NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Sällsamheter i Vetlandatrakten”

Punk’s Not Dead — in Stockaryd!

Bloggtips: Kolla in min sambos blogg Annektering. Själv säger jag bara — nåja… "Kamikazepysslare"?

Språkligt och humoristiskt begåvad är hon, Anne, och därför en ren lyx att bo tillsammans med. I övrigt fick vi ett ryck efter att ha sett filmen Sid och Nancy. Därav vissa kamikazebilder, där jag imiterar Sid Vicious och Anne är punkig i största allmänhet. Ibland har man roligt, också i Stockaryd.

/ Rickard Berghorn

Sävsjöbon som gjorde Bronx

Jag fann en turistbroschyr på mitt stamkafé i Sävsjö, och slog mig för pannan. Broschyren handlade om Jonas Bronck (1600-1643), smålänningen som gav namn åt stadsdelen Bronx i New York. Hur kan jag ha glömt det under etiketten "Sällsamheter i Vetlandatrakten", trots att jag redan tidigare berättat den historien på maillistor och i nätforum?

Jonas Bronck föddes som Brunk men ändrade efternamnet när han kom till nya världen. Han var en bondson som växte upp i Komstad, en liten by fyra kilometer utanför Sävsjö — alltså inte att förväxla med Komstad i Simrishamn — och gav sig i tonåren ut till sjöss. I Holland träffade han och gifte sig med sin hustru, och tillsammans reste de till Amerika 1639. I närheten av den holländska kolonin som sedermera skulle bli till New York köpte han av indianerna ett stycke land. Detta kom att kallas "Bronck’s Land" och den närliggande floden för "Bronck’s River". Senare under 1600-talet förenklades stavningen till Bronx Land/River, vilket snart kort och gott blev Bronx. Värt att nämna, är att det inte fanns några stadgade skriv- och stavningsregler vid denna tid, varför ändelsen -ck’s utan problem kunde ersättas med -x. Att namnet på den samtide Shakespeare numera alltid stavas på det sättet, är alltså en senare konstruktion; på hans egen tid stavades det omväxlande Shagspear, Shakspere, Shakespear etc.

Jonas Bronck var förmögen och väl ansedd bland de tidiga bosättarna. En skola finns uppkallad efter honom, Jonas Bronck Academy. Och här finns en gedigen artikel om Jonas Broncks väg från bondgården utanför Sävsjö till Bronx, New York.

Inte illa gödslat, som vi smålänningar säger. Ungefär.

/ Rickard Berghorn

Skink-klådan i Hvetlanda

Jag fick under dagen ett oväntat tillfälle att fortsätta mina kamikazeexkursioner i Vetlandabygdens kulturhistoria. Det jag sökte på youtube handlade egentligen om något helt annat: Povel Ramel och crazyhumorns historia. Det visade sig att samma underhållningstradition faktiskt hade svenska rötter också i Hollywood, sort of… — dock mer om det senare. Men tamigfan om inte även Povel Ramel har kommenterat riksfenomenet Vetlanda. Eller i alla fall hur en trögtänkt "Hvetlandapublik" förhåller sig till ett något komplicerat skämt: The Three Stolles på turné. Vetlandascenen är 0:35 min in i klippet. Klippet är från den klassiska komedin Ratataa av Ramel och hans närmaste, en film som i crazyhumorns anda är full av parodier och travestier på populärkultur.

Även om det är lätt att glömma, är det denna gamla humortradition som filmerna Titta vi flyger!, Top Secret! och Den nakna pistolen tillhör. Den genuint begåvade crazyhumorn har dock inte haft många höjdpunkter efter dessa klassiska Zucker-Abrahams-Zucker-filmer; de som försökt imitera deras filmer (och deras föregångare) har i allmänhet bara blivit tröttsamma och pinsamma, för att nu hinta åt Friedberg-Seltzer-filmerna.

*  *  *

Och tamigtusan om inte Ramel också har skildrat den Småländska mentaliteten, i en helt hjärteknipande visa à la Evert Taube. Här berättar han oerhört episkt om äldre tiders mycket, mycket hårda — och i synnerhet mycket, mycket torftiga — liv i Småland: Visan om Karl Nilsson.

Timmerstaplande kan inte bli mer poetiskt än så här.

/ Rickard Berghorn

Vetlanda Walk Of Fame

Det blev en riksnyhet år 2007, när inte längre bara Hollywood kunde stoltsera med en Walk Of Fame, utan också Vetlanda. Utöver TV, radio och tidningar kom över 1500 personer för att bevittna invigningen, åtskilliga av dem utsocknes får man förmoda. Alla de fem namnen som hedrades på detta sätt är jättekända och berömda, och det var med rodnadens skam jag behövde fråga min syster vilka tre av personerna egentligen är. Dock var jag synnerligen bekant med poeten Pelle Näver, om man så vill en litterär motsvarighet till Jokkmokks-Jokke och Snoddas. Han bodde för övrigt granne med den ännu mer berömde Stenbergapyromanen, som dock av någon anledning inte nämns på Vetlanda Walk Of Fame.

En annan av berömdheterna som jag är synnerligen bekant med, är popstjärnan Lena Philipsson, som närvarade vid invigningen över direktlänk på telefon. Strax därefter besökte hon personligen orten för att beskåda sitt namn; besöket och hennes stolta kommentarer förevigades av TV4-nyheterna.

Jag börjar verkligen älska Vetlanda. Men samtidigt har jag en underlig känsla av att Vetlanda inte kommer att älska mig om jag fortsätter med dessa skriverier, med dess 50-100 unika besökare dagligen emoticon

/ Rickard Berghorn

Fler sällsamheter i Vetlandatrakten: Sveriges värsta mordbrännare?

[Under konstruktion. Det visade sig snabbt att knappt några av källorna på nätet var särskilt pålitliga, men också Nordisk kriminalkrönika verkar ha fått en del om bakfoten. Återkommer med mer korrekt version. /Rickard ]

Det är lika så bra att skapa en etikett för alla dessa poster: "Sällsamheter i Vetlandatrakten". Här några rader om det mest uppmärksammade mordfallet i min hembygd. Inte för att folk blir mördade särskilt ofta i dessa skogar; men när det händer har det blivit med besked. Huvudsakliga källor för denna artikel är dels länkarna som anges, dels Nordisk kriminalkrönika 1991 (ISSN 0347-2493) och personliga minnen.

*

STENBERGA STÅR I BRAND

En natt i april 1989 började plötsligt fem gårdar brinna ungefär samtidigt på den lilla orten Stenberga utanför Vetlanda. Vid en gård brändes 80 djur till döds, men bland spillrorna hittade man också kropparna efter en man och en kvinna, ett syskonpar som levt bondliv tillsammans. De hade båda dött av gevärskulor. Vid de övriga eldhärjade byggnaderna gjorde polisen fynd som tydde på att det var mannen som startat bränderna, bland annat fingeravtryck. Det verkade alltså som om mannen hade startat bränderna och sedan skjutit sin syster och sig själv, efter att också ha tänt eld på den egna gården.

En av de eldhärjade gårdarna tillhörde Sten Johansson (född 1938), en kufisk gymnasielärare i samhällskunskap. Han hade 1982 blivit dömd (mot sitt nekande) för två mordbränder i Vetlanda. Ortsborna antog allmänt att han också legat bakom en lång rad nedbrända ladugårdar och förrådsbyggnader i Stenberga ända sedan 1969, strax efter att han bosatt sig där. När de fem gårdarna plötsligt stod i brand denna aprilnatt, hade det alltså varit lugnt med pyromandåd i trakten sedan 7-8 år.

Brandkåren vittnade om att Sten Johansson låg och sov i sitt brinnande hus när de kom; och han själv drog nytta av situationen för att i tv och tidningar över hela Sverige rentvå sig från de tidigare dåden — allt pekade ju på att det var den döde bonden som varit skyldig!

*

AVSKURNA FINGERTOPPAR

Utredarna var dock långt ifrån övertygade om att den döde mannen hade anlagt bränderna. Bland annat på grund av den omständigheten att en av fingertopparna på ett avtryck efter ena handens fingrar, var upp-och-nervänt… Brottsrubriceringen ändrades till dubbelmord.

På grund av detta och hans tidigare domar, hölls gymnasielärare Johansson under uppsikt, och han greps slutligen efter någon månad när han försökte anlägga en ny brand. I förhör erkände han alla äldre och aktuella pyromandåd, och att ha mördat syskonparet. För att konstruera falska ledtrådar och rentvå sig själv, hade han skurit av bondens fingertoppar och med hjälp av dem placerat ut avtrycken. Han gav sig själv alibi genom att fördröja bränderna med en enkel anordning bestående av stearinljus; när ljusen brunnit ned efter en viss tid tände lågorna eld på spånet eller tygtrasorna som han lagt runt ljusens fot. Att han tände eld på sitt eget hus och tycktes väckas av brandkåren, var förstås bara ett skådespel. När utredningen visade att syskonen hade mördats, gjorde han ett desperat försök att avleda misstankarna mot honom genom fler bränder. Men då togs han på bar gärning.

Sten Johansson dömdes till livstids fängelse, men fick sedan straffet tidsbestämt och frigavs villkorligt 2008. Han har erkänt sammanlagt 38 bränder. Av dessa var sju mordbränder, borträknat dubbelmordet på syskonparet.

Allt detta har karaktär av en klassisk detektivroman. Om det hade skett på engelska landsbygden hundra år tidigare, kan man föreställa sig Sherlock Holmes krypa omkring bland de förkolnade resterna, intensivt upptagen av observationer och slutledningar kring Fallet med det felvända fingeravtrycket. "Stenbergapyromanen" är också en modern svensk brottmålsklassiker, men det verkar dröja ytterligare ett tag innan hans brott får en mytologisk anstrykning i stil med Hurvamorden; till det behövs tid och distans.

*  *  *

Sten Johansson lever nu under nytt namn som pensionär i Östergötland. Han var lärare i samhällskunskap vid Njudungs Gymnasieskola i Vetlanda, där jag själv arbetade som ungdomspraktikant på biblioteket under något års tid, i början av 1990-talet. Han var känd som en mycket tillknäppt och tystlåten man. Eftersom det var allmänt känt att han varit dömd för mordbrand, fanns det elever som trakasserade honom; och det påstås att det var en sådan händelse som slutligen fick honom att försöka rentvå sig själv. Det gick alltså inte så bra. [1]

I gott minne bland personalen på Njudungs Gymnasieskola fanns också Lena Philipsson, som ju sedan blev en av våra största popstjärnor. [2] Hon hade varit en oerhört blyg tonåring med mycket få vänner, men blev en helt annan person när hon stod på scen. Tanken är bisarr, men det är mycket möjligt att Lena Ph faktiskt hade en mordbrännare och likstympare som lärare i samhällskunskap…

NOTER:

[1] Sten Johansson påstod själv att han mördat bonden i blint raseri eftersom han trodde att hustrun varit otrogen med honom, och att han därefter mördade systern och anlade bränderna för att vilseleda utredningen. Men detta var antagligen en lögn konstruerad för att göra morden till en impulshandling; tingsrätten ansåg också att motivet till morden var ett försök att få upprättelse för den tidigare domen och misstankarna.

[2] Av någon märklig anledning glömde jag nämna denna mycket vackra och oerhört begåvade artist i förra posten. Den såkallade populärkulturen i Vetlandatrakten representeras alltså av fyra namn: Svenne & Lotta, Lena Ph, Jokkmokks-Jokke och Åsa-Nisse. Jisses.

/ Rickard Berghorn

Tjosan Amerika! Jokkmokks-Jokke, Bosse Bildoktorn och Operafantomen på turné

1960-talets popmusik var inte bara Beatles, Rolling Stones och Woodstock. I Sverige hade vi visserligen Hep Stars och Svenne & Lotta samt några andra artister som var helt uppdaterade med den internationella populärmusiken. Men hur passar Snoddas, Thore Skogman och Jokkmokks-Jokke in i bilden? Hjärnan slår bakut, och tanken är antagligen inte mentalhygieniskt sund; men vid denna tid var det musikalisk poesi i stil med Gulligullan koko som en gök, ho ho! som gällde för svenskarna, jämsides med John Lennons Strawberry Fields Forever och Jim Morrisons This is the End.

Med pilsnern i hand sjöng Snoddas sin Haderian hadera, lojt oberörd av all rock’n’roll och beatlemania. Och Thore Skogman sprätte iväg en käck kommentar till den annalkande summer of love:

Pop opp i topp, det är toppen i år
pop pop pop opp i topp pop
pop opp i topp så att pulsarna slår
pop opp i top pop

(Title: Pop opp i top. Lyrics: T. Skogman. Release: 1965)

Det är kanske i sig psykedeliskt; men dessa herrar var faktiskt populärmusikaliska superstjärnor ända in på 70-talet — Snoddas på 50-60-talen, Jokkmokks Jokke på 60-70-talen och Thore Skogman under hela perioden. De älskades av gammal som ung och drog storpublik under sina folkparksturnéer. Svenne & Lotta hade alltså stark konkurrens när de själva uppträdde vid samma folkparker. ABBA å sin sida hade inte mycket cred att hämta på hemmaplan, eftersom de varken var folkliga eller kommunistiska. ABBA censurerades från topplisteprogram i radion av socialistmaffian, medan Jokkmokks-Jokke tilläts härja fritt.

I likhet med ABBA gjorde Svenne & Lotta musik för den internationella scenen — Lotta var ju själv från USA — men hade sina stora framgångar på hemmaplan. Betydligt mindre känt är att också Jokkmokks-Jokke gjorde ett försök 1973 att slå igenom på engelska. Han lanserades i USA som "Sweden’s Johnny Cash"… Det gick nu inte så bra, men resulterade i alla fall i en LP, stilriktigt betitlad Tjosan, Amerika! Är hjärnkopplingarna utbrända nu?

Svenne och Lotta har så länge jag minns bott i småländska Sävsjö; vi såg dem ofta på torget och i affärer när jag var barn. Men ett distinkt minne är också av Jokkmokks-Jokke, som samtidigt bodde i ett litet gudsförgätet samhälle vid namn Lindshammar utanför Vetlanda, bara några mil från Sävsjö. Ofta hade han sina artistkläder också till vardags — plötsligt kunde man genom bilrutan se en man i bjärt blå samisk folkdräkt komma gående vid vägen.

Jokkmokks-Jokke är superkult. P4 sände 6 januari i år en dokumentär om den folkkäre artistens USA-turné. Tyvärr missade jag programmet, men hans visit over there finns dokumenterad på youtube.

*  *  *

Som om detta inte vore nog i form av kultkapital för min hembygd, så kan jag kort nämna att det också är här som Bosse Bildoktorn bor, närmare bestämt i samhället Landsbro där jag växte upp. Allmänt känt är ju annars också att det det var i dessa trakter som många av de gamla Åsa Nisse-filmerna spelades in. Regissören Ragnar Frisk brukade skryta vitt och brett om att han varit regiassistent till Fritz Lang (Metropolis och M). Tyvärr verkar detta vara en lögn han lanserade för att hjälpa sin karriär på traven; när man kollar upp info om Langs filmer går det inte att hitta några fakta som stödjer påståendet.

Landsbro är en del av Lannaskede församling, vilket står som födelseort i mitt pass. Lannaskede var vid pass 100-200 år sedan en brunnsort, där Christina Nilsson var stamgäst, en av dåtidens främsta operasångerskor. Hon var också den direkta förebilden till hjältinnan i Fantomen på Operan — den skönsjungande svenska nymfen Christine Daae som operafantomen blir dödligt förälskad i.

Att få veta detta som ung skräckfantast — Gaston Lerouxs roman tillhörde mina absoluta favoriter — var ren sense of wonder, eftersom jag av stämningsskäl ofta brukade ta cykeln till Lannaskede för att ströva omkring bland lämningarna efter brunnsbyggnaderna.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation