Nyhet från NASA: Liten sten har ändrat läge på Mars

Svenska Dagbladet highlightar idag på förstasidan en gammal men helt sensationellt fantastisk nyhet från januari-februari i år: NASA-forskare upptäckte i foton en liten sten som inte funnits där tidigare! Den ärevördiga svenska dagstidningen gör det dessutom under rubriken De senaste stora rymdupptäckterna.

Och eftersom det var något sådant fint och imponerande som NASA med professorer och vetenskapsmän som påstod att detta var en stor och mystisk nyhet, så måste det ju vara så. Alltmedan den som hade ett uns av kritiskt tänkande i botten, tämligen enkelt kunde begripa att en liten sten i närheten av en Marsrover kan sprätta iväg under larvfötterna eller av andra mekaniska skäl. Vilket givetvis visade sig vara förklaringen efter en månads intensivt huvudbry och efterforskning. (SvD har som vanligt fått sina fakta om bakfoten och påstår att ”nyheten” är från februari, samtidigt som man inte bryr sig om att ge förklaringen till ”mysteriet”, men man kan ju inte begära för mycket av svensk elitjournalistik.)

Skåda alltså vetenskapsjournalistikens motsvarighet till Smålands-Tidningens nyhet om den brinnande papperslappen på torget i Nässjö. Med skillnaden att brandkåren inte ryckte ut för att släcka den.

/ Rickard Berghorn

Aleph och Timaios

Hejsan små barn och andra idioter! Inte mycket aktivitet här på länge, men på grund av goda skäl:

Förutom pluggande och arbete har jag varit mycket upptagen med att återstarta Aleph Bokförlag och lansera ett helt nytt förlag, Timaios Press. Hos Aleph finns nu åtta böcker, såväl nytryck av äldre som helt nya, att köpa antingen över nätet eller i bokaffärer. Timaios har sex böcker publicerade på engelska och svenska, en blandning av fackböcker och skönlitteratur; också de är redo att beställas över nätet eller i bokhandeln. Timaios Press har en idé- och vetenskapshistorisk profil, men utger alla slags böcker som kan tänkas tilltala den filosofiska och idéhistoriska nörden.

Jag slår inte på några stora trummor för att lansera dessa båda förlag, utan de får utvecklas och befästas allteftersom och i sin egen takt. När man dessutom lever ett sådant splittrat liv som jag gjort de senaste tio åren, är det också alltför lätt hänt att inte lyckas hålla det man utlovat. Alltså ingenting om kommande böcker här och nu; det räcker med att ni vet att sådana är på gång — och kontinuerligt håller ett öga på hemsidorna.

För layout och omslagsteckningar står min gamla stöttepelare Nicolas Krizan, som alltjämt är oumbärlig genom sin skicklighet och sina yrkeskunskaper.

/ Rickard Berghorn

Skrattets och humorns gåta?

Jag läste för några månader sedan understreckaren ”Vitsen med humor är svår att fånga” (SvD 2/5-13). Essän beskriver hur filosofer genom tiderna försökt förklara humorns natur och mekanismer. Antika tänkare som Aristoteles fram till Kierkegaard och Freud har alla gjort ambitiösa försök, men alltid gått bet. Inte heller denna essä ger något egentligt svar.

Jag läste en bok i ämnet redan i tidiga tjugoårsåldern — dock minns jag inte bokens författare, bara att jag lånade den på Sundbybergs bibliotek — och fascinerades redan då av hur svårt det verkade vara att förklara vad humor är. Och dessutom tycks det vara något som skiljer människan från djuren: redan Aristoteles förklarade att vi är den enda art som skrattar. Det handlar inte bara om en gåta, utan tycks vara en viktig gåta, om man nu samtidigt är intresserad av vad som konstituerar människan.

Men kom igen, hur mycket gåta är det egentligen frågan om? Detta slog mig ganska snart efter att jag lagt ifrån mig SvD: Humor är bara en form av lek, och skratt är bara ett uttryck för glädje. Snart sagt alla däggdjur har ett lekbeteende, och åtskilliga däggdjur fortsätter att leka också när de blivit fullvuxna, vilket varje katt- och hundägare vet om. Den glädje som leken ger uttrycker olika djurarter på olika sätt: Hundar och kaniner viftar på svansen, katter sätter svansen rakt upp i luften, illrar krumbuktar sig, apor hoppar och skriar. Människan har välutvecklade talorgan, varför det inte är märkligt att vi uttrycker glädje genom att skratta.

Alltså hör vi barn skratta när de leker. Vuxna människor är inte lika begivna på fysiska lekar, men vi fortsätter leka med vår fantasi och vårt intellekt, och detta kallar vi humor. En ordvits eller ett avsiktligt logiskt felslut väcker vår lekfulla glädje, och vi skrattar.

Det enda som skiljer oss människor från andra djur i detta lekbeteende, är att vår humorlek rör sig på ett mycket mer intellektuellt plan — vilket bara är naturligt eftersom vi har en så mycket mer avancerad hjärna. Humorn är egentligen till sitt väsen en lek, och på det sättet får man en snygg och enkel förklaring till humorns gåta. Den förklaringen har alltid funnits framför näsan på folk, men vi människor har en annan märklig egenskap: tendensen att göra problem svårare än de är.

/ Rickard Berghorn

Olle Häggström och konsten att ljuga som en borstbindare

Här är ännu ett exempel på en skeptisk storlögnare: matematikprofessorn Olle Häggström. Också han har starka kopplingar till Uppsalainitiativet, har suttit i Humanisternas styrelse och har ett nära samarbete med föreningen Vetenskap och Folkbildning. Han är också känd som en osedvanligt slaskig debattör, alltid snar med hätska personangrepp.

Genomgående i Olle Häggströms retorik är att spela grovt och auktoritärt på sin professorstitel. Därmed ger han sken av att tala absolut sanning och vara en sanningens vita riddare, när saken tvärtom är den att han talar absolut osanning. Ökänd är hans motbjudande smutskastning av ”klimatskeptikern” Lars Bern i artikeln Klimatdebatten och Lars Berns förlorade heder.

Bern är teknologie doktor och ledamot av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, och före detta ledamot av Kungl. Vetenskapsakademiens miljökommitté; men i Häggströms beskrivning blir han till bara ”industridirektör”. Efter en lång rad mycket grova påhopp och tomma påståenden om Berns ”ohederlighet” och ”lögnaktighet”, ger Häggström ett exempel på denna påstådda lögnaktighet, men undviker talande nog att ge några som helst länkar som referenser. Häggström låtsas referera en debatt i Svenska Dagbladet och skriver:

Lars Bern påstår den 23/11, som ett led i sina försök att hävda att den globala uppvärmningen stannat av, att oktober 2008 var ”en av de kallaste” oktobermånaderna på 115 år. Då Johan Kleman m.fl (26/11) påpekar att oktober 2008 i själva verket var en av de fem-sex varmaste under denna tidsperiod, så svarar Bern (26/11) med något för honom så ovanligt som en källhänvisning. Det visar sig att han hämtat sin uppgift från en debattartikel i Daily Telegraph den 16/11 – så djup var alltså Berns ”djupdykning i aktuell klimatforskning”! Den som bemödar sig om att kolla Daily Telegraph-artikeln finner att den hänvisar till data som placerar oktober 2008 på 70:e plats av 114 i ifrågavarande värmeliga (”en av de kallaste”?). Och till råga på allt handlar dessa data inte om några globala medeltemperaturer, utan enbart om USA.

Problemet är förstås att Häggströms referat av debatten är direkt falsk. Men vem kollar upp källor när en auktoritär professor talar om hur saker och ting ska uppfattas?

