NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Film”

Långfilm med Tintin

Ett av mina första och märkligaste filmminnen, kommer från när jag var mycket ung — knappast mer än fem eller högst sex år. Som så ofta med minnesbilder från den åldern är det fragmentariskt och delvis förvrängt, men jag vet nu att det har en verklighetsbakgrund, sedan jag större delen av livet trott att det bara var ett pseudominne.

Jag minns att min syster tog mig på en matiné på Saga-biografen i Landsbro, det lilla smålänska samhälle där jag växte upp, och att detta var första gången jag såg en biofilm. Jag var mycket intresserad av de automatiskt uppfällbara sitsarna och prövade dem fram och tillbaka, men snart uppslukades jag av filmen. Såvitt jag minns var detta en långfilm med Tintin, kapten Haddock och gänget, men oväntat nog med levande skådisar. Speciellt minnesvärd tyckte jag att en scen med en bilolycka var. Under många år kom jag ihåg den klart och tydligt: en bil kör av vägen nerför en slänt med mycket dammutveckling och skräll som följd. När Tintin springer ner till bilvraket hittar han där bara en man med säckpipa i bakluckan. Mannen hoppar iväg halvtokig av upplevelsen och tutar i sitt instrument.

Det som fick mig att tro hela minnet var en dröm, var att min syster förnekade allt om detta — hon kunde inte själv minnas biomatinén i fråga, och tyckte bara jag var dum som trodde att det fanns spelfilmer efter en tecknad serie som Tintin. Men nu i år har jag kunnat konstatera att jag mindes ganska rätt, och att min syster helt enkelt måste ha glömt vårt biobesök.

När jag var barn fanns det verkligen två Tintin-långfilmer med levande skådisar, båda franska och inspelade 1961 respektive 1964: Tintin i piraternas våld och Tintin i mysteriet med de blå apelsinerna. Det finns fler filmatiseringar, men dessa är antingen dockfilmer eller tecknade filmer. Kort sagt är dessa två 60-talsfilmer de enda Tintin-filmer med levande skådespelare som existerar.

Den film jag och min syster såg, måste ha varit Tintin i piraternas våld. Tidigare i år såg jag på nytt denna ovanligt begåvade seriefilmatisering, som på ett genomtänkt sätt fångar känslan från Hergés serialbum (seriens rena stil återges exempelvis genom att konstant använda en glasklar djupskärpa i varje scen). Och visst finns scenen med bilolyckan där, om än inte exakt på det sättet jag tyckte mig minnas den: I filmen spelar den halvtokige mannen som blir kvar i bilvraket på en klarinett, och han stiger ut ur bakdörren och inte bakluckan när Tintin kommer fram. Men på det hela taget måste det handla om samma scen. Här kan ni se en tysk trailer för denna på sin tid osedvanligt goda serietidningsfilmatisering. Jämför med äldre tiders filmatiseringar av Dick Tracy, Superman eller Batman, och ni förstår vad jag menar; det var inte förrän på 1990-talet som sådana filmer började göra sina original någorlunda rättvisa.

Anledningen till att jag började kolla upp den eventuella verklighetsbakgrunden till mina tidigaste barndomsminnen, är förstås den gryende hypen bakom Steven Spielbergs nya Tintin-filmatisering. Men hur bra eller dålig den filmen är, tänker jag inte uttala mig om förrän jag sett den.

/ Rickard Berghorn

Skink-klådan i Hvetlanda

Jag fick under dagen ett oväntat tillfälle att fortsätta mina kamikazeexkursioner i Vetlandabygdens kulturhistoria. Det jag sökte på youtube handlade egentligen om något helt annat: Povel Ramel och crazyhumorns historia. Det visade sig att samma underhållningstradition faktiskt hade svenska rötter också i Hollywood, sort of… — dock mer om det senare. Men tamigfan om inte även Povel Ramel har kommenterat riksfenomenet Vetlanda. Eller i alla fall hur en trögtänkt "Hvetlandapublik" förhåller sig till ett något komplicerat skämt: The Three Stolles på turné. Vetlandascenen är 0:35 min in i klippet. Klippet är från den klassiska komedin Ratataa av Ramel och hans närmaste, en film som i crazyhumorns anda är full av parodier och travestier på populärkultur.

Även om det är lätt att glömma, är det denna gamla humortradition som filmerna Titta vi flyger!, Top Secret! och Den nakna pistolen tillhör. Den genuint begåvade crazyhumorn har dock inte haft många höjdpunkter efter dessa klassiska Zucker-Abrahams-Zucker-filmer; de som försökt imitera deras filmer (och deras föregångare) har i allmänhet bara blivit tröttsamma och pinsamma, för att nu hinta åt Friedberg-Seltzer-filmerna.

*  *  *

Och tamigtusan om inte Ramel också har skildrat den Småländska mentaliteten, i en helt hjärteknipande visa à la Evert Taube. Här berättar han oerhört episkt om äldre tiders mycket, mycket hårda — och i synnerhet mycket, mycket torftiga — liv i Småland: Visan om Karl Nilsson.

Timmerstaplande kan inte bli mer poetiskt än så här.

/ Rickard Berghorn

Povel Ramel rockar fett

Povel Ramel (1922-2007) tillhör inte mina absoluta favoritartister, men jag kan förstå att han räknas som en av det svenska 1900-talets största underhållare. Han var en oerhört skicklig, stilsäker och kreativ musiker, och den helt utflippade crazyhumorn han stod för i låttexterna och sketcher, är helt i paritet med den man hittar i sådana kultklassiker som Top Secret! och Picassos äventyr. Men medan jag utan problem förstår referenserna i dessa två filmer — hejdlösa drifter med filmklichéer i Top Secret! och med konst- och litteraturhistorien i Picassos äventyr — har det ofta varit mer komplicerat med Povel Ramel. Det var inte förrän jag fick veta att låten Var är tvålen? anspelade på två amerikanska sånggrupper som sjöng gospel och barbershop (en musikstil ursprungligen utvecklad i rakstugor), som jag kunde se någon poäng med den bisarra kombinationen av musiken och texten. Det var nog mer uppenbart för 1950-talets publik, än för personer födda flera decennier senare. Jag är inte lika naturligt infödd i Ramels populärkulturella ramverk, så att säga, för att utan motstånd uppfatta hans poänger.

En av Povel Ramels stora inspirationskällor var den amerikanske musikern och underhållaren Spike Jones, som för övrigt också var en av Frank Zappas förebilder. Bloggaren Lorre uttrycker det kärnfullt: "Både den unge Povel Ramel och Frank Zappa var inspirerade av samme förebild — Spike Jones (1911-1965). En amerikansk galenpanna som gick lös på 40-talet och begick skickliga lustmord både på tidens swingmode och på klassiska favoriter. Men visslor, tutor, pistolskott, skruvade röster och brölande tromboner ‘punkterade’ han förebilderna och röjde runt i ett sjuhelvetes tempo. […] En typ av humor som var helt okänd i Sverige när Povel Ramel tog hit den". Här är ett talande stilprov på Spike Jones, och låt er inte luras av den ytterst sofistikerade inledningen…

Povel Ramel var verksam med revyer och skivsläpp ända upp i 80-årsåldern. 1986 fick han en topplistefavorit med god hjälp av en helt hejdlös musikvideo. Nya skrytvalsen är en självrefererande låt som utger sig för att vara den bästa som någonsin gjorts — och mycket riktigt är det en av de mest tonfalska och amatörmässiga slagdängor som skrivits. Videon är å sin sida en enda lång drift med rockvideoklichéer. Den regisserades av Jonas Frick (1962-2001), den svenska filmens underbarn på 80-talet.

Även om publiken gillade kombinationen, misstänker jag att det var på en mycket enkel grund: den buskisartade krocken mellan en 70-årig Povel Ramel och MTV. Jag tror dock det finns en betydligt djupare koppling än så mellan Ramel och Jonas Frick.

Sambandet mellan Spike Jones, Ramel och den moderna popmusikerns sluskhjälte Frank Zappa har nämts här ovan. Men videon påminner om den vid samma tid mycket populära Weird Al’ Yankovichs dårpippiga musikvideor, som kan exemplifieras med denna video. Yankowich har alltid varit öppen om att Spike Jones är en av hans stora förebilder, vilket han berättar om i detta klipp. Samtidigt misstar sig ingen på likheterna mellan den humorstil Yankowich har, och den som fanns i Zucker-Abrahams-Zuckers filmer, redan exemplifierad med Top Secret! (andra filmer av dem är Titta vi flyger och Den nakna pistolen). Yankowick har till och med roller i alla de tre Nakna pistolen-filmerna. I exempelvis den första går kommissarie Frank Drebin fram till ett pressuppbåd för att ösa ovett över parasiterande journalister, för att sedan inse att det inte var honom pressuppbådet väntade på, utan just Weird Al’ Yankovich. Jag är egentligen övertygad om att också Zucker-Abrahams-Zucker tog intryck av Spike Jones crazyhumor (se de många musikparodierna i Top Secret!), men det kan jag inte belägga här och nu.

Jonas Frick är mest känd för actionkomedin Strul med Björn Skifs i huvudrollen. Frick var skamlöst öppen om sin beundran av Hollywood — en dödssynd i Sverige vid denna tid då 70-talsvänsterns USA-hat fortfarande levde i hög välmåga. Han var en av svensk films stora visionärer, men fick aldrig tillfälle att fullt ut förverkliga sig själv. Strul blev en succé men var också den första och sista långfilm han fick möjlighet att skapa, varför han övergick till reklamfilm och dog 2001, bara 39 år gammal. I tidningsintervjuer framhöll han att en av hans stora inspirationskällor var filmer av Zucker-Abrahams-Zucker. Det märks tydligt inte minst i hans helt nippriga debutfilm G som i Gemutredningen från 1984. Han hade antagligen Weird Al’ Yankowich i tankarna när han gjorde videon till Nya skrytvalsen.

Och därmed sluts den populärkulturella cirkeln. Å ena sidan Spike Jones + Frank Zappa + Weird Al’ Yankowich. Å andra sidan Spike Jones + Povel Ramel + Weird Al’ Yankovich. Resultatet blev den bästa svenska musikvideon på 1980-talet. Eller i alla fall den mest underhållande.

/ Rickard Berghorn

God morgon… och en senkommer God Jul

Det är underbart när man kan inleda dagen med ett sådant här youtube-klipp:

En klassisk jul?

Och nej, här bryr vi oss inte om att vara highbrow eller fin i kanten emoticon Detta är något av det roligaste jag sett i svensk humorväg — hade glömt hur jag skrattade mig fördärvad redan första gången jag såg det.

/ Rickard Berghorn

När herr Gyllström från Götet gjorde storkarriär i Hollywood

Jag råkade på IMDb finna detta namn på en amerikansk regissör från början av 1900-talet: Arvid E. Gillstrom. Han gjorde en lång rad slapstickkomedier med bl.a. Harold Lloyd, Oliver Hardy, Harry Langdon och Bing Crosby i rollistorna. Det visade sig mycket riktigt vid koll att han var svensk, född i Göteborg 1889 med namnet Arvid Evald Gyllström, och död i Hollywood 1935.

Han regisserade 107 filmer — varav ungefär 9 långfilmer och 98 kortfilmer — samt var producent och manusförfattare. Någon riktig storkarriär gjorde han egentligen inte, men produktiviteten och kontinuiteten i den visar att han var fast rotad i den amerikanska filmindustrin och att hans filmer bör ha varit ekonomiskt framgångsrika.

Gillstrom arbetade i början för främst för Keystone, ett legendariskt filmbolag som producerade komedier och lanserade stjärnor som Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Hos dem debuterade han som regissör 1915: "Their Social Splash" med Harold Lloyd och Mabel Normand. Snart lämnade han dock Keystone och gjorde för ett annat bolag en lång rad filmer med Billy West i huvudrollen, en ryskfödd komediaktör som specialiserade sig på att imitera Charlie Chaplin. I dessa filmer hade Oliver Hardy (som senare skulle bli Helan tillsammans med parhästen Halvan, Stan Laurel) nästan genomgående rollen som Billys antagonist. Chaplinimitationer vad vid denna tid en egen bransch inom nöjesindustrin, där nu nästan allt är bortglömt. Dock med visst undantag av Billy West, som anses ha varit den främsta i "genren". 1:00 in i denna video finns ett talande klipp ur Gillstroms, Wests och Hardys film "The Hobo" (1917).

På 30-talet gjorde Gillstrom sju ljudfilmer med Harry Langdon, en av de stora komediaktörerna under stumfilmstiden. 1933 och 1934 gjorde han också två filmer (här och här) med Bing Crosby, strax innan denne fick sitt stora genombrott som sångare och skådespelare, tack vare Gillstrom eller inte.

Gillstrom är noterad för att ha regisserat några av de absolut första filmerna på etablerade filmbolag, med enbart svarta skådisar i rollerna. För Paramount regisserade han Oft in the Silly Night, Melancholy Dame och The Framing of the Shrew, alla 1929. Det finns tidigare exempel på "helsvarta" filmer, men de gjordes av små indiebolag på minimala budgetar. Inga av recensionerna jag läst av dessa filmer har klagat på att de skulle vara särskilt stereotypa eller fördomsfulla, så Gillstrom verkar ha hållit sig på rätt sida av gränsen, så att säga.

Arvid E. Gillstrom tillhörde inte den absoluta toppen i Hollywood och har sällan uppmärksammats i Sverige, men han var uppenbarligen ett proffs och värd en notering. Som jag nu gjort. Här finns två foton på mr Gillstrom.

/ Rickard Berghorn

Dagens suck: Tidresenär med mobil 1928…

DN har idag en ovanligt bisarr artikel: Damen som pratade i mobiltelefon 1928. Tro det eller ej, men en irländsk filmregissör vid namn George Clarke säger sig ha upptäckt just en mobilpratande kvinna i en 82 år gammal filmsnutt, närmare bestämt i bonusmaterial till en DVD-utgåva av Charlie Chaplins film Cirkus. Clarke är ytterst konfys och kan bara förklara detta med att den gamla tanten i bakgrunden är en tidresenär. Han offentliggjorde denna fantastiska upptäckt i ett mycket uppmärksammat klipp på Youtube.

Och visst blir man nyfiken, även om man förstår att det bara är slöseri med tid. Men när man ser klippet är det mer poänglöst än man någonsin kunde föreställa sig. I den minst sagt gryniga bakgrunden går en gammal tant förbi och håller något mot ena örat. Tidresenär? Sure.

Annars skulle ju en mobil knappast ens funka 1928. Det har något att göra med mobilmaster och sändare. Liksom.

George Clarke är antingen veckans Youtube-idiot; och då är han i gott sällskap med den fårskock som DN väljer att sluta sig till. Eller möjligen är Clarke tvärtom en riktigt smart typ, som förstår hur man manipulerar just dessa fårskallar för att skaffa gratisreklam.

Han profilerar sig alltså som filmskapare, med affischer och allt, och ger därmed ett visst sken av trovärdighet till det han säger. Men George Clarke är i själva verket en amatörregissör som gjort några ultralågbudgetfilmer med zombie- och kampsportsmotiv (bland dem eposet The battle of the bone) och är så okänd att han inte ens finns listad hos IMDb. Däremot tycks han ha en sällsynt förmåga att skaffa uppmärksamhet och entusiasmera folk, som en irländsk lokalblaska så väl visar i denna artikel.

DN är inte ensam nyhetsmedia i fårskocken; den här präktiga icke-nyheten — där mr Clarke skapat ett hönshus av något som ytligt liknar en fjäder — valsar för närvarande runt i världspressen, redan uppmärksammad av till exempel Google News, Telegraph, Washington Post och ABC News.

Nej, det finns nog inget hopp för mänskligheten. Men lite rolig är den, allt.

/ Rickard Berghorn

Teknikens under

Jag vet inte om ni vill placera detta i kategorin "nöje och lättsamheter" eller "freakshow" — men skåda Mamie Van Doren. Denna smaskiga böna, fotomodell och före detta skådespelare, råkar faktiskt vara över 75 år. Hennes modellkarriär har som synes förlängts drastiskt av en hel del plast, stag och inplantat.

På 50-talet var Mamie Van Doren (född 1931) en av de stora skönheterna på vita duken bredvid Marilyn Monroe och Jayne Mansfield, men med nackdelen att inte medverka i någon film som blivit riktigt klassisk. Hon är främst ihågkommen för sitt utseende, som förevigades av bland andra pinup-konstnären Alberto Vargas. På 60-talet hamnade hon på Hollywoods bakgård, i visserligen kreativa B-filmer som emellanåt producerades av den legendariske Roger Corman.

Den 70-åriga Mamie väcker en del pavlovska reaktioner, men själv känner jag inget större behov av att moralisera över henne. Hon har rätt till sitt eget liv, i synnerhet när vi andra inte har några konkreta anledningar att lägga oss i det. Lika lite som när det gäller homosexuella eller transpersoner. Det är ingen big deal.

Å andra sidan kan jag ha en cynisk förståelse för skönhetsoperationer, utseendefixering och åldersfobi. Vi lever ändå i en värld som är så jävligt inrättad att den som har ett fördelaktigt yttre får betydligt mer kärlek och fysisk närhet än den som råkar vara född i form av en dynghög. Mot den uppfattningen protesterar moralisterna lika pavlovskt, men först som sist står ändå saken klar: det finns en uppenbar anledning till att Joseph Merrick på sin höjd hade vänner men inte flickvän och kärleksliv. Och att inte ens moralisterna själva skulle vara beredda att ställa upp.

Vi fungerar alla så, vare sig vi vågar erkänna det eller inte.

ANDRA BLOGGAR OM: SKÅDESPELAREFILMSKÖNHETSOPERATIONERFOTOMODELLERPLASTIKKIRURGI

/ Rickard Berghorn

Okänd nöjeshistoria: Harry Ritz och hans bröder

Apropå förra inlägget och slapstick, så kan jag bjuda på ett filmklipp. Det är ur Samuel Goldwyns (misslyckade) storsatsning The Goldwyn Follies (1938), som i alla fall imponerade tillräckligt på sin tid för att musikalinslagen skulle bli Oscarnominerade. Scenen är förödande fånig, mycket begåvat genomförd och med en slagdänga som riskerar att förfölja er i dagar:

Någon som hört talas om bröderna Ritz, The Ritz Brothers? Det skulle förvåna mig i så fall. På sin tid var de mäkta populära på nattklubbsscener (inte minst i Las Vegas) och i radio, men deras filmkarriär på 1930-talet havererade ganska kapitalt på grund av otur och felsatsningar. De var duktiga på bisarra sång- och dansnummer och manisk crazyhumor av samma judiska vaudevillesort som bröderna Marx blev experter på, men fick sällan tillräckligt fria händer — eller ens goda manus nog — för att förverkliga sig själva på vita duken. Under inspelningen av skräckfilmsparodin The Gorilla (1939) med Bela Lugosi och Lionel Atwill avbröt de arbetet i protest, men producenterna såg ändå till att slutföra filmen.

Begåvningen i teamet var Harry Ritz (1907-1986), den blonde och längre av de tre. Det var han som hade mimiken, idéerna och kreativiteten. De nästan identiska bröderna Al och Jimmy var hans anonyma sidekickers, med den huvudsakliga funktionen att skapa än större kaos runt Harry Ritz infall. Men speciellt i dansnumren kunde bröderna flyta samman till nästan overkligt synkroniserade trillingar.

The Ritz Brothers är alltså saligt glömda numera. Men var de bara en parentes i underhållningsbranschens historia? Märkligt nog verkar det minst av allt vara så. Harry Ritz framstår som en av de allra viktigaste amerikanska humoristerna på 1900-talet; Mel Brooks och Sid Caesar beskrev honom som ”den roligaste mannen i världen” i Esquire Magazine, juni 1976, och Jerry Lewis omdöme kommer inte långt efter:

"’As far as I’m concerned,’ says Mel Brooks, ‘Harry Ritz was the funniest man ever. His craziness and his freedom were unmatched. There was no intellectualizing with him. You just hoped there were no pointy objects in the room when he was working ‘cause you were down on the floor, spitting, out of control, laughing your brains out. Harry Ritz always put me away. Always.’

‘This man gave comedy a whole new dimension,’ says Sid Caesar. ‘Harry was the great innovator. His energy and his sensibility opened things up for all of us. He had to be the funniest man of his time.’

‘Harry was the teacher,’ says Jerry Lewis. ‘He had the extraordinary ability to deny himself dignity onstage. Harry taught us that the only thing that mattered was getting a laugh — whether you did it with a camel or with two rabbis humping a road map. Harry spawned us all. We all begged, borrowed and stole from him, every one of us. Without him, we wouldn’t be here.’"

Läs artikeln här; den går inte av för hackor. Hur det står till med kopplingen mellan Ritz Brothers och Woody Allens ängsliga spermie skulle jag dock vilja veta mer i detalj; kanske var det ursprungligen en sketch som teamet lät uppföra i Las Vegas på 60-talet?

På YouTube finns också en kortfilm med The Ritz Brothers, Hotel Anchovy (1934), fast tyvärr med rejält dålig bildkvalitet. Till yttermera visso kan även deras sorgligt misslyckade The Gorilla beskådas på samma sajt.

ANDRA BLOGGAR OM:

Konsten att dratta på ändan

Härom dagen såg jag om en film som inte tillhör mina direkta favoriter, men ändå har bitit sig fast. Jag tänker på Bo Widerbergs Mannen på taket. Här finns lite väl övertydliga 70-talsmarkörer (man behöver inte vara puritan för att sucka över morgonscenen med Sven Wollter, Eva Remaeus och skitungen), övertydliga spänningsknep (söta barn i vägen för prickskyttar eller skenande helikoptrar), alla är släpigt trötta och uppgivet bittra eftersom det handlar om samhällsrealism bevars. Slutet är rumphugget, och hur tusan kunde man casta Thomas Hellberg som Gunvald Larsson?

Jag skulle nog ändå vilja placera filmen i kategorin ”genial men inget mästerverk”. Filmen är nagelbitande och har en gedigen realistisk stämning, trots överdrifterna. Och bara en regissör som vet vad han gör skulle välja Björn J:son Linds märkliga musik och få den att fungera så kongenialt. Eller för den delen våga placera en folkkär buskisskådis i huvudrollen. Carl-Gustaf Lindstedt hade utmärkt sig som seriös skådespelare innan, men som alla vet gjorde Mannen på taket att han blev etablerad i facket.

Vilket leder över till ett intressant och större ämne: Slapstickskådespelare som visar sig vara utmärkta karaktärsskådespelare.

För just det är inget särskilt ovanligt fenomen. I Sverige har också Nils Poppe, Gösta Ekman och Robert Gustafsson gjort det. Internationellt har vi Jerry Lewis och inte minst Peter Sellers. Robin Williams har visat sig ha full kontroll också över de små nyanserna i bland annat One Hour Photo och Dead Poets Society. Jim Carrey likaså i ett flertal roller. Listan kan göras längre.

Jag menar alltså företrädare för den allra mest fysiska humorn, släkt i rakt nedstigande led med äldre tiders vaudeville och stumfilmsfarser. En av filmhistoriens främsta skådespelare, James Cagney, hade också denna bakgrund, men gick direkt till karaktärsroller på vita duken.

Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför. Att syssla med fysisk humor handlar om att ha sinne för karaktärer och uttryck, allt det som ”gör” en personlighet. De är experter på att krypa in i olika roller och uttrycka sorg, vrede, glädje, ångest… Det som skiljer clownen från en Dramaten-skådespelare är bara graden i utspel. En skådespelare i en fars använder också hela sin yrkeskunnighet för att appellera på bästa sätt till publiken, och vet utmärkt väl varför han väljer att utforma sin karaktär si och så; också där har han allt gemensamt med karaktärsskådespelaren på Dramaten.

Varför blir då recensenter och publik fortfarande förvånade när till exempel Robin Williams gör vad man betraktar som en värdefull rollprestation? Naturligtvis ligger en gammal fördom på lur i bakgrunden. Den fysiska humorn är ju en ”låg” konstform, vilket på något sätt skulle sätta ribban för begåvningen hos dem som företräder den.

Har jag fel när jag påstår detta? Tja, givetvis förnekas det ständigt numera, i alla fall när det påpekas i klartext; alla ”vet” att åsikten inte är comme-il-faut. Men problemet ligger djupare än så. Det var allas vår gamle grek Aristoteles som indelade konsten i högt och lågt. Ju lägre något placeras, desto mer kroppsligt anses det vara. Komedin får oss bara att skratta. Tragedin väcker vårt medlidande. Poesin får oss att tänka och ana en ideal skönhet. En skala från kropp till intellekt, från omedvetet till medvetet. Vi vet alla att det inte stämmer egentligen, och kan inte försvara det sakligt och intellektuellt; men ändå lever vi fortfarande utifrån dess direktiv. Nuförtiden har bara den låga konsten, den förment kroppsliga, fått en annan beteckning: populärkultur.

Vad nu det är.

Enligt svenska kultursidor dels 1) något som ingen längre har fördomar emot, absolut inte! och 2) definieras med Paris Hilton, porrfilmer, veckotidningar, dokusåpor och… tja, porrfilm med Paris Hilton.

Här är vi minsann upplysta och moderna. Men knappast klartänkta.

ANDRA BLOGGAR OM:

Post Navigation