NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “oktober, 2009”

Sam J Lundwall, fejder och medeltidsballader

I år utkom sista numret av Jules Verne-magasinet. Redaktören Sam J Lundwall trappar med andra ord ner sitt engagemang för fantasikutgivningen ytterligare — praktiskt taget till scratch. Delta gick för högtryck på sin tid medan Lundwall också hade en internationell författarkarriär, sedan följde Fakta och Fantasi med en relativt omfattande men mer smal och personlig utgivning. De sista tio åren, ungefär, har Lundwall bara utgivit JVM och överhuvudtaget frånsagt sig all kontakt med övriga fantastik-Sverige. Smått klassiska är de förtryckta Nej Tack-brev han numera skickar till journalister och kulturskribenter när de vill intervjua honom eller få ett uttalande.

Det står honom naturligtvis fritt att göra. Om han personligen vill lämnas ifred, har han rätt att bli lämnad ifred. Och om det ligger någon bitterhet i botten, så förstår jag honom; det finns få människor som är lika missunnsamma som science fiction-fans. Man har alltid letat med ljus och lykta efter allt som kan kritiseras eller misstolkas hos honom, nu när det finns så goda skäl att uppskatta det han gjort…

*  *  *

På Facebook existerar en Sam J Lundwall Fanclub. Med tanke på det ovan nämnda var det väl bara väntat att Lundwall själv snart skulle höra av sig — och framföra önskemålet att fanklubben skulle läggas ned.

En sådan önskan har han rimligtvis också rätt att framföra; och det är rimligtvis medlemmarna som avgör om de vill följa önskemålet eller inte. Låt mig göra en förtydligande jämförelse: Jag gillar inte att folk läser den första novellsamlingen jag skrev och utgav på eget förlag, jag kan till och med avråda folk från att läsa den; men i slutändan är det naturligtvis ändå upp till andra ifall de vill göra det eller inte. Sånt är livet.

Det som förvånade var snarare att John-Henri Holmberg plötsligt kröp fram ur ett hörn och påstod att Lundwall ville få fanklubben nedlagd eftersom han var medlem, men att han (Holmberg) minsann skulle bära sitt kors och lämna gruppen. Den tolkningen hade nog ingen en tanke på innan Holmberg själv lanserade den. Däremot var det mäkta konstigt att Holmberg från början gjort sig till medlem, eftersom de — åtminstone enligt Holmberg — är något av dödsfiender.

Det finns en gammal fejd i botten här, som jag inte vet ett smack vad den handlade om. Men däremot vet jag att det sedan lång tid tillbaka enbart är Holmberg som håller liv i den offentligt. Det brukar då gå till just så här: Holmberg får en anledning att påminna sig det gamla grollet, han suckar tungt över att Lundwall aldrig kan glömma det — och några sf-fans stämmer duktigt in i en lika suckande kör. Vilken långsint skurk han är, Lundwall, som aldrig kan glömma!

Att Lundwall faktiskt inte andats ett ljud om detta — den aspekten lyckas herr Holmberg skickligt kollra bort.

Hur som helst blev det inte mycket med Sam J Lundwall Facebook-fanklubb. Medlemsantalet är litet och bara något troll syns ströva i ödebygden.

*  *  *

Angående Sam J Lundwall, ett litterärt spåneri:

Lundwall argumenterar i Den fantastiska romanen del 2 för att den svenska visklassikern Hjalmar och Hulda skulle vara en snällare omarbetning av den benskramlande balladen Alonzo den tappre och skön Imogene av M G Lewis, i dennes gotiska skräckklassiker The Monk (1796). Lewis’ ballad hade i svensk tolkning utgivits som skillingtryck i början av 1800-talet. "Hjalmar och Hulda" skrevs av Wilhelmina Stålberg och publicerades 1843.

Dock, om man (som jag råkade göra i veckan) läser igenom den medeltida Balladen om Ebbe Skammelsson, ser man snart att det i grundstrukturen egentligen är samma berättelse som i "Hjalmar och Hulda". Stålberg kan möjligen ha varit inspirerad av skillingtrycket efter Lewis, men olika versioner av balladen var antagligen spridda över Europa långt innan Lewis skrev sin roman 1796.

Det antagna sambandet mellan Lewis och Stålberg kan alltså problematiseras ganska duktigt, och är som upplagt för en Halloween-helgs efterforskningar. Ett ytterst intressant ämne, och antagligen lika meningslöst. Gott så.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: SAM J LUNDWALLSAM J. LUNDWALLFANTASTIK

 

Nymodernism + Aleph Bokförlag = Sant

Sedan i våras har jag smått snigelaktigt arbetat för att återstarta mitt bokförlag Aleph, som fram till 2007 utgav sexton böcker och nära 30 nr av tidskriften Minotauren. Förlaget deltog på Textmässan 2009 där jag återknöt gamla kontakter; och det förvånade först och främst mig själv hur många människor jag lärde känna under de där åren, som för mig mest var ett enormt och ganska otacksamt slit.

I höst har jag plockat med den nya hemsidan, som ni hittar här:

Aleph Bokförlags nya hemsida

Designaren av sidan — Alephs gamla illustratör och omslagslayoutare Jonas Anderson — insisterade på att det skulle finnas en förlagsblogg. Eftersom jag är en tämligen lat människa (och lata människor är praktiskt lagda), slog det mig att jag helt enkelt bör låta Nymodernism ta den platsen. Denna blogg kommer alltså att utvecklas till en kombinerad personlig blogg och förlagsblogg. Det innebär rimligtvis också att den blir mer aktiv än den varit sedan ett-två år tillbaka.

Antagligen innebär det något mindre av det jag hittills sysslat mest med (roat mig kungligt med att reta VoFsingar till hysteri), och istället lämna plats för inlägg av större intresse för Alephs läsare.

Alltså. Vi kör på!

/ Rickard Berghorn

VoFsingarna blir strykhundar

Ikväll inte särskilt mycket mer än en länk till Wikipedias artikel om Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Kolla speciellt in avdelningen Kritik och vad som sägs i avdelningen Långa citat på diskussionssidan. Jag ska nog gå med i fanklubben för användaren "Colombo", vem nu det kan vara.

Striden gällde alltså ett citat från Per-Anders Forstorp, en KTH-forskare och docent i vetenskaplig kommunikation. Han har granskat den svenska skeptikerrörelsen och i två uppsatser samt flera föreläsningar framfört skarp kritik mot Vetenskap och Folkbildning. De som följt "Nördarnas paradis" ser att han får in en klockren fullträff när han sammanfattar:

Anspråken på att vara "vetenskapens publika väktare" är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).

Hela texten finns här (publikation vid workshopen Vetenskapskommunikation på Nobelmuséet, feb. 2008).

Hur reagerade då VoF-styrelsemedlemmar när detta publicerades? Tja, exakt så som man kan förvänta sig av dessa gaggiga nördar:

"Per-Anders Forstorp är en löjlig pajas … befängt elände … löjlig pajas … löjlig pajas."

Detta är kontentan av reaktionen från styrelsemedlemmen och nätforumets smått besynnerliga överhuvud Mattias Öhman (SuperDupe) — han bekräftade alltså med bravur det Forstorp skriver. Den löjlige pajasen Öhmans utbrott i forumet är dock så befängt eländigt och bittert kränkande att jag inte gitter länka till det. Googla fram det, den som vill.

Nu är det dags att sova. Gott.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPHJÄRNSLÄPPVETENSKAP OCH FOLKBILDNINGSKEPTIKER 

Galenskaparna gör en kommentar

Jag blev riktigt förbluffad, men Galenskaparna och After Shave har faktiskt knåpat ihop en sketch där de parodierar Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Det här klippet räddade mitt goda humör hela sommaren!

Fångad på kornet finns här till exempel det bisarra fenomenet Piotrr (datorspelsnörden Per Edman a.k.a. "Evighetstjafsaren af Guds Nåde" — naturligt nog också förärad en stol i föreningsstyrelsen numera). Den som lyckas peka ut porträttet får en nationsöl i Uppsala.

Och öronproppar utifall någon VoF:are skulle pladdra förbi.

Titta och förundras.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPHJÄRNSLÄPPVETENSKAP OCH FOLKBILDNINGSKEPTIKERGALENSKAPARNA

Post Navigation