NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “december, 2010”

Fackidioti De Luxe: Snillen spekulerar

[Skrivet 2010-11-11]

Jag råkade se Snillen spekulerar på SVT 2010-12-11, det årliga programmet där nobelpristagarna släpps på grönbete i ämnen de ofta saknar kompetens att uttala sig i. Det är ju en ingrodd fördom, att personer som är mycket begåvade på kemiska bindningar också måste vara mycket begåvade och insiktsfulla i alla andra "intellektuella" ämnen, bland dem storpolitiska. När de i själva verket inte har bättre omdöme, kunskaper och insikter där än varje lekman som helst. Samtalen får stundom karaktär av en fikadiskussion på Malmfors plåtslageri.

Årets fredspris till Liu Xiaobo (som inte själv kunde närvara) kom på tal, och i ett slag blev bristen på kunskap och intelligent analys akut. Fysikpristagaren Andre Geim var drivande. Först påstod han — jag vill i alla fall minnas att det var han; något geni var det i alla fall — att Kinas ekonomiska system skulle vara "medeltida" och att det behövs tid för förändring. Därefter slog Geim fast att fredspriset skulle vara ett arrogant sätt att pracka på detta asiatiska land "västerländska värderingar". Och detta var Geim och ingen annan.

Men inte nog med det. Geim fick genast entusiastiskt eldunderstöd av lillebror och medpristagare i fysik Konstantin Novoselov. "Vad är diktatur?" utropade han. "Det är bara ett sätt att styra ett stort land!"

Ridå.

Annars behöver det knappast påpekas för allmänbildade läsare: Kinas ekonomiska system är inte medeltida, eftersom det var (och i stor utsträckning fortfarande är) kommunistisk planekonomi. Och om Geim tror att man prackar på Kina västerländska värderingar genom att kritisera deras kommunistiska styre, så kan han upplysas om att kommunism redan i sig är en västerländsk uppfinning och import. Novoselovs kreativa nytolkning av diktatur — att det är något som behövs för att styra ett stort land — är så jämmerligt naiv att den inte förtjänar någon kommentar. Låt bara detta vara sagt: han vet antagligen inte att världens näst största land Indien också är världens största demokrati. Naturligtvis inte en särskilt välfungerande demokrati, men det har Indien gemensamt med exempelvis mininationer i forna Östblocket. Indien har nära 1,2 miljarder invånare, Kina 1,3 miljarder. 36-årige Novoselov borde också upplysas om vad som skedde på Himmelska Fridens Torg 1989, och ännu hellre låta honom själv deltaga i liknande demonstrationer, så att han bättre kan bedöma våldet och övergreppen som behövs för att upprätthålla hans kära diktaturer.

/ Rickard Berghorn

Wikileaks och Assange

[Huvudsakligen skrivet 2010-12-12]

Jag såg just dokumentären om Wikileaks på SVT2:s Dokument Inifrån. Det var en smula roligt att den ene av upphovsmakarna till filmen var Jesper Huor, som en gång i tiden var en av Aleph Bokförlags främsta supportrar genom att bland annat ordna med en helsida om förlaget i Svenska Dagbladet 2002-02-20. Men dokumentären såg jag först och främst av rent intresse för ämnet; och den var oväntat bra och berörande.

Teorin bakom Wikileaks är god, enligt min humbla uppfattning; man kan aldrig lita på politiker och maktmänniskor, om deras agenda är sådan att de anser sig behöva ljuga och smussla med sanningen om hur de rår över våra och andras liv. Men det är också en öppenhet som i så fall måste gälla alla politiker och nationer, inte bara amerikaner och USA, som det nu finns en vänsterpolitiskt inducerad slagsida åt att dra ner byxorna på. Och tyvärr verkar Wikileaks vara en organisation av nördaktiga amatörer som fått större makt och inflytande än de har omdöme att handskas med. Därav de patetiska internstriderna, och en ledare som utnyttjar sin stjärnstatus för att urskillningslöst knulla runt bland radikalfeministiska beundrare. En politiker med samma makt, inflytande och kändisstatus som Assange skulle akta sig grundligt för att ha sex med sina politiska groupies, väl medvetna om hur det gick med exempelvis Bill Clinton. Omdömeslöshet utnyttjas och bestraffar sig.

Hur som helst. Wikileaks är kanske det bräckjärn som behövs för att åstadkomma ett politiskt paradigmskifte präglat av öppenhet och fri information; och på grund av barnsjukdomarna kommer den nu att ersättas av andra, bättre styrda organisationer med samma profil och syften. Och en god idé i tidens anda vore att "köpa ut" uppgifterna. Pengar betyder i allmänhet mer än principer; och genom att erbjuda stora summor till den som lämnar över betydelsefull information till leaksorganisationen, borde man få fart på offentliggörandena. [1] Varifrån pengarna skulle komma är en öppen fråga, men knappast olösbar. En finansiär vill ha pengarna tillbaka med vinst, och det skulle exempelvis kunna ordnas genom att sälja informationen vidare till medier.

Det vore antagligen effektivt. Å andra sidan säger cynikern i mig att den sortens öppenhet som ligger till grund för Wikileaks filosofi inte måste leda till bättre politisk moral och ärlighet. Eftersom den mänskliga naturen är som den är, skulle folk efterhand bli så vana vid allt falskspel och hyckleri som avslöjas, att ingen till slut chockas eller upprörs av det, och istället bemöter storpolitikens hyckleri med axelryckningar eller till och med acceptans. Och när inte ens ett avslöjande längre får allvarliga konsekvenser, kommer maktmänniskor att fortsätta ljuga friskt eftersom spelet bara kan gå med vinst: Om lögnen avslöjas blir förlusten i form av skam och solkad prestige noll eller obetydlig, medan samma lögn ger god utdelning ifall den blir trodd. Å tredje sidan är undansmusslad sanning i form av hemligstämplade dokument långt ifrån enbart en moralisk fråga; det handlar också om saklighet, helhetsbilder och konfliktlösning, bland annat.

* * *

NOTER:

[1] Nej, detta är inte ett exempel på den machiavellism jag kritiserade i förra posten (vilket jag misstänker att vissa på hugget vill få det till). Att dra nytta av andra människors dåliga moral — girighet och bristande principfasthet — för att få fram information som de själva eller andra inte borde sitta på, är inte detsamma som att man själv är den som agerar omoraliskt för att få fram informationen.

/ Rickard Berghorn

Radikalfeminism De Luxe

[Skrivet 2010-12-10]

Bloggposten några steg tillbaka fick en del — med förlov sagt — förvirrade kommentarer; och säkert satt åtskilliga av er och tänkte liknande dumheter. Den intelligenta, klarsynta och klartänkta läsaren såg däremot att jag inte råsopade feminism i stort, utan just den intellektuella härdsmälta som samlas under beteckningen radikalfeminism. Det är för övrigt ett gott symtom på den svenska debatten i frågan, att den förs utifrån fördomar och svartmålning av kritikerna, snarare än utifrån vad som verkligen skrivs och kritiseras. Ibland är debattörerna verkligen så förvirrade som de låter, men inte sällan är det ren machiavellism det handlar om — de vet att de ljuger och förvränger, men det är ju ändå i ett fint och högre syfte. Själv litar jag dock aldrig på hederligheten och avsikterna hos personer med dessa fina och högre syften, när de samtidigt är blålögnare och förvillare. Det ska inte heller du göra, kära läsare.

De flesta av er har säkert glömt vad Evin Rubars reportageserie Könskriget (två delar i SVT 2005) verkligen handlade om, eftersom det drunknade i den hysteriska och mycket, mycket ensidiga efterdebatten, där radikalfeministerna själva krävde att man liksom skulle ursäkta alla dumheter som ROKS och andra radikalfeminister sysslat med, eftersom de verkade för — just det — Ett Fint Och Högre Syfte. Samt lyckades få nästan hela debatten att handla om ett av de mest obetydliga inslagen i del 2: det fåniga uttalandet om "Män är djur". Dock tvingades ROKS ordförande att avgå och den forskning de stödde sig på granskades av universitetet med förödande kritik som följd, och Rubars reportage blev belönat med Guldspaden och Kristallen.

Det Könskriget verkligen handlade om var att den organisation — ROKS — som valts ut av regeringen att styra dess jämställdhetsarbete, stod för en extremistisk syn på relationerna mellan könen, med starka inslag av rent manshat. De spred falsk statistik och förespråkade lösningar som saknade stöd i seriös forskning. ROKS hämtade sina teorier och sin forskning från en mycket besynnerlig källa, professor Eva Lundgren vid Uppsala Universitet. Hon hade tidigare gjort sig känd genom att hävda att patriarkatet i samhällstopparna regelmässigt roar sig med satanistiska ritualer och barnaoffer — och jodå, det gjorde hon helt enkelt, hur mycket vissa debattörer än har ljugit och förvrängt om detta. Genom ROKS försorg fick Lundgren uppdraget att för regeringens räkning utföra en stor undersökning om jämställdheten i Sverige. I rapporten Slagen dam lyckades hon således fixa fram statistik på att exempelvis en kvinna dödas varje vecka av en närstående man, vilket skulle betyda att praktiskt taget alla mord som begås i Sverige har kvinnor som dödsoffer. Lundgren producerade också den alarmerande uppgiften att nära hälften av alla svenska kvinnor blivit utsatta för våld av män. Sådan garanterat objektiv forskning — som fick mycket hård kritik vid den granskning som universitetet tillsatte efter reportagen — passade naturligtvis ROKS och övriga radikalfeminister som hand i handsken.

Eva Lundgrens pseudoforskning om patriarkatets ritualer och barnaoffer inspirerade också till en omtalad skandal där ett gäng radikalfeminister tvingade två flickor på flykt till Norge, eftersom de inbillade sig att flickorna förföljdes av satanistiska pedofiler. Detta fnoskiga tilltag stod dessutom under beskydd av en radikalfeminist i regeringskansliet… Ni kan själva skåda hela eländet på YouTube: Könskriget del 1 och del 2.

Ulrika Kärnborg gjorde ett tappert försök i DN Kultur att påstå att historien om satanistflykten var en lögn, men tvingades äta upp det grundligt när Pressens Opinionsnämnd fällde hennes artiklar; DN publicerade nämndens beslut och kritik på en helsida strax därefter. Istället fick Evin Rubars reportageserie alltså både en välförtjänt Guldspade och Kristall.

Det är inget snack om att Rubar avtäckte en verklig skandal, och dessutom en sällsynt pinsam sådan; allt annat är bara tjafsargumentation med avsikt att ta bort fokus från vad frågan verkligen handlar om. Den svenska genusdebatten har blivit något bättre efter Könskriget, men radikalfeminister har fortfarande ett oförtjänt starkt inflytande över den. Och deras ton är alltjämt högt uppskruvad, där de paradoxalt nog utnyttjar gamla sunkiga könsstereotyper genom att framställa kvinnor som små svaga och försvarslösa offer, som likt sköra älvor är ständigt hotade av ett djuriskt patriarkat med blåsvällda våldtäktskukar i nävarna. Jodå, försök inte; det är just så retoriken låter, och min formulering är inte mer skabrös än deras egna. Och det säger sig självt att minsta lilla nyansering och varje generell kritik mot detta hjärnsläpp bemöts med krav på självcensur, eftersom den som kritiserar förutsätts vara av detta apliknande släkte, alternativt är manipulerad att gå deras ärenden.

Nu är detta hjärnsläpp inom den svenska genusdebatten inget unikt fenomen, rent principiellt sett. Den bakomliggande psykologin sätter prägel på alla moralistiska och känslomässiga samhällsdebatter. Diskursen får omgående en fördömande prägel, där den mest röststarka sidan lägger mycket krut på att utmåla sina kritiker som ohederliga bråkstakar och skurkar, varvid varje avvikande åsikt per definition förlorar sin legitimitet. På så sätt omöjliggör man intelligent, nyanserad och verklighetsorienterad diskussion inom exempelvis genusteori, Vilks-debatten och mljöproblematiken; och helt plötsligt kan en förvirrad journalistkår liksom upptäcka att Björn Lomborg faktiskt inte förnekar att AGW är ett reellt problem, trots att han alltid varit tydlig med att han bara kritiserar &ouml
;verdrifter, grundlösa påståenden och onyanseringar i miljödebatten (och därmed bemötts med lynchstämning, se länken). Detta är naturligtvis så långt ifrån vetenskapliga principer och akademisk diskussion man kan komma, hur stora vetenskapliga och akademiska anspråk man än gör.

Så vad sägs, kära läsare: Är jag en kvinnohatare med våldtäktskuken i högsta hugg, eller tillåter jag mig bara att kritisera radikalfeminismens överdrifter och dumheter? Detta går verkligen att avgöra med en smula tankeverksamhet och innantilläsning, istället för att nyttja paranoia och ogrundade tillika fördomsfulla antaganden. Eller för den delen machiavellism.

/ Rickard Berghorn

Lars Vilks julklapp De Luxe

[Skrivet 2010-12-12]

Jippi. Nu måste Lars Vilks och hans många korttänkta supportrar jubla, eftersom de arbetat så hårt för att det ska ske — ett försök till terrorattentat i Stockholm, där hundratals oskyldigas liv sattes på spel! Vansinnesdådet var dels adresserat till Vilks, dels till vår inblandning i Afghanistan. Men tragiskt nog har i synnerhet Vilks-lägret alltid saknat begåvning nog att hålla två perspektiv i huvudet samtidigt: möjligheten att både Vilks och hans fundamentalistiska angripare beter sig idiotiskt.

Så nu kan vi bara förvänta oss ännu en hejdlös debattcirkus: Lars Vilks & Co kommer att tjoa om att det är ett angrepp på yttrandefriheten, och att alla som kritiserar Vilks debila provokationer förespråkar censur. Detta trots att ingen av de västerländska debattörer som kritiserar honom någonsin förvägrat honom hans yttrandefrihet, utan bara kritiserar hans omdömeslöshet — vilket förstås är något helt annat. Och Tolgfors & Bildt kommer att sätta näsorna i vädret och förklara för en mindre vetande allmänhet att vi nu måste sluta upp bakom insatsen i Afghanistan. Ty då kommer vi inte att se fler terrordåd i Sverige. Eller hur det nu är de menar.

Och medan Vilks & Co tjoar om sin yttrandefrihet, så kan man bara lugnt konstatera att de har hur mycket yttrandefrihet som helst, ty annars skulle de inte kunna tjoa som de gör, så att de hörs över hela världen dessutom. Däremot vill få av oss bo granne med en förvirrad akademiker och konstnär som svamlar om sin rätt till yttrandefrihet genom att provocera fram överfall och bomber i huset vi delar, och därmed sätter alla våra liv på spel. Det finns helt enkelt andra, mindre destruktiva sätt att kritisera religiös fundamentalism på. Huset i liknelsen är förstås Sverige.

Jag upprepar: Det finns helt enkelt andra, mindre destruktiva sätt att kritisera religiös fundamentalism på. Detta kan nog varje normalintelligent människa inse med lite eftertanke, inklusive Lars Vilks med groupies — men viljan finns uppenbarligen inte. Vilks provokationer är ren idioti, såväl intellektuellt som politiskt.

Och låt oss fortfarande lämna Afghanistan, eftersom vi aldrig hade där att göra.

/ Rickard Berghorn

Läget igen

Jag är åter i Sverige, och har bestämt mig för att inte planera in någon återflytt till Thailand i alla fall under överskådlig framtid; det är trots allt också ett nöje att bekanta sig med släkten i Småland. Här sitter jag nu på ett folkbibliotek på en liten gudsförgäten ort, plitande på den enda offentliga datorn med uppkoppling som existerar här. Jag bor tillfälligtvis hos mina föräldrar men kommer strax innan jul att flytta till en ny lägenhet i Sävsjö. Stockholm tröttnade jag på för flera år sedan.

Jag skriver dagligen små betraktelser i min laptop, och ska nu så gott jag kan börja föra över dem till denna dator och uppkoppling med hjälp av ett usb-minne. Så förhoppningsvis hostar den här bloggen igång igen.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation