NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “juli, 2007”

Satir och verklighet

Med anledning av en viss aktuell kulturdebatt, kom jag att tänka på en blodig satir jag skrev för några år sedan, angående succén med bokmomssänkningen. Jag återkommer till den aktuella kulturdebatten, men här är favoriten i repris (ledaren till Minotauren nr 20, december 2003):

I dessa internet- och filmtider har det skrivna ordet och Boken klarat sig bra. Faktum är att läsningen till och med har stärkt sin ställning på de flesta områden, med god hjälp av momssänkningen på böcker och tidskrifter. Och antagligen också med hjälp av poppismediet internet, som bygger på text och knappast gör någon främmande för läsning.

Mycket kraft har lagts ned på att förmå ungdomar att läsa mer. Men hur många vet egentligen att det fortfarande är barn och ungdomar som läser mest och tittar minst på tv, medan det omvända gäller för äldre? Snarare borde McDonald’s dela ut gratisböcker till pensionärer.

För tio år sedan jämrade sig kulturens väktare — som aldrig egentligen trott på bokens styrka — högljutt om litteraturens Snara Och Oundvikliga Död. Men vad säger de nu? Ingenting, i väntan på minsta tendens tillbaka mot undergången? Och vad tycker övriga svenska folket? Minotauren har kastat sina argusögon över riket och valt ut några representativa uttalanden.

Stora Dagstidningens kulturbilaga: Boken lika döende som alltid

”Man skulle lätt kunna glädja sig över den statistik som visar svenskarnas ökande läslust de senaste åren. Att läsa, i synnerhet skönlitteratur, har praktiskt taget blivit på modet. Jan Guillou, Liza Marklund, Henning Mankell, J K Rowlings och J R R Tolkien har blivit superstjärnor av en storlek som sällan kommit i fråga för författare tidigare.

Men redan dessa namn borde stämma till eftertanke. Det är Guillou men inte Shakespeare, Rowlings men inte Cervantes. Var är Artur Lundkvist, Zerina Lumbria och Öztyk Grazür? De är fortfarande förvisade till en liten hylla längst inne i bokhandelns mörkaste hörn, och mer än någonsin måste den medvetne läsaren gräva sig igenom ett moras av tankefadda deckare förklädda till samhällskritik, för att hitta verkligt utmanande läsning. Och då står vi inför paradoxen att svenskarna är ett läsande folk, samtidigt som litteraturen ligger i dödsryckningar.” — Ax H:son Sidén, redaktör

Insändare i Husmoderns Vän

”Nu har det sannerligen gått för långt. Litteraturprogrammen på radio och tv fyller tablåerna, och vi förskonas inte ens från böcker i reklam.

Dagligen ser jag dessa slashasar i bussar och på torg som sitter och läser ROMANER och beter sig allmänt ASOCIALT. Detta reser blott och bart ogenomträngliga murar mot omgivningen. Betänk även den fysiska förslappning som måste bli följden av att tillbringa dagarna i ända med näsan i en bok. Såvitt jag ser visar många av dessa ROMANLÄSARE tydliga tecken på fetma. Jag har minsann aldrig sett någon läsa en ROMAN och motionera samtidigt.

Och skulle läsande vara mentalt aktiverande? Jo, jag tackar jag. Läser man en ROMAN vid sänggåendet, så nog somnar man alltid.

Det skrämmer mig att höra att man läser och köper mer böcker än någonsin. Det förvekligar svenska folket och förvandlar oss till inåtvända fantaster. Och detta otyg understödjer samhället med sänkt moms, och gräver därmed sin egen grav!

På min tid fanns inga bibliotek eller böcker, och vi var lyckliga, friska och rosenkindade, vi.” — Fru Jansson, Åstol

Fikasamtal i Hofors Järnbruk

”Skitsnack, Kafka ska de’ va’. Inte nån jävla Pär Lagerkvist. Kafka vet du — han med grabben som vaknar en morron och upptäcker han är skalbagge! Rena jävla Mimic, fast bättre. Och du snackar om Stiftelsetrilogin, din snorgärs. Aniara, säjer jag — Harry Martinsson och det där jävla rymdskeppet som hamnar ur kurs och åker mot evigheten och allt det tomma, det är va’ livet handlar om. Inte nån jävla Asimovskit. Och alla snackar om Strindberg, att han ska vara så schyst. Svenska litteraturens byfåne — och så ursäktar man alla dumheter för han kunde ju formulera sej, pajasen.

Va’ säjer du? Beckett? Nä, ska de’ vara absurdism ska de’ vara Ionesco. Skalliga primadonnan! Rena Hasse Å Tage. Eller ta Jarry. Nä, rövelen på er, nu ska jag läsa en essä av Montaigne.”

Vad kan man då läsa i Stora Dagstidningens (d.v.s. Dagens Nyheters) kulturbilaga idag, 29/7? Det är nästan kusligt. Och jag länkar här vidare till DN där de lagt ut artikeln på nätet:

Författare oroas av
ROMANENS KRIS

Höstens bokkatalog är sprängfylld, det ges ut fler böcker än någonsin. Samtidigt pågår en debatt om den svenska romanens framtid. Ernst Brunner ser deckargenrens framgångar som ett hot mot skönlitteraturen.

Ernst Brunner skräder inte orden. Han sitter på en skärgårdsbåt och jämför landets bästsäljarförfattare med skarvarna som skitar ner hans skärgårdsö.

— Skönlitteraturen kommer att gå under om det får fortsätta på det här sättet, säger han. […]

Ernst Brunner är inte ensam om att vädra sin oro över den svenska romanens framtid. Under senvåren pågick en livlig litteraturdebatt på landets kultursidor. ‘Publiken sviker den svenska romanen för att den inte längre erbjuder vad läsarna vill ha’, ‘sämsta bokhösten i modern tid’ och ‘epik i kistan’ är några citat ur debatten.

Därmed var DN Kultur uppfyllt och avklarat. Återstår att se vad de andra skikten av befolkningen anser om det helt plötsligt folkliga fenomenet i fråga. D.v.s. böcker & litteratur.

ANDRA BLOGGAR OM:

Första räkan

Då märker jag i djupaste vargtimmen att Tidningen Kulturen har levererat den första recensionen av min och Annika Johanssons skräcklitterära historik Mörkrets mästare. Recensenten är lämpligt nog Nikanor Teratologen himself, som uppenbarligen förstår vad saken handlar om:

"En nyttig, innehållsrik och kompetent genomförd översikt över skräcklitteraturens uppkomst och historia…

Michel Houellebecqs inkännande och insiktsfulla lilla bok om den kosmiska fasans store diktare H. P. Lovecraft öppnade förhoppningsvis vissa fördomsfulla litteraters ögon för att det även bland mer eller mindre renodlade skräck- och fantasyförfattare […] kan finnas omistliga författarskap som förmår utöva en mörkt djupverkande suggestionskraft även på sofistikerade läsare. Berghorn och Johansson kan även de bidra till att de mest framstående skräckförfattarna äntligen även i påstått intellektuella kretsar kommer att betraktas som de stigfinnare och grottforskare i människopsyket som de faktiskt är."

Det är märkligt och smått frustrerande, det här med recensioner. Ibland kan det gå över ett halvår innan böckerna uppmärksammas i tidningar och tidskrifter, andra gånger bara en-två veckor. Fler recensioner kommer, det är jag säker på.

* * *

Tillägg: Söndagen 5/8 publicerade också Dagens Nyheter Kultur en recension, som dock inte verkar vara utlagd på nätet. ”Fantastisk skräckbibel” blev Gabriella Håkanssons omdöme. Inte illa, skriver jag och rodnar.

ANDRA BLOGGAR OM:

Yttrandefrihet och postmodernism

Vissa uppfattningar ser jag ingen anledning att ha tålamod med. Det är sådant som knappt är värt att föras fram, och i synnerhet inte i större och seriösa sammanhang (till exempel på debatt- och ledarsidor), eftersom de uppenbarligen inte stämmer.

Tag detta med ”yttrandefrihet”. Det har blivit ”yttrandefrihet” att kunna publicera smaklöst pornografiska karikatyrer med spanska kronprinsen. Det är en fråga om ”yttrandefrihet” när historierevisionister publicerar lögner om Förintelsen. Och det är ”yttrandefrihet” att kunna sprida recept på olagliga bomber eller andra dumheter över Internet. Och så vidare i det oändliga. (Att nämna de danska Muhammed-karikatyrerna i sammanhanget får man dock vara försiktig med. Det såret är ännu inte läkt, och därmed är inte heller sakfrågan upplagd för nyanserad diskussion.)

Detta visar bara att man har en högst dimmig uppfattning om vad yttrandefrihet är och innebär. Eller också vet man det, men har andra skäl att vilja upplösa begreppet i intet.

Yttrandefriheten är demokratins spelplan. Den finns till för att möjliggöra det offentliga samtalet — det samtal vari samhället avgör gemensamma regler, riktlinjer, normer och lagar. Yttrandefrihet i sig legitimerar alltså inte kränkande eller lögnaktiga påhopp, ogrundad ryktesspridning i medier, barnpornografi och så vidare. Lika litet som ”yttrandefrihet” gör det rätt att kalla sin klasskamrat för hora.

Den som av en eller annan anledning vill legitimera något av detta, får helt enkelt utnyttja sin yttrandefrihet för att diskutera saken, inget annat, och eventuellt få opinionen på sin sida. Men så länge de gamla normerna och reglerna gäller på området, får man snällt finna sig i att inte trakassera, sprida lögner, publicera barnpornografi eller något annat som det offentliga samtalet redan har klassat som olämpligt alternativt olagligt. Annars får man ta konsekvenserna när man gör det.

Det är inte svårare än så, och tillhör grundläggande politisk allmänbildning. Ändå verkar det som om folk i allmänhet — inte minst journalister och andra opinionsbildare — för länge sedan glömt detta.

* * *

Det finns nu en förklaring till denna härdsmälta, och den stavas ännu en gång ”postmodernism”.

Postmodernism och relativism slog igenom på allvar i slutet av 80-talet och under 90-talet, efter att ha fått akademiskt fotfäste på 70-talet. Uppfattningen att det inte finns några sanningar, ingen objektiv verklighet, och att alla ska ha rätt till ”sin verklighet”, blev mer populär än någonsin. Rätten till den subjektiva verkligheten — hur orimlig den sedan än var — förknippades i sin tur med nyliberalistiska ideer. Postmodernism blev i stor utsträckning synonymt med något slags äkta demokrati — allt skulle kunna yttras och ifrågasättas obehindrat av otyg som lagar och kollektivets normer. Individen, alltså Subjektet, framför allt.

Så när en historierevisionist som Faurisson fabricerade fakta som bara stödde nynazismens sak, borde han i demokratins och yttrandefrihetens namn ha rätt att göra det; det var ju ”hans verklighet”. Att Faurisson med största sannolikhet var helt medveten om att han konstruerade osanningar, lät sig inte heller påpekas. Ty i alla händelser är en uppfattning om verkligheten lika sann och falsk som alla andra. Naturligtvis fick Faurisson ändå en hel del kritik, men den postmodernistiska diskursen gav honom också en plattform och legitimitet.

Nyliberalismen hade en guldålder på 90-talet, tillsammans med andra extrema politiska ideologier. Detta skildrade Gellert Tamas i sin reportagebok Lasermannen. Om postmodernismen var skyldig till att föra fram den politiska extremismen kan jag inte påstå, men de båda strömningarna stödde och förstärkte otvivelaktigt varandra.

Den upplösning av demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen som skedde då, har vi fortfarande inte lyckats reparera.

ANDRA BLOGGAR OM:

Okänd nöjeshistoria: Harry Ritz och hans bröder

Apropå förra inlägget och slapstick, så kan jag bjuda på ett filmklipp. Det är ur Samuel Goldwyns (misslyckade) storsatsning The Goldwyn Follies (1938), som i alla fall imponerade tillräckligt på sin tid för att musikalinslagen skulle bli Oscarnominerade. Scenen är förödande fånig, mycket begåvat genomförd och med en slagdänga som riskerar att förfölja er i dagar:

Någon som hört talas om bröderna Ritz, The Ritz Brothers? Det skulle förvåna mig i så fall. På sin tid var de mäkta populära på nattklubbsscener (inte minst i Las Vegas) och i radio, men deras filmkarriär på 1930-talet havererade ganska kapitalt på grund av otur och felsatsningar. De var duktiga på bisarra sång- och dansnummer och manisk crazyhumor av samma judiska vaudevillesort som bröderna Marx blev experter på, men fick sällan tillräckligt fria händer — eller ens goda manus nog — för att förverkliga sig själva på vita duken. Under inspelningen av skräckfilmsparodin The Gorilla (1939) med Bela Lugosi och Lionel Atwill avbröt de arbetet i protest, men producenterna såg ändå till att slutföra filmen.

Begåvningen i teamet var Harry Ritz (1907-1986), den blonde och längre av de tre. Det var han som hade mimiken, idéerna och kreativiteten. De nästan identiska bröderna Al och Jimmy var hans anonyma sidekickers, med den huvudsakliga funktionen att skapa än större kaos runt Harry Ritz infall. Men speciellt i dansnumren kunde bröderna flyta samman till nästan overkligt synkroniserade trillingar.

The Ritz Brothers är alltså saligt glömda numera. Men var de bara en parentes i underhållningsbranschens historia? Märkligt nog verkar det minst av allt vara så. Harry Ritz framstår som en av de allra viktigaste amerikanska humoristerna på 1900-talet; Mel Brooks och Sid Caesar beskrev honom som ”den roligaste mannen i världen” i Esquire Magazine, juni 1976, och Jerry Lewis omdöme kommer inte långt efter:

"’As far as I’m concerned,’ says Mel Brooks, ‘Harry Ritz was the funniest man ever. His craziness and his freedom were unmatched. There was no intellectualizing with him. You just hoped there were no pointy objects in the room when he was working ‘cause you were down on the floor, spitting, out of control, laughing your brains out. Harry Ritz always put me away. Always.’

‘This man gave comedy a whole new dimension,’ says Sid Caesar. ‘Harry was the great innovator. His energy and his sensibility opened things up for all of us. He had to be the funniest man of his time.’

‘Harry was the teacher,’ says Jerry Lewis. ‘He had the extraordinary ability to deny himself dignity onstage. Harry taught us that the only thing that mattered was getting a laugh — whether you did it with a camel or with two rabbis humping a road map. Harry spawned us all. We all begged, borrowed and stole from him, every one of us. Without him, we wouldn’t be here.’"

Läs artikeln här; den går inte av för hackor. Hur det står till med kopplingen mellan Ritz Brothers och Woody Allens ängsliga spermie skulle jag dock vilja veta mer i detalj; kanske var det ursprungligen en sketch som teamet lät uppföra i Las Vegas på 60-talet?

På YouTube finns också en kortfilm med The Ritz Brothers, Hotel Anchovy (1934), fast tyvärr med rejält dålig bildkvalitet. Till yttermera visso kan även deras sorgligt misslyckade The Gorilla beskådas på samma sajt.

ANDRA BLOGGAR OM:

Konsten att dratta på ändan

Härom dagen såg jag om en film som inte tillhör mina direkta favoriter, men ändå har bitit sig fast. Jag tänker på Bo Widerbergs Mannen på taket. Här finns lite väl övertydliga 70-talsmarkörer (man behöver inte vara puritan för att sucka över morgonscenen med Sven Wollter, Eva Remaeus och skitungen), övertydliga spänningsknep (söta barn i vägen för prickskyttar eller skenande helikoptrar), alla är släpigt trötta och uppgivet bittra eftersom det handlar om samhällsrealism bevars. Slutet är rumphugget, och hur tusan kunde man casta Thomas Hellberg som Gunvald Larsson?

Jag skulle nog ändå vilja placera filmen i kategorin ”genial men inget mästerverk”. Filmen är nagelbitande och har en gedigen realistisk stämning, trots överdrifterna. Och bara en regissör som vet vad han gör skulle välja Björn J:son Linds märkliga musik och få den att fungera så kongenialt. Eller för den delen våga placera en folkkär buskisskådis i huvudrollen. Carl-Gustaf Lindstedt hade utmärkt sig som seriös skådespelare innan, men som alla vet gjorde Mannen på taket att han blev etablerad i facket.

Vilket leder över till ett intressant och större ämne: Slapstickskådespelare som visar sig vara utmärkta karaktärsskådespelare.

För just det är inget särskilt ovanligt fenomen. I Sverige har också Nils Poppe, Gösta Ekman och Robert Gustafsson gjort det. Internationellt har vi Jerry Lewis och inte minst Peter Sellers. Robin Williams har visat sig ha full kontroll också över de små nyanserna i bland annat One Hour Photo och Dead Poets Society. Jim Carrey likaså i ett flertal roller. Listan kan göras längre.

Jag menar alltså företrädare för den allra mest fysiska humorn, släkt i rakt nedstigande led med äldre tiders vaudeville och stumfilmsfarser. En av filmhistoriens främsta skådespelare, James Cagney, hade också denna bakgrund, men gick direkt till karaktärsroller på vita duken.

Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför. Att syssla med fysisk humor handlar om att ha sinne för karaktärer och uttryck, allt det som ”gör” en personlighet. De är experter på att krypa in i olika roller och uttrycka sorg, vrede, glädje, ångest… Det som skiljer clownen från en Dramaten-skådespelare är bara graden i utspel. En skådespelare i en fars använder också hela sin yrkeskunnighet för att appellera på bästa sätt till publiken, och vet utmärkt väl varför han väljer att utforma sin karaktär si och så; också där har han allt gemensamt med karaktärsskådespelaren på Dramaten.

Varför blir då recensenter och publik fortfarande förvånade när till exempel Robin Williams gör vad man betraktar som en värdefull rollprestation? Naturligtvis ligger en gammal fördom på lur i bakgrunden. Den fysiska humorn är ju en ”låg” konstform, vilket på något sätt skulle sätta ribban för begåvningen hos dem som företräder den.

Har jag fel när jag påstår detta? Tja, givetvis förnekas det ständigt numera, i alla fall när det påpekas i klartext; alla ”vet” att åsikten inte är comme-il-faut. Men problemet ligger djupare än så. Det var allas vår gamle grek Aristoteles som indelade konsten i högt och lågt. Ju lägre något placeras, desto mer kroppsligt anses det vara. Komedin får oss bara att skratta. Tragedin väcker vårt medlidande. Poesin får oss att tänka och ana en ideal skönhet. En skala från kropp till intellekt, från omedvetet till medvetet. Vi vet alla att det inte stämmer egentligen, och kan inte försvara det sakligt och intellektuellt; men ändå lever vi fortfarande utifrån dess direktiv. Nuförtiden har bara den låga konsten, den förment kroppsliga, fått en annan beteckning: populärkultur.

Vad nu det är.

Enligt svenska kultursidor dels 1) något som ingen längre har fördomar emot, absolut inte! och 2) definieras med Paris Hilton, porrfilmer, veckotidningar, dokusåpor och… tja, porrfilm med Paris Hilton.

Här är vi minsann upplysta och moderna. Men knappast klartänkta.

ANDRA BLOGGAR OM:

Den evige Strindberg

Runt förra sekelskiftet utmärkte sig en viss Bengt Lidforss (1868-1913) som framstående vetenskapsman, kulturdebattör och socialist. Numera är han kanske mest ihågkommen som en huvudaktör i den famösa Strindbergsfejden. Lidforss var en gammal bekant till vår store lille författare och följde bland annat dennes naturvetenskapliga utforskningar, om än mer road än imponerad. Ty hur förhåller man sig egentligen till en människa som lanserar teorin att fiskar fått kamouflageteckningar genom en fotografisk process?

Bengt Lidforss såg till att skriva ett kåseri om detta, ”Strindberg som naturforskare”. När Strindberg vistades i Lund en period umgicks de ofta, och Lidforss berättar att han varje natt brukade gå till observatoriet för att studera månen. Författarens slutsats blev att månen måste vara en spegelblank kvartsskiva, och att ”ansiktet” på dess yta var en spegling av den amerikanska kontinenten. Lidforss skriver:

”… den tredje i sällskapet gjorde den invändningen, att vi snarare borde se Europa speglas i månen.

— Hm, svarade Strindberg med sitt egendomliga leende, när man ställer upp hypoteser, får man inte vara småaktig.”

Lidforss och Strindberg besökte sedan universitetet och blev förevisade ett mikroskop. Strindberg lyssnade och betraktade djupsinnigt demonstrationen och bad sedan att få pröva mikroskopet i ensamhet. Han dröjde så länge i rummet att hans otåliga sällskap gick in:

”Strindberg låg på knä framför fönsterkarmen, på vilken han placerat mikroskopet; tuben hade han vridit tillbaka och ställt in på — stjärnorna…”

Sedan finns ju alltid en söt anekdot om Strindberg som hundhatare. Han var ute på spatsertur med någon vän och siktade en ensam hund som stod bunden på en gräsmatta. För att illustrera hur ynkliga sådana är ställde sig Strindberg på alla fyra framför nosen på den och skällde ut den för fulla lungor. Den stackars hunden blev naturligtvis hysterisk av skräck.

Fast just den historien berättar inte Lidforss. Hans kåseri om vetenskapsmannen Strindberg hittar man för övrigt i Lidforssamlingen Att slåss för en god sak (1990).

Nu återstår bara en fråga: Varför har ingen tagit sig för att samla alla dessa absurda Strindberganekdoter i en lättsam coffeetablebook? Eller kanske ännu hellre i form av den perfekta dassboken för humanister och andra intellektuella nördar.

En idé som härmed är © Rickard Berghorn. Ifall den kan inbringa några slantar.

Om mig

Nymodernist

Hm… Jag har försökt klura ut hur man skriver en snygg liten självpresentation vid sidan av, men blogsome verkar sakna en sådan funktion. Tipsa mig gärna om ni vet.

Sådan jag är: Rickard Berghorn är skribent (artiklar, essäer, noveller) och främst associerad med bok- och tidskriftsutgivning. Mina livsverk hittills är tidskriften Minotauren och Aleph Bokförlag. De är för tillfället vilande, men kommer utan tvekan att sparkas igång igen. 2006 utgav Bibliotekstjänsts förlag min och Annika Johanssons skräcklitterära historik Mörkrets mästare.

Sedan några år tillbaka har jag i stor sett slutat med genrelitteraturen, och odlar istället på Uppsala Universitet ett av mina äldsta och mest ingrodda intressen: idé- och lärdomshistoria, med vetenskapshistorisk tendens.

Intellektuellt befinner jag mig i den obekväma skarven mellan humaniora och naturvetenskap, mellan postmodernism å ena sidan och hård rationalism å andra. De flesta i samma position gör sig en skvader eller blir avancerade kameleonter. Själv tror jag inte att de båda lägren är inkompatibla, bara vi lyckas lämna postmodernismens förvillelser bakom oss. Därav namnet på bloggen.

Religion v.s. Teorin Om Allting?

En bieffekt av World Trade Center-attentatet och det ”religionskrig” som blev följden, är västvärldens ökade fokus på just trosfrågor. Religion har blivit populärt och kreationister är mer högljudda än någonsin. Tacksamt nog blev korståget med Intelligent Design aldrig någon riktig framgång, utan hejdades till och med av USA:s Högsta Domstol.

Jag är rationalist, materialist och ateist, med tillägget att jag inte föraktar religion eller dess utövare. Jag köper inte deras världsbild, men jag köper inte heller moderaternas eller vänsterpartiets; ofta duger det väldigt bra med bara tolerans.

Däremot, på ett intellektuellt plan, finner jag ingen anledning att acceptera t.ex. kreationism. Folk får gärna vara religiösa, men det finns ett visst område där vetenskap har mest att säga till om. Det är den fysiska verkligheten.

De flesta kristna kan trots allt acceptera evolutionen. Men historiskt sett har det varit en plågsam och utdragen process. Borde det då inte bli ännu värre ifall fysiker till slut lyckas lansera en hållbar TOE — ”Theory Of Everything” — som gör en metafysisk Skapare helt överflödig också som världens upphov?

Faktum är att vetenskapen redan nått mycket långt mot det målet. I praktiken handlar det om att lyckas knyta samman Einsteins allmänna relativitetsteori — som beskriver sammanhangen i makrokosmos — med kvantfysikens mikrokosmos, vilket antagligen också kommer att förklara vad som verkligen skedde vid Big Bang. Vi får kanske veta mer redan i mitten av 2008. Då har världens hittills största partikelaccelerator LHC startat och börjat testa hållbarheten i vissa Teorier Om Allting.

Att jag funderar i dessa banor beror på två andra bloggar: Skor längtar ut av Harald Cederlund och Enkla bloggen av signaturen ”Z”. Där pågår en intressant diskussion om dels hur liv bör definieras, och dels hur universum uppstod. Speciellt intressant blir det i och med att ”Z” både är kristen och naturvetare. Kolla posterna kronologiskt:

1) Harald och ”Z”

2) ”Z”

3) Harald

4) ”Z”

Mina egna kommentarer är signerade Aleph/Aleph Minotauren.

Till båda fenomenen har naturvetenskapen redan nu approximativa förklaringar, som av allt att döma är sanningen på spåret. Rent sakligt finns det ingen anledning att betvivla en Big Bang i universums begynnelse, där den tändande gnistan var en slumpmässig kvantprocess bortom orsak och verkan. När väl energi, atomer och stjärnsystem bildats, var livets uppkomst inte heller ett oöverstigligt problem. Aminosyror länkade ihop sig till proteiner av växande komplexitet genom en rudimentär evolutionsprocess (trial and error). Och ingenstans märks ett spår av en översinnlig Skapare.

För att besvara min egen fråga här ovan: Nej, en Teori Om Allting leder antagligen inte till moralisk panik och ödeläggelse, det blir en mer försynt revolution. Darwins utvecklingslära byggde på så enkla och tydliga mekanismer att även lekmannen kunde ta den till sig. En slutgiltig teori om supersträngar eller slingkvanta kommer att bli praktiskt taget obegriplig för andra än specialisterna själva.

I alla fall dröjer det, vi talar om en långsam bomb. Men när effekten kommer och det står klart att vetenskapen lyckats förklara hur universum och livet uppstod — två heliga frågor inom världsreligionerna — och att allt klarar sig utmärkt utan Guds finger, vad händer då?

Finns det samma utrymme här att acceptera Guds frånvaro, som många kristna finner när de godtar evolutionen? I vilken relation skulle Gud i så fall stå till oss och den fysiska världen, när han de facto inte ens är dess skapare längre…?

Det ställer många frågor på sin spets, och världen lär knappast bli opåverkad.

* * *

Tillägg: Det slår mig för övrigt att det kan vara av denna anledning som Stephen Hawking är mån om att ständigt metaforera Gud i sina populärvetenskapliga böcker. Det bör finnas en medvetenhet om att frågan är eller kan bli religiöst känslig, speciellt i USA, och Hawking är ju trots allt frontfiguren vad gäller Teorier Om Allting. Å andra sidan delar han samma smak för Gudsmetaforer som Einstein.

Post Navigation