Humaniströrelsens historia — kommentarer och ref till artikel

Denna post innehåller kommentarer och referenser till en artikel av mig som publicerades hos Tidningen Kulturen 1 feb 2012: Rashygien och vetenskap som religion: Humaniströrelsens historia.

Ett slarvfel i texten bör påpekas: Svetozar Stojanović och Mihailo Marković beskrivs på ett ställe som “tjecker”, men de var naturligtvis jugoslaver.

Främsta inspirationen till texten kom från en artikel av Jesús Alcalá i SvD 2010, där han redogjorde för rörelsens koppling till eugeniken. När jag fördjupade mig i ämnet kom mycket annat upp till ytan. Få personer lär t.ex. känna till att Mihailo Marković — humanistunionens ordförande under tio år — var en av Slobodan Miloševićs närmaste medarbetare under bosnienkriget. Det har också sällan uppmärksammats att humanistunionen blev till ett slags ateistisk propagandaorganisation först på 1970-talet, på grund av marxistisk och kommunistisk påverkan.

En journalist och debattör har använt sig av min research till två debattartiklar på Sourze. Jag har inget ansvar för hans (som jag anser) övertolkningar och hårdvinklingar av fakta, och tar avstånd från artiklarna.

Här följer mina referenser och kommentarer till texten, ordnade efter mellanrubrikerna. Mycket i artikeln är standardinfo som kan hittas i alla uppslagsböcker och övriga referensverk, resten noteras här.

Eventuellt kommer listan att utökas något de närmaste dagarna.

*
HUMANISM OCH ANTI-HUMANISM

Louis Althusser ansåg att “antihumanism” var en mer saklig benämning på marxistisk humanism: [ref] [ref]

Karl Marx kritik av mänskliga rättigheter hittas bl.a. i Om judefrågan och Kapitalet avd. 7: [ref] [ref]

*
RÖRELSEN GRUNDAS

Charles Francis Potter, eugeniken och eutanasin: [ref] [ref] [ref] [ref]

Humanist Manifesto I: [ref]

*
JULIAN HUXLEY: HUMANIST OCH RASHYGIENIST

Julian Huxley och hans åsikter om eugenik: [ref] [ref] [ref]

Julian Huxley och humanistunionens stiftelsekongress: [ref]

Lista över mottagarna av Humanist of the Year: [ref]

*
PAUL KURTZ: MARXISM OCH DRÖMMEN OM EN VÄRLDSREGERING

Humanist Manifesto II: [ref]

Paul Kurtz och humanistunionens koppling till marxistisk humanism har undersökts av bl.a. Ralph Dumain: [ref]

Lista över humanistunionens ordföranden: [ref]

Mihailo Marković och hans nära koppling till Slobodan Milošević: [ref] [ref] [ref]

Om SANU Memorandum: [ref] [ref]

*
HUMANISTERNA OCH SKEPTIKERRÖRELSEN

Skeptikerrörelsen grundas, konflikten med Marcello Truzzi och pseudoskepticism: [ref] [ref] [ref]

Kritiken mot Edzard Ernst: [ref] [ref] [ref] — Exempel: “Ernst et al.’s publication on chiropractic include repeated misuse of references, misleading statements, highly selective use of certain published papers, failure to refer to relevant literature, inaccurate reporting of the contents of published work, and errors in citation. Meticulous analysis of some influential negative reviews has been carried out to determine the objectivity of the data reported. The misrepresentation that became evident deserves full debate and raises serious questions about the integrity of the peer-review process and the nature of academic misconduct.”

Delar av kritiken står Ernsts tidigare kollegor för. Ernst förlorade nyligen sin professorstitel och anställning vid University of Exeter. Den officiella orsaken är kränkande uttalanden om prins Charles, men bidragande i minst lika hög grad är säkert all kritik som hopat sig mot honom det sista decenniet.

Edzard Ernst och VoF: [ref] [ref] [ref] [ref]

*
EUGENIKEN LEVER KVAR

Jesús Alcalá refererar i sin artikel Levi Fragells tal vid invigningen av Appignani Center for Bioethics. Jag letade dock upp en utskrift av talet [ref] och andra uppgifter kring invigningen.

Transhumanisterna var inbjudna vid invigningen: [ref] (rtf-dokument)

Julian Huxley myntade begreppet transhumanism och definierade grunderna för rörelsens filosofi: [ref] [ref]

Christer Sturmark och Fragell förnekar humanistunionens historia: [ref]

/ Rickard Berghorn

En historia om atomer och ateism

En vetenskapshistoriskt orienterad essä av mig publicerades i morse hos Tidningen Kulturen. Läs Naturvetenskapens genombrott: En historia om atomer och ateism därstädes. Den ger bland annat en något annorlunda infallsvinkel på en motsättning som vi tar för given, konflikten mellan religion och vetenskap; den “moderna” naturvetenskapen var redan från första början intimt förknippad med en ateistisk filosofisk tradition, när den fick sitt genombrott på 1500-1600-talen.

Jag har skickat ett mail till redaktören med några språkliga småkorr av texten. De införs väl under dagen, men jag antar att essän är fullt läsbar ändå. Härnäst kommer jag i Tidningen Kulturen att värma upp Sven Lindqvists öron.

/ Rickard Berghorn

Nymodernism på ny adress

Nymodernism flyttade just ikväll till denna nya WordPress-adress, från den gamla Blogsome-adressen; den förra bloggdistributören har valt att upphöra med sin verksamhet.

Nu kör vi på som vanligt.

/ Rickard Berghorn

Ny recension hos Tidningen Kulturen

Fick tidigare i veckan en recension av Djuna Barnes novellsamling En farlig flickas dagbok (Bakhåll) publicerad hos Tidningen Kulturen.

Det är för övrigt inte jag som sätter rubrikerna på artiklarna. Jag tycker Barnes är en intressant och begåvad författare, men i alla fall inte "underbar".

/ Rickard Berghorn

Punk’s Not Dead — in Stockaryd!

Bloggtips: Kolla in min sambos blogg Annektering. Själv säger jag bara — nåja… "Kamikazepysslare"?

Språkligt och humoristiskt begåvad är hon, Anne, och därför en ren lyx att bo tillsammans med. I övrigt fick vi ett ryck efter att ha sett filmen Sid och Nancy. Därav vissa kamikazebilder, där jag imiterar Sid Vicious och Anne är punkig i största allmänhet. Ibland har man roligt, också i Stockaryd.

/ Rickard Berghorn

Bokrecension hos Tidningen Kulturen

Jag blev av Tidningen Kulturen tillskickad en bok att recensera: Tistlarnas kärlek av Anna Godig. Det var en godbit att bedöma och omskriva; inte för att romanen var särskilt bra, utan på grund av förlaget Bakhålls absurda presentation av den och författaren. Någon Anna Godig — nyligen död 28 år ung — tycks inte ha existeat, och författarfotot är egentligen på en ukrainsk fotomodell vid namn Lenola. Romanen i sig är dessutom bitvis rent eländig, trots förlagets egna superlativ om genial debut och en blivande klassiker. Ett practical joke av något slag? Kanske.

Min recension lade ut idag och står att läsa här, såvitt jag kan bedöma den första som publicerats. Alltså ska det bli intressant att se hur andra bedömer saken.

Jag siktar in mig på att recensera en bok per vecka åt Tidningen Kulturen. På tur står en amerikansk klassiker.

EDIT 2011-12-24: I dagarna ändrade förlaget sin presentation på hemsidan (och för den delen också på Amazon, Bokus och Adlibris m.fl. ställen), och uppger nu att Anna Godig “egentligen” hette något så ovanligt vanligt som Anna Persson. Man kan nog hitta någon Anna Persson som dog nyligen, ja.

/ Rickard Berghorn

Långfilm med Tintin

Ett av mina första och märkligaste filmminnen, kommer från när jag var mycket ung — knappast mer än fem eller högst sex år. Som så ofta med minnesbilder från den åldern är det fragmentariskt och delvis förvrängt, men jag vet nu att det har en verklighetsbakgrund, sedan jag större delen av livet trott att det bara var ett pseudominne.

Jag minns att min syster tog mig på en matiné på Saga-biografen i Landsbro, det lilla smålänska samhälle där jag växte upp, och att detta var första gången jag såg en biofilm. Jag var mycket intresserad av de automatiskt uppfällbara sitsarna och prövade dem fram och tillbaka, men snart uppslukades jag av filmen. Såvitt jag minns var detta en långfilm med Tintin, kapten Haddock och gänget, men oväntat nog med levande skådisar. Speciellt minnesvärd tyckte jag att en scen med en bilolycka var. Under många år kom jag ihåg den klart och tydligt: en bil kör av vägen nerför en slänt med mycket dammutveckling och skräll som följd. När Tintin springer ner till bilvraket hittar han där bara en man med säckpipa i bakluckan. Mannen hoppar iväg halvtokig av upplevelsen och tutar i sitt instrument.

Det som fick mig att tro hela minnet var en dröm, var att min syster förnekade allt om detta — hon kunde inte själv minnas biomatinén i fråga, och tyckte bara jag var dum som trodde att det fanns spelfilmer efter en tecknad serie som Tintin. Men nu i år har jag kunnat konstatera att jag mindes ganska rätt, och att min syster helt enkelt måste ha glömt vårt biobesök.

När jag var barn fanns det verkligen två Tintin-långfilmer med levande skådisar, båda franska och inspelade 1961 respektive 1964: Tintin i piraternas våld och Tintin i mysteriet med de blå apelsinerna. Det finns fler filmatiseringar, men dessa är antingen dockfilmer eller tecknade filmer. Kort sagt är dessa två 60-talsfilmer de enda Tintin-filmer med levande skådespelare som existerar.

Den film jag och min syster såg, måste ha varit Tintin i piraternas våld. Tidigare i år såg jag på nytt denna ovanligt begåvade seriefilmatisering, som på ett genomtänkt sätt fångar känslan från Hergés serialbum (seriens rena stil återges exempelvis genom att konstant använda en glasklar djupskärpa i varje scen). Och visst finns scenen med bilolyckan där, om än inte exakt på det sättet jag tyckte mig minnas den: I filmen spelar den halvtokige mannen som blir kvar i bilvraket på en klarinett, och han stiger ut ur bakdörren och inte bakluckan när Tintin kommer fram. Men på det hela taget måste det handla om samma scen. Här kan ni se en tysk trailer för denna på sin tid osedvanligt goda serietidningsfilmatisering. Jämför med äldre tiders filmatiseringar av Dick Tracy, Superman eller Batman, och ni förstår vad jag menar; det var inte förrän på 1990-talet som sådana filmer började göra sina original någorlunda rättvisa.

Anledningen till att jag började kolla upp den eventuella verklighetsbakgrunden till mina tidigaste barndomsminnen, är förstås den gryende hypen bakom Steven Spielbergs nya Tintin-filmatisering. Men hur bra eller dålig den filmen är, tänker jag inte uttala mig om förrän jag sett den.

/ Rickard Berghorn

Konstig nyhet på DN Vetenskap

En av de återkommande måltavlorna för denna blogg har varit Dagens Nyheters vetenskapssida, under Karin Bojs redaktörskap. Det som skrivs där är alltför ofta undermålig vetenskapsjournalistik av sämsta märke, utan tillstymmelse till kritik mot det som universiteten pressreleasar i pr-syfte. Har Karin Bojs & Co någonsin varit intresserade av att undersöka hur beroende universiteten är av god publicitet, för att skaffa statliga och andra bidrag till sina institutioner? Det skulle lära dem en hel del nyttigheter som utgångspunkt för den journalistiska dygden "kritisk granskning". Att något påstått forskningsgenombrott eller -resultat framhävs av universiteten själva, är inte en garanti för dess sanningshalt eller sakliga pålitlighet.

Igår publicerade Bojsans vetenskapsredaktion en ny märklig nyhet, om än inte bland de verkliga bottennappen: Kokkonstens ursprung upptäckt. Någon "upptäckt" är det förstås inte frågan om, utan det är än så länge bara en hypotes som främst antropologen Richard Wrangham argumenterat för, och ingenting är nytt i artikeln. Att föda blir mer närings- och energirik genom att kokas och stekas, vet till exempel varenda nutritionist sedan länge.

Jag har genom åren följt Richard Wranghams hypotes om att det var kokkonsten som gav våra humanoida förfäder den fördel som behövdes, för att vi människor skulle utvecklas. Förra året diskuterade jag till och med hypotesen personligen med Wrangham (finns att läsa här). Så trots DN:s bristande rapportering, är jag glad för att professor Wranghams idéer fortsätter att uppmärksammas och vinna mark.

/ Rickard Berghorn

Ack ja, kommunikationen slinter…

I förra posten kritiserade jag Vetenskap och Folkbildnings allmänna brister i kommunikationen med omvärlden, och gav som exempel en artikel som Rikard Enberg skrivit i föreningens blogg. Detta kom till Rikards kännedom, varför han såg till att bekräfta praktiskt taget all kritik jag formulerat. Dels svarade han med insinuationer och påhopp; det är en tradition inom VoF att ge sken av att ingen kritiker av föreningen är seriös eller uppriktig i sin kritik, utan dessa personer misstänkliggörs genomgående för att ha dolda och lömska motiv. Dels förstod Rikard Enberg inte ens vad kritiken mot hans resonemang gick ut på. Eländet står att läsa i kommentarsfältet till hans bloggartikel.

Det ska i övrigt förtydligas att jag inte påstår att parapsykologiska fenomen existerar, ty det gör de med största sannolikhet inte; detta är en ren principdiskussion.

Hur som helst, Rikard skrev också ett längre "förtydligande" till sin artikel. Det finns inget för mig att kommentera i den texten, eftersom den bara upprepar exakt samma resonemang som i artikeln, bara mer mångordigt. Däremot kan man vara observant på hans slutkläm:

Min beskrivning var möjligen väl kortfattad men min mening var inte att förklara exakt hur det fungerar. Kanske hade det varit bättre att bara skriva ”man kan visa att” istället för att ge en så kortfattad beskrivning. Jag funderar på att uppdatera texten med en något utförligare förklaring.

Varför inte bara rycka på stoltheten och prestigen, och erkänna att ursprungsresonemanget var fel?

Hur svårt Rikard än har att medge att han har fel, är saken egentligen ganska enkel: Entanglement är ett kvantfysikaliskt fenomen, där två tidigare ihopsatta partiklar uppvisar samma egenskaper hur långt ifrån varandra de än befinner sig. Om man kan konstatera att den ena partikeln har spinn i en viss riktning, vet man också i vilken riktning den andra partikeln nu spinner. Det finns ingen kommunikation eller informationsöverförelse mellan dessa båda partiklar, utan det är något som bara inträffar samtidigt, av en så att säga matematisk nödvändighet.

Detta märkliga fenomen existerar och är verifierat genom experiment, och Rikard förnekar det inte. Däremot är han fixerad vid att det måste finnas någon kommunikation mellan partiklarna för att parapsykologiska fenomen ska vara möjliga, eftersom han utgår ifrån att parapsykologiska fenomen nödvändigtvis handlar om informationsöverföring från en hjärna till en annan. Det entanglement innebär i ett parapsykologiskt sammanhang, är istället att samma tanke eller upplevelse skulle kunna uppstå samtidigt i två skilda hjärnor. I princip är detta faktiskt inte mer gåtfullt än att Alice ser att den partikel hon har visar spinnriktning uppåt, och därför också vet vilken spinnriktning Bobs partikel visar.

Men försök förklara detta för Rikard Enberg. Det är förmodligen meningslöst — och om han pressas på detta leder det bara till tuppjuck, hysteri och vilda anklagelser från Rikard själv och hans VoF-polare, som strömmar till för att rädda hans stolthet och "auktoritet". Så har det varit innan, och inget tyder på att VoFarna har blivit bättre i sin vetenskapskommunikation.

EDIT 2011-11-10: Smärre justering, förtydligande.

/ Rickard Berghorn

Ännu en VoFistisk dumhet

De som följt denna blogg genom åren, har förstått att medlemmarna i föreningen Vetenskap och Folkbildning — såväl i styrelsen som bland gräsrötterna — är en märklig samling personer, med en milt sagt bristfällig förmåga att kommunicera sina budskap. De utger sig för att vara experter på vad "troende" tycker och tänker, men missar genomgående måltavlan eftersom de sitter fast i fördomar och myter. Resultatet blir frustration från båda sidorna, och inte sällan att VoF försöker vinna debatterna genom personangrepp och hånfullheter.

I somras blev detta extra tydligt, när VoF anordnade ett jippo i Almedalen för att "bevisa" att homeopatiska medel är kvacksalveri. Man såg till att dricka långt över den rekommenderade dosen av ett homeopatiskt sömnmedel, Coffea Alfaplex, och kallade det för ett självmordsförsök. Problemet är bara att ingen homeopat har påstått att Coffea Alfaplex eller något annat homeopatiskt medel är möjligt att överdosera (ref 1, ref 2) — och vi vet att det också finns konventionella mediciner som inte går att överdosera. VoFs självmordsförsök bevisade eller motbevisade med andra ord ingenting, och deras argumentering bestod av pajkastning. (En paj som tacksamt nog landade i VoFs eget ansikte, när en tydligt alkoholpåverkad Christer Fuglesang strax efter "självmordsförsöket" sluddrade sig igenom en tv-sänd debatt. Han sov nog mycket gott den natten, med helgonglorian på sned.)

På föreningens blogg finns idag ett utmärkt exempel på VoFarnas oförmåga till kommunikation: artikeln Kvantmekaniken stödjer inte parapsykologi. Där berättas att psykologiprofessorn Adrian Parker har luftat spekulationer om att det kvantmekaniska fenomenet entanglement kan vara ansvarigt för vissa psykologiska fenomen, som sorteras under kategorin parapsykologi. Detta är inte Parkers egen hypotes, utan har tidigare förespråkats av bland andra Dean Radin. Parker skriver:

Läsaren är kanske bekant med de märkliga "icke-lokala effekter" som förekommer inom kvantfysik (Vidral 2011). De handlar om ett par tidigare ihopsatta partiklar. Fast de kan befinna sig på flera mils avstånd från varandra ställer den ena partikeln omedelbart in sig på en ändrad rotation som man tvingar den andra partikeln till. Det är inte fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen.

Kopplingen till parapsykologin kan exemplifieras med denna förenklade beskrivning: Om en partikel har förmågan att ge upphov till en viss tanke eller upplevelse hos en person, är det hypotetiskt möjligt att den andra partikeln ger upphov till samma tanke eller upplevelse hos en annan person. Detta är bara en spekulation, och det finns inte tillstymmelse till empiriska belägg för att entanglement alls kan fungera på det sättet. Men det är inte fel att spekulera eller skapa hypoteser; och alla vetenskapligt framgångsrika teorier har ursprungligen bestått av just spekulationer och hypoteser.

Så hur vetenskapliga är VoFs företrädare när man viftar bort Adrian Parkers spekulation såsom varande pseudovetenskap? Kort sagt, inte alls. Artikelförfattaren har i vanlig VoF-ordning inte ens förstått resonemanget:

Poängen är att det inte går att överföra information med hjälp av denna sammanflätning ["entanglement"], så att åberopa detta för att stödja parapsykologiska teorier har ingen grund i verkligheten.

Vad beror det på? Säg att vi vill försöka skicka signaler med de korrelerade elektronerna. Då måste vi komma överens om något system för hur signaler är kodade med hjälp av elektronernas spinnriktningar. Låt oss säga att Alice skickar en elektron till Bob och behåller en annan elektron som är sammanflätad med den skickade. Hon vill skicka en bit information till Bob, där spinn upp betyder 1 och spinn ned betyder 0. Hon mäter att hennes elektron har spinn upp, och vet då att Bob kommer att mäta att hans elektron har spinn ned. Men det finns inget sätt för Alice att bestämma åt vilket håll hennes elektron ska spinna.

Såhär: Det är inte nödvändigt att Alice måste kunna bestämma åt vilket håll elektronen ska spinna. Poängen är att Alice kan ha en ögonblicklig kunskap om vilket håll också Bobs elektron spinner, även om de så skulle befinna sig tusen ljusår ifrån varandra. De behöver inte kunna kommunicera med varandra; men ifall den ena elektronen har möjligheten att ge upphov till en viss tanke eller känsla hos Alice, skulle Alice kunna veta att Bob i samma stund upplevde samma tanke eller känsla.

Som sagt, detta är en ren spekulation, och jag argumenterar inte personligen för att den stämmer. Det ska också framhållas att det inte ens finns några belägg för att parapsykologiska fenomen alls existerar. Men VoF har ännu en gång visat att de inte klarar av det de anser sig vara experter på: vetenskapskommunikation.

Not: Artiklarna på VoFs blogg ledsagas av denna text: "Åsikter som uttrycks i denna blogg är skribenternas egna och utgör inte på något sätt VoF:s officiella åsikter." Detta är förstås bara nonsens med tanke på vad som skrivs och informeras om där, och avsikten med påståendet är bara att göra föreningen immun mot kritik när någon av VoFs företrädare klantar till det.

Not 2011-11-01: Diskussionen om VoF, entanglement och parapsykologi fortsätter i nästa post.

/ Rickard Berghorn