Bloggmoderator hos Annika Dahlqvist

Doktor Annika Dahlqvist fick hjältestatus för ett antal år sedan, när hon introducerade LCHF-dieten i Sverige och vann betydelsefulla segrar mot "etablissemanget" och deras skräckpropaganda mot denna kost, som i stort går stick i stäv emot konventionella kostråd. Men Socialstyrelsen gav klartecken åt LCHF och förklarade att dieten överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet, och att det inte existerar någon dokumenterad skadlighet. (Utredningen handlade formellt om LCHF-kost till diabetespatienter, men om dieten inte är skadlig för denna patientgrupp, lär den inte heller vara skadlig för människor med normalt fungerande ämnesomsättning.) Doktor Dahlqvist blev "fettdoktorn" med hela svenska folket.

Men därefter gick det snett. Kvällstidningar och andra sensationsmedier älskar de trenne rollerna Hjälten, Skurken och Offret; och eftersom läsarna förväntas omväxling, lockar det ständigt journalister att omvärdera den tidigare hjälten till skurk, skurken till offer, eller offret till hjälte. Efter en tid med hjälteglorifiering av "fettdoktorn" kände sensationsmakarna behov av att störta henne från tronen. Hösten 2009 startades ett våldsamt mediadrev mot henne, eftersom hon kritiserade hysterin kring svininfluensan och den sammanhörande massvaccinationen. Enligt henne var svininfluensan inte mycket mer farlig än den vanliga säsongsinfluensan, och friska människor med bra immunförsvar hade ingen anledning att vaccinera sig. Dessutom förklarade hon att vaccinet var oprövat och att ingen visste vilka skadliga eller till och med dödliga biverkningar det kunde ge. Allt detta har hon sedan fått helt rätt i.

Eftersom svininfluensan inte var särskilt farlig, behövde alltså friska och sunda människor inte oroa sig. En väg att hålla sig vid hälsa är naturligtvis enligt henne att äta LCHF, varför hon samtidigt passade på att föra ut sitt dietbudskap. Detta förvrängde kvällstidningarna helt uppåt väggarna, genom att tillskriva Dahlqvist åsikten att LCHF ger ett slags superimmunsystem mot svininfluensan och andra infektioner, och påstod att hon avrådde från vaccination. Hon dementerade detta i sin blogg samma dag som det hamnade på löpsedlarna. Men inte desto mindre använde inkompetensföreningen Vetenskap och Folkbildning Aftonbladets artikel som underlag när de utsåg Annika Dahlqvist till Årets Förvillare 2009. Av VoFs motivering kan man utläsa att det var etablissemangets syn på svininfluensan som skulle gälla, ty om "hennes råd hade följts skulle influensan ha skördat fler dödsoffer".

VoF hakade på ett kvällstidningsdrev, och använde till och med kvällstidningsartiklar som underlag för en vetenskaplig bedömning. Dessutom har det visat sig att motiveringen inte håller på knappt någon punkt, sakligt sett, när man granskar den; exempelvis fanns det vid tiden för utnämningen inga empiriskt grundade siffror på hur många dödsoffer svininfluensan hade skördat. Tvärtom har det visat sig att dödsfallen inte var fler än under en vanlig influensaepidemi; och de länder som massvaccinerade hade inte heller lägre dödstal än andra. Därtill ger vaccinet uppenbarligen allvarliga och oförutsedda biverkningar, som en drastiskt höjd risk för narkolepsi.

Den internationella svininfluensahysterin med dess massvaccinationer (allt sannolikt framdrivet av en profithungrig läkemedelsindustri) är en kostsam skandal. VoFs insiktslösa och amatörmässiga förvillarutnämning till Dahlqvist är också den skandalös, och bör helt enkelt dras tillbaka.

*  *  *

På grund av VoFs trakasserier har jag varit ganska aktiv som debattör på Annika Dahlqvists bloggar. För några dagar sedan kom vi i delo om hur man bäst förhåller sig till de ymnigt förekommande VoFarna i kommentarsfälten. Jag förespråkar en hård linje, där man kort sagt måste kräva respekt och saklig diskussion från dessa annars utsökt arroganta och tjafsiga nissar, som är mer måna om att skydda föreningens prestige, än att hålla sig till sanning och saklighet. Annika har klagat på att jag varit för aggressiv; och jag har klagat på att hon varit för snäll och defensiv mot VoFarna.

Vi diskuterade problemet privat. Det oväntade resultatet blev att hon nu gjort mig till moderator för sin Off Topic-blogg, till stor del (men inte enbart) ägnad åt diskussioner kring VoF och förvillarpriset. Reaktionerna blev blandade: Å ena sidan kommentarer som "Berghorn är kung! Länge leve kungen!" och "En förbaskat bra idé!" och "Dr. Annika, nå ble jeg glaaaad. Veldig klok avgjørelse. For et team dere blir". Å andra sidan en rad upprörda rumpnissar, vars reaktioner sammanfattas i kommentaren "att utse den i särklass mest rabiata och oförskämda besökaren i en bloggs kommentarfält till moderator — det är det mest sanslösa jag någonsin sett i sammanhanget".

Jippi.

/ Rickard Berghorn

VoF talar öppet om nättrollning och hånstrategier

En av de främsta måltavlorna för denna blogg är som bekant föreningen Vetenskap och Folkbildning, som jag på goda grunder anser är en skamfläck på den svenska intellektuella kartan. De gör stora anspråk på att vara en elitorganisation med uppdraget att tala om för hela Sverige vad som gäller och inte gäller i vetenskapliga frågor, och vad som är god och dålig forskning; men i själva verket dras den med stora kompetensbrister i styrelsen — fem av tolv ledamöter saknar helt naturvetenskapliga meriter — och rena attitydproblem. Nu senast hoppade till och med Germund Hesslow av, eftersom han anser att föreningen sysslar med trakasserier och mobbning. Också nutritionisten Maria Lennernäs planerade hoppa av, men fick akut kalla fötter när uppgiften läckte ut på förhand.

En av föreningens dumheter är ymning förekommande trollning, det vill säga diskussionssabotering på nätet. Detta är ett välkänt problem för de flesta nätanvändare som hamnat i opposition mot föreningen. Att det är en allmänt omfattad strategi, och inte bara några enskilda medlemmar som tramsar sig, går att belägga. Det har till och med öppet uppmuntrats av moderatorer i VoFs forum. Saken diskuteras i tråden Tror ni på folkbildning? Mot slutet tillfrågas användaren UFA i sin egenskap av forummoderator:

"UFA, vad tycker du om skeptikertroll på woowoo-sajter? Är det bra, dåligt eller gör det varken till eller från? En del här har menat att förlöjligandet av woowoos fyller en funktion. Håller du med?"

UFA svarar att han ser "inget principiellt fel. Inte om det görs skickligt." Och ger sedan exempel…

Strax därefter gör Andreas Anundi — en av de mer framträdande VoFarna, och författare till en bok med den i sammanhanget ironiska titeln Skeptikerskolan — ett lika bisarrt uttalande: "Jag tycker att skeptikertroll kan ha en funktion, nämligen att de går så långt i sina absurda påståenden att de godtrogna blir — tada! — skeptiska".

Läs gärna hela tråden med sunt skeptiskt sinne, och ni hittar åtskilliga andra godbitar. Som exempelvis dessa uttalanden från styrelseledamoten Per Edman:

"Ett lyckat förlöjligande kan betyda att färre personer attraheras av det som förlöjligats. Jag vet inte om jag håller med om denna taktik, men Garvarn är en effektiv proponent av dess effektivitet." (Länk.)

Nakkonox: "Långsiktigt torde väl ett sakligt och metodiskt bekämpande vara bättre än ett raljerande dito?" Per Edmans svar: "Jag vill tro det, men jag är inte så säker. Varför tror människor på vansinniga saker? Är det på sakliga och metodiska grunder? Förmodligen inte. Så varför skulle sakliga och metodiska argument hjälpa?" (Länk.)

Simone: "Så man ska hålla med för att inte bli förlöjligad menar du? Vad förändrar det?" Per Edman svarar: "Det förändrar dina åsikter." (Länk.)

Läs och häpna. Här försöker styrelseledamöter och moderatorer knappt ens smussla med vad de verkligen tycker, tänker och förespråkar. Hade man glömt att forumet är öppet och googlingsbart?

/ Rickard Berghorn

Satirsajt publicerar min artikel

Det finns sedan årsskiftet ungefär en sajt på nätet, som satiriserar Vetenskap och Folkbildning. Den har väckt mycket ont blod hos rumpnissarna själva, dels eftersom den bitvis är mycket skarp och rolig, dels eftersom den rankas nästan lika högt av Google som VoFs egen sajt. Men satir är satir, och VoF har ingen anledning att tro eller kräva att de allena ska vara immuna mot drift och kritik. Eller kanske herr kommunist Sven Ove Hansson — "traktor i filosofi vid KTH" — tycker annorlunda?

Nu är inte allt skoj och drift på den sajten, utan där finns också mycket seriös kritik mot VoF. Min VoF-kritiska Newsmill-artikel har uppmärksammats där tidigare, men nu har texten uppdaterats och redigerats, och publiceras under rubriken Vetenskap och Folkbildnings styrelse präglas av kompetensbrist och politisk extremism. Jag tycker nog den gör sig bättre i detta kortare format; originalversionen var lite väl lång och späckad av fakta. Exempelvis borde ordförande Hanno Esséns böjelse för icke-konventionell vetenskap förtjäna en egen granskningsartikel.

/ Rickard Berghorn

Sävsjöbon som gjorde Bronx

Jag fann en turistbroschyr på mitt stamkafé i Sävsjö, och slog mig för pannan. Broschyren handlade om Jonas Bronck (1600-1643), smålänningen som gav namn åt stadsdelen Bronx i New York. Hur kan jag ha glömt det under etiketten "Sällsamheter i Vetlandatrakten", trots att jag redan tidigare berättat den historien på maillistor och i nätforum?

Jonas Bronck föddes som Brunk men ändrade efternamnet när han kom till nya världen. Han var en bondson som växte upp i Komstad, en liten by fyra kilometer utanför Sävsjö — alltså inte att förväxla med Komstad i Simrishamn — och gav sig i tonåren ut till sjöss. I Holland träffade han och gifte sig med sin hustru, och tillsammans reste de till Amerika 1639. I närheten av den holländska kolonin som sedermera skulle bli till New York köpte han av indianerna ett stycke land. Detta kom att kallas "Bronck’s Land" och den närliggande floden för "Bronck’s River". Senare under 1600-talet förenklades stavningen till Bronx Land/River, vilket snart kort och gott blev Bronx. Värt att nämna, är att det inte fanns några stadgade skriv- och stavningsregler vid denna tid, varför ändelsen -ck’s utan problem kunde ersättas med -x. Att namnet på den samtide Shakespeare numera alltid stavas på det sättet, är alltså en senare konstruktion; på hans egen tid stavades det omväxlande Shagspear, Shakspere, Shakespear etc.

Jonas Bronck var förmögen och väl ansedd bland de tidiga bosättarna. En skola finns uppkallad efter honom, Jonas Bronck Academy. Och här finns en gedigen artikel om Jonas Broncks väg från bondgården utanför Sävsjö till Bronx, New York.

Inte illa gödslat, som vi smålänningar säger. Ungefär.

/ Rickard Berghorn

Också Joacim Jonsson tramsar till det

Eftersom denna blogg ändå har litet fler läsare än några skriverier i Vetenskap och Folkbildnings diskussionsforum, så är det lämpligt att här besvara en kommentar som styrelseledamoten Joacim Jonsson (alias Devadatta) gjorde i forumet, angående min förra bloggning "Hanno Essén tramsar ihop en dementi". Dessutom kommer det då inte heller att utvecklas till en VoF-typisk idiotdiskussion, bara för att rumpnissarna medvetet misstolkar allt de vill misstolka.

Jonsson svarade på en kommentar som Hexmaster (styrelseledamoten Peter Olausson) gjort, där han förvrängt hej vilt om något icke-relaterat som han påstod att jag skrivit, bara för att kunna klämma ur sig något hånfullt att försöka karaktärsmörda mig med. Den bloggdiskussion han anspelar på — men förstås undviker att länka till — finns här. Mycket, mycket oseriöst, Peter Olausson — men också ytterligare ett exempel på hur ni VoFare i styrelsen och nedåt föredrar att "diskutera".

Hexmaster skrev: "Som ett tag trodde att devadatta var en truckförare i Dalarna "

Visserligen hittar han på saker om mig som saknar koppling till verkligheten, men just detta har jag inte sett. Var har han sagt det?

Verkar för övrigt som Aleph missuppfattat situationen och tror att Essén själv kommenterat på Climate Scam, trots att det uppenbart är någon som klistrat in ett svar via e-post.

Sedan fortsätter också han stilenligt med personangrepp och rent skitsnack, som det alltså inte finns någon anledning att citera här.

Håhåjaja. Hittar på saker om Joacim Jonsson? Det enda jag skrivit om honom är att han saknar högre vetenskapliga eller akademiska meriter. Och tyvärr är det ju tvivelsutan sant. Inte någonstans där han förekommer i skrift nämns några sådana meriter, inte ens i VoFs beskrivning av styrelseledamöterna. Jonsson tillhör med andra ord samma kategori av vetenskapligt icke-meriterade amatörer som Per Edman (datortekniker) och Peter Olausson (författare till en skeptisk bok), d.v.s. den nya yngre generationen av styrelse-VoFare.

Ja, Esséns dementi ser verkligen ut att vara kopierad från ett mail han skrivit — bra att få det påpekat. Men en svag dementi är en svag dementi, och om Hanno Essén själv skrev kommentaren i The Climate Scam, eller bara blev citerad av någon annan som mottagit mailet från honom, är naturligtvis av underordnat intresse. I alla fall om man väljer att diskutera huvudfrågan intelligent.

EDIT 2011-03-05: Citatet och diskussionen jag beskriver här ovan, fanns i tråden "Årets förvillare 2010: Stockholmsinitiativet" i VoF forum, men kommentarerna försvann snabbt därifrån efter att jag skrivit detta här ovan. Och dessutom utan att skäl ens angavs till raderingen, vilket annars är kutym i forumet. Märkligt beteende; och det är inte första gången sådant sker där med diskussioner om min VoF-kritik. Comments, rumpnissar?

/ Rickard Berghorn

Hanno Essén tramsar ihop en dementi

[Anmärkning: När jag skrev detta var jag inte observant på att Hanno Esséns dementi tycks vara kopierat från ett mail han skrivit. Det verkar alltså som om någon haft en mailväxling med Essén och sedan publicerade hans uttalande hos The Climate Scam. /Rickard]

Nionde februari i år bloggade jag om Uppsalainitiativet (UI), vilket skapade en del rabalder, speciellt när bloggen The Climate Scam såg till att uppmärksamma min text. Bitterheten och den tillkämpade hånfullheten bland byxlösa UI-företrädare var stor under någon veckas tid.

Hanno Essén — ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning — dementerade till slut det texten hävdade, att UI:s företrädare i VoFs styrelse antagligen såg till att Stockholmsinitiativet (SI) blev utsedda till 2010 års Förvillare. Förutom att Essén knappast är korrekt i sin dementi, så valde han att framföra den på ett mycket märkligt sätt: nämligen undangömt i ett kommentarsfält i The Climate Scam, under en post som inte ens handlade om varken förvillarpriset eller VoF. Detta trots att anklagelsen redan hade framförts i betydligt öppnare sammanhang tidigare, i såväl den bloggen som på Newsmill.

Dementin var placerad så i skymundan, att det var ren tur att jag råkade hitta den. Någon hade överst i kommentarsfältet till denna post kopierat in hela texten från min bloggning om UI. Varför vet jag inte; men det gav i alla fall Hanno Essén tillfälle att kommentera följande:

Hej xxx
Din genomgång av de två initiativens akademiska meriter är intressant att läsa. Det är dock så att Uppsalainitiativet inte på något avgörande sätt påverkat VoFs styrelse i valet av förvillare. Det är SIs misstänkliggörande av riktig och seriös vetenskaplig klimatforskning som stör oss mest.

Esséns ordval om att UI inte på något avgörande sätt påverkade beslutet är intressant — fanns det alltså påtryckningar från det hållet? Annars är han naturligtvis inte okunnig om vem som ursprungligen skrev texten, så Esséns patetiska försök att insinuera att jag skulle ha postat den anonymt kan lämnas därhän. Dessutom går det säkert att belägga att det inte var jag, genom IP-nummer inte minst.

Mitt svar till Essén som jag igår lämnade lite längre ner i kommentarsfältet, räcker som svar till honom också här:

Vad du som VoFs ordförande säger här är naturligtvis inte särskilt intressant, med tanke på den jävsposition du innehar. Om ni vore lite mer professionella och insiktsfulla, skulle ni förstås under rådande omständigheter inte ha givit priset till SI. Eller för den delen ange Per Edman (UppsalaInitiativet) som kontaktman angående priset. Att denne datortekniker dessutom tillåts profileras som klimatexpert [hos] er, visar hur svårt ni verkligen har det med omdömet i styrelsen.

*  *  *

Angående Hanno "Evighetsmaskinen" Essén, bara några ord om en annan affär. I min Newsmill-artikel (12/1, 2011) uppmärksammades för första gången Esséns förkärlek för icke-konventionell vetenskap, i synnerhet hans egen teori om kall fusion. Någon knapp vecka senare kontaktade NyTeknik honom angående kall fusion och frågade ut honom om just sin egen teori (se artikeln 21/1). Han lyckades inte ge ett särskilt seriöst intryck, varför chefredaktören Jan Huss strax därefter kommenterade saken i en ledare (2/2). Där ställde han den underförstådda frågan om Esséns intresse för kall fusion skadar Vetenskap och Folkbildning.

Det kan vara en ren slump, även om det verkar osannolikt; så jag väljer att tro det finns ett samband här. Även om någon på NyTeknik säkert kan förneka att man tog fasta på uppgifter i en artikel på Newsmill, eftersom de själva vill vara ensamma om sitt lilla "scoop". Jodå, så cynisk måste man vara, och så cynisk är jag

EDIT 2011-03-04: Språkputs. Ser också att rumpnissarna länkar hit från VoF-forum och anstränger sig blåa för att hitta saker att avhåna. Dock vågar ingen av dem längre skriva kommentarer här. Gott så.

/ Rickard Berghorn

Skink-klådan i Hvetlanda

Jag fick under dagen ett oväntat tillfälle att fortsätta mina kamikazeexkursioner i Vetlandabygdens kulturhistoria. Det jag sökte på youtube handlade egentligen om något helt annat: Povel Ramel och crazyhumorns historia. Det visade sig att samma underhållningstradition faktiskt hade svenska rötter också i Hollywood, sort of… — dock mer om det senare. Men tamigfan om inte även Povel Ramel har kommenterat riksfenomenet Vetlanda. Eller i alla fall hur en trögtänkt "Hvetlandapublik" förhåller sig till ett något komplicerat skämt: The Three Stolles på turné. Vetlandascenen är 0:35 min in i klippet. Klippet är från den klassiska komedin Ratataa av Ramel och hans närmaste, en film som i crazyhumorns anda är full av parodier och travestier på populärkultur.

Även om det är lätt att glömma, är det denna gamla humortradition som filmerna Titta vi flyger!, Top Secret! och Den nakna pistolen tillhör. Den genuint begåvade crazyhumorn har dock inte haft många höjdpunkter efter dessa klassiska Zucker-Abrahams-Zucker-filmer; de som försökt imitera deras filmer (och deras föregångare) har i allmänhet bara blivit tröttsamma och pinsamma, för att nu hinta åt Friedberg-Seltzer-filmerna.

*  *  *

Och tamigtusan om inte Ramel också har skildrat den Småländska mentaliteten, i en helt hjärteknipande visa à la Evert Taube. Här berättar han oerhört episkt om äldre tiders mycket, mycket hårda — och i synnerhet mycket, mycket torftiga — liv i Småland: Visan om Karl Nilsson.

Timmerstaplande kan inte bli mer poetiskt än så här.

/ Rickard Berghorn