Långfilm med Tintin

Ett av mina första och märkligaste filmminnen, kommer från när jag var mycket ung — knappast mer än fem eller högst sex år. Som så ofta med minnesbilder från den åldern är det fragmentariskt och delvis förvrängt, men jag vet nu att det har en verklighetsbakgrund, sedan jag större delen av livet trott att det bara var ett pseudominne.

Jag minns att min syster tog mig på en matiné på Saga-biografen i Landsbro, det lilla smålänska samhälle där jag växte upp, och att detta var första gången jag såg en biofilm. Jag var mycket intresserad av de automatiskt uppfällbara sitsarna och prövade dem fram och tillbaka, men snart uppslukades jag av filmen. Såvitt jag minns var detta en långfilm med Tintin, kapten Haddock och gänget, men oväntat nog med levande skådisar. Speciellt minnesvärd tyckte jag att en scen med en bilolycka var. Under många år kom jag ihåg den klart och tydligt: en bil kör av vägen nerför en slänt med mycket dammutveckling och skräll som följd. När Tintin springer ner till bilvraket hittar han där bara en man med säckpipa i bakluckan. Mannen hoppar iväg halvtokig av upplevelsen och tutar i sitt instrument.

Det som fick mig att tro hela minnet var en dröm, var att min syster förnekade allt om detta — hon kunde inte själv minnas biomatinén i fråga, och tyckte bara jag var dum som trodde att det fanns spelfilmer efter en tecknad serie som Tintin. Men nu i år har jag kunnat konstatera att jag mindes ganska rätt, och att min syster helt enkelt måste ha glömt vårt biobesök.

När jag var barn fanns det verkligen två Tintin-långfilmer med levande skådisar, båda franska och inspelade 1961 respektive 1964: Tintin i piraternas våld och Tintin i mysteriet med de blå apelsinerna. Det finns fler filmatiseringar, men dessa är antingen dockfilmer eller tecknade filmer. Kort sagt är dessa två 60-talsfilmer de enda Tintin-filmer med levande skådespelare som existerar.

Den film jag och min syster såg, måste ha varit Tintin i piraternas våld. Tidigare i år såg jag på nytt denna ovanligt begåvade seriefilmatisering, som på ett genomtänkt sätt fångar känslan från Hergés serialbum (seriens rena stil återges exempelvis genom att konstant använda en glasklar djupskärpa i varje scen). Och visst finns scenen med bilolyckan där, om än inte exakt på det sättet jag tyckte mig minnas den: I filmen spelar den halvtokige mannen som blir kvar i bilvraket på en klarinett, och han stiger ut ur bakdörren och inte bakluckan när Tintin kommer fram. Men på det hela taget måste det handla om samma scen. Här kan ni se en tysk trailer för denna på sin tid osedvanligt goda serietidningsfilmatisering. Jämför med äldre tiders filmatiseringar av Dick Tracy, Superman eller Batman, och ni förstår vad jag menar; det var inte förrän på 1990-talet som sådana filmer började göra sina original någorlunda rättvisa.

Anledningen till att jag började kolla upp den eventuella verklighetsbakgrunden till mina tidigaste barndomsminnen, är förstås den gryende hypen bakom Steven Spielbergs nya Tintin-filmatisering. Men hur bra eller dålig den filmen är, tänker jag inte uttala mig om förrän jag sett den.

/ Rickard Berghorn

Sambo

En ny lägenhet på 90 kvm utanför Sävsjö: Jag sitter för närvarande i ett kalt rum med en svart och långhårig, envist gosande och pockande hund bredvid mig. Soffan jag sitter i är den enda möbeln här förutom ett tomt vitrinskåp och en tv på golvet. Hur kom jag hit?

Det har gått snabbt, och mest omtumlad är jag själv. För någon månad sedan sade jag upp min enrummare och planerade att flytta till Uppsala för att ha nära till universitetet, eftersom det börjat rycka i vandringsnerven igen. Men i samma veva träffade jag en ny kvinna, hon stannade hos mig månaden ut — och nu är vi mitt uppe i flytten till en trerummare i Stockaryd, som vi ska dela med pudelvargen Bella. Istället för att studera i Uppsala blir det nu på distans. Min nya sambo Anne berättar om flytten och gubbskrället på sin nya blogg.

Anne är en oförskämt intelligent, rolig och begåvad ung tjej, som förutom att vara en god författare också spelar musik och har skrivit låtar i en lång rad genrer. Att hon sedan är speedway-fan av stora mått har gjort djupt intryck på min pappa, som annars inte brukar imponeras av blivande svärdöttrar och svärsöner. Han extraknäcker själv som speedwaymekaniker i Vetlanda. Datorsnille är hon förresten också, Anne.

Vidstående bilder på Anne och mig togs i neonljus och skuggor med en skruttig mobilkamera, en utekväll i Sävsjö. Sällsamma saker sker i de småländska skogarna, när fullmånen vilar röd och uppsvullen på augustihimlen.

/ Rickard Berghorn

LCHF-rapport 1

Jag har nu i cirka fem veckor gått på LCHF-diet, som alltså går ut på att skära ner andelen kolhydrater till ett minimum i det man äter och dricker. Här ska jag genast nämna att jag tummat något på principen och brukar inleda varje dag med en fika på något av kaféerna i Sävsjö. Det innebär kaffe (utan socker) och en fralla med vitt eller mörkt bröd. Det brödet är den enda stora "synden" jag begår i sammanhanget, och totalt sett är förstås mitt kolhydratintag ändå mycket lågt.

Efter dessa veckor vågar jag uttala mig med bestämdhet om vissa effekter jag märkt. Närmare bestämt dessa:

• Jag håller kroppstemperaturen mycket bättre. Detta är en av de mest dramatiska förändringar jag märkt, och som jag var ganska oförberedd på, trots att jag tidigare lidit av (periodvisa) problem med svettningar. Jag har inte bara sluppit svettningar, utan känner inte särskilt mycket av varmt väder längre. De hetaste dagarna denna försommar har det känts som hugget som stucket ifall jag använder en tunn jacka eller inte, medan andra personer jag varit ute och gått med har klagat över värmen och svettats mer än nog.

• Jag dricker betydligt mindre alkohol, av den enda anledningen att det inte smakar längre. Tidigare när jag köpt en flaska vin har jag i allmänhet druckit upp den på ett par timmar, exempelvis medan jag sett på en film eller läst en bok. Om jag dricker i samma hastighet numera storknar jag efter ett eller två vinglas. Nu blir det mer smuttande, och en flaska räcker en hel kväll. Det blir alltså något av en antabuseffekt, och jag uppskattar den; det hindrar mig från att dricka för mycket, och istället behåller jag en behaglig berusning hela kvällen. (Förtydligande: Jag gillar alkohol, men ogillar fylla.)

• Ovanstående gäller bara om jag dricker torrt vin (vitt eller rött) eller torra drinkar. Så fort det kommer lite sött in i smakbilden, går alkoholen ner mycket lättare. Men då blir det desto värre senare under kvällen, eller dagen efter. Jag förhindras fortfarande från att dricka mig alltför berusad, men den rena "fyllesjukan" i form av illamående och kraftlöshet slår in tidigare och utan förvarning. Jag har därför snabbt lärt mig att undvika exempelvis öl.

• Jag har gått ner 4-5 kg (svårt att avgöra exakt, eftersom jag tidigare pendlat upp och ner 1-2 kilo per dygn, beroende på vad och hur mycket jag ätit) och verkar ha landat på 81 kg. Detta är fullt okej för mig. Min vikt befinner sig inom normalgränsen, och jag började ändå inte använda LCHF för att banta. Dessutom struntar jag i den allmänna fetthysterin, eftersom riskerna med måttlig övervikt är grovt överdrivna.

• Jag älskar att simma, och nu under sommaren gör jag det nästan varje dag. Helt plötsligt går det mycket lättare och det känns som om kroppens flytkraft blivit betydligt bättre. Det är ganska enkelt att förstå varför: När man skippar kolhydraterna minskar kroppens innehåll av vatten (de första 2-3 kilona man blir av med — i allmänhet första veckan — brukar tillskrivas just detta). Eftersom jag simmar så mycket, blir denna effekt extra tydlig för mig; jag flyter hårddraget sagt 2-3 kilo bättre. I och för sig vet jag inte om LCHF är att rekommendera för tävlingssimmare, eftersom uthålligheten kan bli sämre i alla fall inledningsvis av dieten — hårt arbetande muskler behöver i allmänhet snabba kalorier, vilket innebär kolhydrater. Men ett gott tips borde vara att någon undersöker detta, och eventuellt vilket intag av kolhydrater gentemot konventionell LCHF som kan behövas för en tävlingssimmare.

EDIT 2011-06-25: Korrade en viktangivelse. Det kan också nämnas att det verkligen finns elitidrottare som går på LCHF. Björn Ferry har som bekant tagit OS-guld i skidskytte och skrivit en bok om sin LCHF-diet, som han anser förbättrade hans resultat. Jag menade här ovan att man bör vara försiktig när man som elitidrottare experimenterar med dieten, eftersom det kan ta flera månader innan uthålligheten är tillbaka eller överträffas. Annika Dahlqvist har också rekommenderat något högre intag av kolhydrater ifall man tränar.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: LCHF • DIETER • DIET • HÄLSA • FETMA • ÖVERVIKT • SIMNING

Ett tips

Min gode vän Fredrik F G Granlund — författare från Mariestad — publicerade inatt på sin blogg Marmeladkungen min gamla novell Ett gott liv, en Roald Dahl-aktig hämndhistoria som utspelar sig under Andra världskrigets ransonering. Det var en av de sista novellerna jag skrev; den absolut sista var den ockulta deckaren Demonus (2003), där jag gick in för att förvandla 1800-talets Stockholm till en lika mystisk och stämningsfull stad som Sherlock Holmes London. Den hade sina poänger.

Jag kunde det där. Under några år publicerade Sam J Lundwall sex eller sju av mina noveller i Jules Verne-magasinet. Jag fick en rad andra noveller publicerade i antologier från exempelvis Paradishuset. Sedan kom Sveriges Radio P3 och ville att jag skulle skriva radiopjäser för dem. Det resulterade i två stycken: Svartsjukans anatomi (2002) och Necronomicon i Sverige (2003). Den senare var en skoj- och plojhistoria där Louise Epstein spelade sig själv som undersökande journalist och Pontus Enhörning var nyhetsuppläsare. Tydligen har den pjäsen fått eget liv i piratkopierad form, eftersom jag träffat flera stycken för mig okända personer som sagt sig ha hört den på kassett och mp3-filer.

Men allt annat konkurrerade ut mitt författarskap, och det var inte heller särskilt tacksamt att skriva skönlitterärt; en riktigt genomarbetad och välskriven novell tar så mycket mer tid och krafter än en faktaartikel att skriva, men är svårare att publicera och ger sämre betalt, i alla fall i Sverige. Jag kan bara konstatera högst ödmjukt (hrm…) att jag var förbannat bra som författare, och att en inte närmare utpekad redaktör hos Norstedts gjorde ett stort misstag som inte uppmuntrade mitt skrivande på något handgripligt sätt. Det kunde ha blivit jag och John-Ajvide Lindqvist som kunde titulera sig "Sveriges Stephen King" detta laget, och inte bara Lindqvist allena

/ Rickard Berghorn

Diabetes

Jag berättade i förra posten att jag övergått till LCHF-diet. Anledningen till detta är att jag länge misstänkt att jag har problem med blodsockret. Speciellt timmarna efter att jag vaknat har min kroppskoordination varit usel och det har känts som om hjärnan gått i baklås; det handlar knappast om någon normal morgontrötthet. Det har hänt att jag talat i telefon eller skrivit mail i det tillståndet, och knappt lyckats göra mig begriplig… Periodvis har jag också haft problem med kraftig svettning, vilket blev mycket besvärligt vissa veckor i Asien. Min vänstra fot svullnar dessutom lätt upp. Svullnaden och svettningarna fick min flickvän — som var sjuksköterska — att tro jag hade diabetes. När jag kollade upp symtomen kände jag igen en stor del av dem, inklusive torra ögon och periodvis dimsyn.

Det kan låta dramatiskt, men jag vill understryka att problemen inte varit jättestora och att jag överlag levt ett normalt liv. Men det verkar handla om någon mild form av diabetes (prediabetes) eller svårigheter att hålla uppe blodsockerhalten.

Fram till 1930-talet behandlades diabetespatienter med en strikt kolhydratfattig diet. De med diabetes 2 blev ofta symtomfria, medan de som hade diabetes 1 kunde överleva något år längre än de obehandlade diabetikerna. Detta var en av anledningarna till att Socialstyrelsen gav klartecken till LCHF som behandlingsmetod mot diabetes 2 (och för den delen fetma).

