NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Tjosan Amerika! Jokkmokks-Jokke, Bosse Bildoktorn och Operafantomen på turné

1960-talets popmusik var inte bara Beatles, Rolling Stones och Woodstock. I Sverige hade vi visserligen Hep Stars och Svenne & Lotta samt några andra artister som var helt uppdaterade med den internationella populärmusiken. Men hur passar Snoddas, Thore Skogman och Jokkmokks-Jokke in i bilden? Hjärnan slår bakut, och tanken är antagligen inte mentalhygieniskt sund; men vid denna tid var det musikalisk poesi i stil med Gulligullan koko som en gök, ho ho! som gällde för svenskarna, jämsides med John Lennons Strawberry Fields Forever och Jim Morrisons This is the End.

Med pilsnern i hand sjöng Snoddas sin Haderian hadera, lojt oberörd av all rock’n’roll och beatlemania. Och Thore Skogman sprätte iväg en käck kommentar till den annalkande summer of love:

Pop opp i topp, det är toppen i år
pop pop pop opp i topp pop
pop opp i topp så att pulsarna slår
pop opp i top pop

(Title: Pop opp i top. Lyrics: T. Skogman. Release: 1965)

Det är kanske i sig psykedeliskt; men dessa herrar var faktiskt populärmusikaliska superstjärnor ända in på 70-talet — Snoddas på 50-60-talen, Jokkmokks Jokke på 60-70-talen och Thore Skogman under hela perioden. De älskades av gammal som ung och drog storpublik under sina folkparksturnéer. Svenne & Lotta hade alltså stark konkurrens när de själva uppträdde vid samma folkparker. ABBA å sin sida hade inte mycket cred att hämta på hemmaplan, eftersom de varken var folkliga eller kommunistiska. ABBA censurerades från topplisteprogram i radion av socialistmaffian, medan Jokkmokks-Jokke tilläts härja fritt.

I likhet med ABBA gjorde Svenne & Lotta musik för den internationella scenen — Lotta var ju själv från USA — men hade sina stora framgångar på hemmaplan. Betydligt mindre känt är att också Jokkmokks-Jokke gjorde ett försök 1973 att slå igenom på engelska. Han lanserades i USA som "Sweden’s Johnny Cash"… Det gick nu inte så bra, men resulterade i alla fall i en LP, stilriktigt betitlad Tjosan, Amerika! Är hjärnkopplingarna utbrända nu?

Svenne och Lotta har så länge jag minns bott i småländska Sävsjö; vi såg dem ofta på torget och i affärer när jag var barn. Men ett distinkt minne är också av Jokkmokks-Jokke, som samtidigt bodde i ett litet gudsförgätet samhälle vid namn Lindshammar utanför Vetlanda, bara några mil från Sävsjö. Ofta hade han sina artistkläder också till vardags — plötsligt kunde man genom bilrutan se en man i bjärt blå samisk folkdräkt komma gående vid vägen.

Jokkmokks-Jokke är superkult. P4 sände 6 januari i år en dokumentär om den folkkäre artistens USA-turné. Tyvärr missade jag programmet, men hans visit over there finns dokumenterad på youtube.

*  *  *

Som om detta inte vore nog i form av kultkapital för min hembygd, så kan jag kort nämna att det också är här som Bosse Bildoktorn bor, närmare bestämt i samhället Landsbro där jag växte upp. Allmänt känt är ju annars också att det det var i dessa trakter som många av de gamla Åsa Nisse-filmerna spelades in. Regissören Ragnar Frisk brukade skryta vitt och brett om att han varit regiassistent till Fritz Lang (Metropolis och M). Tyvärr verkar detta vara en lögn han lanserade för att hjälpa sin karriär på traven; när man kollar upp info om Langs filmer går det inte att hitta några fakta som stödjer påståendet.

Landsbro är en del av Lannaskede församling, vilket står som födelseort i mitt pass. Lannaskede var vid pass 100-200 år sedan en brunnsort, där Christina Nilsson var stamgäst, en av dåtidens främsta operasångerskor. Hon var också den direkta förebilden till hjältinnan i Fantomen på Operan — den skönsjungande svenska nymfen Christine Daae som operafantomen blir dödligt förälskad i.

Att få veta detta som ung skräckfantast — Gaston Lerouxs roman tillhörde mina absoluta favoriter — var ren sense of wonder, eftersom jag av stämningsskäl ofta brukade ta cykeln till Lannaskede för att ströva omkring bland lämningarna efter brunnsbyggnaderna.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Single Post Navigation

5 thoughts on “Tjosan Amerika! Jokkmokks-Jokke, Bosse Bildoktorn och Operafantomen på turné

  1. Och allt detta avlöjar du utan att skämmas?

  2. Administrator on said:

    Jodå, jag skämdes å hela Sveriges vägnar när jag skrev mycket här ovan, trots att jag på något avigt sätt också kan gilla Jokkmokks-Jokke som bisarrt fenomen. Å andra sidan har varken Sverige eller Småland något att skämmas för angående Svenne & Lotta, Christina Nilsson eller Bosse Bildoktorn.

  3. Jag har en lätt vurm för – vad skall vi kalla det – litet mer bisarra musikanter. Brukar besöka klubben Sunkit (varje första månadsmåndag, på Bröderna Olssons, Sthlm) där man dyrkar sådant som Thore Skogman, konstiga dansbandslåtar, Johnny Bode, m m.
    Angående Åsa-Nisse spelades det mesta in i Täby… Det blev billigare än att dra ned till Småland. (Men, jodå, det gjordes inspelningar i Småland också, men i lägre grad.) Det var en dokumentär om Åsa-Nisse på TV och det har skrivits en bok om inspelningarna (Åsa-Nisse – Var ligger Knohult, Anders Nordqvist). Föreliggande nya Åsa-Nisse-film är om jag inte tar fel främst inspelad i Trollhättan.

    –Ahrvid

  4. Hej Aleph! Satt och bläddra runt bland gamla mail och såg en länk till din blogg, vad häftigt att se att du fortfarande bloggar! Min gamla blogg hette typ Kaosavtryck och i mailet varnade du mig för den gamla extrembloggarn Dove with gun, haha 🙂

    Jag kände mig verkligen som den nya förslappade såpa-generationen när jag läste det här inlägget och hela tiden trodde att du syftade på jokkmokk-jokke som typ var med i…Baren? Det var inte förens jag tryckte på youtube-länken som jag insåg att det finns fler. Inför ”Tjosan Amerika” känner jag nån slags intensiv kärlek, eller om det nu är medlidande. Alla fruktansvärt fula lp-omslaget Sverige spottat ur sig genom tiderna gör mig alldeles varm.

  5. Administrator on said:

    Zelda: Hej igen! När jag läste din kommentar insåg jag att det behövdes länkar också till Snoddas och Thore Skogmans musikaliska mästerverk, så det är fixat nu 😉

    Jo, det var några år sedan, 2007-08 närmare bestämt. Sociopaten, kvinnohataren och rasisten Dove With Gun verkar ha försvunnit från bloggvärlden, och det är lika så bra; han var aldrig hälften så sjuk som han påstod och låtsades vara, eftersom han ville bli heltidssjukskriven (det enda hans blogg handlade om). Men det var också kusligt att se hur lättlurade och naiva hans läsare var, och hur de försvarade alla hans trakasserier av läkare och andra bloggare, bara för att han utmålade sig själv till ett offer…

    Jag var den första som öppet kritiserade honom, vilket ledde till att han svamlade ihop påståenden om att jag var våldtäktsman och dopingmissbrukare. De allra flesta förstod naturligtvis att han ljög och svamlade, och vissa andra vågade sedan följa mitt exempel och kritisera hans blogg, så jag tog det med ro och har inte haft några obehag av det i efterhand. Men allt detta visar vilken obehaglig och direkt kriminell typ det handlade om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s