Jag tog på egen hand och letade upp alla artiklar som Häggström inte vågade länka till, och artiklarna i SvD är dessa: #1, #2, #3. ”Debattartikeln” i Daily Telegraph är denna kolumn av Christopher Booker, som i sig anger källor och data: The World Has Never Seen Such A Freezing Cold. Lars Bern fick några detaljer om bakfoten, men överlag motsvarar Bookers kolumn det Bern hävdade i SvD-debatten — och här ser man hur Häggström förvränger, förfalskar och ljuger om vad som verkligen skrevs och påpekades:

A surreal scientific blunder last week raised a huge question mark about the temperature records that underpin the worldwide alarm over global warming. On Monday, Nasa’s Goddard Institute for Space Studies (GISS), which is run by Al Gore’s chief scientific ally, Dr James Hansen, and is one of four bodies responsible for monitoring global temperatures, announced that last month was the hottest October on record.

This was startling. Across the world there were reports of unseasonal snow and plummeting temperatures last month, from the American Great Plains to China, and from the Alps to New Zealand. China’s official news agency reported that Tibet had suffered its ”worst snowstorm ever”. In the US, the National Oceanic and Atmospheric Administration registered 63 local snowfall records and 115 lowest-ever temperatures for the month, and ranked it as only the 70th-warmest October in 114 years.

So what explained the anomaly? GISS’s computerised temperature maps seemed to show readings across a large part of Russia had been up to 10 degrees higher than normal. But when expert readers of the two leading warming-sceptic blogs, Watts Up With That and Climate Audit, began detailed analysis of the GISS data they made an astonishing discovery. The reason for the freak figures was that scores of temperature records from Russia and elsewhere were not based on October readings at all. Figures from the previous month had simply been carried over and repeated two months running.

The error was so glaring that when it was reported on the two blogs – run by the US meteorologist Anthony Watts and Steve McIntyre, the Canadian computer analyst who won fame for his expert debunking of the notorious ”hockey stick” graph – GISS began hastily revising its figures. This only made the confusion worse because, to compensate for the lowered temperatures in Russia, GISS claimed to have discovered a new ”hotspot” in the Arctic – in a month when satellite images were showing Arctic sea-ice recovering so fast from its summer melt that three weeks ago it was 30 per cent more extensive than at the same time last year.

Här ska nämnas att det faktiskt inte ens är denna kolumn av Booker som Bern refererar till, vad än Häggström påstår; Bern hänvisar i själva verket till en publicering 20/11, som inte finns på nätet men uppenbarligen behandlade samma sak, antagligen en uppföljningsartikel till denna.

Vid jul 2011 beskrev Olle Häggström på sin blogg en annan klimatskeptiker som ”Östergötlands största svin”. Den enda som förtjänar epitetet svin i klimatdebatten är dock slaskprofessor Häggström själv.

/ Rickard Berghorn

Patrik Lindenfors och lögnens sköna konst

Man slutar aldrig förvånas över hur oärliga och lögnaktiga svenska såkallade skeptiker är. Med skeptiker menas personligheterna inom föreningen Vetenskap och Folkbildning samt Humanisterna, alltså ytterst nördistiska personer som påstår sig själva vara Sanningens och Objektivitetens fanbärare i svensk offentlighet. Om de levde som de lärde skulle de naturligtvis må fysiskt illa av det hyckleri som de så gärna svalkar sig i (ex 1, ex 2, ex 3).

Det senaste året har de kollektivt skaffat sig ett nytt mobbningsoffer vid namn Börje Peratt. Jag är själv en av Peratts öppna kritiker, men det är självklart skillnad på skarpt formulerad kritik å ena sidan, och mobbning och personförföljelse å andra sidan. Jag har  t.ex. inte aktivt gått in för att provocera fram en mycket större konflikt än vad detta skulle behöva vara. Vi är alla överens om att Peratt har svårt med verklighetsförankringen och är alltför lättprovocerad; men att trakassera honom just på grund av detta och eftersom man vet att han kommer att gå ännu mer över gränsen, är bara motbjudande och destruktivt — ren svinaktighet.

Jag råkade idag surfa in på Humanistbloggen, där en hel bloggning visade sig vara ägnad åt smutskastning och provokationer mot Peratt. Och naturligt nog kände jag mig föranledd att skriva en kommentar om det huvudlösa flockbeteendet, där jag påpekade samma saker som ovan.

Men olyckligtvis var det min gamla nemesis Patrik Lindenfors som höll i förhandsmodereringen. Han valde förstås att radera min text, och kommenterade sin radering i kommentarsfältet (alltså inte till mig personligen per mail): ”Rickard Berghorn. Du är varmt välkommen att kommentera här, men inte med det språkbruk som du försökte använda. Håll vänlig ton, tack. (Det är för övrigt jättekul att det här inlägget plötsligen uppmärksammas av en hel flock ”andligt intresserade” människor. Måste ligga i luften…)”

Patrik Lindenfors anspelar på diskussionen och insinuerar att jag skulle vara en ”näthatare” på samma sätt som Börje Peratt beskrivs i bloggen, när min kommentar tvärtom kritiserade det näthat de själva sysslar med. Dessutom insinuerar Lindenfors att jag skulle vara ”andligt intresserad”, vilket han också mycket väl vet att jag inte är. Självklart blånekar han nu till att han avsåg detta med sin kommentar, vilket är en av poängerna med att syssla med insinuationer, men också där kommer vi att ha med ren lögnaktighet att göra; och det är långt ifrån första gången som Patrik Lindenfors missbrukar internet för att sprida falska rykten och lögner om mig.

Bakgrunden till Patrik Lindenfors illvilja mot mig är förstås att det var jag som avslöjade det falskspel som han och de övriga debattörerna i Uppsalainitiativet sysslade med, i bloggartikeln Uppsalainitiativet: Låg kompetens och falskspel med meriter. Avslöjandet uppmärksammades av The Climate Scam och fick stort genomslag, och ledde till att Uppsalainitiativet i stort sett förlorade sitt inflytande i klimatdebatten. Detta var alltså ett nätverk av klimatpropagandister som gjorde stora anspråk på kompetens och vetenskaplighet, och hade devisen ”För dig som inte vet bäst själv…”

Patrik Lindenfors har fortfarande inte insett det som är självklart i alla seriösa vetenskapliga sammanhang: Har man fel så har man, ett misstag är ett misstag, och sanningen kommer alltid i första hand. Men kanske blir också den mannen vuxen någon gång?

[Skickade mail till skribenterna på Humanistbloggen plus några andra kända humanister, och tipsade om denna bloggning. Som sagt, rätt ska vara rätt, och smutskastning och falsk ryktesspridning ska aldrig accepteras.]

/ Rickard Berghorn

Swedenborg, Poe och multiversum — en svindlande historia

30/9 publicerade Tidningen Kulturen min nya essä med samma rubrik som ovan. Den har också blivit ”Veckans artikel”, vilket ju är bra och trevligt.

Essän bygger på två uppsatser jag skrivit vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Uppsatsen om Edgar Allan Poe och Eureka kan läsas här. Och uppsatsen om Emanuel Swedenborg och Principia rerum naturalium här. Källor till uppgifterna i TK-essän hittas i dem.

Jag är själv mycket nöjd med essän, men den skrevs under tidsnöd och vissa fel har slunkit med. De korrigeras här:

Titeln på Lucretius episka dikt stavas De rerum natura.

Einstein ”bevisade” förstås inte att materia är energi, utan han var den första som lyckades formulera en fungerande teori som visade att det måste vara så. Teorin bevisades sedan experimentellt.

Om William Herschel och On the Construction of the Heavens: Ordet ”superstjärna” är antagligen illa valt, eftersom Herschel hävdade att stjärnorna efterhand kommer att slockna och kollapsa in mot en gigantisk materiaansamling.

Samma korr gäller Erasmus Darwin; han är tydlig med att ingen ”superstjärna” bildas utan att universum kollapsar in mot ett mörkt, kaotiskt centrum. Från The Botanic Garden:

Star after star from Heaven’s high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!

/ Rickard Berghorn

EDIT: Uppdaterat 30/9 och 2/10.

Karin Bojs havererar vidare

Karin Bojs förnekar sig inte, redaktör för DN:s vetenskapssida och producerar i den egenskapen något av Sveriges mest undermåliga vetenskapsjournalistik.

Enbart för att skapa fördomar mot dem som var kritiska till den erkänt omotiverade massvaccineringen mot svininfluensan, klumpar hon ännu en gång ihop dessa kritiker med de fnoskerier som antroposoferna och andra fundamentalistiska vaccinmotståndare står för. Detta är inte bara trams utan djupt ovetenskapligt och intellektuellt ohederligt. Karin Bojs var en av de mest inflytelserika i Sverige som promotade massvaccineringen mot svininfluensa, vilket som bekant ledde till att barn drabbades av narkolepsi samtidigt som någon lägre dödlighet inte har kunnat konstateras. Och därför ligger det i hennes intresse att sprida en vrångbild kring detta.

/ Rickard Berghorn

Nederlag för Humanisterna

Humanisternas alltmer bisarra ordförande Christer Sturmark anmälde som bekant Helle Klein till Domkapitlet vid Stockholms stift. Som väntat fnös juristerna bort hans hetsiga påståenden om att hon skulle driva ”kampanj mot andra livsåskådningar” (d.v.s. mot Humanisterna). Också humanister får finna sig i att utstå kritik i den offentliga debatten, och att bemöta kritiken med sakliga och sansade motargument. Några adelsprivilegier har man inte, även om man som humanist gärna tycks vilja flyta ovanpå.

Jag har skrivit två artiklar om konlikten för Tidningen Kulturen. Den första artikeln användes i Domkapitlets utredning, och jag kommer därför att få protokollet skickat till mig i dagarna. Om det står något nytt och intressant i det, skriver jag några rader här på bloggen. Min andra artikel finns här.

*  *  *

Sturmark förlorade, men med tanke på hur han betett sig hittills lär ingen bli förvånad över att han idag brett ut sig i diverse forum och försökt ge sken av att nederlaget inte var så stort som det var — och fortsätter upprepa sina lögner.

Han har inte mycket heder kvar i mina ögon, men det är synd att jag nu måste konstatera detsamma om Newsmill. Sturmark har hittills obehindrat kunnat spy galla över Seglora och Klein där, men som akompanjemang till hans artikel idag med rubriken Därför anmälde vi Seglora Smedja till domkapitlet publicerar sajten till och med en gigantisk reklamannons för Sturmarks tidskrift Sans Magasin, som stått i centrum för konflikten (se screenshot nedan). Annonsen upptar hela skärmen när man surfar in på sidan. Detta är säkert ingen slump eftersom redaktören Sakine Madon sympatiserar med Humanisterna.

Tilltaget visar att Newsmill inte bryr sig ett skvatt om pressetiska normer om opartiskhet i denna fråga — sajten har blivit till en reklamplats för Humanisterna och Sturmarks vildvuxna ego.

UPPDAT 2012-05-10: Fixat till texten, lagt till bild.

/ Rickard Berghorn

Humanisterna och den ”moderna inkvisitionen” — ref och kommentarer

Tidningen Kulturen publicerade 2012-05-03 min artikel Humanisterna och den ”moderna inkvisitionen”. Här följer referenserna.

Sturmark beskriver Domkapitlet som en ”modern inkvisition”: [ref]

STURMARKS AVGÅNG
Helle Klein och Seglora har också fått stöd av religionsvetarna Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei, i en analys publicerad i den akademiska tidskriften DIN nr 3-4 2011.

Gerles bok om humanisterna och Sverigedemokraterna: [ref]
Ett av Sturmarks angrepp på Elisabeth Gerle: [ref]
Domkapitlet avslår Gerle-anmälan: [ref]
Ja till livet! antal medlemmar [ref]
Jehovas vittnen, antal medlemmar: [ref]
Norsk-humanisternas medlemsantal: [ref]

UPPDATERING 2012-05-05: Småkorr.

/ Rickard Berghorn

Börje Peratt stormar vidare

Vår bekanting Börje Peratt har i dagarna blivit förtjust i psykiatriska diagnoser, och då speciellt att beskriva humanister och VoFare som psykopater (ex 1, ex 2). Citat:

Psykopati driver den rigida antihumanismen så att gängse föreställningar konserveras. Detta har tidigare varit  religionens område. Idag är det ateisterna inom sina antihumanistiska organisationer som för motsvarade repressiv politik.

”Antihumanism” är Peratts benämning på sekulära humanister, det vill säga Sturmark och rörelsen han tillhör. Han uppfann ordet förra året och visste inte att det redan hade använts av filosofen Louis Althusser för att beskriva marxistisk humanism (vilket jag visade honom i ett mail 2012-01-11), men det gör inte benämningen bättre. Antihumanism borde snarare ersättas med pseudohumanism eller kvasihumanism. På motsvarande sätt är ordet pseudoskepticism bättre än Peratts missbildning ”pseudiker” för samma sak. Peratt gillar att mynta nya ord, men något språköra i topptrim har han inte. Hur kan man till exempel knåpa ihop ordet succébo på livets urkraft, som han anser sig ha upptäckt?

Mig beskrev Peratt som narcissistiskt personlighetsstörd nyligen. Han hade just skrivit sin första ”klimatskeptiska” artikel, antagligen i ett försök att flirta in sig hos Stockholmsinitiativet (som ogillar VoF). När hans artikel började diskuteras på Facebook påpekade jag hur grovt Peratt brukar slarva med fakta och att hans trovärdighet är mycket låg. Några styrelseledamöter i Stockholmsinitiativet aktiverade sig då och visade att Peratt fått sina fakta om bakfoten i artikeln. Allt detta gjorde honom mycket bitter på mig — jag blev kallad huligan, omdömeslös och narcissistiskt personlighetsstörd. Och när diskussionstråden på Facebook följdriktigt nog raderades gick han vidare till att skriva en bloggartikel om händelsen och min förmodade psykiatriska diagnos. Det hedrar honom dock att han nu tagit bort sin bloggning. (I alla fall hittar jag den inte längre — rätta mig om jag har fel.)

Jag kan lugna Peratt med att jag själv är klimatskeptiker. Ingen som är ärlig mot sig själv kan förneka att miljö- och klimatdebatten på många sätt är grovt överdriven och propagandistisk; all nyansering och kritik är bannlyst, eftersom debatten är huvudsakligen politiskt och inte vetenskapligt grundad. Men debatten från klimatskeptiskt håll tjänar ingenting på att föras oseriöst och osakligt. Som sagt, alla vänner är inte bra vänner.

TILLÄGG 2012-04-23: Jag ser nu att Peratt har skrivit om texten på den första länken, och bytt ut ”psykopati” mot ”politisk korrekthet”. Jag får nog börja använda web archive för viktiga länkar framöver. Hur som helst bra att Peratt inser vissa av sina övertramp.

TILLÄGG 2013-06-11: Märker att ”skeptikern” John Houdi (vetenskapligt obildad, och en gång i tiden smått Sverigekänd som trollkarl) länkar till denna bloggning som stöd för sin egen oseriösa hets- och hatjakt mot Börje Peratt, där Houdi gör sitt bästa för att infektera debatten ytterligare och få nya möjligheter till grov mobbing. Två fnoskpellar går inte ett rätt, och Houdi har tyvärr tagit på sig rollen som skeptikerrörelsens lögnaktiga debattgris n:o 1 sedan Garvarn 2010 började skämmas för sin egen existens och gav upp. Jag deltar varken i Peratts eller Houdis svinerier.

/ Rickard Berghorn