Det är också anledningen till att jag valt att pröva LCHF, och se hur det påverkar mina symtom. Jag vill ännu inte uttala mig om några förändringar eftersom det är för tidigt, och eftersom placeboeffekten är förrädisk (speciellt mer förrädisk än man vill tro om sig själv). Men någon rapport kommer väl framöver.

/ Rickard Berghorn

Min första LCHF-vecka

Jag sympatiserade redan långt innan förvillarutmärkelsen med Annika Dahlqvists LCHF-koncept och kritik mot svininfluensahysterin. Vissa skitsnackare från VoF-håll har påstått att jag gjorde det först efter att Annika D. kom i konflikt med Vetenskap och Folkbildning. En av de största skitsnackarna här har varit Pekka S (Pekka Strandroth, som sitter i Skeptikerpoddens redaktion och har den egna skeptiska bloggen Orsakverkan). Han följde upp vännen Per Edmans bisarra öppna brev på Newsmill med att hålla en privat mailkonveration med Annika D, där han mycket bekymrat och omtänksamt försökte intala henne att exempelvis jag stöder hennes kamp av helt andra skäl än att jag egentligen tror på det jag försvarar. Annika lät sig inte påverkas och mailväxlingen kom till min kännedom; och allt blev mycket pinsamt för Pekka själv när jag konfronterade honom med detta i Annikas off topic-blogg.

Det ironiska i sammanhanget är att jag redan 12 sept 2009 — över tre månader innan VoFs förvillarutnämning till Annika D. för hennes kritik mot svininfluensahysterin — skrev detta i Pekkas egen blogg:

Men kära Pekka, menar du verkligen att den svininfluensa-hysteri som rasar i medierna motsvarar ett verkligt hot? […]

Om du verkligen demonstrerade det kritiska tänkande och den anti-pseudovetenskap du säger dig stå för, skulle du vara mer mån om att kritisera den massmediala hysterin i frågan, än att med rent motbjudande hånfullhet (VoF-symtom) peta med detaljer angående Dahlqvist.

Men du väljer att flyta med strömmen, eftersom man inte behöver belasta sin ryggrad då.

Denna råsop mot Pekkas bristande kritiska förmåga står jag fortfarande för till 100%. Vad gäller lågkolhydratdieter sympatiserade jag med dem redan 10 nov 2008, i en diskussion som Pekka också deltog i. Och i mars 2009 skrev jag en essäuppgift för Edda Manga vid Uppsala Universitet, som delvis handlade om hur dålig vetenskap kan få genomslag och bli mainstream. Som exempel tog jag den aldrig bevisade hypotesen som lanserades på 1950-talet och numera håller på att fasas ut, att fett är hälsofarligt och leder till fetma. Som referens här gav jag Socialstyrelsens utlåtande om Annika Dahlqvists LCHF-diet.

Pinsamt för Per Edman, Pekka Strandroth med flera dumstrutar.

*  *  *

Förra veckan gjorde jag slutligen slag i saken, och övergick själv till LCHF-diet. Jag kommer sannolikt inte att hålla mig till den strikt livet ut, men ha en stark tendens mot den; egentligen tror jag att dieten är lite väl hård i sitt undvikande av alla kolhydrater, i alla fall när man är en normalviktig man och fysiskt aktiv.

Så hur har det gått, efter en vecka och två dagar? Genom att äta mig mätt på ost, gräddsåser, ägg och grönsaker gärna stekta i smör eller olivolja, har jag gått ner två kilo och märker av det på mina byxor. Jag tror för övrigt att också min muskelmassa har vuxit något, vilket i så fall uppvägt något kilo i minskat fett.

Efter några dagar kände jag av skakningar i armar och händer, men numera kommer det bara i korta stunder. Sötsug har jag aldrig haft tidigare, men det jag känner nu i perioder lär också försvinna efterhand. Ingen trötthet eller huvudvärk, som annars är andra vanliga omställningsbesvär.

Det är inga fantastiska eller omvälvande förändringar. Men det är gott nog efter bara en knapp vecka och ger mersmak att fortsätta. Dessutom är den feta LCHF-maten mycket läcker att äta — och man kan äta sig mätt samtidigt som man minskar i vikt! En ren hädelse i en kultur genomsyrad av lutheransk moral och kristna dödssynder, vilket gör dieten ännu bättre.

/ Rickard Berghorn

Världens bästa grannar

Det har bara gått några månader sedan jag kom tillbaka till Sverige, och redan har jag drabbats av nostalgi. Thailand är långt ifrån ett land utan problem och bekymmer, men folk är öppna och vänskapliga och bryr sig om varandra på ett sätt man sällan ser i Sverige. Om någon granne hade party, var man alltid välkommen utan att ens behöva fråga. Faktiskt kände jag mig mer hemma i Thailand än i Sverige.
 

 

Här står jag med min granne Somchai utanför huset jag hyrde, på min utflyttningsdag. Somchai var en av de få i området som pratade flytande engelska, varför han ofta var något av min personliga tolk.

 

Det fanns ett buddisttempel på gångavstånd från mitt hus, dit jag ofta gick för att insupa lugn och ro. Detta foto på mig och en Budda-staty är dock från ett tempel i centrala Vientiane, huvudstaden i Laos. I denna del av Asien avbildas Budda med stora öron, eftersom han gärna lyssnade på människor, och han framställs inte heller som fet.

[2011-08-03: Bilden borttagen efter önskemål från Uhm]

Jag och min flickvän/sambo Uhm när vi var nyförälskade. Hon var sjuksköterska i Nong-Bua-Lam-Phu nära staden där jag bodde: Udon Thani. För det mesta hade vi mycket roligt, även om det inte fungerade tillräckligt bra att leva tillsammans. Hon blev gravid och vi planerade att gifta oss, men tyvärr fick hon missfall efter tre månader och tvingades göra abort. Giftermålet rann ut i sanden och jag återvände till Sverige. Hon har nu en ny pojkvän, men vi fortsätter ha kontakt över nätet.

/ Rickard Berghorn

Bloggmoderator hos Annika Dahlqvist

Doktor Annika Dahlqvist fick hjältestatus för ett antal år sedan, när hon introducerade LCHF-dieten i Sverige och vann betydelsefulla segrar mot "etablissemanget" och deras skräckpropaganda mot denna kost, som i stort går stick i stäv emot konventionella kostråd. Men Socialstyrelsen gav klartecken åt LCHF och förklarade att dieten överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet, och att det inte existerar någon dokumenterad skadlighet. (Utredningen handlade formellt om LCHF-kost till diabetespatienter, men om dieten inte är skadlig för denna patientgrupp, lär den inte heller vara skadlig för människor med normalt fungerande ämnesomsättning.) Doktor Dahlqvist blev "fettdoktorn" med hela svenska folket.

Men därefter gick det snett. Kvällstidningar och andra sensationsmedier älskar de trenne rollerna Hjälten, Skurken och Offret; och eftersom läsarna förväntas omväxling, lockar det ständigt journalister att omvärdera den tidigare hjälten till skurk, skurken till offer, eller offret till hjälte. Efter en tid med hjälteglorifiering av "fettdoktorn" kände sensationsmakarna behov av att störta henne från tronen. Hösten 2009 startades ett våldsamt mediadrev mot henne, eftersom hon kritiserade hysterin kring svininfluensan och den sammanhörande massvaccinationen. Enligt henne var svininfluensan inte mycket mer farlig än den vanliga säsongsinfluensan, och friska människor med bra immunförsvar hade ingen anledning att vaccinera sig. Dessutom förklarade hon att vaccinet var oprövat och att ingen visste vilka skadliga eller till och med dödliga biverkningar det kunde ge. Allt detta har hon sedan fått helt rätt i.

Eftersom svininfluensan inte var särskilt farlig, behövde alltså friska och sunda människor inte oroa sig. En väg att hålla sig vid hälsa är naturligtvis enligt henne att äta LCHF, varför hon samtidigt passade på att föra ut sitt dietbudskap. Detta förvrängde kvällstidningarna helt uppåt väggarna, genom att tillskriva Dahlqvist åsikten att LCHF ger ett slags superimmunsystem mot svininfluensan och andra infektioner, och påstod att hon avrådde från vaccination. Hon dementerade detta i sin blogg samma dag som det hamnade på löpsedlarna. Men inte desto mindre använde inkompetensföreningen Vetenskap och Folkbildning Aftonbladets artikel som underlag när de utsåg Annika Dahlqvist till Årets Förvillare 2009. Av VoFs motivering kan man utläsa att det var etablissemangets syn på svininfluensan som skulle gälla, ty om "hennes råd hade följts skulle influensan ha skördat fler dödsoffer".

VoF hakade på ett kvällstidningsdrev, och använde till och med kvällstidningsartiklar som underlag för en vetenskaplig bedömning. Dessutom har det visat sig att motiveringen inte håller på knappt någon punkt, sakligt sett, när man granskar den; exempelvis fanns det vid tiden för utnämningen inga empiriskt grundade siffror på hur många dödsoffer svininfluensan hade skördat. Tvärtom har det visat sig att dödsfallen inte var fler än under en vanlig influensaepidemi; och de länder som massvaccinerade hade inte heller lägre dödstal än andra. Därtill ger vaccinet uppenbarligen allvarliga och oförutsedda biverkningar, som en drastiskt höjd risk för narkolepsi.

Den internationella svininfluensahysterin med dess massvaccinationer (allt sannolikt framdrivet av en profithungrig läkemedelsindustri) är en kostsam skandal. VoFs insiktslösa och amatörmässiga förvillarutnämning till Dahlqvist är också den skandalös, och bör helt enkelt dras tillbaka.

*  *  *

På grund av VoFs trakasserier har jag varit ganska aktiv som debattör på Annika Dahlqvists bloggar. För några dagar sedan kom vi i delo om hur man bäst förhåller sig till de ymnigt förekommande VoFarna i kommentarsfälten. Jag förespråkar en hård linje, där man kort sagt måste kräva respekt och saklig diskussion från dessa annars utsökt arroganta och tjafsiga nissar, som är mer måna om att skydda föreningens prestige, än att hålla sig till sanning och saklighet. Annika har klagat på att jag varit för aggressiv; och jag har klagat på att hon varit för snäll och defensiv mot VoFarna.

Vi diskuterade problemet privat. Det oväntade resultatet blev att hon nu gjort mig till moderator för sin Off Topic-blogg, till stor del (men inte enbart) ägnad åt diskussioner kring VoF och förvillarpriset. Reaktionerna blev blandade: Å ena sidan kommentarer som "Berghorn är kung! Länge leve kungen!" och "En förbaskat bra idé!" och "Dr. Annika, nå ble jeg glaaaad. Veldig klok avgjørelse. For et team dere blir". Å andra sidan en rad upprörda rumpnissar, vars reaktioner sammanfattas i kommentaren "att utse den i särklass mest rabiata och oförskämda besökaren i en bloggs kommentarfält till moderator — det är det mest sanslösa jag någonsin sett i sammanhanget".

Jippi.

/ Rickard Berghorn

Fler sällsamheter i Vetlandatrakten: Sveriges värsta mordbrännare?

[Under konstruktion. Det visade sig snabbt att knappt några av källorna på nätet var särskilt pålitliga, men också Nordisk kriminalkrönika verkar ha fått en del om bakfoten. Återkommer med mer korrekt version. /Rickard ]

Det är lika så bra att skapa en etikett för alla dessa poster: "Sällsamheter i Vetlandatrakten". Här några rader om det mest uppmärksammade mordfallet i min hembygd. Inte för att folk blir mördade särskilt ofta i dessa skogar; men när det händer har det blivit med besked. Huvudsakliga källor för denna artikel är dels länkarna som anges, dels Nordisk kriminalkrönika 1991 (ISSN 0347-2493) och personliga minnen.

*

STENBERGA STÅR I BRAND

En natt i april 1989 började plötsligt fem gårdar brinna ungefär samtidigt på den lilla orten Stenberga utanför Vetlanda. Vid en gård brändes 80 djur till döds, men bland spillrorna hittade man också kropparna efter en man och en kvinna, ett syskonpar som levt bondliv tillsammans. De hade båda dött av gevärskulor. Vid de övriga eldhärjade byggnaderna gjorde polisen fynd som tydde på att det var mannen som startat bränderna, bland annat fingeravtryck. Det verkade alltså som om mannen hade startat bränderna och sedan skjutit sin syster och sig själv, efter att också ha tänt eld på den egna gården.

En av de eldhärjade gårdarna tillhörde Sten Johansson (född 1938), en kufisk gymnasielärare i samhällskunskap. Han hade 1982 blivit dömd (mot sitt nekande) för två mordbränder i Vetlanda. Ortsborna antog allmänt att han också legat bakom en lång rad nedbrända ladugårdar och förrådsbyggnader i Stenberga ända sedan 1969, strax efter att han bosatt sig där. När de fem gårdarna plötsligt stod i brand denna aprilnatt, hade det alltså varit lugnt med pyromandåd i trakten sedan 7-8 år.

Brandkåren vittnade om att Sten Johansson låg och sov i sitt brinnande hus när de kom; och han själv drog nytta av situationen för att i tv och tidningar över hela Sverige rentvå sig från de tidigare dåden — allt pekade ju på att det var den döde bonden som varit skyldig!

*

AVSKURNA FINGERTOPPAR

Utredarna var dock långt ifrån övertygade om att den döde mannen hade anlagt bränderna. Bland annat på grund av den omständigheten att en av fingertopparna på ett avtryck efter ena handens fingrar, var upp-och-nervänt… Brottsrubriceringen ändrades till dubbelmord.

På grund av detta och hans tidigare domar, hölls gymnasielärare Johansson under uppsikt, och han greps slutligen efter någon månad när han försökte anlägga en ny brand. I förhör erkände han alla äldre och aktuella pyromandåd, och att ha mördat syskonparet. För att konstruera falska ledtrådar och rentvå sig själv, hade han skurit av bondens fingertoppar och med hjälp av dem placerat ut avtrycken. Han gav sig själv alibi genom att fördröja bränderna med en enkel anordning bestående av stearinljus; när ljusen brunnit ned efter en viss tid tände lågorna eld på spånet eller tygtrasorna som han lagt runt ljusens fot. Att han tände eld på sitt eget hus och tycktes väckas av brandkåren, var förstås bara ett skådespel. När utredningen visade att syskonen hade mördats, gjorde han ett desperat försök att avleda misstankarna mot honom genom fler bränder. Men då togs han på bar gärning.

Sten Johansson dömdes till livstids fängelse, men fick sedan straffet tidsbestämt och frigavs villkorligt 2008. Han har erkänt sammanlagt 38 bränder. Av dessa var sju mordbränder, borträknat dubbelmordet på syskonparet.

Allt detta har karaktär av en klassisk detektivroman. Om det hade skett på engelska landsbygden hundra år tidigare, kan man föreställa sig Sherlock Holmes krypa omkring bland de förkolnade resterna, intensivt upptagen av observationer och slutledningar kring Fallet med det felvända fingeravtrycket. "Stenbergapyromanen" är också en modern svensk brottmålsklassiker, men det verkar dröja ytterligare ett tag innan hans brott får en mytologisk anstrykning i stil med Hurvamorden; till det behövs tid och distans.

*  *  *

Sten Johansson lever nu under nytt namn som pensionär i Östergötland. Han var lärare i samhällskunskap vid Njudungs Gymnasieskola i Vetlanda, där jag själv arbetade som ungdomspraktikant på biblioteket under något års tid, i början av 1990-talet. Han var känd som en mycket tillknäppt och tystlåten man. Eftersom det var allmänt känt att han varit dömd för mordbrand, fanns det elever som trakasserade honom; och det påstås att det var en sådan händelse som slutligen fick honom att försöka rentvå sig själv. Det gick alltså inte så bra. [1]

I gott minne bland personalen på Njudungs Gymnasieskola fanns också Lena Philipsson, som ju sedan blev en av våra största popstjärnor. [2] Hon hade varit en oerhört blyg tonåring med mycket få vänner, men blev en helt annan person när hon stod på scen. Tanken är bisarr, men det är mycket möjligt att Lena Ph faktiskt hade en mordbrännare och likstympare som lärare i samhällskunskap…

NOTER:

[1] Sten Johansson påstod själv att han mördat bonden i blint raseri eftersom han trodde att hustrun varit otrogen med honom, och att han därefter mördade systern och anlade bränderna för att vilseleda utredningen. Men detta var antagligen en lögn konstruerad för att göra morden till en impulshandling; tingsrätten ansåg också att motivet till morden var ett försök att få upprättelse för den tidigare domen och misstankarna.

[2] Av någon märklig anledning glömde jag nämna denna mycket vackra och oerhört begåvade artist i förra posten. Den såkallade populärkulturen i Vetlandatrakten representeras alltså av fyra namn: Svenne & Lotta, Lena Ph, Jokkmokks-Jokke och Åsa-Nisse. Jisses.

/ Rickard Berghorn

Tjosan Amerika! Jokkmokks-Jokke, Bosse Bildoktorn och Operafantomen på turné

1960-talets popmusik var inte bara Beatles, Rolling Stones och Woodstock. I Sverige hade vi visserligen Hep Stars och Svenne & Lotta samt några andra artister som var helt uppdaterade med den internationella populärmusiken. Men hur passar Snoddas, Thore Skogman och Jokkmokks-Jokke in i bilden? Hjärnan slår bakut, och tanken är antagligen inte mentalhygieniskt sund; men vid denna tid var det musikalisk poesi i stil med Gulligullan koko som en gök, ho ho! som gällde för svenskarna, jämsides med John Lennons Strawberry Fields Forever och Jim Morrisons This is the End.

Med pilsnern i hand sjöng Snoddas sin Haderian hadera, lojt oberörd av all rock’n’roll och beatlemania. Och Thore Skogman sprätte iväg en käck kommentar till den annalkande summer of love:

Pop opp i topp, det är toppen i år
pop pop pop opp i topp pop
pop opp i topp så att pulsarna slår
pop opp i top pop

(Title: Pop opp i top. Lyrics: T. Skogman. Release: 1965)

Det är kanske i sig psykedeliskt; men dessa herrar var faktiskt populärmusikaliska superstjärnor ända in på 70-talet — Snoddas på 50-60-talen, Jokkmokks Jokke på 60-70-talen och Thore Skogman under hela perioden. De älskades av gammal som ung och drog storpublik under sina folkparksturnéer. Svenne & Lotta hade alltså stark konkurrens när de själva uppträdde vid samma folkparker. ABBA å sin sida hade inte mycket cred att hämta på hemmaplan, eftersom de varken var folkliga eller kommunistiska. ABBA censurerades från topplisteprogram i radion av socialistmaffian, medan Jokkmokks-Jokke tilläts härja fritt.

I likhet med ABBA gjorde Svenne & Lotta musik för den internationella scenen — Lotta var ju själv från USA — men hade sina stora framgångar på hemmaplan. Betydligt mindre känt är att också Jokkmokks-Jokke gjorde ett försök 1973 att slå igenom på engelska. Han lanserades i USA som "Sweden’s Johnny Cash"… Det gick nu inte så bra, men resulterade i alla fall i en LP, stilriktigt betitlad Tjosan, Amerika! Är hjärnkopplingarna utbrända nu?

Svenne och Lotta har så länge jag minns bott i småländska Sävsjö; vi såg dem ofta på torget och i affärer när jag var barn. Men ett distinkt minne är också av Jokkmokks-Jokke, som samtidigt bodde i ett litet gudsförgätet samhälle vid namn Lindshammar utanför Vetlanda, bara några mil från Sävsjö. Ofta hade han sina artistkläder också till vardags — plötsligt kunde man genom bilrutan se en man i bjärt blå samisk folkdräkt komma gående vid vägen.

Jokkmokks-Jokke är superkult. P4 sände 6 januari i år en dokumentär om den folkkäre artistens USA-turné. Tyvärr missade jag programmet, men hans visit over there finns dokumenterad på youtube.

*  *  *

Som om detta inte vore nog i form av kultkapital för min hembygd, så kan jag kort nämna att det också är här som Bosse Bildoktorn bor, närmare bestämt i samhället Landsbro där jag växte upp. Allmänt känt är ju annars också att det det var i dessa trakter som många av de gamla Åsa Nisse-filmerna spelades in. Regissören Ragnar Frisk brukade skryta vitt och brett om att han varit regiassistent till Fritz Lang (Metropolis och M). Tyvärr verkar detta vara en lögn han lanserade för att hjälpa sin karriär på traven; när man kollar upp info om Langs filmer går det inte att hitta några fakta som stödjer påståendet.

Landsbro är en del av Lannaskede församling, vilket står som födelseort i mitt pass. Lannaskede var vid pass 100-200 år sedan en brunnsort, där Christina Nilsson var stamgäst, en av dåtidens främsta operasångerskor. Hon var också den direkta förebilden till hjältinnan i Fantomen på Operan — den skönsjungande svenska nymfen Christine Daae som operafantomen blir dödligt förälskad i.

Att få veta detta som ung skräckfantast — Gaston Lerouxs roman tillhörde mina absoluta favoriter — var ren sense of wonder, eftersom jag av stämningsskäl ofta brukade ta cykeln till Lannaskede för att ströva omkring bland lämningarna efter brunnsbyggnaderna.

/ Rickard Berghorn