Klimathot och sansad debatt
Förra veckan läste jag en märklig krönika i SvD, Den osäkra vetenskapen. Där lyckas vetenskapsjournalisten Peter Sylwan med konststycket att förmedla bilden av att klimafrågan förs seriöst, nyanserat och på vetenskaplig grund. "Men hur många har hört talas om de [klimat]modellerna? Hur många har hört talas om att det faktiskt råder en genuin osäkerhet i modellerna om hur stark kopplingen är mellan våra utsläpp av växthusgaser och deras klimatpåverkan?" skriver han.
Sanningen är ju att detta verkligen inte är okänt. Problemet är bara att de relativt få som haft driftigheten och modet att påpeka det, har blivit bemötta med illa dold aggressivitet. De hänvisas automatiskt till den suspekta kategorin "klimatskeptiker", ett begrepp som implicerar moralisk korruption och storkapitalistisk lobbyism, i alla fall enligt miljörörelsens retorik. Attityden präglas av moralism och politiska tendenser (även om miljöförespråkare naturligtvis försöker ge bilden av att vara just sakliga och ouppnåeligt vetenskapliga). Den förekommer inte heller bara bland opinionsbildare och journalister, utan går djupare än så. Som vi snart kommer att se.
Så låt oss se sansat på frågan. Att vara klimatskeptiker är uppenbarligen inte detsamma som att förneka att global miljöförstöring skulle existera. Vissa klimatskeptiker gör det men har knappast heller någon större trovärdighet. En grupp klimatskeptiker har högerpolitisk agenda, att jämföra med den vänsterpolitiska agenda som också förekommer bland vissa debattörer på motsatta sidan — båda dessa är tendentiösa och inte särskilt intressanta ur ett rent vetenskapligt perspektiv.
En tredje grupp klimatskeptiker kritiserar miljörörelsen för deras överdrifter och sakliga felaktigheter. Den mest namnkunniga debattören i denna kategori är den danske statistikprofessorn Bjørn Lomborg, mannen bakom boken The Skeptical Environmentalist (danskt orig. 1998, på engelska 2001). Han förnekar alltså inte att miljöproblem finns, men efterlyser sans, förnuft, saklighet och proportioner i debatten.
Ironiskt nog bemöttes han för detta med allt annat än sans och förnuft. Boken anmäldes och fälldes på sex punkter för att vara "vetenskapligt ohederlig" av DCSD (The Danish Committees on Scientific Dishonesty). Men beslutet upphävdes av det överordnade organet MSTI (The Ministry of Science, Technology and Innovation). Utifrån dess hårda kritik av den föregående kommitténs beslut — att den bl.a. undvikit att ge sakskäl vid anklagelserna om faktafel — kan man sluta sig till att det snarare var den som agerade vetenskapligt ohederligt.
En intellektell härdsmälta av ungefär samma mått drabbade tidskriften Scientific American när den satte tänderna i Lomborgs bok. Under den märkliga rubriken "Science defends itself against The Skeptical Environmentalist" (jan 2002) mobiliserade redaktionen elva sidor och fyra skribenter för att gå till storms mot Lomborgs argument. Redaktionen såg därefter till att inte ge honom mer än en enda sidas utrymme för genmäle. Lomborg publicerade därför sitt huvudsakliga genmäle på nätet, men eftersom han självklart behövde citera ur tidskriften anmälde Scientific American honom för — brott mot upphovsrätten… Det ledde förstås inte till några repressalier, men hade fördelen att sätta ljus på tidskriftens eget bisarra agerande. Numret med Lomborg-kritiken tillhör nu de mest kritiserade i tidskriftens historia. Här finns för övrigt Lomborgs hela respons på Scientific Americans kritik.
När miljöförespråkare väl försökt bemöta Lomborg seriöst och sakligt har invändningarna också blivit ganska bleka och svepande och mest handlat om tolkningar och perspektiv.
* * *
Jag vet inte vilket syfte Peter Sylwan har med sin krönika. Antingen är han genuint aningslös om bakgrunden till det han skriver, eller så gör han en smart och smidig manöver för att kunna framföra budskapet utan frontalkrock med miljörörelsens mer rabiata inslag. Eller också uppfattar han att debatten verkligen nått en mer mogen och sansad nivå.
Det är så jag önskar det kunde vara: Att miljörörelsens självförtroende blir så stabilt att den accepterar att miljöforskning måste lyda exakt samma villkor som all annan vetenskap. Att kritik är sunt och att vetenskap måste tåla kritik.
Och att kritik därmed inte bör bemötas som ett dödligt hot.
[Tillägg 2008-10-23: Läs gärna också detta debattinlägg från SvD.]
/ Rickard Berghorn
NYMODERNISM 