Diabetes

Jag berättade i förra posten att jag övergått till LCHF-diet. Anledningen till detta är att jag länge misstänkt att jag har problem med blodsockret. Speciellt timmarna efter att jag vaknat har min kroppskoordination varit usel och det har känts som om hjärnan gått i baklås; det handlar knappast om någon normal morgontrötthet. Det har hänt att jag talat i telefon eller skrivit mail i det tillståndet, och knappt lyckats göra mig begriplig… Periodvis har jag också haft problem med kraftig svettning, vilket blev mycket besvärligt vissa veckor i Asien. Min vänstra fot svullnar dessutom lätt upp. Svullnaden och svettningarna fick min flickvän — som var sjuksköterska — att tro jag hade diabetes. När jag kollade upp symtomen kände jag igen en stor del av dem, inklusive torra ögon och periodvis dimsyn.

Det kan låta dramatiskt, men jag vill understryka att problemen inte varit jättestora och att jag överlag levt ett normalt liv. Men det verkar handla om någon mild form av diabetes (prediabetes) eller svårigheter att hålla uppe blodsockerhalten.

Fram till 1930-talet behandlades diabetespatienter med en strikt kolhydratfattig diet. De med diabetes 2 blev ofta symtomfria, medan de som hade diabetes 1 kunde överleva något år längre än de obehandlade diabetikerna. Detta var en av anledningarna till att Socialstyrelsen gav klartecken till LCHF som behandlingsmetod mot diabetes 2 (och för den delen fetma).

Det är också anledningen till att jag valt att pröva LCHF, och se hur det påverkar mina symtom. Jag vill ännu inte uttala mig om några förändringar eftersom det är för tidigt, och eftersom placeboeffekten är förrädisk (speciellt mer förrädisk än man vill tro om sig själv). Men någon rapport kommer väl framöver.

/ Rickard Berghorn

Min första LCHF-vecka

Jag sympatiserade redan långt innan förvillarutmärkelsen med Annika Dahlqvists LCHF-koncept och kritik mot svininfluensahysterin. Vissa skitsnackare från VoF-håll har påstått att jag gjorde det först efter att Annika D. kom i konflikt med Vetenskap och Folkbildning. En av de största skitsnackarna här har varit Pekka S (Pekka Strandroth, som sitter i Skeptikerpoddens redaktion och har den egna skeptiska bloggen Orsakverkan). Han följde upp vännen Per Edmans bisarra öppna brev på Newsmill med att hålla en privat mailkonveration med Annika D, där han mycket bekymrat och omtänksamt försökte intala henne att exempelvis jag stöder hennes kamp av helt andra skäl än att jag egentligen tror på det jag försvarar. Annika lät sig inte påverkas och mailväxlingen kom till min kännedom; och allt blev mycket pinsamt för Pekka själv när jag konfronterade honom med detta i Annikas off topic-blogg.

Det ironiska i sammanhanget är att jag redan 12 sept 2009 — över tre månader innan VoFs förvillarutnämning till Annika D. för hennes kritik mot svininfluensahysterin — skrev detta i Pekkas egen blogg:

Men kära Pekka, menar du verkligen att den svininfluensa-hysteri som rasar i medierna motsvarar ett verkligt hot? […]

Om du verkligen demonstrerade det kritiska tänkande och den anti-pseudovetenskap du säger dig stå för, skulle du vara mer mån om att kritisera den massmediala hysterin i frågan, än att med rent motbjudande hånfullhet (VoF-symtom) peta med detaljer angående Dahlqvist.

Men du väljer att flyta med strömmen, eftersom man inte behöver belasta sin ryggrad då.

Denna råsop mot Pekkas bristande kritiska förmåga står jag fortfarande för till 100%. Vad gäller lågkolhydratdieter sympatiserade jag med dem redan 10 nov 2008, i en diskussion som Pekka också deltog i. Och i mars 2009 skrev jag en essäuppgift för Edda Manga vid Uppsala Universitet, som delvis handlade om hur dålig vetenskap kan få genomslag och bli mainstream. Som exempel tog jag den aldrig bevisade hypotesen som lanserades på 1950-talet och numera håller på att fasas ut, att fett är hälsofarligt och leder till fetma. Som referens här gav jag Socialstyrelsens utlåtande om Annika Dahlqvists LCHF-diet.

Pinsamt för Per Edman, Pekka Strandroth med flera dumstrutar.

*  *  *

Förra veckan gjorde jag slutligen slag i saken, och övergick själv till LCHF-diet. Jag kommer sannolikt inte att hålla mig till den strikt livet ut, men ha en stark tendens mot den; egentligen tror jag att dieten är lite väl hård i sitt undvikande av alla kolhydrater, i alla fall när man är en normalviktig man och fysiskt aktiv.

Så hur har det gått, efter en vecka och två dagar? Genom att äta mig mätt på ost, gräddsåser, ägg och grönsaker gärna stekta i smör eller olivolja, har jag gått ner två kilo och märker av det på mina byxor. Jag tror för övrigt att också min muskelmassa har vuxit något, vilket i så fall uppvägt något kilo i minskat fett.

Efter några dagar kände jag av skakningar i armar och händer, men numera kommer det bara i korta stunder. Sötsug har jag aldrig haft tidigare, men det jag känner nu i perioder lär också försvinna efterhand. Ingen trötthet eller huvudvärk, som annars är andra vanliga omställningsbesvär.

Det är inga fantastiska eller omvälvande förändringar. Men det är gott nog efter bara en knapp vecka och ger mersmak att fortsätta. Dessutom är den feta LCHF-maten mycket läcker att äta — och man kan äta sig mätt samtidigt som man minskar i vikt! En ren hädelse i en kultur genomsyrad av lutheransk moral och kristna dödssynder, vilket gör dieten ännu bättre.

/ Rickard Berghorn

Konversation med Richard Wrangham

Det har nu gått över ett halvår sedan jag nämnde min privata diskussion med antropologen Richard Wrangham på denna blogg, så det känns dags att göra det jag utlovat: publicera Wranghams reaktion på min hypotes om varför människan förlorade sin päls. Han gav tummen upp och såg den som ett möjligt komplement till sin egen teori om samma sak, som han nämner kortfattat i mailet. Jag skickade honom först ett mail kl. 11:12 2010-07-20, där jag redogjorde för argumenten jag redan radat upp här på bloggen, och fick ett svar bara några timmar senare:

From: Richard Wrangham <xxxx@gmail.com>
To: Rickard Berghorn <rickard.berghorn@gmail.com>
Date: 20 july 2010 13:43
Subject: A comment about your food theory

Dear Rickard,

Thanks for this nice set of ideas. I am embarrassed to say that I did not know the Rogers et al paper: it makes a lot of sense, and I thank you for mentioning it. Their data fits the timing, broadly, as you say. The point about the danger of hair burning is fair. But in Catching Fire I focus more on the thermo-regulation angle. Briefly, I argue that although it pays to lose hair so that excess heat production can be lost more efficiently, allowing long-distance running etc, organisms have to have an insulating system for maintaining warmth when asleep or stationary. So when fire supplied the warmth for sleeping humans, they could afford to lose their hair. (It is just a few paragraphs in the last chapter. I don’t think anyone has suggested this before.)

I am not sure how to evaluate the benefits of reduced hair-burning against the benefits of increased heat loss. But clearly they would have worked in parallel, so perhaps there is no need to contrast them.

Any reaction?

Best wishes
Richard

Vi hade sedan en fortsatt diskussion i några mail, som jag inte vill publicera här och nu. Nu väntar jag bara nyfiket och ser om Wrangham väljer att ta upp idéerna, när han publicerar mer om sin teori framöver. Hur som helst inte illa för en student som blev grundligt hånad i för denna ”pseudovetenskap” i VoF Forum. Men det säger ju bara mer om VoF än mig själv, förstås 😉

/ Rickard Berghorn

EDIT 2012-11-06: Fixade till länkar (länkning till sidor på denna blogg får fel adress efter flytten från blogsome till wordpress).