Nördarnas paradis: En programförklaring

Det är tydligen inte riktigt god ton att klanka på nördar och nördighet. Nördar ses per automatik som en marginaliserad socialgrupp som redan har det tillräcklig svårt. Det var dem som satt på bänken i tjocka glasögon och utvaldes sist till handbollslagen på gympatimmarna i skolan. Det var dem som släpades bort från bokhögarna på biblioteket för att doppas i toastolen. Och det var dem som suktade mest efter blonda Anna i parallellklassen och blev allra mest dragna vid näsan, eftersom hon inte alls var så fascinerad av plattmaskarnas regenerationsförmåga och reproduktionscykel som de förväntade sig. Det är synd om nördarna.

Struntprat.

I den mån dessa välgödda skitungar från övre medelklass var offer, tar de igen allt med råge i andra sammanhang. Kultiverade inte minst i högskolevärldens skyddade verkstad blir de snart till ett gäng revanschlystna elitister, alltid måna om hierarkin i sin egen lilla flock och att positionera sig emot andra, mindre vetande individer. De sitter timme efter timme vid kaffekoppen eller ölglaset och diskuterar datorer, vetenskapsteori, filosofi och litteraturvetenskap — uppenbarligen fullt övertygade om att tillhöra samhällets lysande toppar.

En och annan lyckas nu bli det, för att tala om Horace Engdahl och Peter Englund, men de flesta gör det icke. De kommer inte ens att lansera en marginellt betydelsefull teori. Det förhindrar dock ingenting.

Skulle det hända att omgivningen inte behandlar dem sålunda, beror det uppenbarligen på att den bara inte förstår sakernas rätta tillstånd. Steget till att inse den bittra sanningen — att alla andra är direkt ointresserade av deras närsynta och ofta rent meningslösa hårklyverier — kommer aldrig att tas, eftersom de inte ens är medvetna om att det steget finns. Så istället för en lagom dos ödmjukhet och verklighetsorientering, är överdriven arrogans legio bland nämnda akademiska nördar. De har ju snöat in sig i ett fack och ska bli doktorer och professorer, bevars.

Till yttermera visso vet de hur man enkelt kollrar bort både sig själva och andra i alla former av "dialektik". Det räcker med att börja peta med detaljer och formulera påståenden med  hjälp av intellektuellt doftande ordval. Att medvetet eller omedvetet villa bort sig bland träden är alltid ett enkelt sätt att slippa se skogen — och därmed krångel i form av rimlighet, omdöme, helhetsperspektiv och sinne för proportioner.

Detaljer är alltid det som nördens ögon drunknar i, vilket förklarar den enorma svårighet de har med att förstå även de enklaste resonemang och uttalanden, om de nu råkar hamnar i "dialektik" med personer utanför deras egna innersta kretsar.

*  *  *

Detta är programförklaringen för en fyra- eller möjligen femdelad bloggpostserie som jag avser att skriva den närmsta tiden. Det är dessutom ett löfte som jag kommer att hålla, till skillnad från ett par andra det senaste halvåret.

Slutligen suck, gäsp samt uttråkning. Den självklara invändningen som en och annan av er trycker på vid det här laget, är poänglös.

Ty just exakt, jag är uppvuxen bland nördar och har själv gott om nördiga personlighetsdrag. Grejen är bara den att en människa ändå kan göra korrekta iakttagelser av det här slaget, och inte själv behöver personifiera de dåliga sidorna han pekar ut — och även om det skulle vara så (Gud förbjude!) är iakttagelserna fortfarande inte mindre korrekta. Okej?

Bra. Då var den diskussionen avklarad. 

ANDRA BLOGGAR OM: NÖRDAR • HUMOR • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING

/ Rickard Berghorn