NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “november, 2011”

Punk’s Not Dead — in Stockaryd!

Bloggtips: Kolla in min sambos blogg Annektering. Själv säger jag bara — nåja… "Kamikazepysslare"?

Språkligt och humoristiskt begåvad är hon, Anne, och därför en ren lyx att bo tillsammans med. I övrigt fick vi ett ryck efter att ha sett filmen Sid och Nancy. Därav vissa kamikazebilder, där jag imiterar Sid Vicious och Anne är punkig i största allmänhet. Ibland har man roligt, också i Stockaryd.

/ Rickard Berghorn

Bokrecension hos Tidningen Kulturen

Jag blev av Tidningen Kulturen tillskickad en bok att recensera: Tistlarnas kärlek av Anna Godig. Det var en godbit att bedöma och omskriva; inte för att romanen var särskilt bra, utan på grund av förlaget Bakhålls absurda presentation av den och författaren. Någon Anna Godig — nyligen död 28 år ung — tycks inte ha existeat, och författarfotot är egentligen på en ukrainsk fotomodell vid namn Lenola. Romanen i sig är dessutom bitvis rent eländig, trots förlagets egna superlativ om genial debut och en blivande klassiker. Ett practical joke av något slag? Kanske.

Min recension lade ut idag och står att läsa här, såvitt jag kan bedöma den första som publicerats. Alltså ska det bli intressant att se hur andra bedömer saken.

Jag siktar in mig på att recensera en bok per vecka åt Tidningen Kulturen. På tur står en amerikansk klassiker.

EDIT 2011-12-24: I dagarna ändrade förlaget sin presentation på hemsidan (och för den delen också på Amazon, Bokus och Adlibris m.fl. ställen), och uppger nu att Anna Godig ”egentligen” hette något så ovanligt vanligt som Anna Persson. Man kan nog hitta någon Anna Persson som dog nyligen, ja.

/ Rickard Berghorn

Långfilm med Tintin

Ett av mina första och märkligaste filmminnen, kommer från när jag var mycket ung — knappast mer än fem eller högst sex år. Som så ofta med minnesbilder från den åldern är det fragmentariskt och delvis förvrängt, men jag vet nu att det har en verklighetsbakgrund, sedan jag större delen av livet trott att det bara var ett pseudominne.

Jag minns att min syster tog mig på en matiné på Saga-biografen i Landsbro, det lilla smålänska samhälle där jag växte upp, och att detta var första gången jag såg en biofilm. Jag var mycket intresserad av de automatiskt uppfällbara sitsarna och prövade dem fram och tillbaka, men snart uppslukades jag av filmen. Såvitt jag minns var detta en långfilm med Tintin, kapten Haddock och gänget, men oväntat nog med levande skådisar. Speciellt minnesvärd tyckte jag att en scen med en bilolycka var. Under många år kom jag ihåg den klart och tydligt: en bil kör av vägen nerför en slänt med mycket dammutveckling och skräll som följd. När Tintin springer ner till bilvraket hittar han där bara en man med säckpipa i bakluckan. Mannen hoppar iväg halvtokig av upplevelsen och tutar i sitt instrument.

Det som fick mig att tro hela minnet var en dröm, var att min syster förnekade allt om detta — hon kunde inte själv minnas biomatinén i fråga, och tyckte bara jag var dum som trodde att det fanns spelfilmer efter en tecknad serie som Tintin. Men nu i år har jag kunnat konstatera att jag mindes ganska rätt, och att min syster helt enkelt måste ha glömt vårt biobesök.

När jag var barn fanns det verkligen två Tintin-långfilmer med levande skådisar, båda franska och inspelade 1961 respektive 1964: Tintin i piraternas våld och Tintin i mysteriet med de blå apelsinerna. Det finns fler filmatiseringar, men dessa är antingen dockfilmer eller tecknade filmer. Kort sagt är dessa två 60-talsfilmer de enda Tintin-filmer med levande skådespelare som existerar.

Den film jag och min syster såg, måste ha varit Tintin i piraternas våld. Tidigare i år såg jag på nytt denna ovanligt begåvade seriefilmatisering, som på ett genomtänkt sätt fångar känslan från Hergés serialbum (seriens rena stil återges exempelvis genom att konstant använda en glasklar djupskärpa i varje scen). Och visst finns scenen med bilolyckan där, om än inte exakt på det sättet jag tyckte mig minnas den: I filmen spelar den halvtokige mannen som blir kvar i bilvraket på en klarinett, och han stiger ut ur bakdörren och inte bakluckan när Tintin kommer fram. Men på det hela taget måste det handla om samma scen. Här kan ni se en tysk trailer för denna på sin tid osedvanligt goda serietidningsfilmatisering. Jämför med äldre tiders filmatiseringar av Dick Tracy, Superman eller Batman, och ni förstår vad jag menar; det var inte förrän på 1990-talet som sådana filmer började göra sina original någorlunda rättvisa.

Anledningen till att jag började kolla upp den eventuella verklighetsbakgrunden till mina tidigaste barndomsminnen, är förstås den gryende hypen bakom Steven Spielbergs nya Tintin-filmatisering. Men hur bra eller dålig den filmen är, tänker jag inte uttala mig om förrän jag sett den.

/ Rickard Berghorn

Konstig nyhet på DN Vetenskap

En av de återkommande måltavlorna för denna blogg har varit Dagens Nyheters vetenskapssida, under Karin Bojs redaktörskap. Det som skrivs där är alltför ofta undermålig vetenskapsjournalistik av sämsta märke, utan tillstymmelse till kritik mot det som universiteten pressreleasar i pr-syfte. Har Karin Bojs & Co någonsin varit intresserade av att undersöka hur beroende universiteten är av god publicitet, för att skaffa statliga och andra bidrag till sina institutioner? Det skulle lära dem en hel del nyttigheter som utgångspunkt för den journalistiska dygden "kritisk granskning". Att något påstått forskningsgenombrott eller -resultat framhävs av universiteten själva, är inte en garanti för dess sanningshalt eller sakliga pålitlighet.

Igår publicerade Bojsans vetenskapsredaktion en ny märklig nyhet, om än inte bland de verkliga bottennappen: Kokkonstens ursprung upptäckt. Någon "upptäckt" är det förstås inte frågan om, utan det är än så länge bara en hypotes som främst antropologen Richard Wrangham argumenterat för, och ingenting är nytt i artikeln. Att föda blir mer närings- och energirik genom att kokas och stekas, vet till exempel varenda nutritionist sedan länge.

Jag har genom åren följt Richard Wranghams hypotes om att det var kokkonsten som gav våra humanoida förfäder den fördel som behövdes, för att vi människor skulle utvecklas. Förra året diskuterade jag till och med hypotesen personligen med Wrangham (finns att läsa här). Så trots DN:s bristande rapportering, är jag glad för att professor Wranghams idéer fortsätter att uppmärksammas och vinna mark.

/ Rickard Berghorn

Ack ja, kommunikationen slinter…

I förra posten kritiserade jag Vetenskap och Folkbildnings allmänna brister i kommunikationen med omvärlden, och gav som exempel en artikel som Rikard Enberg skrivit i föreningens blogg. Detta kom till Rikards kännedom, varför han såg till att bekräfta praktiskt taget all kritik jag formulerat. Dels svarade han med insinuationer och påhopp; det är en tradition inom VoF att ge sken av att ingen kritiker av föreningen är seriös eller uppriktig i sin kritik, utan dessa personer misstänkliggörs genomgående för att ha dolda och lömska motiv. Dels förstod Rikard Enberg inte ens vad kritiken mot hans resonemang gick ut på. Eländet står att läsa i kommentarsfältet till hans bloggartikel.

Det ska i övrigt förtydligas att jag inte påstår att parapsykologiska fenomen existerar, ty det gör de med största sannolikhet inte; detta är en ren principdiskussion.

Hur som helst, Rikard skrev också ett längre "förtydligande" till sin artikel. Det finns inget för mig att kommentera i den texten, eftersom den bara upprepar exakt samma resonemang som i artikeln, bara mer mångordigt. Däremot kan man vara observant på hans slutkläm:

Min beskrivning var möjligen väl kortfattad men min mening var inte att förklara exakt hur det fungerar. Kanske hade det varit bättre att bara skriva ”man kan visa att” istället för att ge en så kortfattad beskrivning. Jag funderar på att uppdatera texten med en något utförligare förklaring.

Varför inte bara rycka på stoltheten och prestigen, och erkänna att ursprungsresonemanget var fel?

Hur svårt Rikard än har att medge att han har fel, är saken egentligen ganska enkel: Entanglement är ett kvantfysikaliskt fenomen, där två tidigare ihopsatta partiklar uppvisar samma egenskaper hur långt ifrån varandra de än befinner sig. Om man kan konstatera att den ena partikeln har spinn i en viss riktning, vet man också i vilken riktning den andra partikeln nu spinner. Det finns ingen kommunikation eller informationsöverförelse mellan dessa båda partiklar, utan det är något som bara inträffar samtidigt, av en så att säga matematisk nödvändighet.

Detta märkliga fenomen existerar och är verifierat genom experiment, och Rikard förnekar det inte. Däremot är han fixerad vid att det måste finnas någon kommunikation mellan partiklarna för att parapsykologiska fenomen ska vara möjliga, eftersom han utgår ifrån att parapsykologiska fenomen nödvändigtvis handlar om informationsöverföring från en hjärna till en annan. Det entanglement innebär i ett parapsykologiskt sammanhang, är istället att samma tanke eller upplevelse skulle kunna uppstå samtidigt i två skilda hjärnor. I princip är detta faktiskt inte mer gåtfullt än att Alice ser att den partikel hon har visar spinnriktning uppåt, och därför också vet vilken spinnriktning Bobs partikel visar.

Men försök förklara detta för Rikard Enberg. Det är förmodligen meningslöst — och om han pressas på detta leder det bara till tuppjuck, hysteri och vilda anklagelser från Rikard själv och hans VoF-polare, som strömmar till för att rädda hans stolthet och "auktoritet". Så har det varit innan, och inget tyder på att VoFarna har blivit bättre i sin vetenskapskommunikation.

EDIT 2011-11-10: Smärre justering, förtydligande.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation