteorierna sade tvärtom att egenskaperna hos vår värld fanns redan på den mest elementära nivån: hos partiklarnas fysiska egenskaper och de rörelselagar de lydde. De ger bara upphov till en värld med en uppsättning naturlagar.

Slutligen bör vi inte förvånas över att också Christian Wolff spekulerade i multiversum. I art. 948-955 i Vernünftige Gedanken von Gott, der Welt und der Seele des Menschen (1719) resonerar han med stöd av Leibniz om möjligheten av andra universum, men drar den leibnizianska slutsatsen nihil est sine ratione — det finns inget skäl för sådana.

I de av Swedenborg refererade Philosophia prima sive ontologia (1730) och Cosmologia generalis (1731) har Wolff övergivit sin tidigare ståndpunkt. I artiklarna 100-101 i Cosmologia förklarar han att det i alla fall är möjligt att dessa andra, annorlunda konstruerade universum existerar. Avsnitten i Cosmologia är bara lite längre än en boksida, där bakgrunden står att finna i Ontologia artiklarna 85, 92 och 133.

Liksom Wolff tar Swedenborg fasta på den leibnizianska ontologins möjligheter till multiversum när han målar upp sitt kosmos av oräkneliga världar med skilda naturlagar. Men till skillnad från Leibniz och (delvis) Wolff hävdar han att detta multiversum verkligen existerar. Han har heller inget uttalat teologiskt syfte med dessa spekulationer. Om man ska följa den tankegång som Grujic m.fl. har uttryckt om Leibniz multiversum, kan man alltså hävda att Swedenborgs teori om detsamma är betydligt mer naturvetenskaplig än Leibniz.

Tillägg 2010-11-11: Delvis obegriplig inledning, språkputs.

Tillägg 2010-11-18: Korrigerade en rad slarvfel, och ändrade titel. Se posten Jisses.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s