NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “februari, 2012”

Vad har fettskräcken och miljörörelsen gemensamt?

Svar: Vänsterrörelsen på 60- och 70-talen. Det är egentligen ganska uppenbart, när man tänker efter: Enligt fettskräckens ”paradigm” är mättat fett livsfarligt, medan omättade fetter är bättre och ibland nyttiga, och huvudsakligen bör man hålla sig till kolhydrater. Mättat fett får vi från djur, medan omättade fetter och kolhydrater kommer från växtriket. Alltså en diet i paritet med vänsters miljövurm och gröna våg (även om sanningen i deras miljösmarta dogmer går att ifrågasätta).

Nutritionisten Ancel Keys lanserade teorin om det mättade fettets farlighet på 50-talet, genom en studie som numera anses inte hålla måttet (och för den delen inte heller andra studier i frågan, se länken). Enligt Keys ledde ett högt intag av mättat fett till fetma, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Det dröjde till 70-talet innan teorin fick genomslag och blev storpolitik. Ansvarig för detta var huvudsakligen senatorn och tidigare presidentkandidaten George McGovern (demokrat), som såg till att Keys kostråd blev statliga rekommendationer. Därefter spred sig fettskräcken över västvärlden, som allting annat som fått fotfäste i USA. Allt detta kan läsas på den förra länken, Gary Taubes artikel The Soft Science of Dietary Fat i tidskriften Science, mars 2001.

George McGovern kandiderade 1972 till posten som USA:s president och blev känd som en ”hippieliberal”. Det är knappast en slump att han förespråkade Keys kostråd och samtidigt profilerades som ett språkrör för dåtidens vänsterrörelse. Miljöfrågor stod i centrum för hans presidentvalskampanj, men också andra klassiska vänsterfrågor som feminism och överbefolkningsdebatten. Och naturligtvis förespråkade han ekologiskt jordbruk.

Vänsterrörelsen gjorde sig under 1900-talet till experter på propaganda, och en av de främsta strategierna var alarmism. Genom skräckpropaganda väckte man folklig opinion mot krig, svält, överbefolkning och miljöförstöring. Ibland lyckades man åstadkomma bra resultat, ibland blev det bara fel och missriktat (som den stora skogsdödsdebatten och dito överbefolkningsdebatten). McGovern såg till att alarmismen tog köksvägen in i varje familjs hem — fettskräcken blev ett faktum.

*  *  *

Alarmism är ett otyg i samhällsdebatten. Skickligt genomdriven skräckpropaganda är ett effektivt politiskt instrument för den som vill styra allmänheten, men det är på bekostnad av demokratisk diskussion, sunt omdöme och eftertanke. Alarmism och skräckpropaganda är också naturligt nog intimt förknippat med totalitära stater, där makten inte behöver bry sig om en sansad och saklig samhällsdebatt medborgare emellan.

Jag blev intresserad av att undersöka fettskräckens historia och dess eventuella koppling till vänsterrörelsen på grund av en Newsmill-artikel, Alarmismen skadar demokratiska samhällen av Lars Bern. Läs den gärna, det är den väl värd. Läs också mina kommentarer i diskussionsfältet — jag var i toppform 😉

/ Rickard Berghorn

Artikel om Sven Lindqvist — referenser och kommentarer

Tidningen Kulturen har publicerat Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask, min essä om Lindqvists irrfärder i boken Utrota varenda jävel (1992). Nästan alla nödvändiga referenser finns redan inbakade i texten, bara några ord om detta: Det är en vanligt förekommande kritik att Sven Lindqvist har en mycket enögd syn på frågan om folkmord, en kritik som uppenbarligen är berättigad. Han förfasar sig över folkmord när nazisterna begått det, men som f.d. kulturattaché i Kina och maoist förtiger och förminskar han genomgående Mao Zedongs folkmord, och för den delen också andra massmord begångna av kommunistregimer. Läs t.ex. denna artikel av Staffan Skott.

Jag har de sista fem-tio åren blivit allt mer trött på och kritisk mot den vänsterradikalism jag vuxit upp med och vars dogmer jag ofta tog för givna som ung, den vänsterrörelse som fortfarande på många sätt ligger som en våt filt över stora delar av kultur- och samhällsdebatten. Liksom all politisk extremism är också vänsterrörelsen djupt hycklande och ointresserad av sanning och saklighet, så länge man bara kan uppnå sina mål. Essän är delvis skriven utifrån den frustrationen.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation