NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Linné och miljörörelsens rötter

Här följer en essä om ekologins historia. Carl von Linné betraktas som ekologins fader och hans grundtankar lever kvar än i dag. Det uppmärksammas dock sällan att Linnés syn på samspelet i naturen och människans ansvar att inte förstöra dess harmoni och jämvikt, hörde medeltidens trosvärld till. Detta var ursprungligen en essäuppgift på en Linnékurs vid Uppsala Universitet 2010, och hade titeln "Linne, ekologin och skolastiken".

*  *  *

Ekologi är en högaktuell vetenskap i och med debatten om global uppvärmning. Carl von Linné (1707–78) anses ha varit banbrytande för utvecklingen av ekologin som en ”modern” vetenskap, på grund av främst tre texter av honom. Dessa skrevs ursprungligen på latin och lyder i översättning Den beboeliga världens tillväxt (1744), Naturens hushållning (1749) och Naturens styrelseskick (1760). [1]

Här beskriver Linné sin syn på de levande naturens sammanhang – hur växter och djur samspelar i en obruten kedja och blir varandras föda i ett oupphörligt kretslopp, och tillsammans upprätthåller naturens jämvikt. Men Linné understryker också att människan har ett speciellt ansvar, eftersom vi är satta att förvalta naturen och leva av dess tillgångar – han varnar för vår potential att förstöra och utarma naturen. Allt detta är tankar vi känner igen från den moderna miljörörelsen; men när man undersöker vilken idétradition som påverkade och utformade dem, finner man att Linnés tankevärld är djupt rotad i äldre tiders teologi.

Enligt Linné har varje art sin av Gud givna rätta plats och rangordning i naturen, och allt är skapat för ett högre syfte. När samspelet fungerar som Gud avsett, uppstår en gudomlig harmoni i naturen. Detta var en teologisk och filosofisk tradition, som redan då hade flera hundra år bakom sig, men på 1700-talet fått stort genomslag i form av fysikoteologin. Linnés texter om jämvikten i naturen, liksom fysikoteologin, balanserar på gränsen mellan medeltidens skolastik och upplysning.

I denna essä beskriver jag detta närmare. Den grundläggande litteraturen jag använt är Ronny Ambjörnsson: Tankens pilgrimer (2005), Eriksson & Frängsmyr: Idéhistoriens huvudlinjer (2004), Donald Worster: De ekologiska idéernas historia (1996) och Nils Uddenberg: Tankar om livet (2003).

*
LINNÉ OCH HANS SAMTID

Den naturvetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen hade stadfäst en ny syn på naturens och himlakropparnas uppbyggnad. De så kallade cartesianska striderna på universitet i Europa och Sverige hade slutligen etablerat Copernicus heliocentriska världsbild, Galileos rörelselagar och Descartes mekanistiska naturfilosofi, under andra hälften av 1600-talet. Denna revolution för vetenskaperna breddade vägen för den kommande epoken.

Carl von Linnés liv sträckte sig över hela upplysningstiden. Han föddes i början av den och dog strax innan upplysningstankarna började ersättas av romantikens ideal. Karl XII gick ur tiden när Linné ännu var barn, och frihetstiden med dess gynnande av vetenskaperna kom att vara fram till 1772, sex år innan den svenske blomsterkungen dog.

Linné var därmed helt samtida med upplysningens stora namn. I Frankrike levde och verkade Voltaire (1694–1778) och encyklopediförfattarna med Denis Diderot (1713–84) i spetsen. I England filosoferade David Hume (1711-76) och i Tyskland Immanuel Kant (1724-1804). I Amerika dominerade Benjamin Franklin (1706-90) över såväl naturvetenskaperna som politiken. Linné var också samtida med den franske biologen, astronomen och matematikern greve de Buffon (1707-88), vilka tillsammans – eller snarare i bitter rivalitet – med varandra utvecklade den nya tidens naturlära. Buffon accepterade aldrig Linnés system för indelning av växter och djur, men lämnade många andra viktiga bidrag till djur- och växtvetenskapen, som att bryta väg för en evolutionistisk syn på naturen. [2]

När Linné var i trettioårsåldern stod Sverige i fokus för världens vetenskapliga uppmärksamhet. Det var då astronomen Pierre de Maupertuis med ett följe av franska vetenskapsmän reste till Tornedalen 1736-37 för att mäta jordklotet och se om det verkligen var avplattat vid polerna. Man fann att det var så, och bekräftade därmed att Newtons gravitationsteori stämde, eftersom den förutsade just en sådan form på vår planet. Isaac Newton var vid detta laget död, men under resten av 1700-talet kom han att närmast helgonförklaras som naturvetenskapens största namn. [3]

I Sverige fanns, vid sidan av Linné, betydande vetenskapliga namn som Carl Wilhelm Scheele (1742-86; kemist och syrets upptäckare) och Anders Celsius (1701-44; astronom och uppfinnaren av termometerskalan i Celsius). Här fanns också den oerhört ambitiösa vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg (1688-1772), som skrev åtskilliga böcker om kosmologi, fysik och anatomi och blev medlem av vetenskapsakademierna i såväl Ryssland som Sverige, men utan att få något brett  vetenskapligt genomslag. [4] På äldre dagar ägnade han sig istället åt bibeltolkningar och att skriva ner sina religiösa visioner, varmed han fick världsrykte.

Nu var inte allt framsteg och nytänkande under denna period. Upplysningstänkare tog inte så definitivt avstånd från medeltidens tankevärld som man ofta får intryck av i mer populärt hållna historieböcker. Det är t.ex. välbelagt hur skolastisk Leibniz var i sin filosofi. Hans efterföljare Christian Wolff – som i mitten av 1700-talet var den mest inflytelserika filosofen i den tyskspråkiga världen – såväl kopierade skolastikernas sätt att skriva böcker som propagerade för en teleologisk natursyn, och skrev generösa studier av medeltidens skolastik. [5] Inte heller hade studiet av växt- och djurliv hunnit bli en lika exakt och ”mekanisk” vetenskap som t.ex. fysiken och astronomin. Men det fanns speciellt en naturfilosofisk riktning med antika och skolastiska rötter, som hade stark ställning på Linnés tid: fysikoteologin.

*
LINNÉ OCH EKOLOGIN

Begreppet fysikoteologi skapades av engelsmannen William Derham 1713, för en filosofi som hävdade att inget i naturen existerade i onödan; allt var skapat av Gud för att ingå i Hans stora plan, och det var naturforskarens uppgift att komma underfund med sambanden. Varje växt och djur var så att säga kugghjul i naturens heliga maskineri. Naturligt nog var det ur denna idétradition som den ekologiska vetenskapen växte fram.

Den främste företrädaren för fysikoteologin i Sverige var just Linné. Den syn på naturen som han beskriver i de tre inledningsvis nämnda skrifterna, var grundläggande för hans natursyn och återkommer regelbundet i hans texter. Tal om märkvärdigheter uti insecterna (1739) inleds exempelvis med denna korta och kärnfulla sammanfattning:

Alt hvad den
Alsmägtige Skaparen inrättat på vårt jord-klot är gjordt i en sådan undersam ordning, att ej et enda fins, som ej behöfver et annats bistånd till sit underhåll: Jord-klotet sjelft med Stenar, Malm och Grus, näres ju och födes af Elementerne: Växter, Trän, Örter, Gräs och Mossar, växa af jord-klotet och Djuren ändteligen af växterna. Alla dessa på slutet förvandlas åter til sina första ämnen. Jorden blifver Plantans föda, Plantan Matkens, Matken Foglens och Foglen ofta Rofdjurets: åter förtäres på slutet Rofdjuret af Roffogelen. Roffogelen af Matken, Matken af Örten, Örten af Jorden: Ja, Människan, som alt vänder til sin nödtorft, blifver ofta Rofdjurets, Roffogelens, Roffiskens, Matkens eller jordens föda. Så går alt i kring.

Är altså hvart och et skapadt ting ej endast skapadt för sin egen skul, utan fast mer för andras skul. [6]

Bland andra historieprofessorn Donald Worster (1996) framhåller Linné som ett av de viktigaste namnen i ekologins historia. Detta speciellt på grund av Naturens hushållning, som var en av hans mest lästa skrifter. Worster berättar att begreppet ”naturens hushållning” (på latin ”oeconomia naturae”) hade myntats av teologen och vetenskapsmannen sir Kenelm Digby redan ett århundrade tidigare, som benämning på denna idétradition. Begreppet ersattes sedan av ekologi 1866, och därefter har ekologin varit en avgränsad biologisk disciplin. Worster skriver:

1658 blev sir Kenelm Digby, som aktivt arbetade för utvecklingen av en naturvetenskap som var förenlig med religionen, den förste som talade om ”naturens hushållning”. […] Gud sågs både som den högste ekonomen som hade konstruerat det jordiska hushållet och som förvaltaren som höll det i produktivt arbete.

Studiet av ”ekologi” – ett ord som kom i bruk på 1800-talet som en mer vetenskaplig ersättning för det äldre uttrycket – var alltså till själva sitt ursprung genomsyrat av en politisk och ekonomisk så väl som kristen syn på naturen. [7]

*
LINNÉ OCH TEOLOGIN

Det är lätt att tro att Linnés ekologiska natursyn är ”modern”, men som vi redan berört är den i själva verket teologiskt grundad. Kenelm Digby satte namn på en kristen idétradition som växt fram under medeltiden och började bli populär på en bredare front under 1500-talet, för att på 1700-talet bli en del av fysikoteologin.

Idéhistoriskt sett går denna natursyn tillbaka till Platon och Aristoteles. Hos Platon finns tanken att en ”demiurg” (skapare) designat allt i naturen för ett ändamål, [8] och denna ändamålstanke finns även hos Aristoteles. Men han lärde dessutom att naturens förändringar styrs av den mest perfekta rörelsen och geometriska figuren: cirkeln. Detta gällde såväl årstidernas och planeternas cykler, som naturens kretsgång. [9] Alltså kan också Linnés betoning på naturens cykliska förlopp – hur näringskedjan alltid återvänder till sin utgångspunkt och en ny kretsgång tar sin början – ses i antik och medeltida belysning: idén om cirkeln och cirkelrörelsen som den perfekta formen.

Den medeltida kristna teologin brukar benämnas som skolastisk. Skolastiken var egentligen en undervisningsform med fastslagna regler och grunder: Bibeln var den stora auktoriteten och kompletterades med utvalda antika skrifter, där Platon och Aristoteles stod främst. Därigenom utlärdes såväl etik och naturlära som astronomi i kristet ljus. Stark betoning gjordes också på logiskt tänkande. När Linné beskriver Gud som naturens ”byggmästare”, är det antagligen en anspelning på Platons dialog Timaios. Genomgående i den skriften är liknelsen mellan skapandet av världen och hur en skicklig byggmästare konstruerar en byggnad. Det fanns inga allvarliga motsägelser mellan Timaios och Bibeln, varför Platons dialog sågs som ett viktigt komplement till Första Moseboken. [10]

Avgörande för den skolastiska natursynen och fysikoteologin var ”teleologin”, som är en av grundtankarna i Platons dialog. Nationalencyklopedin definierar begreppet på detta sätt:

teleologi, inom filosofin tanken att allt i naturen tjänar ett ändamål och kan förklaras via detta, ofta så att en gud (gudar) skapat universum i en viss avsikt. I nutidens vetenskapsteori betraktas teleologin av det stora flertalet forskare som en ohållbar förklaringsprincip. [11]

Det innebär i korthet, att ifall en fågel är beroende av att äta maskar, så har masken skapats för att bli fågelns föda. Luften finns till för att djur och människor ska kunna andas, och vattnet för att kunna drickas av flora och fauna. Jämfört med den nutida evolutionistiska synen på naturen, kan man säga att den teleologiska filosofin vände på orsak och verkan. Numera har vi snarare perspektivet att fågeln inte skulle finnas – eller i alla fall inte äta maskar – ifall den saknade maskar att livnära sig på.

Liksom hos skolastikerna är det en rent teleologisk syn på naturen som Linné uttrycker. Det på förhand designade samspelet i naturen skapar en bokstavligen gudomlig jämvikt och harmoni. Människan intar här en särställning, eftersom hon står överordnad naturen och underordnad Gud. Vi har rätt att ta för oss av det naturen erbjuder, eftersom den ändå skapats för vår skull. Men samtidigt har vi förmågan att rubba jämvikten, och därför har vi ett speciellt ansvar för att inte göra det. [12]

*
MOT EN MODERN EKOLOGI

Teleologin och skolastiken hörde medeltiden till. Den naturvetenskapliga revolutionen på 1500-1600-talen fråntog Bibeln, Platon och Aristoteles deras auktoritet och etablerade ett nytt vetenskapligt paradigm. Med empirin hos den nyfikne och öppetsinnade forskaren skulle naturen själv avslöja sina gåtor, och den fysiska världen ansågs lyda mekaniska principer. Allt skulle så långt möjligt förklaras utifrån ”naturliga” principer – matematik, geometri, rörelselagar och mekanik – och inte utifrån en gudomlig skapares avsikter och ingripanden. Det var idealet men efterlevdes inte alltid, som vi redan sett hos Linné.

René Descartes beskrev djuren och den mänskliga kroppen som ”automater” (maskiner), men var inte beredd att frånta människan hennes själ. Och även om en maskin kunde förstås enligt matematiska och fysikaliska principer, var det inte enkelt att förstå hur dessa maskiner en gång blivit till – inom biologin fanns det alltså fortfarande gott om utrymme att utgå ifrån att en skapare hade ”designat” dem handgripligen. [13]

Det skulle dröja till 1859 innan också naturens mångfald och uppkomst kunde förklaras tillfredsställande på ett
”naturligt”, mekanistiskt sätt. Då utkom Charles Darwin med boken On The Origin Of Species, där han visade hur arterna uppstått genom naturligt urval, i en slumpgenererad evolutionsprocess utan riktning eller mål. Med Darwin kunde slutligen den teleologiska natursynen tas ur bruk; efter honom slutade biologer att hänvisa till gudomliga förklaringar av naturens mångfald och gåtor.

Därmed kan man inte heller hävda att den moderna biologin längre beskriver en grundläggande harmoni i naturen, och än mindre någon övergripande moral. Utdöende och uppkomst av nya djurarter och varianter av dem är naturens ordning, liksom ifall en organism breder ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen i sig är inte konstruerad efter någon gudagiven moral som avgör vad som är rätt och fel.

Linnés natursyn var statisk och cyklisk, och denna jämvikt var den gudomliga ordningen. Modern biologi ser en dynamisk natur i ständig utveckling. Intrycket många nutida läsare får av att Linnés ekologiska natursyn är ”modern”, beror alltså på något som kan beskrivas som en vetenskaplig anakronism. Den ekologi som lärs ut i populärvetenskapliga sammanhang och inom delar av miljörörelsen har inte förmått röra sig särskilt långt från äldre tiders ekologi, formad som den var av skolastiskt och teologiskt tänkande. Att spekulera i varför det blivit så, ligger utanför området för denna uppsats; men Linnés goda, harmoniska och moraliska syn på naturen är antagligen tacksam ideologiskt och som underlag för propaganda.

*
LINNÉ OCH UPPLYSNINGEN

Det vore dock orättvist att bara framhäva de bakåtsträvande sidorna hos Linnés ekologiska natursyn. Att Linné betonar människans rätt att – under ansvar – ta för sig av det naturen erbjuder, passar exempelvis bra ihop med upplysningstidens nyttotänkande. I hans ekologiska texter finns också gott om empiri och exakta iakttagelser; Linné drog sig ju inte för att gå ut och närstudera naturen i sig. Därtill tar han genomgående avstånd ifrån vidskepelse, och avfärdar som skrönor den gamla folkliga tron på uralstring (att vissa organismer kunde uppstå spontant utan att ha alstrats av andra artfränder); en missuppfattning som inte minst hade förespråkats av Aristoteles.

Det är främst den engelske biologen och ekologen Arthur James Cain som uppmärksammat hur beroende Linné var av den medeltida skolastiken. Den kanadesiska vetenskapshistorikern Mary P. Winsor ifrågasatte i ett antal uppsatser [14] Cains beskrivning av Linné som skolastiker, och hävdade bland annat att Linné aldrig studerade aristotelisk naturlära. Senare kunde hon konstatera att Cain själv efterhand mjukade upp sin hållning och bl.a. framhävde Linné som en starkt empirisk forskare, som också tog djupt intryck av Descartes mekanistiska natursyn.

Sanningen ligger antagligen någonstans mitt emellan dessa ståndpunkter. Det har antagits att Linné blev påverkad av skolastiken under sina ungdomsstudier i Växjö; [15] och även om Linné inte själv studerat skolastisk naturlära, fanns det antagligen många möjligheter att bli påverkad av sådana tankar på omvägar, genom böcker, teologi och kultur. Kort sagt: det finns drag av såväl skolastik som upplysning hos Linnés ekologi.

*
NOTER
[1] Alla tre texterna finns samlade i Linné (1978).
[2] Uddenberg (2003)
[3] Sjöström (2007)
[4] Dunér (2004)
[5] Frängsmyr (1975)
[6] Linné (1964), sid. 13 f.
[7] Worster (1996) sid. 59 f.
[8] Dialogen Timaios. Se nästa avdelning.
[9] Ambjörnsson (2005), Eriksson & Frängsmyr (2004) m.fl.
[10] Ambjörnsson (2005)
[11] Nationalencyclopedin på <www.ne.se> 2010-07-27
[12] Beskrivningen är från Linné (1978): Naturens styrelseskick.
[13] Eischner (1982)
[14] Winsor (2001) & (2006)
[15] Hessenbruch (2000) sid. 418.

*
KÄLLOR
Ambjörnsson, Ronny: Europas idéhistoria. Medeltiden. Tankens pilgrimer (Stockholm, 2005). ISBN 91-27-11162-8
Dunér, David: Världsmaskinen: Emanuel Swedenborg och naturfilosofin (Nora, 2004). ISBN 91-578-0440-0
Eichner, Hans: ”The Rise of Modern Science and the Genesis of Romanticism”. PMLA, vol. 97, nr. 1, 1982. (Modern Language Association)
Eriksson, Gunnar: Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983). ISBN 91-7021-438-7
Eriksson, Gunnar & Frängsmyr, Tore: Idéhistoriens huvudlinjer (2004). ISBN 91-46-21086-5
Frängsmyr, Tore: ”Christian Wolff’s Mathematical Method and its Impact on the Eighteenth Century”. Journal of the History of Ideas, vol. 36, nr. 4, 1975. (University of Pennsylvania Press.)
Hessenbruch, Arne: Reader’s Guide to the History of Science (London, 2000). ISBN 1-884964-29-x
Linné, Carl von: Fyra skrifter. Innehåller bl.a. ”Tal om märkvärdigheter uti insecterna”. (Stockholm, 1964).
Linné, Carl von: Om jämvikten i naturen (red. Gunnar Broberg. Stockholm, 1978). ISBN 91-7528-001-9
Sjöström, Jörgen: Newton och gravitationen: på himmelen och på Jorden (Stockholm, 2007). ISBN 978-91-1-301637-5
Uddenberg, Nils: Idéer om livet: en biologihistoria. Band I (Stockholm, 2003). ISBN 91-27- 09358-1
Winsor, Mary P: ”Linnaeus’s Biology Was Not Essentialist”. Annals of the Missouri Botanical Garden, Vol. 93, nr 1, 2006.
Winsor, Mary P: ”Cain on Linnaeus: the scientist-historian as unanalysed entity”. Studies in History and Philosophy of Science Part C: Studies in History and Philosophy of Biological and Biomedical Sciences. Vol. 32, utgåva 2, 2001.
Worster, Donald: De ekologiska idéernas historia (Stockholm, 1996). ISBN 91-7150-630-6

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s