NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Tro och vetande”

En historia om atomer och ateism

En vetenskapshistoriskt orienterad essä av mig publicerades i morse hos Tidningen Kulturen. Läs Naturvetenskapens genombrott: En historia om atomer och ateism därstädes. Den ger bland annat en något annorlunda infallsvinkel på en motsättning som vi tar för given, konflikten mellan religion och vetenskap; den ”moderna” naturvetenskapen var redan från första början intimt förknippad med en ateistisk filosofisk tradition, när den fick sitt genombrott på 1500-1600-talen.

Jag har skickat ett mail till redaktören med några språkliga småkorr av texten. De införs väl under dagen, men jag antar att essän är fullt läsbar ändå. Härnäst kommer jag i Tidningen Kulturen att värma upp Sven Lindqvists öron.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Ännu en VoFistisk dumhet

De som följt denna blogg genom åren, har förstått att medlemmarna i föreningen Vetenskap och Folkbildning — såväl i styrelsen som bland gräsrötterna — är en märklig samling personer, med en milt sagt bristfällig förmåga att kommunicera sina budskap. De utger sig för att vara experter på vad "troende" tycker och tänker, men missar genomgående måltavlan eftersom de sitter fast i fördomar och myter. Resultatet blir frustration från båda sidorna, och inte sällan att VoF försöker vinna debatterna genom personangrepp och hånfullheter.

I somras blev detta extra tydligt, när VoF anordnade ett jippo i Almedalen för att "bevisa" att homeopatiska medel är kvacksalveri. Man såg till att dricka långt över den rekommenderade dosen av ett homeopatiskt sömnmedel, Coffea Alfaplex, och kallade det för ett självmordsförsök. Problemet är bara att ingen homeopat har påstått att Coffea Alfaplex eller något annat homeopatiskt medel är möjligt att överdosera (ref 1, ref 2) — och vi vet att det också finns konventionella mediciner som inte går att överdosera. VoFs självmordsförsök bevisade eller motbevisade med andra ord ingenting, och deras argumentering bestod av pajkastning. (En paj som tacksamt nog landade i VoFs eget ansikte, när en tydligt alkoholpåverkad Christer Fuglesang strax efter "självmordsförsöket" sluddrade sig igenom en tv-sänd debatt. Han sov nog mycket gott den natten, med helgonglorian på sned.)

På föreningens blogg finns idag ett utmärkt exempel på VoFarnas oförmåga till kommunikation: artikeln Kvantmekaniken stödjer inte parapsykologi. Där berättas att psykologiprofessorn Adrian Parker har luftat spekulationer om att det kvantmekaniska fenomenet entanglement kan vara ansvarigt för vissa psykologiska fenomen, som sorteras under kategorin parapsykologi. Detta är inte Parkers egen hypotes, utan har tidigare förespråkats av bland andra Dean Radin. Parker skriver:

Läsaren är kanske bekant med de märkliga "icke-lokala effekter" som förekommer inom kvantfysik (Vidral 2011). De handlar om ett par tidigare ihopsatta partiklar. Fast de kan befinna sig på flera mils avstånd från varandra ställer den ena partikeln omedelbart in sig på en ändrad rotation som man tvingar den andra partikeln till. Det är inte fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen.

Kopplingen till parapsykologin kan exemplifieras med denna förenklade beskrivning: Om en partikel har förmågan att ge upphov till en viss tanke eller upplevelse hos en person, är det hypotetiskt möjligt att den andra partikeln ger upphov till samma tanke eller upplevelse hos en annan person. Detta är bara en spekulation, och det finns inte tillstymmelse till empiriska belägg för att entanglement alls kan fungera på det sättet. Men det är inte fel att spekulera eller skapa hypoteser; och alla vetenskapligt framgångsrika teorier har ursprungligen bestått av just spekulationer och hypoteser.

Så hur vetenskapliga är VoFs företrädare när man viftar bort Adrian Parkers spekulation såsom varande pseudovetenskap? Kort sagt, inte alls. Artikelförfattaren har i vanlig VoF-ordning inte ens förstått resonemanget:

Poängen är att det inte går att överföra information med hjälp av denna sammanflätning ["entanglement"], så att åberopa detta för att stödja parapsykologiska teorier har ingen grund i verkligheten.

Vad beror det på? Säg att vi vill försöka skicka signaler med de korrelerade elektronerna. Då måste vi komma överens om något system för hur signaler är kodade med hjälp av elektronernas spinnriktningar. Låt oss säga att Alice skickar en elektron till Bob och behåller en annan elektron som är sammanflätad med den skickade. Hon vill skicka en bit information till Bob, där spinn upp betyder 1 och spinn ned betyder 0. Hon mäter att hennes elektron har spinn upp, och vet då att Bob kommer att mäta att hans elektron har spinn ned. Men det finns inget sätt för Alice att bestämma åt vilket håll hennes elektron ska spinna.

Såhär: Det är inte nödvändigt att Alice måste kunna bestämma åt vilket håll elektronen ska spinna. Poängen är att Alice kan ha en ögonblicklig kunskap om vilket håll också Bobs elektron spinner, även om de så skulle befinna sig tusen ljusår ifrån varandra. De behöver inte kunna kommunicera med varandra; men ifall den ena elektronen har möjligheten att ge upphov till en viss tanke eller känsla hos Alice, skulle Alice kunna veta att Bob i samma stund upplevde samma tanke eller känsla.

Som sagt, detta är en ren spekulation, och jag argumenterar inte personligen för att den stämmer. Det ska också framhållas att det inte ens finns några belägg för att parapsykologiska fenomen alls existerar. Men VoF har ännu en gång visat att de inte klarar av det de anser sig vara experter på: vetenskapskommunikation.

Not: Artiklarna på VoFs blogg ledsagas av denna text: "Åsikter som uttrycks i denna blogg är skribenternas egna och utgör inte på något sätt VoF:s officiella åsikter." Detta är förstås bara nonsens med tanke på vad som skrivs och informeras om där, och avsikten med påståendet är bara att göra föreningen immun mot kritik när någon av VoFs företrädare klantar till det.

Not 2011-11-01: Diskussionen om VoF, entanglement och parapsykologi fortsätter i nästa post.

/ Rickard Berghorn

Christer Fuglesang tar en dos sömnmedel (?) för mycket

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) hade ett jippo i Almedalen häromdan, som blev mycket uppmärksammat i media. Den här gången behövde jag inte ens anstränga mig för att skjuta föreningen i sank — det gjorde man utmärkt på egen hand, med god hjälp av Christer Fuglesang och några glas för mycket. Istället för att bevisa hur verkningslöst homeopati är, råkade man liksom bevisa raka motsatsen…

Dråpligheten med en sluddrande och obegriplig Fuglesang finns förstås dokumenterad på YouTube.

Jag tycker nästan synd om VoF vid detta laget. Efter år av klavertramp och kontroverser lyckades föreningen ordna till sitt största massmediala genomslag på länge. Och det föll genast pladask.

/ Rickard Berghorn

Swedenborgs multiversum — uppsats för nedladdning

Det tog några månader, men min tidigare omskrivna uppsats om Swedenborgs 1700-talsspekulationer om multiversum är nu tillgänglig för alla, och inte bara forskare och studenter. Den blev förra året godkänd av vetenskapshistorikern Hjalmar Fors vid Uppsala universitet (Inst. för idé- och lärdomshistoria), men jag var personligen mindre nöjd med detaljer, vilka jag nu justerat. Alltså publicerar jag nu min uppsats vid namn…

EN VÄRLD AV GEOMETRI OCH RÖRELSE
Ontologi och multiversum i Emanuel Swedenborgs Principia,
i jämförelse med Leibniz

Den finns för nedladdning här (pdf).

EDIT 2011-06-24: Språkliga småändringar i denna bloggpost. I övrigt tack till Fredrik D. som uppmärksammar uppsatsen på sin blogg.

/ Rickard Berghorn

Linné och miljörörelsens rötter

Här följer en essä om ekologins historia. Carl von Linné betraktas som ekologins fader och hans grundtankar lever kvar än i dag. Det uppmärksammas dock sällan att Linnés syn på samspelet i naturen och människans ansvar att inte förstöra dess harmoni och jämvikt, hörde medeltidens trosvärld till. Detta var ursprungligen en essäuppgift på en Linnékurs vid Uppsala Universitet 2010, och hade titeln "Linne, ekologin och skolastiken".

*  *  *

Ekologi är en högaktuell vetenskap i och med debatten om global uppvärmning. Carl von Linné (1707–78) anses ha varit banbrytande för utvecklingen av ekologin som en ”modern” vetenskap, på grund av främst tre texter av honom. Dessa skrevs ursprungligen på latin och lyder i översättning Den beboeliga världens tillväxt (1744), Naturens hushållning (1749) och Naturens styrelseskick (1760). [1]

Här beskriver Linné sin syn på de levande naturens sammanhang – hur växter och djur samspelar i en obruten kedja och blir varandras föda i ett oupphörligt kretslopp, och tillsammans upprätthåller naturens jämvikt. Men Linné understryker också att människan har ett speciellt ansvar, eftersom vi är satta att förvalta naturen och leva av dess tillgångar – han varnar för vår potential att förstöra och utarma naturen. Allt detta är tankar vi känner igen från den moderna miljörörelsen; men när man undersöker vilken idétradition som påverkade och utformade dem, finner man att Linnés tankevärld är djupt rotad i äldre tiders teologi.

Enligt Linné har varje art sin av Gud givna rätta plats och rangordning i naturen, och allt är skapat för ett högre syfte. När samspelet fungerar som Gud avsett, uppstår en gudomlig harmoni i naturen. Detta var en teologisk och filosofisk tradition, som redan då hade flera hundra år bakom sig, men på 1700-talet fått stort genomslag i form av fysikoteologin. Linnés texter om jämvikten i naturen, liksom fysikoteologin, balanserar på gränsen mellan medeltidens skolastik och upplysning.

I denna essä beskriver jag detta närmare. Den grundläggande litteraturen jag använt är Ronny Ambjörnsson: Tankens pilgrimer (2005), Eriksson & Frängsmyr: Idéhistoriens huvudlinjer (2004), Donald Worster: De ekologiska idéernas historia (1996) och Nils Uddenberg: Tankar om livet (2003).

*
LINNÉ OCH HANS SAMTID

Den naturvetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen hade stadfäst en ny syn på naturens och himlakropparnas uppbyggnad. De så kallade cartesianska striderna på universitet i Europa och Sverige hade slutligen etablerat Copernicus heliocentriska världsbild, Galileos rörelselagar och Descartes mekanistiska naturfilosofi, under andra hälften av 1600-talet. Denna revolution för vetenskaperna breddade vägen för den kommande epoken.

Carl von Linnés liv sträckte sig över hela upplysningstiden. Han föddes i början av den och dog strax innan upplysningstankarna började ersättas av romantikens ideal. Karl XII gick ur tiden när Linné ännu var barn, och frihetstiden med dess gynnande av vetenskaperna kom att vara fram till 1772, sex år innan den svenske blomsterkungen dog.

Linné var därmed helt samtida med upplysningens stora namn. I Frankrike levde och verkade Voltaire (1694–1778) och encyklopediförfattarna med Denis Diderot (1713–84) i spetsen. I England filosoferade David Hume (1711-76) och i Tyskland Immanuel Kant (1724-1804). I Amerika dominerade Benjamin Franklin (1706-90) över såväl naturvetenskaperna som politiken. Linné var också samtida med den franske biologen, astronomen och matematikern greve de Buffon (1707-88), vilka tillsammans – eller snarare i bitter rivalitet – med varandra utvecklade den nya tidens naturlära. Buffon accepterade aldrig Linnés system för indelning av växter och djur, men lämnade många andra viktiga bidrag till djur- och växtvetenskapen, som att bryta väg för en evolutionistisk syn på naturen. [2]

När Linné var i trettioårsåldern stod Sverige i fokus för världens vetenskapliga uppmärksamhet. Det var då astronomen Pierre de Maupertuis med ett följe av franska vetenskapsmän reste till Tornedalen 1736-37 för att mäta jordklotet och se om det verkligen var avplattat vid polerna. Man fann att det var så, och bekräftade därmed att Newtons gravitationsteori stämde, eftersom den förutsade just en sådan form på vår planet. Isaac Newton var vid detta laget död, men under resten av 1700-talet kom han att närmast helgonförklaras som naturvetenskapens största namn. [3]

I Sverige fanns, vid sidan av Linné, betydande vetenskapliga namn som Carl Wilhelm Scheele (1742-86; kemist och syrets upptäckare) och Anders Celsius (1701-44; astronom och uppfinnaren av termometerskalan i Celsius). Här fanns också den oerhört ambitiösa vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg (1688-1772), som skrev åtskilliga böcker om kosmologi, fysik och anatomi och blev medlem av vetenskapsakademierna i såväl Ryssland som Sverige, men utan att få något brett  vetenskapligt genomslag. [4] På äldre dagar ägnade han sig istället åt bibeltolkningar och att skriva ner sina religiösa visioner, varmed han fick världsrykte.

Nu var inte allt framsteg och nytänkande under denna period. Upplysningstänkare tog inte så definitivt avstånd från medeltidens tankevärld som man ofta får intryck av i mer populärt hållna historieböcker. Det är t.ex. välbelagt hur skolastisk Leibniz var i sin filosofi. Hans efterföljare Christian Wolff – som i mitten av 1700-talet var den mest inflytelserika filosofen i den tyskspråkiga världen – såväl kopierade skolastikernas sätt att skriva böcker som propagerade för en teleologisk natursyn, och skrev generösa studier av medeltidens skolastik. [5] Inte heller hade studiet av växt- och djurliv hunnit bli en lika exakt och ”mekanisk” vetenskap som t.ex. fysiken och astronomin. Men det fanns speciellt en naturfilosofisk riktning med antika och skolastiska rötter, som hade stark ställning på Linnés tid: fysikoteologin.

*
LINNÉ OCH EKOLOGIN

Begreppet fysikoteologi skapades av engelsmannen William Derham 1713, för en filosofi som hävdade att inget i naturen existerade i onödan; allt var skapat av Gud för att ingå i Hans stora plan, och det var naturforskarens uppgift att komma underfund med sambanden. Varje växt och djur var så att säga kugghjul i naturens heliga maskineri. Naturligt nog var det ur denna idétradition som den ekologiska vetenskapen växte fram.

Den främste företrädaren för fysikoteologin i Sverige var just Linné. Den syn på naturen som han beskriver i de tre inledningsvis nämnda skrifterna, var grundläggande för hans natursyn och återkommer regelbundet i hans texter. Tal om märkvärdigheter uti insecterna (1739) inleds exempelvis med denna korta och kärnfulla sammanfattning:

Alt hvad den
Alsmägtige Skaparen inrättat på vårt jord-klot är gjordt i en sådan undersam ordning, att ej et enda fins, som ej behöfver et annats bistånd till sit underhåll: Jord-klotet sjelft med Stenar, Malm och Grus, näres ju och födes af Elementerne: Växter, Trän, Örter, Gräs och Mossar, växa af jord-klotet och Djuren ändteligen af växterna. Alla dessa på slutet förvandlas åter til sina första ämnen. Jorden blifver Plantans föda, Plantan Matkens, Matken Foglens och Foglen ofta Rofdjurets: åter förtäres på slutet Rofdjuret af Roffogelen. Roffogelen af Matken, Matken af Örten, Örten af Jorden: Ja, Människan, som alt vänder til sin nödtorft, blifver ofta Rofdjurets, Roffogelens, Roffiskens, Matkens eller jordens föda. Så går alt i kring.

Är altså hvart och et skapadt ting ej endast skapadt för sin egen skul, utan fast mer för andras skul. [6]

Bland andra historieprofessorn Donald Worster (1996) framhåller Linné som ett av de viktigaste namnen i ekologins historia. Detta speciellt på grund av Naturens hushållning, som var en av hans mest lästa skrifter. Worster berättar att begreppet ”naturens hushållning” (på latin ”oeconomia naturae”) hade myntats av teologen och vetenskapsmannen sir Kenelm Digby redan ett århundrade tidigare, som benämning på denna idétradition. Begreppet ersattes sedan av ekologi 1866, och därefter har ekologin varit en avgränsad biologisk disciplin. Worster skriver:

1658 blev sir Kenelm Digby, som aktivt arbetade för utvecklingen av en naturvetenskap som var förenlig med religionen, den förste som talade om ”naturens hushållning”. […] Gud sågs både som den högste ekonomen som hade konstruerat det jordiska hushållet och som förvaltaren som höll det i produktivt arbete.

Studiet av ”ekologi” – ett ord som kom i bruk på 1800-talet som en mer vetenskaplig ersättning för det äldre uttrycket – var alltså till själva sitt ursprung genomsyrat av en politisk och ekonomisk så väl som kristen syn på naturen. [7]

*
LINNÉ OCH TEOLOGIN

Det är lätt att tro att Linnés ekologiska natursyn är ”modern”, men som vi redan berört är den i själva verket teologiskt grundad. Kenelm Digby satte namn på en kristen idétradition som växt fram under medeltiden och började bli populär på en bredare front under 1500-talet, för att på 1700-talet bli en del av fysikoteologin.

Idéhistoriskt sett går denna natursyn tillbaka till Platon och Aristoteles. Hos Platon finns tanken att en ”demiurg” (skapare) designat allt i naturen för ett ändamål, [8] och denna ändamålstanke finns även hos Aristoteles. Men han lärde dessutom att naturens förändringar styrs av den mest perfekta rörelsen och geometriska figuren: cirkeln. Detta gällde såväl årstidernas och planeternas cykler, som naturens kretsgång. [9] Alltså kan också Linnés betoning på naturens cykliska förlopp – hur näringskedjan alltid återvänder till sin utgångspunkt och en ny kretsgång tar sin början – ses i antik och medeltida belysning: idén om cirkeln och cirkelrörelsen som den perfekta formen.

Den medeltida kristna teologin brukar benämnas som skolastisk. Skolastiken var egentligen en undervisningsform med fastslagna regler och grunder: Bibeln var den stora auktoriteten och kompletterades med utvalda antika skrifter, där Platon och Aristoteles stod främst. Därigenom utlärdes såväl etik och naturlära som astronomi i kristet ljus. Stark betoning gjordes också på logiskt tänkande. När Linné beskriver Gud som naturens ”byggmästare”, är det antagligen en anspelning på Platons dialog Timaios. Genomgående i den skriften är liknelsen mellan skapandet av världen och hur en skicklig byggmästare konstruerar en byggnad. Det fanns inga allvarliga motsägelser mellan Timaios och Bibeln, varför Platons dialog sågs som ett viktigt komplement till Första Moseboken. [10]

Avgörande för den skolastiska natursynen och fysikoteologin var ”teleologin”, som är en av grundtankarna i Platons dialog. Nationalencyklopedin definierar begreppet på detta sätt:

teleologi, inom filosofin tanken att allt i naturen tjänar ett ändamål och kan förklaras via detta, ofta så att en gud (gudar) skapat universum i en viss avsikt. I nutidens vetenskapsteori betraktas teleologin av det stora flertalet forskare som en ohållbar förklaringsprincip. [11]

Det innebär i korthet, att ifall en fågel är beroende av att äta maskar, så har masken skapats för att bli fågelns föda. Luften finns till för att djur och människor ska kunna andas, och vattnet för att kunna drickas av flora och fauna. Jämfört med den nutida evolutionistiska synen på naturen, kan man säga att den teleologiska filosofin vände på orsak och verkan. Numera har vi snarare perspektivet att fågeln inte skulle finnas – eller i alla fall inte äta maskar – ifall den saknade maskar att livnära sig på.

Liksom hos skolastikerna är det en rent teleologisk syn på naturen som Linné uttrycker. Det på förhand designade samspelet i naturen skapar en bokstavligen gudomlig jämvikt och harmoni. Människan intar här en särställning, eftersom hon står överordnad naturen och underordnad Gud. Vi har rätt att ta för oss av det naturen erbjuder, eftersom den ändå skapats för vår skull. Men samtidigt har vi förmågan att rubba jämvikten, och därför har vi ett speciellt ansvar för att inte göra det. [12]

*
MOT EN MODERN EKOLOGI

Teleologin och skolastiken hörde medeltiden till. Den naturvetenskapliga revolutionen på 1500-1600-talen fråntog Bibeln, Platon och Aristoteles deras auktoritet och etablerade ett nytt vetenskapligt paradigm. Med empirin hos den nyfikne och öppetsinnade forskaren skulle naturen själv avslöja sina gåtor, och den fysiska världen ansågs lyda mekaniska principer. Allt skulle så långt möjligt förklaras utifrån ”naturliga” principer – matematik, geometri, rörelselagar och mekanik – och inte utifrån en gudomlig skapares avsikter och ingripanden. Det var idealet men efterlevdes inte alltid, som vi redan sett hos Linné.

René Descartes beskrev djuren och den mänskliga kroppen som ”automater” (maskiner), men var inte beredd att frånta människan hennes själ. Och även om en maskin kunde förstås enligt matematiska och fysikaliska principer, var det inte enkelt att förstå hur dessa maskiner en gång blivit till – inom biologin fanns det alltså fortfarande gott om utrymme att utgå ifrån att en skapare hade ”designat” dem handgripligen. [13]

Det skulle dröja till 1859 innan också naturens mångfald och uppkomst kunde förklaras tillfredsställande på ett
”naturligt”, mekanistiskt sätt. Då utkom Charles Darwin med boken On The Origin Of Species, där han visade hur arterna uppstått genom naturligt urval, i en slumpgenererad evolutionsprocess utan riktning eller mål. Med Darwin kunde slutligen den teleologiska natursynen tas ur bruk; efter honom slutade biologer att hänvisa till gudomliga förklaringar av naturens mångfald och gåtor.

Därmed kan man inte heller hävda att den moderna biologin längre beskriver en grundläggande harmoni i naturen, och än mindre någon övergripande moral. Utdöende och uppkomst av nya djurarter och varianter av dem är naturens ordning, liksom ifall en organism breder ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen i sig är inte konstruerad efter någon gudagiven moral som avgör vad som är rätt och fel.

Linnés natursyn var statisk och cyklisk, och denna jämvikt var den gudomliga ordningen. Modern biologi ser en dynamisk natur i ständig utveckling. Intrycket många nutida läsare får av att Linnés ekologiska natursyn är ”modern”, beror alltså på något som kan beskrivas som en vetenskaplig anakronism. Den ekologi som lärs ut i populärvetenskapliga sammanhang och inom delar av miljörörelsen har inte förmått röra sig särskilt långt från äldre tiders ekologi, formad som den var av skolastiskt och teologiskt tänkande. Att spekulera i varför det blivit så, ligger utanför området för denna uppsats; men Linnés goda, harmoniska och moraliska syn på naturen är antagligen tacksam ideologiskt och som underlag för propaganda.

*
LINNÉ OCH UPPLYSNINGEN

Det vore dock orättvist att bara framhäva de bakåtsträvande sidorna hos Linnés ekologiska natursyn. Att Linné betonar människans rätt att – under ansvar – ta för sig av det naturen erbjuder, passar exempelvis bra ihop med upplysningstidens nyttotänkande. I hans ekologiska texter finns också gott om empiri och exakta iakttagelser; Linné drog sig ju inte för att gå ut och närstudera naturen i sig. Därtill tar han genomgående avstånd ifrån vidskepelse, och avfärdar som skrönor den gamla folkliga tron på uralstring (att vissa organismer kunde uppstå spontant utan att ha alstrats av andra artfränder); en missuppfattning som inte minst hade förespråkats av Aristoteles.

Det är främst den engelske biologen och ekologen Arthur James Cain som uppmärksammat hur beroende Linné var av den medeltida skolastiken. Den kanadesiska vetenskapshistorikern Mary P. Winsor ifrågasatte i ett antal uppsatser [14] Cains beskrivning av Linné som skolastiker, och hävdade bland annat att Linné aldrig studerade aristotelisk naturlära. Senare kunde hon konstatera att Cain själv efterhand mjukade upp sin hållning och bl.a. framhävde Linné som en starkt empirisk forskare, som också tog djupt intryck av Descartes mekanistiska natursyn.

Sanningen ligger antagligen någonstans mitt emellan dessa ståndpunkter. Det har antagits att Linné blev påverkad av skolastiken under sina ungdomsstudier i Växjö; [15] och även om Linné inte själv studerat skolastisk naturlära, fanns det antagligen många möjligheter att bli påverkad av sådana tankar på omvägar, genom böcker, teologi och kultur. Kort sagt: det finns drag av såväl skolastik som upplysning hos Linnés ekologi.

*
NOTER
[1] Alla tre texterna finns samlade i Linné (1978).
[2] Uddenberg (2003)
[3] Sjöström (2007)
[4] Dunér (2004)
[5] Frängsmyr (1975)
[6] Linné (1964), sid. 13 f.
[7] Worster (1996) sid. 59 f.
[8] Dialogen Timaios. Se nästa avdelning.
[9] Ambjörnsson (2005), Eriksson & Frängsmyr (2004) m.fl.
[10] Ambjörnsson (2005)
[11] Nationalencyclopedin på <www.ne.se> 2010-07-27
[12] Beskrivningen är från Linné (1978): Naturens styrelseskick.
[13] Eischner (1982)
[14] Winsor (2001) & (2006)
[15] Hessenbruch (2000) sid. 418.

*
KÄLLOR
Ambjörnsson, Ronny: Europas idéhistoria. Medeltiden. Tankens pilgrimer (Stockholm, 2005). ISBN 91-27-11162-8
Dunér, David: Världsmaskinen: Emanuel Swedenborg och naturfilosofin (Nora, 2004). ISBN 91-578-0440-0
Eichner, Hans: ”The Rise of Modern Science and the Genesis of Romanticism”. PMLA, vol. 97, nr. 1, 1982. (Modern Language Association)
Eriksson, Gunnar: Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983). ISBN 91-7021-438-7
Eriksson, Gunnar & Frängsmyr, Tore: Idéhistoriens huvudlinjer (2004). ISBN 91-46-21086-5
Frängsmyr, Tore: ”Christian Wolff’s Mathematical Method and its Impact on the Eighteenth Century”. Journal of the History of Ideas, vol. 36, nr. 4, 1975. (University of Pennsylvania Press.)
Hessenbruch, Arne: Reader’s Guide to the History of Science (London, 2000). ISBN 1-884964-29-x
Linné, Carl von: Fyra skrifter. Innehåller bl.a. ”Tal om märkvärdigheter uti insecterna”. (Stockholm, 1964).
Linné, Carl von: Om jämvikten i naturen (red. Gunnar Broberg. Stockholm, 1978). ISBN 91-7528-001-9
Sjöström, Jörgen: Newton och gravitationen: på himmelen och på Jorden (Stockholm, 2007). ISBN 978-91-1-301637-5
Uddenberg, Nils: Idéer om livet: en biologihistoria. Band I (Stockholm, 2003). ISBN 91-27- 09358-1
Winsor, Mary P: ”Linnaeus’s Biology Was Not Essentialist”. Annals of the Missouri Botanical Garden, Vol. 93, nr 1, 2006.
Winsor, Mary P: ”Cain on Linnaeus: the scientist-historian as unanalysed entity”. Studies in History and Philosophy of Science Part C: Studies in History and Philosophy of Biological and Biomedical Sciences. Vol. 32, utgåva 2, 2001.
Worster, Donald: De ekologiska idéernas historia (Stockholm, 1996). ISBN 91-7150-630-6

VoF talar öppet om nättrollning och hånstrategier

En av de främsta måltavlorna för denna blogg är som bekant föreningen Vetenskap och Folkbildning, som jag på goda grunder anser är en skamfläck på den svenska intellektuella kartan. De gör stora anspråk på att vara en elitorganisation med uppdraget att tala om för hela Sverige vad som gäller och inte gäller i vetenskapliga frågor, och vad som är god och dålig forskning; men i själva verket dras den med stora kompetensbrister i styrelsen — fem av tolv ledamöter saknar helt naturvetenskapliga meriter — och rena attitydproblem. Nu senast hoppade till och med Germund Hesslow av, eftersom han anser att föreningen sysslar med trakasserier och mobbning. Också nutritionisten Maria Lennernäs planerade hoppa av, men fick akut kalla fötter när uppgiften läckte ut på förhand.

En av föreningens dumheter är ymning förekommande trollning, det vill säga diskussionssabotering på nätet. Detta är ett välkänt problem för de flesta nätanvändare som hamnat i opposition mot föreningen. Att det är en allmänt omfattad strategi, och inte bara några enskilda medlemmar som tramsar sig, går att belägga. Det har till och med öppet uppmuntrats av moderatorer i VoFs forum. Saken diskuteras i tråden Tror ni på folkbildning? Mot slutet tillfrågas användaren UFA i sin egenskap av forummoderator:

"UFA, vad tycker du om skeptikertroll på woowoo-sajter? Är det bra, dåligt eller gör det varken till eller från? En del här har menat att förlöjligandet av woowoos fyller en funktion. Håller du med?"

UFA svarar att han ser "inget principiellt fel. Inte om det görs skickligt." Och ger sedan exempel…

Strax därefter gör Andreas Anundi — en av de mer framträdande VoFarna, och författare till en bok med den i sammanhanget ironiska titeln Skeptikerskolan — ett lika bisarrt uttalande: "Jag tycker att skeptikertroll kan ha en funktion, nämligen att de går så långt i sina absurda påståenden att de godtrogna blir — tada! — skeptiska".

Läs gärna hela tråden med sunt skeptiskt sinne, och ni hittar åtskilliga andra godbitar. Som exempelvis dessa uttalanden från styrelseledamoten Per Edman:

"Ett lyckat förlöjligande kan betyda att färre personer attraheras av det som förlöjligats. Jag vet inte om jag håller med om denna taktik, men Garvarn är en effektiv proponent av dess effektivitet." (Länk.)

Nakkonox: "Långsiktigt torde väl ett sakligt och metodiskt bekämpande vara bättre än ett raljerande dito?" Per Edmans svar: "Jag vill tro det, men jag är inte så säker. Varför tror människor på vansinniga saker? Är det på sakliga och metodiska grunder? Förmodligen inte. Så varför skulle sakliga och metodiska argument hjälpa?" (Länk.)

Simone: "Så man ska hålla med för att inte bli förlöjligad menar du? Vad förändrar det?" Per Edman svarar: "Det förändrar dina åsikter." (Länk.)

Läs och häpna. Här försöker styrelseledamöter och moderatorer knappt ens smussla med vad de verkligen tycker, tänker och förespråkar. Hade man glömt att forumet är öppet och googlingsbart?

/ Rickard Berghorn

Satirsajt publicerar min artikel

Det finns sedan årsskiftet ungefär en sajt på nätet, som satiriserar Vetenskap och Folkbildning. Den har väckt mycket ont blod hos rumpnissarna själva, dels eftersom den bitvis är mycket skarp och rolig, dels eftersom den rankas nästan lika högt av Google som VoFs egen sajt. Men satir är satir, och VoF har ingen anledning att tro eller kräva att de allena ska vara immuna mot drift och kritik. Eller kanske herr kommunist Sven Ove Hansson — "traktor i filosofi vid KTH" — tycker annorlunda?

Nu är inte allt skoj och drift på den sajten, utan där finns också mycket seriös kritik mot VoF. Min VoF-kritiska Newsmill-artikel har uppmärksammats där tidigare, men nu har texten uppdaterats och redigerats, och publiceras under rubriken Vetenskap och Folkbildnings styrelse präglas av kompetensbrist och politisk extremism. Jag tycker nog den gör sig bättre i detta kortare format; originalversionen var lite väl lång och späckad av fakta. Exempelvis borde ordförande Hanno Esséns böjelse för icke-konventionell vetenskap förtjäna en egen granskningsartikel.

/ Rickard Berghorn

En klassisk valaffisch

Alltså menar Miljöpartiet att 1440 djurarter utrotas dagligen… Det finns verkligen sådant som omedveten självironi.

Vidstående valaffisch använde Miljöpartiet med pompa och ståt i valrörelsen 2006. Och eftersom vi lever i miljöidiotins tidevarv, var det knappt någon som kritiserade MP för detta, som sannolikt är en av de största och mest absurda överdrifterna i modern svensk politik. Googla och försök hitta kritik; resultatet blir mycket magert.

Enligt MP skulle djurlivet på jorden vara utrotat vid detta laget, eftersom bara 1,7 miljoner arter hittills är kända (inklusive växter och alger). MP tycks ha spunnit vidare på — och ytterligare överdrivit — en garanterat pseudovetenskaplig uppskattning från en viss forskare och politiker vid namn Richard Leakey, son till de mer seriösa antropologerna Louis och Mary Leakey. Naturligtvis kan man hävda att det finns många gånger fler okända arter utöver de 1,7 miljonerna; men sådant blir rena spekulationer, som man självklart inte kan bygga påstått vetenskapliga utlåtanden på. Faktum är att ingen ens tillnärmelsevis vet hur många arter som dör ut per år eller decennium, eller ens om det finns något storskaligt utdöende; men bara idioter och propagandamakare tror det är tusentals eller ens hundratals varje dag.

EDIT 2011-02-22: Korrade uppgift angående antalet kända arter.

/ Rickard Berghorn

Maria Lennernäs: Hennes VoF-avhopp och plötsliga omvändelse

Det läckte ut på förhand att nutritionisten Maria Lennernäs, docent vid Uppsala universitet och professor vid Högskolan i Kristianstad, inte ville vara förknippad med föreningen Vetenskap och Folkbildning, och egentligen velat klippa banden redan innan den aktuella debatten blossade upp, eftersom hon inte kände sig "bekväm" med föreningen.

Nu är saken dock inte så enkel längre. Just för att uppgiften läckte ut på förhand och publicerades på denna blogg, blev hon upprörd och väljer nu att stanna kvar i VoFs hägn, i alla fall för tillfället… Detta framgår i en rad mail 2011-01-20 till mig, VoFs ordförande Hanno Essén och Torbjörn Sassersson. Beteendet är smått märkligt, men går nog att hänföra till den ack så svenska egenskapen "konflikträdsla".

Så bara för att hon krånglar så jämmerligt, återger jag här den mailkonversation som bevisar hennes önskan om avhopp, och att hon till och med frågade om hjälp med att lämna VoFs kontaktlista. Om detta blir pinsamt för Lennernäs själv, så beror det på att hon försatt sig själv i situationen; och det är mer rättvist att publicera konversationen, än att någon annan ska bära hundhuvud på grund av hennes konflikträdsla. Mailen är offentliga handlingar, skickade från hsk.se.

Skickat 2011-01-17 kl 13:32 (till utvalda på VoFs kontaktlista)

FYI

Germund Hesslow hoppar av VoF:
Vetenskap och Folkbildning har trampat i klaveret
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/12/vetenskap-och-folkbildning-har-trampat-i-klaveret

Rickard Berghorn:
Vetenskap och Folkbildning präglas av kompetensbrist, politisk extremism och historierevisionism
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/12/vetenskap-och-folkbildning-pr-glas-av-kompetensbrist-politisk-extremism-och-histo

Torbjörn Sassersson:
Vetenskap och Folkbildning försöker kontrollera poster på Wikipedia
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/17/vetenskap-och-folkbildning-f-rs-ker-kontrollera-poster-p-wikipedia

Se bifogat: Torbjörn Sasserssons brev till rektor på KTH

Skickat 2011-01-18 klockan 09:36:

Hej Torbjörn

Tack för intressant inlägg via mejl. Jag läser med intresse vad som händer V&F, en förening där jag inte är medlem längre. Min undran är varför jag får del av denna kritik som t ex du och Hesslow framför, jag vill alltså veta varför du/ni förknippar mig med V&F.

Hälsar Maria

Skickat 2011-01-18 klockan 10:28:

Hej!

Du står på VoFs kontaktlista på deras sajt.

http://www.vof.se/visa-intresseomraden

Är inte det korrekt? Jag förstår nu att du inte ska stå där. Eller?

Hälsningar Torbjörn

Skickat 2011-01-18 klockan 16.01:

Hoppsan,

så långt tänkte jag inte att kolla det!

Jag var med ett kort tag men insåg sedan att det inte var en verksamhet som jag kände mig bekväm med.

Tack för upplysning

Hälsar Maria

Skickat 2011-01-18 klockan 17:33:

Hej!

Ok, kommer du att stå kvar som kontaktperson på VoF:s lista om jag får fråga?

Hälsn Torbjörn

Skickat 2011-01-18, klockan 22:40:

Hej,

Nej, det tänker jag inte. Du kanske är påläst och på rak arm vet vem jag ska kontakta för att bli fjärmad från listan.

Minsta motståndets lag…

Hälsar Maria

Skickat 2011-01-18 klockan 23:43:

Hej!

Jag har bett ordf i VoF ordna det.

Han kommer ev att kontakta dig för att kontrollera din önskan.

Hälsn Torbjörn

EDIT 2011-01-22 kl. 20:17:  Råkade av misstag radera denna artikel, och publicerar den därför igen. Har också förtydligat min inledande text något: Lennernäs hade tydligen inte förväntat sig att hennes avhopp skulle bli offentligt — vilket hon naturligtvis borde ha meddelat i så fall. Därför har hon "dragit tillbaka" sitt avhopp, med vaga anklagelser om att det på något sätt skulle ha varit vi som gjort fel. Genom att publicera mailen, framgår det att vi inte har någon skuld i den situation som uppstått.

/ Rickard Berghorn

Hanno Essén och evighetsmaskinen

Idéer om kall fusion står inte högt i kurs bland fysiker, men nu uppmärksammas ett nytt påstått genombrott världen över: Två italienska forskare säger sig ha lyckats åstadkomma det. Forskarvärlden är dock mycket skeptisk eftersom de inte fått sin artikel publicerad i någon etablerad vetenskaplig tidskrift, och inte ens förklarar öppet hur fusionen praktiskt åstadkomms i deras apparat.

Det Aftonbladet skriver idag om detta är djupt ironiskt: "Hittills har ingen klarat det. Och att genomföra kall fusion har beskrivits vara lika omöjligt som att uppfinna en evighetsmaskin."

Här kan man nämligen än en gång påminna om det lilla scoopet jag gjorde på denna blogg, och som sedan hamnade på Newsmill: Att föreningen Vetenskap och Folkbildnings eget högsta höns och ordförande Hanno Essén är förtjust i ickekonventionell vetenskap, och själv har lanserat en teori om kall fusion. Så vi tar det igen, ty detta är ganska roligt:

Enligt Hanno Esséns presentation på Wikipedia står han för flera uppfattningar som står utanför "vetenskaplig konsesus", vilket i allmänhet brukar vara en dödssynd bland VoFare. Essén har jämställt idéer om kall fusion med uppfinnandet av evighetsmaskiner; hans förklenande omdöme är också en naturvetenskaplig mainstreamuppfattning. Men besynnerligt nog förespråkar han egentligen en egen teori om kall fusion (arXiv.org, juli 2006):

"För att åstadkomma fusion av exempelvis deuteroner, krävs normalt mycket höga temperaturer. […] Avsikten här är att presentera en radikalt annorlunda idé om att åstadkomma fusion, en idé som utgår ifrån iakttagelsen att coulombkraften kan uppvägas av en magnetisk attraktion vid relativistiska hastigheter." Slutklämmen visar att Essén ser detta som en möjlig energikälla: "Svaren på dessa frågor kommer att avgöra hur genomförbar, ekonomisk och användbar den metod för kontrollerad fusion är, som beskrivs ovan." (Min övers.)

EDIT 2011-01-21 kl. 18.00: Jag ser nu att Hanno Essén himself har kommenterat de italienska forskarnas påstådda resultat: "Jag tycker det verkar spännande. De är i alla fall seriösa", säger han i Ny Teknik, och tar sedan tillfället i akt att propagera för sin egen teori. Jisses, det här blir ju bättre och bättre…

/ Rickard Berghorn

Post Navigation