Nymodernisten gästbloggar

Häromdan ringde Mariestads-författaren Fredrik F.G. Granlund upp mig, och undrade om jag de närmsta timmarna kunde skriva en artikel till hans blogg Marmeladkungen. Jag är inte (längre) en person som utan tvekan tar på mig alla arbeten som efterfrågas — jag har arbetat ihjäl mig tidigare utan att få något rimligt i utbyte. Men detta är en god vän som därtill har anständigheten att vara tacksam, så jag satte mig ned och skrev ihop en kåserande text, till bloggens märkesdag (4 år) och för att fira vår bekantskap (10 år).

Den finns att läsa här: Två bemärkelser.

Värt att nämna är också detta: Marmeladkungen har hjälp av en ung författande tjej vid namn Ann-Ewa Arvidsson. Hon har i omgångar bott i USA och England, och har tagit på sig uppdraget att översätta min gamla essä Necronomicon i Sverige till engelska. Detta eftersom en engelsk small press-tidskrift kommer att publicera den i ett temanummer med svensk Lovecraft-inspirerad skräck. Också F.G. kommer att delta i numret, plus några fler som jag inte känner till ännu. Jag lär rapportera mer om detta framöver på denna blogg.

EDIT 2011-07-14: Rättar namnet Ann-Ewa Arvidsson, som jag råkade blanda ihop med en annan tjej i bekantskapskretsen.

/ Rickard Berghorn

Christer Fuglesang tar en dos sömnmedel (?) för mycket

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) hade ett jippo i Almedalen häromdan, som blev mycket uppmärksammat i media. Den här gången behövde jag inte ens anstränga mig för att skjuta föreningen i sank — det gjorde man utmärkt på egen hand, med god hjälp av Christer Fuglesang och några glas för mycket. Istället för att bevisa hur verkningslöst homeopati är, råkade man liksom bevisa raka motsatsen…

Dråpligheten med en sluddrande och obegriplig Fuglesang finns förstås dokumenterad på YouTube.

Jag tycker nästan synd om VoF vid detta laget. Efter år av klavertramp och kontroverser lyckades föreningen ordna till sitt största massmediala genomslag på länge. Och det föll genast pladask.

/ Rickard Berghorn

Demokratin segrade i Thailand

Det är sällan man (jag) blir genuint glad över en nyhet, men igår kväll hände det: Thailand byter regering efter en jordskredsseger för oppositionen, och militären — som tvingat fram och stödjer nuvarande regering — har uttalat att de accepterar förlusten. Något annat var nog inte möjligt, om man hade någon önskan om att undvika inbördeskrig.

Den nuvarande premiärminister Abhisit Verajja stöds av samhällseliten och militären, och hans parti har tilltvingat sig makten genom en militärkupp och diverse falskspel, såsom att anklaga förre premiärministern Thaksin Shinawatra för korruption utifrån en lag som instiftades först i efterhand, och han tvingades i landsflykt. Den vänsterorienterade Thaksin satte fart på Thailands ekonomi och är en av de mest beundrade personerna i Thailand — och den absolut mest avskydde i landets överklass, som såg sina privilegier vittra ned under hans styre. Jag har skrivit en artikel om detta på Newsmill: En demokratiseringsprocess med förhinder.

Jag var bosatt i Thailand under kravallerna förra året och upplevde på nära håll folkets frustration och utegångsförbudet — min flickvän sympatiserade med rödskjortorna och fick upp mina ögon för hela historien.

EDIT: SvD har en betydligt bättre artikel om valresultatet än tidigare länkade DN.

/ Rickard Berghorn