NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Vår absurda värld

Den som fortfarande vill gå omkring och tro att världsläget inte är allvarligare än på mycket, mycket länge, här ett tips på läsning: Obama, Syrien och Egypten av SvD:s utrikeskorre Karin Henriksson.

Läget i både Syrien och Egypten är explosivt, och det finns inga garantier för att en inblandning från USA styr upp någonting i denna region, bl.a. med tanke på alla missbedömningar och felaktiga satsningar som USA redan gjort. Och kom igen, amerikanarna har större delen av den muslimska världen emot sig. Betänk dessutom att Irans vän och samarbetspartner Nordkorea tidigare i år gjorde det salongsfähigt i internationella konflikter att hota med kärnvapenkrig, och man får en mycket oroande helhetsbild. (Fast här uppe i tryggan Nord kanske vi kan släppa lös några fler rasistiska fåntrattar vid namn Lars Vilks och Jyllands-Postens karikatyrarmé, samt radikalfeminister att grisa runt i moskéer? Det ska ju på något sätt lugna ner spänningarna, och allt är ju svartvitt och, öh… yttrandefrihet, typ.)

Människan är en absurd varelse. I stort sett icke-existerande hot mot mänskligheten som global uppvärmning och överbefolkning slås upp stort i media och leder till internationella stormöten, och opinionsbildare koketterar kollektivt med att förfasa sig för framtiden. Men verkliga hot mot världsordningen blundar man för bakom världsvida skygglappar, eller är inte ens medvetna om dem. Men så är också det ena bara politik, propaganda och spel för gallerierna, medan det andra är önsketänkande — eftersom verkligheten skrämmer.

TILLÄGG: Läs gärna också denna krönika från Jerusalem Post 22/8: The Blurry Line Between Syria’s War and the Violence in Egypt. Läs också om Rysslands varningar och relaterat [1], [2], [3], [4], [5], [6], [7], [8], [9]. Och naturligtvis blir vi försäkrade om att en eventuell attack bara ska vara snabb, effektiv och kortvarig — som varje gång tidigare när striderna dragit ut över år.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Skrattets och humorns gåta?

Jag läste för några månader sedan understreckaren ”Vitsen med humor är svår att fånga” (SvD 2/5-13). Essän beskriver hur filosofer genom tiderna försökt förklara humorns natur och mekanismer. Antika tänkare som Aristoteles fram till Kierkegaard och Freud har alla gjort ambitiösa försök, men alltid gått bet. Inte heller denna essä ger något egentligt svar.

Jag läste en bok i ämnet redan i tidiga tjugoårsåldern — dock minns jag inte bokens författare, bara att jag lånade den på Sundbybergs bibliotek — och fascinerades redan då av hur svårt det verkade vara att förklara vad humor är. Och dessutom tycks det vara något som skiljer människan från djuren: redan Aristoteles förklarade att vi är den enda art som skrattar. Det handlar inte bara om en gåta, utan tycks vara en viktig gåta, om man nu samtidigt är intresserad av vad som konstituerar människan.

Men kom igen, hur mycket gåta är det egentligen frågan om? Detta slog mig ganska snart efter att jag lagt ifrån mig SvD: Humor är bara en form av lek, och skratt är bara ett uttryck för glädje. Snart sagt alla däggdjur har ett lekbeteende, och åtskilliga däggdjur fortsätter att leka också när de blivit fullvuxna, vilket varje katt- och hundägare vet om. Den glädje som leken ger uttrycker olika djurarter på olika sätt: Hundar och kaniner viftar på svansen, katter sätter svansen rakt upp i luften, illrar krumbuktar sig, apor hoppar och skriar. Människan har välutvecklade talorgan, varför det inte är märkligt att vi uttrycker glädje genom att skratta.

Alltså hör vi barn skratta när de leker. Vuxna människor är inte lika begivna på fysiska lekar, men vi fortsätter leka med vår fantasi och vårt intellekt, och detta kallar vi humor. En ordvits eller ett avsiktligt logiskt felslut väcker vår lekfulla glädje, och vi skrattar.

Det enda som skiljer oss människor från andra djur i detta lekbeteende, är att vår humorlek rör sig på ett mycket mer intellektuellt plan — vilket bara är naturligt eftersom vi har en så mycket mer avancerad hjärna. Humorn är egentligen till sitt väsen en lek, och på det sättet får man en snygg och enkel förklaring till humorns gåta. Den förklaringen har alltid funnits framför näsan på folk, men vi människor har en annan märklig egenskap: tendensen att göra problem svårare än de är.

/ Rickard Berghorn

Pojkar allt sämre i skolan

I tidningarna idag:

Skillnaden mellan tjejernas och killarnas slutbetyg ökar, konstaterar Skolverket. Allt färre killar blir behöriga till gymnasieskolan, medan det motsatta gäller tjejerna. Både företrädare för Skolverket och flera politiker är oroliga över utvecklingen.

I dag publicerade Skolverket niondeklassarnas betygsresultat från i våras, nedbrutet på kommun- och skolnivå. I våras var tjejernas genomsnittliga meritvärde 223,8. Killarnas var 199,5.

Detta kommer givetvis att från feministiskt håll vinklas som så att flickor/kvinnor är bra människor, medan pojkar/män bara är ett elände för samhället och sig själva (fast bara underförstått — att man egentligen menar detta låter för illa för att uttalas i klartext).

Men det finns en mycket enkel förklaring till varför pojkar i genomsnitt är sämre än tjejer i skolan, och att pojkar ändå når högre inom utbildningsväsendet och samhället: ”Patriarkatet” är inte först och främst intresserade av att förtrycka kvinnor, utan andra män som kan hota deras ställning. När väl andra män är utsorterade — helst redan i grundskolan och gymnasiet, vilket alltså märks i bl.a. betygen — kan man ta upp tävlingen med kvinnor, bland annat genom att enligt klassisk könsrollsmall utge sig för att vara kvinnornas ädla beskyddare (idag ofta detsamma som att utge sig för att vara manlig feminist). Det enda som förändras är retoriken, inte strukturen.

Men detta är också en analys som inte kan diskuteras i Sverige 2013. Och tills debattklimatet lättar upp kommer pojkarna som förtrycker andra pojkar och landets fundamentalistiska feminister att fortsätta hjälpas åt med att förklara hur värdelösa de utslagna pojkarna är. Alltså kommer vi också att få se allt större klyftor mellan pojkars och flickors prestationer i grundskolan. Alltfler kommer att skippa gymnasiet, börja dricka och knarka, ägna sig åt kriminalitet, leva ensamma och bli psykiskt och fysiskt sjuka. Samt dö i förtid.

Snyggt gjort, feministtöntar.

/ Rickard Berghorn

90% av Egyptens kvinnor är könsstympade?

Avdelningen ”Alarmism och moderna myter”. Igår gaggade filosofen och debattören Tõnis Tõnisson följande i en statusuppdatering på Facebook:

90% av Egyptens kvinnor är könsstympade. Om detta är ”revolutionärerna” tysta. En lemlästande kultur förtjänar knappast beteckningen ”samhälle”. Det är snarare ett tortyrläger, där den manliga halvan tjänstgör som lägervakter (och vars kvinnliga bödlar utför dåden). Så länge Egyptens kvinnoförtryck fortsätter att stympa, vanställa och invalidisera hälften av befolkningen, så länge är alla egyptiska ”revolutioner” ointressanta.

”Revolutionärerna” som åsyftas är uppenbarligen svenska feminister. Eftersom Tõnisson står med en klumpfot bland Humanisterna var det förstås genast några kommentatorer som började vånda sig över hemska muslimer och sharialagar, trots att kvinnlig könsstympning inte är en specifik muslimsk sedvänja. Jag själv tog som vanligt och googlade fram reda fakta, eftersom jag struntar i alarmism och lögnaktig propaganda.

Det visade sig att uppgiften om 90% könsstympade egyptiska kvinnor var vida spridd över nätet och till och med hade rapporterats av media och nyhetsbyråer. Som referens anges i allmänhet en studie och rapport från WHO år 2008: Prevalence of Female Genital Cutting Among Egyptian Girls.

Men den som läser studien i sig märker att WHO inte står bakom denna siffra. Där kan man istället läsa detta, förvisso allvarligt nog:

The total number of females interviewed was 38 816. The prevalence of FGC [Female Genital Cutting] among schoolgirls was 50.3%. The prevalence of FGC was 46.2% in government urban schools, 9.2% in private urban schools and 61.7% in rural schools. Educational levels of mother and father were negatively associated with FGC (P < 0.001). The mean age of the time of FGC was 10.1 ± 2.3 years.

[…]

Most of the girls and women who have undergone FGC live in 28 African countries, although some live in Asia and the Middle East. They are also present in Australia, Canada, Europe and the USA, primarily among immigrants from these countries. Due to international migration, FGC has become an issue of increasing concern in host countries. The prevalence of FGC is quite high in most African countries. In Nigeria, the prevalence of FGC in 2004 ranged between 23.3% and 45.2%. The highest rates of more than 90% were found in Djibouti, Eritrea, Mali and Somalia.

Här måste man nämna att studien inledningsvis refererar några nationella studier från Egypten som påstås visa att hela 94,6-97% av gifta egyptiska kvinnor är könsstympade, men det är uppenbart att WHO inte ställer sig bakom de siffrorna. Könsstympning utförs på flickor strax innan puberteten, och alltså kan det inte vara någon betydande skillnad mellan de flickor som WHO haft som underlag och vuxna egyptiska kvinnor. Förmodligen producerades de alarmistiska studierna från Egypten som ett led i en politisk kampanj att förbjuda könsstympning; en lag som infördes i Egypten 2008.

Korttänkta dårar hävdar nu att jag är cynisk och förringar den stora mängd egyptiska flickor som ändå blir könsstympade; 50% är trots allt en alarmerande siffra. Visst är jag cynisk i så motto att jag kräver korrekta siffror och inte lögnaktig propaganda, men jag hävdar också att det egentligen är de som känner att de måste ljuga och överdriva som inte litar på att verkligheten i sig är allvarlig nog. I själva verket motarbetar propagandamakarna sin egen trovärdighet, såväl här som i andra alarmistiska sammanhang.

/ Rickard Berghorn

Sverigedemokraterna i Vimmerby-Hultsfred

CIMG0072

Nya styrelsen i SD Vimmerby-Hultsfred har utannonserats. (Nej, det är inget skämt, och samlingsfotot har en viss söt charm.)

/ Rickard

Olle Häggström och konsten att ljuga som en borstbindare

Här är ännu ett exempel på en skeptisk storlögnare: matematikprofessorn Olle Häggström. Också han har starka kopplingar till Uppsalainitiativet, har suttit i Humanisternas styrelse och har ett nära samarbete med föreningen Vetenskap och Folkbildning. Han är också känd som en osedvanligt slaskig debattör, alltid snar med hätska personangrepp.

Genomgående i Olle Häggströms retorik är att spela grovt och auktoritärt på sin professorstitel. Därmed ger han sken av att tala absolut sanning och vara en sanningens vita riddare, när saken tvärtom är den att han talar absolut osanning. Ökänd är hans motbjudande smutskastning av ”klimatskeptikern” Lars Bern i artikeln Klimatdebatten och Lars Berns förlorade heder.

Bern är teknologie doktor och ledamot av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, och före detta ledamot av Kungl. Vetenskapsakademiens miljökommitté; men i Häggströms beskrivning blir han till bara ”industridirektör”. Efter en lång rad mycket grova påhopp och tomma påståenden om Berns ”ohederlighet” och ”lögnaktighet”, ger Häggström ett exempel på denna påstådda lögnaktighet, men undviker talande nog att ge några som helst länkar som referenser. Häggström låtsas referera en debatt i Svenska Dagbladet och skriver:

Lars Bern påstår den 23/11, som ett led i sina försök att hävda att den globala uppvärmningen stannat av, att oktober 2008 var ”en av de kallaste” oktobermånaderna på 115 år. Då Johan Kleman m.fl (26/11) påpekar att oktober 2008 i själva verket var en av de fem-sex varmaste under denna tidsperiod, så svarar Bern (26/11) med något för honom så ovanligt som en källhänvisning. Det visar sig att han hämtat sin uppgift från en debattartikel i Daily Telegraph den 16/11 – så djup var alltså Berns ”djupdykning i aktuell klimatforskning”! Den som bemödar sig om att kolla Daily Telegraph-artikeln finner att den hänvisar till data som placerar oktober 2008 på 70:e plats av 114 i ifrågavarande värmeliga (”en av de kallaste”?). Och till råga på allt handlar dessa data inte om några globala medeltemperaturer, utan enbart om USA.

Problemet är förstås att Häggströms referat av debatten är direkt falsk. Men vem kollar upp källor när en auktoritär professor talar om hur saker och ting ska uppfattas?

Jag tog på egen hand och letade upp alla artiklar som Häggström inte vågade länka till, och artiklarna i SvD är dessa: #1, #2, #3. ”Debattartikeln” i Daily Telegraph är denna kolumn av Christopher Booker, som i sig anger källor och data: The World Has Never Seen Such A Freezing Cold. Lars Bern fick några detaljer om bakfoten, men överlag motsvarar Bookers kolumn det Bern hävdade i SvD-debatten — och här ser man hur Häggström förvränger, förfalskar och ljuger om vad som verkligen skrevs och påpekades:

A surreal scientific blunder last week raised a huge question mark about the temperature records that underpin the worldwide alarm over global warming. On Monday, Nasa’s Goddard Institute for Space Studies (GISS), which is run by Al Gore’s chief scientific ally, Dr James Hansen, and is one of four bodies responsible for monitoring global temperatures, announced that last month was the hottest October on record.

This was startling. Across the world there were reports of unseasonal snow and plummeting temperatures last month, from the American Great Plains to China, and from the Alps to New Zealand. China’s official news agency reported that Tibet had suffered its ”worst snowstorm ever”. In the US, the National Oceanic and Atmospheric Administration registered 63 local snowfall records and 115 lowest-ever temperatures for the month, and ranked it as only the 70th-warmest October in 114 years.

So what explained the anomaly? GISS’s computerised temperature maps seemed to show readings across a large part of Russia had been up to 10 degrees higher than normal. But when expert readers of the two leading warming-sceptic blogs, Watts Up With That and Climate Audit, began detailed analysis of the GISS data they made an astonishing discovery. The reason for the freak figures was that scores of temperature records from Russia and elsewhere were not based on October readings at all. Figures from the previous month had simply been carried over and repeated two months running.

The error was so glaring that when it was reported on the two blogs – run by the US meteorologist Anthony Watts and Steve McIntyre, the Canadian computer analyst who won fame for his expert debunking of the notorious ”hockey stick” graph – GISS began hastily revising its figures. This only made the confusion worse because, to compensate for the lowered temperatures in Russia, GISS claimed to have discovered a new ”hotspot” in the Arctic – in a month when satellite images were showing Arctic sea-ice recovering so fast from its summer melt that three weeks ago it was 30 per cent more extensive than at the same time last year.

Här ska nämnas att det faktiskt inte ens är denna kolumn av Booker som Bern refererar till, vad än Häggström påstår; Bern hänvisar i själva verket till en publicering 20/11, som inte finns på nätet men uppenbarligen behandlade samma sak, antagligen en uppföljningsartikel till denna.

Vid jul 2011 beskrev Olle Häggström på sin blogg en annan klimatskeptiker som ”Östergötlands största svin”. Den enda som förtjänar epitetet svin i klimatdebatten är dock slaskprofessor Häggström själv.

/ Rickard Berghorn

Patrik Lindenfors och lögnens sköna konst

Man slutar aldrig förvånas över hur oärliga och lögnaktiga svenska såkallade skeptiker är. Med skeptiker menas personligheterna inom föreningen Vetenskap och Folkbildning samt Humanisterna, alltså ytterst nördistiska personer som påstår sig själva vara Sanningens och Objektivitetens fanbärare i svensk offentlighet. Om de levde som de lärde skulle de naturligtvis må fysiskt illa av det hyckleri som de så gärna svalkar sig i (ex 1, ex 2, ex 3).

Det senaste året har de kollektivt skaffat sig ett nytt mobbningsoffer vid namn Börje Peratt. Jag är själv en av Peratts öppna kritiker, men det är självklart skillnad på skarpt formulerad kritik å ena sidan, och mobbning och personförföljelse å andra sidan. Jag har  t.ex. inte aktivt gått in för att provocera fram en mycket större konflikt än vad detta skulle behöva vara. Vi är alla överens om att Peratt har svårt med verklighetsförankringen och är alltför lättprovocerad; men att trakassera honom just på grund av detta och eftersom man vet att han kommer att gå ännu mer över gränsen, är bara motbjudande och destruktivt — ren svinaktighet.

Jag råkade idag surfa in på Humanistbloggen, där en hel bloggning visade sig vara ägnad åt smutskastning och provokationer mot Peratt. Och naturligt nog kände jag mig föranledd att skriva en kommentar om det huvudlösa flockbeteendet, där jag påpekade samma saker som ovan.

Men olyckligtvis var det min gamla nemesis Patrik Lindenfors som höll i förhandsmodereringen. Han valde förstås att radera min text, och kommenterade sin radering i kommentarsfältet (alltså inte till mig personligen per mail): ”Rickard Berghorn. Du är varmt välkommen att kommentera här, men inte med det språkbruk som du försökte använda. Håll vänlig ton, tack. (Det är för övrigt jättekul att det här inlägget plötsligen uppmärksammas av en hel flock ”andligt intresserade” människor. Måste ligga i luften…)”

Patrik Lindenfors anspelar på diskussionen och insinuerar att jag skulle vara en ”näthatare” på samma sätt som Börje Peratt beskrivs i bloggen, när min kommentar tvärtom kritiserade det näthat de själva sysslar med. Dessutom insinuerar Lindenfors att jag skulle vara ”andligt intresserad”, vilket han också mycket väl vet att jag inte är. Självklart blånekar han nu till att han avsåg detta med sin kommentar, vilket är en av poängerna med att syssla med insinuationer, men också där kommer vi att ha med ren lögnaktighet att göra; och det är långt ifrån första gången som Patrik Lindenfors missbrukar internet för att sprida falska rykten och lögner om mig.

Bakgrunden till Patrik Lindenfors illvilja mot mig är förstås att det var jag som avslöjade det falskspel som han och de övriga debattörerna i Uppsalainitiativet sysslade med, i bloggartikeln Uppsalainitiativet: Låg kompetens och falskspel med meriter. Avslöjandet uppmärksammades av The Climate Scam och fick stort genomslag, och ledde till att Uppsalainitiativet i stort sett förlorade sitt inflytande i klimatdebatten. Detta var alltså ett nätverk av klimatpropagandister som gjorde stora anspråk på kompetens och vetenskaplighet, och hade devisen ”För dig som inte vet bäst själv…”

Patrik Lindenfors har fortfarande inte insett det som är självklart i alla seriösa vetenskapliga sammanhang: Har man fel så har man, ett misstag är ett misstag, och sanningen kommer alltid i första hand. Men kanske blir också den mannen vuxen någon gång?

[Skickade mail till skribenterna på Humanistbloggen plus några andra kända humanister, och tipsade om denna bloggning. Som sagt, rätt ska vara rätt, och smutskastning och falsk ryktesspridning ska aldrig accepteras.]

/ Rickard Berghorn

Extremismen och hatet

Efter kravallerna i Husby, som nu dessutom börjat sprida sig till en lång rad andra förorter till Stockholm, är det bara logiskt att påminna om min artikel hos Tidningen Kulturen 22/9-2012: Det (post)moderna tillståndet: Extremismen vi inte ser. Artikeln belyser den hat- och hetsretorik som blivit vardagsmat bland svenska politiska radikaler av alla schatteringar, inklusive radikalfeminister och socialister. Ni visste väl att klasshat och hatretorik är bra och välgörande, bara det kommer från ”rätt” håll? Ty det var ju exakt det som Sveriges samlade vänsterelit med bland andra Göran Greider och Crister Enander slog fast under förra årets bisarra klasshatsdebatt.

Jag kritiserade personligen Crister Enander för detta, både öppet och privat, eftersom vi var vänner på Facebook. Och nu hatar gubben inte bara överklassen, utan också mig. Som det kan gå.

/ Rickard Berghorn

Aurora Ljungstedt: En jägares historier

Hastur förlag fortsätter utge och uppmärksamma klassisk (men ofta i Sverige förbisedd) fantastik. Nya boken är En jägares historier av Aurora Ljungstedt. Först publicerad 1861 och därefter i bearbetad form 1872, är det ett unikt exempel på svensk skräckromantik. Jag har skrivit efterordet med en del nya intressanta uppgifter om Ljungstedt; det visade sig bl.a. att både hennes syster och bror var författare, och brodern har uppenbarligen stått modell för den filosofiska och världsvana jägaren i denna berättelsesvit.

Boken planeras vara färdig från tryckeriet i slutet av april, men kan beställas redan nu. Gack åstad!

/ Rickard Berghorn

Swedenborg, Poe och multiversum — en svindlande historia

30/9 publicerade Tidningen Kulturen min nya essä med samma rubrik som ovan. Den har också blivit ”Veckans artikel”, vilket ju är bra och trevligt.

Essän bygger på två uppsatser jag skrivit vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Uppsatsen om Edgar Allan Poe och Eureka kan läsas här. Och uppsatsen om Emanuel Swedenborg och Principia rerum naturalium här. Källor till uppgifterna i TK-essän hittas i dem.

Jag är själv mycket nöjd med essän, men den skrevs under tidsnöd och vissa fel har slunkit med. De korrigeras här:

Titeln på Lucretius episka dikt stavas De rerum natura.

Einstein ”bevisade” förstås inte att materia är energi, utan han var den första som lyckades formulera en fungerande teori som visade att det måste vara så. Teorin bevisades sedan experimentellt.

Om William Herschel och On the Construction of the Heavens: Ordet ”superstjärna” är antagligen illa valt, eftersom Herschel hävdade att stjärnorna efterhand kommer att slockna och kollapsa in mot en gigantisk materiaansamling.

Samma korr gäller Erasmus Darwin; han är tydlig med att ingen ”superstjärna” bildas utan att universum kollapsar in mot ett mörkt, kaotiskt centrum. Från The Botanic Garden:

Star after star from Heaven’s high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!

/ Rickard Berghorn

EDIT: Uppdaterat 30/9 och 2/10.

Post Navigation