NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Filosofi”

Aleph och Timaios

Hejsan små barn och andra idioter! Inte mycket aktivitet här på länge, men på grund av goda skäl:

aleph-logga1-transp

Förutom pluggande och arbete har jag varit mycket upptagen med att återstarta Aleph Bokförlag och lansera ett helt nytt förlag, Timaios Press. Hos Aleph finns nu åtta böcker, såväl nytryck av äldre som helt nya, att köpa antingen över nätet eller i bokaffärer. Timaios har sex böcker publicerade på engelska och svenska, en blandning av fackböcker och skönlitteratur; också de är redo att beställas över nätet eller i bokhandeln. Timaios Press har en idé- och vetenskapshistorisk profil, men utger alla slags böcker som kan tänkas tilltala den filosofiska och idéhistoriska nörden.

timaios_sv_4

Jag slår inte på några stora trummor för att lansera dessa båda förlag, utan de får utvecklas och befästas allteftersom och i sin egen takt. När man dessutom lever ett sådant splittrat liv som jag gjort de senaste tio åren, är det också alltför lätt hänt att inte lyckas hålla det man utlovat. Alltså ingenting om kommande böcker här och nu; det räcker med att ni vet att sådana är på gång — och kontinuerligt håller ett öga på hemsidorna.

För layout och omslagsteckningar står min gamla stöttepelare Nicolas Krizan, som alltjämt är oumbärlig genom sin skicklighet och sina yrkeskunskaper.

/ Rickard Berghorn

Annonser

Skrattets och humorns gåta?

Jag läste för några månader sedan understreckaren ”Vitsen med humor är svår att fånga” (SvD 2/5-13). Essän beskriver hur filosofer genom tiderna försökt förklara humorns natur och mekanismer. Antika tänkare som Aristoteles fram till Kierkegaard och Freud har alla gjort ambitiösa försök, men alltid gått bet. Inte heller denna essä ger något egentligt svar.

Jag läste en bok i ämnet redan i tidiga tjugoårsåldern — dock minns jag inte bokens författare, bara att jag lånade den på Sundbybergs bibliotek — och fascinerades redan då av hur svårt det verkade vara att förklara vad humor är. Och dessutom tycks det vara något som skiljer människan från djuren: redan Aristoteles förklarade att vi är den enda art som skrattar. Det handlar inte bara om en gåta, utan tycks vara en viktig gåta, om man nu samtidigt är intresserad av vad som konstituerar människan.

Men kom igen, hur mycket gåta är det egentligen frågan om? Detta slog mig ganska snart efter att jag lagt ifrån mig SvD: Humor är bara en form av lek, och skratt är bara ett uttryck för glädje. Snart sagt alla däggdjur har ett lekbeteende, och åtskilliga däggdjur fortsätter att leka också när de blivit fullvuxna, vilket varje katt- och hundägare vet om. Den glädje som leken ger uttrycker olika djurarter på olika sätt: Hundar och kaniner viftar på svansen, katter sätter svansen rakt upp i luften, illrar krumbuktar sig, apor hoppar och skriar. Människan har välutvecklade talorgan, varför det inte är märkligt att vi uttrycker glädje genom att skratta.

Alltså hör vi barn skratta när de leker. Vuxna människor är inte lika begivna på fysiska lekar, men vi fortsätter leka med vår fantasi och vårt intellekt, och detta kallar vi humor. En ordvits eller ett avsiktligt logiskt felslut väcker vår lekfulla glädje, och vi skrattar.

Det enda som skiljer oss människor från andra djur i detta lekbeteende, är att vår humorlek rör sig på ett mycket mer intellektuellt plan — vilket bara är naturligt eftersom vi har en så mycket mer avancerad hjärna. Humorn är egentligen till sitt väsen en lek, och på det sättet får man en snygg och enkel förklaring till humorns gåta. Den förklaringen har alltid funnits framför näsan på folk, men vi människor har en annan märklig egenskap: tendensen att göra problem svårare än de är.

/ Rickard Berghorn

Swedenborg, Poe och multiversum — en svindlande historia

30/9 publicerade Tidningen Kulturen min nya essä med samma rubrik som ovan. Den har också blivit ”Veckans artikel”, vilket ju är bra och trevligt.

Essän bygger på två uppsatser jag skrivit vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Uppsatsen om Edgar Allan Poe och Eureka kan läsas här. Och uppsatsen om Emanuel Swedenborg och Principia rerum naturalium här. Källor till uppgifterna i TK-essän hittas i dem.

Jag är själv mycket nöjd med essän, men den skrevs under tidsnöd och vissa fel har slunkit med. De korrigeras här:

Titeln på Lucretius episka dikt stavas De rerum natura.

Einstein ”bevisade” förstås inte att materia är energi, utan han var den första som lyckades formulera en fungerande teori som visade att det måste vara så. Teorin bevisades sedan experimentellt.

Om William Herschel och On the Construction of the Heavens: Ordet ”superstjärna” är antagligen illa valt, eftersom Herschel hävdade att stjärnorna efterhand kommer att slockna och kollapsa in mot en gigantisk materiaansamling.

Samma korr gäller Erasmus Darwin; han är tydlig med att ingen ”superstjärna” bildas utan att universum kollapsar in mot ett mörkt, kaotiskt centrum. Från The Botanic Garden:

Star after star from Heaven’s high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!

/ Rickard Berghorn

EDIT: Uppdaterat 30/9 och 2/10.

När självklarheter är självklara

Alla ni som försmäktar i de postmodernistiska dimmorna, låt mig ge ett exempel på en sanning som inte kan och inte behöver betjafsas eller ifrågasättas: Du och jag är helt enkelt överens om att det bara finns en måne på natthimlen, och en sol på dagshimlen. Den som låtsas inte förstå att jag här med måne syftar på den måne vi alla ser utan teleskop på natthimlen (den givna postmodernistiska invändningen) sysslar med hyckleri medvetet eller omedvetet.

Kort sagt, jag kan utan problem avgöra att du uppfattar vissa saker på exakt samma sätt som jag. Allt annat är en intellektuell idiotdiskussion.

Alltså, min gode vän: Vi kommer inte ifrån att vissa uppfattningar är självklara människor emellan, och utan dessa självklarheter skulle vi inte kunna kommunicera. Alla vet faktiskt vad man syftar på, när man säger ”solen” eller ”månen”, eller när man säger att ”Jorden är rund”. Att vi alla sedan vet att Jorden egentligen inte alls är perfekt klotrund utan mer knölig och tillplattad, förändrar inte vår förståelse för påpekandet. Vi vet också båda vad antalet tre innebär. Annars kommer du att lära dig det när du lär dig grundskolematematik.

Detta är inte någon analys av eller förklaring till varför vissa påpekanden är självklara, men det visar tydligt att vissa påpekanden är det. Resonemanget kan kokas ned till detta konstaterande: Hur kommer det sig att jag kan veta så oerhört väl hur du tänker och uppfattar vissa saker? Därför att dessa saker är självklara.

/ Rickard Berghorn

Bra konst och inte

Kasta ett öga på bilden här nedan. Varianter av denna ”satirbild” är populära på nätet för närvarande, där man jämför burkaklädda kvinnor med sopsäckar. Hur reagerar du på bilden?

Versionen jag publicerar här kommer från en postning av Patrik Lindenfors i Humanistbloggen. Därmed blir bilden ännu ett exempel på humanistisk ”religionskritik” i form av islamofobi.

Självklart hävdar personer som Lindenfors att denna bild visar hur islam och muslimska män behandlar kvinnor som sopor, en ”satir” à la Lars Vilks. Men det behövs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att den samtidigt också förnedrar offret i sammanhanget — den degraderar och avhumaniserar muslimska kvinnor. Föreställ er själva hur fel det skulle bli om man satiriserade nazisternas världsbild genom att sprida antisemitiska karikatyrer på judar som äter ariska spädbarn. Eller satiriserade  Breiviks världsbild genom att beskriva offren på Utöya som slibbiga och flummiga multikulturalister som har gruppsex med afrikaner.

Det som ligger bakom bilden är inte en humanitär omtanke om muslimska kvinnor, utan bara en vilja (medveten eller omedveten) att degradera islam och muslimer i allmänhet. Speciellt som burkadebatten i sig är en tom ballong uppblåst av islamofobi: burka är inget stort samhällsproblem, eftersom mycket få muslimska kvinnor bär det. Lindenfors borde ha känt i ryggmärgen att det är någon skriande fel med ”satiren”.

Och om någon nu börjar tjafsa om ”konstens frihet” och ”yttrandefrihet” i kommentarsfältet, som om det skulle ha någonting alls med min kritik att göra, tar jag personligen tramspellen i örat. Debatten är redan fördummad nog.

*  *  *

Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gjorde ett tappert försök att moralisera om ”konstens frihet”, när hon skrattande hade skurit upp och ätit av tårtan som föreställde en skrikande, könsstympad kvinna av sorten negerkarikatyr. Men tacksamt nog blev det inte mycket av den skendebatten.

Nu ska jag klargöra att jag anser att kulturministern föll offer för en mycket intressant och tankeväckande installation. Problemet är inte att konstverket skulle vara dåligt, utan att personer som Liljeroth inte insåg syftet: att dra ner byxorna på publikens fördomar. Det var helt enkelt inte nödvändigt av kulturministern att skära i tårtan, och i alla händelser borde ingen ha skrattat åt situationen. Avsikten med installationen var just att väcka obekväma insikter och tankar om vårt förhållande till Afrika och svarta människor. Det skulle vara helt korrekt ifall kulturministern hade avstått från att äta av tårtan, om man nu verkligen står upp för de antirasistiska värderingar som vi västerlänningar numera påstår oss ha.

Kulturministern gick i fällan, och hon smaskade gott och leende på sin blodröda tårtbit medan den svarta karikatyrkvinnan skrek av smärta i bakgrunden. Kommer hon att be om ursäkt för sin naivitet? Säkert inte.

*  *  *

Men vad är det då för skillnad mellan att likna muslimska kvinnor vid sopsäckar, och att göra en tårta i form av en karikatyr av en afrikansk kvinna? Borde inte båda vara exempel på hur man dehumaniserar offret?

Nope. I tårtinstallationen är det vi själva som är förövarna, och vi inbjuds att bearbeta våra eventuella fördomar. Här finns också ett gällt skrik av smärta som gör att vi förstår att det finns en människa under schablonerna. Avsikten med konstverket är, kort sagt, att vi ska konfrontera våra egna obekväma sidor. Sopsäcksbilden på den burkaklädda kvinnan har inte den funktionen; vi inbjuds till att hata förövaren (islam och muslimska män) och förakta den muslimska kvinnan. Något som antyder människan under burkan finns inte heller, utan tvärtom associeras människan under burkan med skräpet i soppåsarna.

/ Rickard Berghorn

Börje Peratt stormar vidare

Vår bekanting Börje Peratt har i dagarna blivit förtjust i psykiatriska diagnoser, och då speciellt att beskriva humanister och VoFare som psykopater (ex 1, ex 2). Citat:

Psykopati driver den rigida antihumanismen så att gängse föreställningar konserveras. Detta har tidigare varit  religionens område. Idag är det ateisterna inom sina antihumanistiska organisationer som för motsvarade repressiv politik.

”Antihumanism” är Peratts benämning på sekulära humanister, det vill säga Sturmark och rörelsen han tillhör. Han uppfann ordet förra året och visste inte att det redan hade använts av filosofen Louis Althusser för att beskriva marxistisk humanism (vilket jag visade honom i ett mail 2012-01-11), men det gör inte benämningen bättre. Antihumanism borde snarare ersättas med pseudohumanism eller kvasihumanism. På motsvarande sätt är ordet pseudoskepticism bättre än Peratts missbildning ”pseudiker” för samma sak. Peratt gillar att mynta nya ord, men något språköra i topptrim har han inte. Hur kan man till exempel knåpa ihop ordet succébolivets urkraft, som han anser sig ha upptäckt?

Mig beskrev Peratt som narcissistiskt personlighetsstörd nyligen. Han hade just skrivit sin första ”klimatskeptiska” artikel, antagligen i ett försök att flirta in sig hos Stockholmsinitiativet (som ogillar VoF). När hans artikel började diskuteras på Facebook påpekade jag hur grovt Peratt brukar slarva med fakta och att hans trovärdighet är mycket låg. Några styrelseledamöter i Stockholmsinitiativet aktiverade sig då och visade att Peratt fått sina fakta om bakfoten i artikeln. Allt detta gjorde honom mycket bitter på mig — jag blev kallad huligan, omdömeslös och narcissistiskt personlighetsstörd. Och när diskussionstråden på Facebook följdriktigt nog raderades gick han vidare till att skriva en bloggartikel om händelsen och min förmodade psykiatriska diagnos. Det hedrar honom dock att han nu tagit bort sin bloggning. (I alla fall hittar jag den inte längre — rätta mig om jag har fel.)

Jag kan lugna Peratt med att jag själv är klimatskeptiker. Ingen som är ärlig mot sig själv kan förneka att miljö- och klimatdebatten på många sätt är grovt överdriven och propagandistisk; all nyansering och kritik är bannlyst, eftersom debatten är huvudsakligen politiskt och inte vetenskapligt grundad. Men debatten från klimatskeptiskt håll tjänar ingenting på att föras oseriöst och osakligt. Som sagt, alla vänner är inte bra vänner.

TILLÄGG 2012-04-23: Jag ser nu att Peratt har skrivit om texten på den första länken, och bytt ut ”psykopati” mot ”politisk korrekthet”. Jag får nog börja använda web archive för viktiga länkar framöver. Hur som helst bra att Peratt inser vissa av sina övertramp.

TILLÄGG 2013-06-11: Märker att ”skeptikern” John Houdi (vetenskapligt obildad, och en gång i tiden smått Sverigekänd som trollkarl) länkar till denna bloggning som stöd för sin egen oseriösa hets- och hatjakt mot Börje Peratt, där Houdi gör sitt bästa för att infektera debatten ytterligare och få nya möjligheter till grov mobbing. Två fnoskpellar går inte ett rätt, och Houdi har tyvärr tagit på sig rollen som skeptikerrörelsens lögnaktiga debattgris n:o 1 sedan Garvarn 2010 började skämmas för sin egen existens och gav upp. Jag deltar varken i Peratts eller Houdis svinerier.

/ Rickard Berghorn

Humanist-essä översatt till norska

Samtidigt som Tidningen Kulturen idag publicerade min essä/recension/debattartikel Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask, publicerade norska Kulturverk en översättning av en essä jag tidigare skrivit för TK: Humanismens historie — eugenikk og pseudovitenskap som tro. Jag omarbetade den något för att bättre passa en norsk publik, men i stort sett överensstämmer versionerna. Originalet finns här. Ada Omholt har översatt.

I dagarna hörde jag också att min gamla översättning av Arthur Machens The Inmost Light har publicerats på nytt av Hastur Förlag, men jag vet ännu inga detaljer. Hur som helst har min skribentverksamhet åter börjat röra på sig, det var ett tag sedan sist.

/ Rickard Berghorn

Humaniströrelsens historia — kommentarer och ref till artikel

Denna post innehåller kommentarer och referenser till en artikel av mig som publicerades hos Tidningen Kulturen 1 feb 2012: Rashygien och vetenskap som religion: Humaniströrelsens historia.

Ett slarvfel i texten bör påpekas: Svetozar Stojanović och Mihailo Marković beskrivs på ett ställe som ”tjecker”, men de var naturligtvis jugoslaver.

Främsta inspirationen till texten kom från en artikel av Jesús Alcalá i SvD 2010, där han redogjorde för rörelsens koppling till eugeniken. När jag fördjupade mig i ämnet kom mycket annat upp till ytan. Få personer lär t.ex. känna till att Mihailo Marković — humanistunionens ordförande under tio år — var en av Slobodan Miloševićs närmaste medarbetare under bosnienkriget. Det har också sällan uppmärksammats att humanistunionen blev till ett slags ateistisk propagandaorganisation först på 1970-talet, på grund av marxistisk och kommunistisk påverkan.

En journalist och debattör har använt sig av min research till två debattartiklar på Sourze. Jag har inget ansvar för hans (som jag anser) övertolkningar och hårdvinklingar av fakta, och tar avstånd från artiklarna.

Här följer mina referenser och kommentarer till texten, ordnade efter mellanrubrikerna. Mycket i artikeln är standardinfo som kan hittas i alla uppslagsböcker och övriga referensverk, resten noteras här.

Eventuellt kommer listan att utökas något de närmaste dagarna.

HUMANISM OCH ANTI-HUMANISM
Louis Althusser ansåg att ”antihumanism” var en mer saklig benämning på marxistisk humanism: [ref] [ref]
Karl Marx kritik av mänskliga rättigheter hittas bl.a. i Om judefrågan och Kapitalet avd. 7: [ref] [ref]

RÖRELSEN GRUNDAS
Charles Francis Potter, eugeniken och eutanasin: [ref] [ref] [ref] [ref]
Humanist Manifesto I: [ref]

JULIAN HUXLEY: HUMANIST OCH RASHYGIENIST
Julian Huxley och hans åsikter om eugenik: [ref] [ref] [ref]
Julian Huxley och humanistunionens stiftelsekongress: [ref]
Lista över mottagarna av Humanist of the Year: [ref]

PAUL KURTZ: MARXISM OCH DRÖMMEN OM EN VÄRLDSREGERING
Humanist Manifesto II: [ref]
Paul Kurtz och humanistunionens koppling till marxistisk humanism har undersökts av bl.a. Ralph Dumain: [ref]
Lista över humanistunionens ordföranden: [ref]
Mihailo Marković och hans nära koppling till Slobodan Milošević: [ref] [ref] [ref]
Om SANU Memorandum: [ref] [ref]

HUMANISTERNA OCH SKEPTIKERRÖRELSEN
Skeptikerrörelsen grundas, konflikten med Marcello Truzzi och pseudoskepticism: [ref] [ref] [ref]
Kritiken mot Edzard Ernst: [ref] [ref] [ref] — Exempel: ”Ernst et al.’s publication on chiropractic include repeated misuse of references, misleading statements, highly selective use of certain published papers, failure to refer to relevant literature, inaccurate reporting of the contents of published work, and errors in citation. Meticulous analysis of some influential negative reviews has been carried out to determine the objectivity of the data reported. The misrepresentation that became evident deserves full debate and raises serious questions about the integrity of the peer-review process and the nature of academic misconduct.”

Delar av kritiken står Ernsts tidigare kollegor för. Ernst förlorade nyligen sin professorstitel och anställning vid University of Exeter. Den officiella orsaken är kränkande uttalanden om prins Charles, men bidragande i minst lika hög grad är säkert all kritik som hopat sig mot honom det sista decenniet.

Edzard Ernst och VoF: [ref] [ref] [ref] [ref]

EUGENIKEN LEVER KVAR
Jesús Alcalá refererar i sin artikel Levi Fragells tal vid invigningen av Appignani Center for Bioethics. Jag letade dock upp en utskrift av talet [ref] och andra uppgifter kring invigningen.
Transhumanisterna var inbjudna vid invigningen: [ref] (rtf-dokument)
Julian Huxley myntade begreppet transhumanism och definierade grunderna för rörelsens filosofi: [ref] [ref]
Christer Sturmark och Fragell förnekar humanistunionens historia: [ref]

/ Rickard Berghorn

En historia om atomer och ateism

En vetenskapshistoriskt orienterad essä av mig publicerades i morse hos Tidningen Kulturen. Läs Naturvetenskapens genombrott: En historia om atomer och ateism därstädes. Den ger bland annat en något annorlunda infallsvinkel på en motsättning som vi tar för given, konflikten mellan religion och vetenskap; den ”moderna” naturvetenskapen var redan från första början intimt förknippad med en ateistisk filosofisk tradition, när den fick sitt genombrott på 1500-1600-talen.

Jag har skickat ett mail till redaktören med några språkliga småkorr av texten. De införs väl under dagen, men jag antar att essän är fullt läsbar ändå. Härnäst kommer jag i Tidningen Kulturen att värma upp Sven Lindqvists öron.

/ Rickard Berghorn

Swedenborgs multiversum — uppsats för nedladdning

Det tog några månader, men min tidigare omskrivna uppsats om Swedenborgs 1700-talsspekulationer om multiversum är nu tillgänglig för alla, och inte bara forskare och studenter. Den blev förra året godkänd av vetenskapshistorikern Hjalmar Fors vid Uppsala universitet (Inst. för idé- och lärdomshistoria), men jag var personligen mindre nöjd med detaljer, vilka jag nu justerat. Alltså publicerar jag nu min uppsats vid namn…

EN VÄRLD AV GEOMETRI OCH RÖRELSE
Ontologi och multiversum i Emanuel Swedenborgs Principia,
i jämförelse med Leibniz

Den finns för nedladdning här (pdf).

EDIT 2011-06-24: Språkliga småändringar i denna bloggpost. I övrigt tack till Fredrik D. som uppmärksammar uppsatsen på sin blogg.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation