NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Författare”

Bokrecension hos Tidningen Kulturen

Jag blev av Tidningen Kulturen tillskickad en bok att recensera: Tistlarnas kärlek av Anna Godig. Det var en godbit att bedöma och omskriva; inte för att romanen var särskilt bra, utan på grund av förlaget Bakhålls absurda presentation av den och författaren. Någon Anna Godig — nyligen död 28 år ung — tycks inte ha existeat, och författarfotot är egentligen på en ukrainsk fotomodell vid namn Lenola. Romanen i sig är dessutom bitvis rent eländig, trots förlagets egna superlativ om genial debut och en blivande klassiker. Ett practical joke av något slag? Kanske.

Min recension lade ut idag och står att läsa här, såvitt jag kan bedöma den första som publicerats. Alltså ska det bli intressant att se hur andra bedömer saken.

Jag siktar in mig på att recensera en bok per vecka åt Tidningen Kulturen. På tur står en amerikansk klassiker.

EDIT 2011-12-24: I dagarna ändrade förlaget sin presentation på hemsidan (och för den delen också på Amazon, Bokus och Adlibris m.fl. ställen), och uppger nu att Anna Godig ”egentligen” hette något så ovanligt vanligt som Anna Persson. Man kan nog hitta någon Anna Persson som dog nyligen, ja.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Nymodernisten gästbloggar

Häromdan ringde Mariestads-författaren Fredrik F.G. Granlund upp mig, och undrade om jag de närmsta timmarna kunde skriva en artikel till hans blogg Marmeladkungen. Jag är inte (längre) en person som utan tvekan tar på mig alla arbeten som efterfrågas — jag har arbetat ihjäl mig tidigare utan att få något rimligt i utbyte. Men detta är en god vän som därtill har anständigheten att vara tacksam, så jag satte mig ned och skrev ihop en kåserande text, till bloggens märkesdag (4 år) och för att fira vår bekantskap (10 år).

Den finns att läsa här: Två bemärkelser.

Värt att nämna är också detta: Marmeladkungen har hjälp av en ung författande tjej vid namn Ann-Ewa Arvidsson. Hon har i omgångar bott i USA och England, och har tagit på sig uppdraget att översätta min gamla essä Necronomicon i Sverige till engelska. Detta eftersom en engelsk small press-tidskrift kommer att publicera den i ett temanummer med svensk Lovecraft-inspirerad skräck. Också F.G. kommer att delta i numret, plus några fler som jag inte känner till ännu. Jag lär rapportera mer om detta framöver på denna blogg.

EDIT 2011-07-14: Rättar namnet Ann-Ewa Arvidsson, som jag råkade blanda ihop med en annan tjej i bekantskapskretsen.

/ Rickard Berghorn

Ett tips

Min gode vän Fredrik F G Granlund — författare från Mariestad — publicerade inatt på sin blogg Marmeladkungen min gamla novell Ett gott liv, en Roald Dahl-aktig hämndhistoria som utspelar sig under Andra världskrigets ransonering. Det var en av de sista novellerna jag skrev; den absolut sista var den ockulta deckaren Demonus (2003), där jag gick in för att förvandla 1800-talets Stockholm till en lika mystisk och stämningsfull stad som Sherlock Holmes London. Den hade sina poänger.

Jag kunde det där. Under några år publicerade Sam J Lundwall sex eller sju av mina noveller i Jules Verne-magasinet. Jag fick en rad andra noveller publicerade i antologier från exempelvis Paradishuset. Sedan kom Sveriges Radio P3 och ville att jag skulle skriva radiopjäser för dem. Det resulterade i två stycken: Svartsjukans anatomi (2002) och Necronomicon i Sverige (2003). Den senare var en skoj- och plojhistoria där Louise Epstein spelade sig själv som undersökande journalist och Pontus Enhörning var nyhetsuppläsare. Tydligen har den pjäsen fått eget liv i piratkopierad form, eftersom jag träffat flera stycken för mig okända personer som sagt sig ha hört den på kassett och mp3-filer.

Men allt annat konkurrerade ut mitt författarskap, och det var inte heller särskilt tacksamt att skriva skönlitterärt; en riktigt genomarbetad och välskriven novell tar så mycket mer tid och krafter än en faktaartikel att skriva, men är svårare att publicera och ger sämre betalt, i alla fall i Sverige. Jag kan bara konstatera högst ödmjukt (hrm…) att jag var förbannat bra som författare, och att en inte närmare utpekad redaktör hos Norstedts gjorde ett stort misstag som inte uppmuntrade mitt skrivande på något handgripligt sätt. Det kunde ha blivit jag och John-Ajvide Lindqvist som kunde titulera sig "Sveriges Stephen King" detta laget, och inte bara Lindqvist allena emoticon

/ Rickard Berghorn

Vetlanda Walk Of Fame

Det blev en riksnyhet år 2007, när inte längre bara Hollywood kunde stoltsera med en Walk Of Fame, utan också Vetlanda. Utöver TV, radio och tidningar kom över 1500 personer för att bevittna invigningen, åtskilliga av dem utsocknes får man förmoda. Alla de fem namnen som hedrades på detta sätt är jättekända och berömda, och det var med rodnadens skam jag behövde fråga min syster vilka tre av personerna egentligen är. Dock var jag synnerligen bekant med poeten Pelle Näver, om man så vill en litterär motsvarighet till Jokkmokks-Jokke och Snoddas. Han bodde för övrigt granne med den ännu mer berömde Stenbergapyromanen, som dock av någon anledning inte nämns på Vetlanda Walk Of Fame.

En annan av berömdheterna som jag är synnerligen bekant med, är popstjärnan Lena Philipsson, som närvarade vid invigningen över direktlänk på telefon. Strax därefter besökte hon personligen orten för att beskåda sitt namn; besöket och hennes stolta kommentarer förevigades av TV4-nyheterna.

Jag börjar verkligen älska Vetlanda. Men samtidigt har jag en underlig känsla av att Vetlanda inte kommer att älska mig om jag fortsätter med dessa skriverier, med dess 50-100 unika besökare dagligen emoticon

/ Rickard Berghorn

Jisses… Min sämsta postning hittills

Jag är inte helt renons på internet och datorer för tillfället, sedan jag blev bestulen på min dator och andra grejer; men sitter man på internetkafeer i Thailand kan man knappast skriva några större mängder svensk text, såvida man inte är beredd att peta in åäö för hand med kopiera-och-klistra. Därför har jag tagit en paus i bloggandet. Men nu skriver jag i alla fall detta, eftersom det känns smått nödvändigt.

Jag kastade idag ett granskande öga på hela förrförra posten, som har den nya titeln Multiversum från antiken till Swedenborg, en uppföljning till posten En teori om multiversum från 1700-talet. Och jag såg vilket slarvigt hafsverk det verkligen var; antagligen helt obegripligt i långa stycken. Jag har nu fört in definitioner och skrivit om långa textstycken för bättre klarhet. Pinsamt, inte minst med tanke på att posten förklaras bygga delvis på en akademisk text.

Om ni inte redan gissat det, så knåpade jag ihop posten efter några glas för mycket. Thailändska Chang Beer är lite för gott — och garanterat lite för alkoholstarkt.

/ Rickard Berghorn

Aleph Bokförlag i backspegeln

Fredrik på bloggen Fredrik D skrev igår en post som kändes mycket bra att läsa. Jag känner honom inte mer än genom hans blogg och några kommentarer i denna; men här visar han sig vara en gammal fan av min utgivning på det numera stendött slumrande Aleph Bokförlag. Tack för superlativen!

Howard Phillips Lovecraft fick en bok släppt, och den saknar jag tragiskt nog. Är det någon som vill sälja Sökande efter det drömda Kadath till mig, säg till! Jag MÅSTE ha den.

Jag vet åtminstone en person som har ett ex och behöver pengar. Så när han läser detta, hoppas jag han hör av sig.

Aleph Bokförlag var verksamt under knappt sex år, utgav sexton böcker och 29 nummer av tidskriften Minotauren. Jag arbetade nästan ihjäl mig på kuppen, inte minst eftersom jag samtidigt skrev för Sveriges Radio och andra bokförlag och tidskrifter.

Det oändliga slitet gav mycket lite i utbyte. Den ekonomiska förtjänsten — som fanns där de sista åren om än blygsamt — brydde jag mig inte särskilt mycket om; pengar har aldrig varit viktigt för mig. Men jag gjorde misstaget att omge mig med huvudsakligen amatörer som medarbetare. Det var i och för sig en nödvändighet att anlita amatörer eftersom jag inte kunde betala särskilt mycket och oftast inget alls; men det är inte att rekommendera när en utgivning är relativt omfattande och många människor därför behöver involveras. Det gnisslade ständigt i maskineriet eftersom arbetet inte motsvarade deras överdrivna och felaktiga förväntningar. En amatörförfattare som inte är van vid professionell redigering, kan exempelvis bli oerhört provocerad av principen att antingen bearbeta en artikel eller novell tills både redaktören och författaren blir nöjda — eller annars räkna med att redaktören inte publicerar det. Dessutom fanns det förstås en hel del avundsjuka i sammanhanget.

Konflikterna och allt skitsnack ledde efterhand till att jag undan för undan blev ungefär lika cynisk och förhärdad som jag är nu, och praktiskt taget lägger en heder i att uttrycka. Vilket antagligen märks tydligt inte minst på denna blogg. Inte för att jag någonsin varit särskilt icke-cynisk, långt därifrån, men numera är det exceptionellt.

Det var förstås inte problem med alla icke-erfarna medarbetare; Martin Andersson och Jens Heimdahl kan speciellt nämnas som mycket bra. Men överlag var kontrasten mycket stor mellan gruppen av amatörer och gruppen av professionella medarbetare. Nicolas Krizan och Annika Johansson, som exempel, var alltid lätta och smidiga att samarbeta med. Johan Theorin ska inte heller glömmas bort, eftersom han var professionell i form av journalist och radioförfattare vid denna tid; när han sedan gick åstad och blev succéförfattare med Skumtimmen, tackade han mig för vårt samarbete i dedikationen i den boken. Det kommer jag att vara evigt tacksam tillbaka för.

Till saken hör också att ämnena klassisk skräck och fantasy kändes ganska uttröskat för mig efter dessa sex år samt faktaboken om skräcklitteraturens historia som jag och Annika Johansson skrev för Bibliotekstjänsts förlag, Mörkrets mästare. Ärligt talar har jag knappt alls intresserat mig för det sedan Aleph gick i stå — nu är det istället vetenskapshistoria jag fördjupar mig i, och känner ett starkt behov av att skriva populärvetenskapligt om.

/ Rickard Berghorn

En teori om multiversum från 1700-talet

Jag håller ikväll på att gneta fram en standardformatering på min senaste uppsats, eftersom den ska bli tillgänglig för andra forskare på någon databas. Uppsatsen behandlar kosmologin i Principia rerum naturalium (1734), Emanuel Swedenborgs mäktiga spekulation om hur vårt universum uppstått ur en ursprunglig, nolldimensionell punkt av ren rörelse. Punkten gav upphov till oändligt många andra punkter, som genom relationerna med varandra skapade elementarpartiklar och materia. Boken är bitvis långtråkig och torr — och bitvis mycket fascinerande.

Swedenborg (1688-1772) skulle något decennium senare övergå till att bli kristen fritänkare och visionär, men vid denna tid var han i sitt esse som vetenskapsman och naturfilosof. Han skrev febrilt och utgav böcker i alla naturvetenskapliga ämnen, men utan att få något brett genomslag. Till stor del berodde detta antagligen på att han under hela sitt liv tog avstånd från Newtons fysik, som hade börjat få sitt stora genomslag vid denna tid. Swedenborg höll fast vid den medeltida uppfattningen att den naturliga rörelsen hos en kropp är cirkulär, och ansåg (möjligen påverkad av Kepler) att gravitationen var ett slags magnetisk kraft. Men medan han hade starka otidsenliga drag som vetenskapsman, var han samtidigt leibnizian — vilket förklarar varför Swedenborgs kosmologi ändå i vissa avseenden ger ett distinkt modernt intryck.

Det är välkänt bland vetenskapshistoriker (och berörs ibland i populärvetenskapliga sammanhang) att Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) grundlade en vetenskaplig idétradition, som över namn som Boscovich, Kant, Örstedt och Faraday skulle få definitivt genomslag först på 1900-talet med Albert Einsteins speciella och allmänna relativitetsteorier. Einstein var själv medveten om detta och beskrev sig 1954 som just en "leibnizian". Egentligen utarbetade Leibniz aldrig något fullständigt system och det han skrev är bitvis motsägande; men han erkände inte uppfattningen om absolut tid och rum utan argumenterade för ett relativistiskt synsätt. Dessutom hävdade han att allt i den fysiska verkligheten egentligen har sitt upphov genom relationerna mellan nolldimensionella punker, de berömda monaderna. Eftersom punkterna i sig saknar dimensioner blir längd, bredd och volym egenskaper som uppstår först  på en "högre" nivå, genom punkternas interaktion. En speciell sida av Leibniz monadlära är att han tillskrev dessa punkter en andlig natur, och att monaderna ibland kan uppnå medvetande beroende på hur de relaterar till varandra. Detta panteistiska inslag tonades ner hos Leibniz efterföljare, som exempelvis hans vän och lärjunge Christian Wolff (1679-1754), och berörs inte av Swedenborg

Wolff var fram till mitten av 1700-talet den mest uppmärksammade och inflytelserika filosofen i den tyskspråkiga världen och diskuteras ofta hos Immanuel Kant. Numera uppmärksammas han dock sällan eftersom hans filosofi anses ha varit alltför osjälvständig gentemot Leibniz. I takt med att Leibniz egna skrifter utgavs postumt — ofta av Wolff själv som redaktör — och blev tillgängliga för en större läsekrets, bleknade Wolffs rykte bort.

I efterordet till Principia rerum naturalium erkänner Swedenborg sin stora påverkan från Wolff. Den tyske filosofen hade skrivit två snarlika böcker bara några år tidigare, utifrån en förenklad version av monadläran: Ontologia (1730) och Cosmologia generalis (1731). Swedenborgs självutplånande medgivande är nästan plågsamt att läsa: den som jämför kosmologin hos Wolff med den teori vi just läst kommer upptäcka att "the principles I have here advanced and applied to the world and its series, almost exactly coincide with the metaphysical and general axioms of this illustrious author." Detta borde vara direkt genant för de idéhistoriker som hävdat att Swedenborgs främsta inspirationskälla till Principia var René Descartes. Swedenborgs kosmologi är istället utpräglat leibniziansk; och den stora ironin i sammanhanget är att Leibniz utarbetade sin naturfilosofi som en direkt reaktion mot Descartes.

Den fysiska verkligheten har i grunden en abstrakt existens hos Leibniz; och vårt universums egenskaper är en följd av dess geometriska grundstruktur. Leibniz insåg att detta lämnade naturligt utrymme för möjligheten av andra universum med annorlunda egenskaper eller naturlagar. Bara relationerna mellan de nolldimensionella punkterna — monaderna — var annorlunda, skulle ett annorlunda universum uppstå. Detta är en av grundtankarna i hans teodicefilosofi. Gud hade möjligheten att skapa otaliga universum, alla med egna unika egenskaper och lagar, bara genom att arrangera monaderna på olika sätt; men enligt Leibniz valde Gud att bara förverkliga det universum vi lever i. Detta är inte perfekt för människan, men det är i alla fall det som innebär minst lidande för oss — den bästa av alla möjliga världar.

Även om Leibniz uttryckligen förnekar existensen av dessa andra universum, har spekulationen ändå så starka beröringspunkter med moderna kosmologiska teorier, att exempelvis Martin Gardner, Paul Davies och Nicholas Rescher har pekat ut Leibniz som den förste som teoretiserade om parallella universum eller multiversum. Wolff tog fasta på idén om andra universum och hävdade i ett avsnitt i Cosmologia generalis att det de facto kan existera andra, annorlunda världar "utanför" vår egna. Han går dock inte in på djupet i denna spekulation, vilket däremot Swedenborg gör — en märkligt nog sällan uppmärksammad sida av kosmologin i Principia. Leibniz förnekade existensen av andra universum, Wolff ansåg att de var möjliga; men Swedenborg hävdar oblygt att vi verkligen lever i det vi numera kallar ett multiversum. Det finns bokstavligt talat oändligt många fler världar än vår, alla med annorlunda naturlagar.

Swedenborg resonerar, att eftersom vår värld grundläggande sett styrs av rent geometriska principer, kan man föreställa sig världar med annorlunda geometrisk uppbyggnad och de mekaniska principer som följer därav:

Ge
ometry, therefore, accompanies the world from its first origin, or first boundary, to its last, and is inseparable from it; so also do the principles of mechanics, though they might be different in a world differently formed, and in elements differently formed and arranged…
[Del I, kapitel 1.]

There is a geometrical connection of finites even in worlds quite different from one another; but still the same phenomena do not therefore exist in all; for there may be various kinds of geometrical connections, while only one kind is adapted to the perfection of one and the same world. [Del I, kapitel 3.]

Finiter ("finites") är Swedenborgs benämning på partiklar. Tekniska uttalanden som detta — och det finns betydligt fler — illustrerar han sedan med mer konkreta beskrivningar i kapitlet On the Diversities of Worlds (del III, kapitel 2), om världarnas mångfald. På grund av den annorlunda geometriska strukturen i dessa världar, är de mekaniska lagarna och naturfenomenen också annorlunda där:

In other worlds, the air and the ether, if there be anything similar to them, do not experience the like tremulations; the organs of sight and hearing are also affected by them in a different manner; nor perhaps are our organs capable of receiving the undulations of their elements, because they are not constituted in accordance with their mechanism and motions. The animals of this world might there, perhaps, be deprived of the use of their senses. Machines of every kind might there, perhaps, be constructed by different rules and by a different application of mechanical powers.

Swedenborg föreställer sig mänskliga besökare i dessa världar och deras upplevelser av de främmande och vidunderliga fenomenen, i den mån de alls kan uppfatta dem med sina jordiska sinnen. Bland dem finns inte minst Archimedes, som här finner att han inte längre besitter förmågan att stjälpa världen över ända:

The magniloquent Archimedes, who talked of moving by his mechanism the world out of its place, were he translated to another system and earth, might perhaps somewhat lower his tone, when he found in those worlds all his skill and ingenuity disappear, and himself at a loss how to apply the common powers of mechanism; for, if he there wished to make any experiments, he would have first to learn the very first principles and rudiments of mechanism; which could be deduced only from the phenomena peculiar to that earth.

Swedenborg må ha varit starkt påverkad av Wolff, liksom Wolff var starkt påverkad av Leibniz; men vid rader som dessa blir jag närmast tårögd. Detta författade alltså Swedenborg 1734 vid sin skrivpulpet och med fjäderpenna i handen, 200 år innan den leibnizianska traditionen blev vetenskapligt mainstream med Einstein och därmed gjorde liknande spekulationer om parallella universum teoretiskt salongsfähiga.

Om man inte har tillgång till Uppsala universitets databaser, kommer uppsatsen snart att kunna läsas också på Aleph Bokförlags hemsida.

[Uppdatering 2010-10-21: Insatt bättre rubrik och korrigerat blockcitat.]

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPFYSIKKOSMOLOGIRELATIVITETSTEORINALBERT EINSTEINUNIVERSUMASTRONOMIEMANUEL SWEDENBORGFILOSOFIGOTTFRIED LEIBNIZVETENSKAPSHISTORIA

 

”Svenskarna är mentalt handikappade” — När Fredrik Reinfeldt skrev politiskt manifest

Nu börjar den svenska politiken rocka fett. Så låt mig påminna om något som lätt glöms bort i yran.

1993 hade vår kära statsminister Fredrik Reinfeldt två år bakom sig i riksdagen och var inte heller särskilt purung: 28 år. Han skrev då (med hjälp av Per Schlingmann) sitt politiska manifest Mein Kampf Det sovande folket (ISBN 91-86194-10-0). Denna bok har aldrig utgivits i nytryck och är mycket svår att få tag på. Och man förstår enkelt varför, när man läser referatet här, där originaltexten också publiceras som e-bok. Reinfeldt uttrycker nämligen inga höga tankar om svenskarna och kallar oss bland annat "mentalt handikappade", men har också en rad andra besynnerliga idéer för sig.

Fredrik Reinfeldt gör till och med ett försök som science fiction-författare. Det första kapitlet är en gastkramande framtidsvision av hur socialdemokratin hjärntvättat oss stackars mentalt handikappade svenskar. Den inleds med att en 28-åring dör "i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden":

… i ett framtida samhälle pacificerat och försoffat, där allt sköts från TV:n, mat intas i pillerform och Socialdemokraterna och Folkpartiet har gått ihop till ett parti som nu förslavar mänskligheten – ”sovhjärnorna”. Allt kontrolleras av staten, till och med vädret. Känslor är förbjudna. Ingen är någonsin utomhus. […] 28-åringens far är dock välfärdsstatens ansvarige för bidragsfrågor, och får en känslomässig reaktion när han märker att avkomman av hans donerade sperma har avlidit som får honom att ifrågasätta hela statsystemet. Detta gör att han går till ”Mästaren” som är hans gamla lärare, och berättar det för honom. ”Mästaren” väljer in honom i ett upplyst hemligt sällskap där alla genomskådat välfärdsstaten. Ridå.

Nej, det går ju inte an. [1] Efter ett kapitel med kommentarer till detta, kontrasterar Fredrik Reinfeldt denna mardröm med hans idealsyn på livet, genom att beskriva en dag i en "Johannas" liv. Här klingar skira harpor, solen skiner och lyckan vet inga gränser:

I kapitel 3 blir ”boken” istället en dagbok för den helt vanliga tjejen Johanna, som dock under endast en dag lyckas göra (och notera) ett stort antal gärningar som gör henne till ett gott exempel i Reinfeldts ögon. Johanna vaknar före väckarklockan, reflekterar över motion, umgås med sin farfar, äter fullkornsbröd, reflekterar över felet med ”ungdomsbostäder”, tänker på hur mycket spanjorer tycker om EG, hejar på Djurgården, källsorterar, skriver brev, åker kollektivt och reser sig där för gamla damer, umgås med sin mormor, skriver en insändare om hundbajs, visionerar över eldrivna bussar, kommer extra tidigt till jobbet (en moralisk plikt!), pratar mer med sin mormor, äter sallad, tänker på att det är viktigt att klä sig rätt, tänker på alkoholens dåliga inverkan, köper miljövänligt tvättmedel, avsäger sig all form av narkotika, planerar segling, läser om spansk historia, lär sig framkalla fotografier, umgås med sin syster, förbannar kollektiv samt ställer sig tveksam till ”lösa förbindelser”. Allt på en enda dag. Johanna är en fantastisk kvinna.

Var det inte Sam J. Lundwall som myntade sentensen "Den enes utopi är den andres dystopi"? Fråga inte varför jag kom att tänka på det.

*  *  *

Not:

[1] Uppriktigt menat. Reglering behövs alltid i ett samhälle, men det ska naturligtvis inte gå till överdrift.

/ Rickard Berghorn

Sju sanningar

EDIT 2011-02-28: Bloggposten är raderad. Den publicerades första gången 2008-01-27 och har varit raderad och återinförd i omgångar. Den handlade om min period med psykiska problem, som tog slut i början av 2000-talet. Den är känslig dels för att VoFare med Garvarn i spetsen har missbrukat den för att misskreditera mig som person, långt efter att perioden upphörde, men också för att jag nämnde eventuellt känsliga uppgifter om min familj och släkt. Att den inte innehöll något som kan användas mot mig i VoF-konflikten kan intygas av alla som läst den; och jag skickar gärna texten per mail ifall mottagaren bara tydligt visar vem han eller hon är. Skriv till rickard.berghorn[snabel-a]gmail.com /Rickard Berghorn

Mer Arthur Machen på svenska

Jag har äran av att vara den som introducerade Arthur Machen på svenska, med långnovellerna "Det inre ljuset", "Det vita folket" och "Den flammande pyramiden". (Det var också jag som "upptäckte" nuvarande bästsäljaren Johan Theorin, men det är en annan skrytvals emoticon). Alephs utgivning av Machen uppmärksammades av bland andra BLM och Dagens Nyheter; och 2007 tog Alastor Press upp tråden och utgav Machens roman Drömmarnas berg (övers. Arthur Isfelt), vilken blev en stor kritikerframgång.

Alastor Press kommer nästa år att följa upp den utgivningen med Machens novellsamling The Three Impostors, antagligen på svenska döpt till De tre bedragarna.

Detta vet jag och kan berätta eftersom jag är bokens översättare. Förlaget betalar mig för övrigt hyfsat; inte alltid en självklarhet i den fattiga småförlagsbranschen. Hipp hipp hurra och länge leve Alastor Press.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation