NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “februari, 2011”

Vetlanda Walk Of Fame

Det blev en riksnyhet år 2007, när inte längre bara Hollywood kunde stoltsera med en Walk Of Fame, utan också Vetlanda. Utöver TV, radio och tidningar kom över 1500 personer för att bevittna invigningen, åtskilliga av dem utsocknes får man förmoda. Alla de fem namnen som hedrades på detta sätt är jättekända och berömda, och det var med rodnadens skam jag behövde fråga min syster vilka tre av personerna egentligen är. Dock var jag synnerligen bekant med poeten Pelle Näver, om man så vill en litterär motsvarighet till Jokkmokks-Jokke och Snoddas. Han bodde för övrigt granne med den ännu mer berömde Stenbergapyromanen, som dock av någon anledning inte nämns på Vetlanda Walk Of Fame.

En annan av berömdheterna som jag är synnerligen bekant med, är popstjärnan Lena Philipsson, som närvarade vid invigningen över direktlänk på telefon. Strax därefter besökte hon personligen orten för att beskåda sitt namn; besöket och hennes stolta kommentarer förevigades av TV4-nyheterna.

Jag börjar verkligen älska Vetlanda. Men samtidigt har jag en underlig känsla av att Vetlanda inte kommer att älska mig om jag fortsätter med dessa skriverier, med dess 50-100 unika besökare dagligen emoticon

/ Rickard Berghorn

Povel Ramel rockar fett

Povel Ramel (1922-2007) tillhör inte mina absoluta favoritartister, men jag kan förstå att han räknas som en av det svenska 1900-talets största underhållare. Han var en oerhört skicklig, stilsäker och kreativ musiker, och den helt utflippade crazyhumorn han stod för i låttexterna och sketcher, är helt i paritet med den man hittar i sådana kultklassiker som Top Secret! och Picassos äventyr. Men medan jag utan problem förstår referenserna i dessa två filmer — hejdlösa drifter med filmklichéer i Top Secret! och med konst- och litteraturhistorien i Picassos äventyr — har det ofta varit mer komplicerat med Povel Ramel. Det var inte förrän jag fick veta att låten Var är tvålen? anspelade på två amerikanska sånggrupper som sjöng gospel och barbershop (en musikstil ursprungligen utvecklad i rakstugor), som jag kunde se någon poäng med den bisarra kombinationen av musiken och texten. Det var nog mer uppenbart för 1950-talets publik, än för personer födda flera decennier senare. Jag är inte lika naturligt infödd i Ramels populärkulturella ramverk, så att säga, för att utan motstånd uppfatta hans poänger.

En av Povel Ramels stora inspirationskällor var den amerikanske musikern och underhållaren Spike Jones, som för övrigt också var en av Frank Zappas förebilder. Bloggaren Lorre uttrycker det kärnfullt: "Både den unge Povel Ramel och Frank Zappa var inspirerade av samme förebild — Spike Jones (1911-1965). En amerikansk galenpanna som gick lös på 40-talet och begick skickliga lustmord både på tidens swingmode och på klassiska favoriter. Men visslor, tutor, pistolskott, skruvade röster och brölande tromboner ‘punkterade’ han förebilderna och röjde runt i ett sjuhelvetes tempo. […] En typ av humor som var helt okänd i Sverige när Povel Ramel tog hit den". Här är ett talande stilprov på Spike Jones, och låt er inte luras av den ytterst sofistikerade inledningen…

Povel Ramel var verksam med revyer och skivsläpp ända upp i 80-årsåldern. 1986 fick han en topplistefavorit med god hjälp av en helt hejdlös musikvideo. Nya skrytvalsen är en självrefererande låt som utger sig för att vara den bästa som någonsin gjorts — och mycket riktigt är det en av de mest tonfalska och amatörmässiga slagdängor som skrivits. Videon är å sin sida en enda lång drift med rockvideoklichéer. Den regisserades av Jonas Frick (1962-2001), den svenska filmens underbarn på 80-talet.

Även om publiken gillade kombinationen, misstänker jag att det var på en mycket enkel grund: den buskisartade krocken mellan en 70-årig Povel Ramel och MTV. Jag tror dock det finns en betydligt djupare koppling än så mellan Ramel och Jonas Frick.

Sambandet mellan Spike Jones, Ramel och den moderna popmusikerns sluskhjälte Frank Zappa har nämts här ovan. Men videon påminner om den vid samma tid mycket populära Weird Al’ Yankovichs dårpippiga musikvideor, som kan exemplifieras med denna video. Yankowich har alltid varit öppen om att Spike Jones är en av hans stora förebilder, vilket han berättar om i detta klipp. Samtidigt misstar sig ingen på likheterna mellan den humorstil Yankowich har, och den som fanns i Zucker-Abrahams-Zuckers filmer, redan exemplifierad med Top Secret! (andra filmer av dem är Titta vi flyger och Den nakna pistolen). Yankowick har till och med roller i alla de tre Nakna pistolen-filmerna. I exempelvis den första går kommissarie Frank Drebin fram till ett pressuppbåd för att ösa ovett över parasiterande journalister, för att sedan inse att det inte var honom pressuppbådet väntade på, utan just Weird Al’ Yankovich. Jag är egentligen övertygad om att också Zucker-Abrahams-Zucker tog intryck av Spike Jones crazyhumor (se de många musikparodierna i Top Secret!), men det kan jag inte belägga här och nu.

Jonas Frick är mest känd för actionkomedin Strul med Björn Skifs i huvudrollen. Frick var skamlöst öppen om sin beundran av Hollywood — en dödssynd i Sverige vid denna tid då 70-talsvänsterns USA-hat fortfarande levde i hög välmåga. Han var en av svensk films stora visionärer, men fick aldrig tillfälle att fullt ut förverkliga sig själv. Strul blev en succé men var också den första och sista långfilm han fick möjlighet att skapa, varför han övergick till reklamfilm och dog 2001, bara 39 år gammal. I tidningsintervjuer framhöll han att en av hans stora inspirationskällor var filmer av Zucker-Abrahams-Zucker. Det märks tydligt inte minst i hans helt nippriga debutfilm G som i Gemutredningen från 1984. Han hade antagligen Weird Al’ Yankowich i tankarna när han gjorde videon till Nya skrytvalsen.

Och därmed sluts den populärkulturella cirkeln. Å ena sidan Spike Jones + Frank Zappa + Weird Al’ Yankowich. Å andra sidan Spike Jones + Povel Ramel + Weird Al’ Yankovich. Resultatet blev den bästa svenska musikvideon på 1980-talet. Eller i alla fall den mest underhållande.

/ Rickard Berghorn

En klassisk valaffisch

Alltså menar Miljöpartiet att 1440 djurarter utrotas dagligen… Det finns verkligen sådant som omedveten självironi.

Vidstående valaffisch använde Miljöpartiet med pompa och ståt i valrörelsen 2006. Och eftersom vi lever i miljöidiotins tidevarv, var det knappt någon som kritiserade MP för detta, som sannolikt är en av de största och mest absurda överdrifterna i modern svensk politik. Googla och försök hitta kritik; resultatet blir mycket magert.

Enligt MP skulle djurlivet på jorden vara utrotat vid detta laget, eftersom bara 1,7 miljoner arter hittills är kända (inklusive växter och alger). MP tycks ha spunnit vidare på — och ytterligare överdrivit — en garanterat pseudovetenskaplig uppskattning från en viss forskare och politiker vid namn Richard Leakey, son till de mer seriösa antropologerna Louis och Mary Leakey. Naturligtvis kan man hävda att det finns många gånger fler okända arter utöver de 1,7 miljonerna; men sådant blir rena spekulationer, som man självklart inte kan bygga påstått vetenskapliga utlåtanden på. Faktum är att ingen ens tillnärmelsevis vet hur många arter som dör ut per år eller decennium, eller ens om det finns något storskaligt utdöende; men bara idioter och propagandamakare tror det är tusentals eller ens hundratals varje dag.

EDIT 2011-02-22: Korrade uppgift angående antalet kända arter.

/ Rickard Berghorn

Fler sällsamheter i Vetlandatrakten: Sveriges värsta mordbrännare?

[Under konstruktion. Det visade sig snabbt att knappt några av källorna på nätet var särskilt pålitliga, men också Nordisk kriminalkrönika verkar ha fått en del om bakfoten. Återkommer med mer korrekt version. /Rickard ]

Det är lika så bra att skapa en etikett för alla dessa poster: "Sällsamheter i Vetlandatrakten". Här några rader om det mest uppmärksammade mordfallet i min hembygd. Inte för att folk blir mördade särskilt ofta i dessa skogar; men när det händer har det blivit med besked. Huvudsakliga källor för denna artikel är dels länkarna som anges, dels Nordisk kriminalkrönika 1991 (ISSN 0347-2493) och personliga minnen.

*

STENBERGA STÅR I BRAND

En natt i april 1989 började plötsligt fem gårdar brinna ungefär samtidigt på den lilla orten Stenberga utanför Vetlanda. Vid en gård brändes 80 djur till döds, men bland spillrorna hittade man också kropparna efter en man och en kvinna, ett syskonpar som levt bondliv tillsammans. De hade båda dött av gevärskulor. Vid de övriga eldhärjade byggnaderna gjorde polisen fynd som tydde på att det var mannen som startat bränderna, bland annat fingeravtryck. Det verkade alltså som om mannen hade startat bränderna och sedan skjutit sin syster och sig själv, efter att också ha tänt eld på den egna gården.

En av de eldhärjade gårdarna tillhörde Sten Johansson (född 1938), en kufisk gymnasielärare i samhällskunskap. Han hade 1982 blivit dömd (mot sitt nekande) för två mordbränder i Vetlanda. Ortsborna antog allmänt att han också legat bakom en lång rad nedbrända ladugårdar och förrådsbyggnader i Stenberga ända sedan 1969, strax efter att han bosatt sig där. När de fem gårdarna plötsligt stod i brand denna aprilnatt, hade det alltså varit lugnt med pyromandåd i trakten sedan 7-8 år.

Brandkåren vittnade om att Sten Johansson låg och sov i sitt brinnande hus när de kom; och han själv drog nytta av situationen för att i tv och tidningar över hela Sverige rentvå sig från de tidigare dåden — allt pekade ju på att det var den döde bonden som varit skyldig!

*

AVSKURNA FINGERTOPPAR

Utredarna var dock långt ifrån övertygade om att den döde mannen hade anlagt bränderna. Bland annat på grund av den omständigheten att en av fingertopparna på ett avtryck efter ena handens fingrar, var upp-och-nervänt… Brottsrubriceringen ändrades till dubbelmord.

På grund av detta och hans tidigare domar, hölls gymnasielärare Johansson under uppsikt, och han greps slutligen efter någon månad när han försökte anlägga en ny brand. I förhör erkände han alla äldre och aktuella pyromandåd, och att ha mördat syskonparet. För att konstruera falska ledtrådar och rentvå sig själv, hade han skurit av bondens fingertoppar och med hjälp av dem placerat ut avtrycken. Han gav sig själv alibi genom att fördröja bränderna med en enkel anordning bestående av stearinljus; när ljusen brunnit ned efter en viss tid tände lågorna eld på spånet eller tygtrasorna som han lagt runt ljusens fot. Att han tände eld på sitt eget hus och tycktes väckas av brandkåren, var förstås bara ett skådespel. När utredningen visade att syskonen hade mördats, gjorde han ett desperat försök att avleda misstankarna mot honom genom fler bränder. Men då togs han på bar gärning.

Sten Johansson dömdes till livstids fängelse, men fick sedan straffet tidsbestämt och frigavs villkorligt 2008. Han har erkänt sammanlagt 38 bränder. Av dessa var sju mordbränder, borträknat dubbelmordet på syskonparet.

Allt detta har karaktär av en klassisk detektivroman. Om det hade skett på engelska landsbygden hundra år tidigare, kan man föreställa sig Sherlock Holmes krypa omkring bland de förkolnade resterna, intensivt upptagen av observationer och slutledningar kring Fallet med det felvända fingeravtrycket. "Stenbergapyromanen" är också en modern svensk brottmålsklassiker, men det verkar dröja ytterligare ett tag innan hans brott får en mytologisk anstrykning i stil med Hurvamorden; till det behövs tid och distans.

*  *  *

Sten Johansson lever nu under nytt namn som pensionär i Östergötland. Han var lärare i samhällskunskap vid Njudungs Gymnasieskola i Vetlanda, där jag själv arbetade som ungdomspraktikant på biblioteket under något års tid, i början av 1990-talet. Han var känd som en mycket tillknäppt och tystlåten man. Eftersom det var allmänt känt att han varit dömd för mordbrand, fanns det elever som trakasserade honom; och det påstås att det var en sådan händelse som slutligen fick honom att försöka rentvå sig själv. Det gick alltså inte så bra. [1]

I gott minne bland personalen på Njudungs Gymnasieskola fanns också Lena Philipsson, som ju sedan blev en av våra största popstjärnor. [2] Hon hade varit en oerhört blyg tonåring med mycket få vänner, men blev en helt annan person när hon stod på scen. Tanken är bisarr, men det är mycket möjligt att Lena Ph faktiskt hade en mordbrännare och likstympare som lärare i samhällskunskap…

NOTER:

[1] Sten Johansson påstod själv att han mördat bonden i blint raseri eftersom han trodde att hustrun varit otrogen med honom, och att han därefter mördade systern och anlade bränderna för att vilseleda utredningen. Men detta var antagligen en lögn konstruerad för att göra morden till en impulshandling; tingsrätten ansåg också att motivet till morden var ett försök att få upprättelse för den tidigare domen och misstankarna.

[2] Av någon märklig anledning glömde jag nämna denna mycket vackra och oerhört begåvade artist i förra posten. Den såkallade populärkulturen i Vetlandatrakten representeras alltså av fyra namn: Svenne & Lotta, Lena Ph, Jokkmokks-Jokke och Åsa-Nisse. Jisses.

/ Rickard Berghorn

Tjosan Amerika! Jokkmokks-Jokke, Bosse Bildoktorn och Operafantomen på turné

1960-talets popmusik var inte bara Beatles, Rolling Stones och Woodstock. I Sverige hade vi visserligen Hep Stars och Svenne & Lotta samt några andra artister som var helt uppdaterade med den internationella populärmusiken. Men hur passar Snoddas, Thore Skogman och Jokkmokks-Jokke in i bilden? Hjärnan slår bakut, och tanken är antagligen inte mentalhygieniskt sund; men vid denna tid var det musikalisk poesi i stil med Gulligullan koko som en gök, ho ho! som gällde för svenskarna, jämsides med John Lennons Strawberry Fields Forever och Jim Morrisons This is the End.

Med pilsnern i hand sjöng Snoddas sin Haderian hadera, lojt oberörd av all rock’n’roll och beatlemania. Och Thore Skogman sprätte iväg en käck kommentar till den annalkande summer of love:

Pop opp i topp, det är toppen i år
pop pop pop opp i topp pop
pop opp i topp så att pulsarna slår
pop opp i top pop

(Title: Pop opp i top. Lyrics: T. Skogman. Release: 1965)

Det är kanske i sig psykedeliskt; men dessa herrar var faktiskt populärmusikaliska superstjärnor ända in på 70-talet — Snoddas på 50-60-talen, Jokkmokks Jokke på 60-70-talen och Thore Skogman under hela perioden. De älskades av gammal som ung och drog storpublik under sina folkparksturnéer. Svenne & Lotta hade alltså stark konkurrens när de själva uppträdde vid samma folkparker. ABBA å sin sida hade inte mycket cred att hämta på hemmaplan, eftersom de varken var folkliga eller kommunistiska. ABBA censurerades från topplisteprogram i radion av socialistmaffian, medan Jokkmokks-Jokke tilläts härja fritt.

I likhet med ABBA gjorde Svenne & Lotta musik för den internationella scenen — Lotta var ju själv från USA — men hade sina stora framgångar på hemmaplan. Betydligt mindre känt är att också Jokkmokks-Jokke gjorde ett försök 1973 att slå igenom på engelska. Han lanserades i USA som "Sweden’s Johnny Cash"… Det gick nu inte så bra, men resulterade i alla fall i en LP, stilriktigt betitlad Tjosan, Amerika! Är hjärnkopplingarna utbrända nu?

Svenne och Lotta har så länge jag minns bott i småländska Sävsjö; vi såg dem ofta på torget och i affärer när jag var barn. Men ett distinkt minne är också av Jokkmokks-Jokke, som samtidigt bodde i ett litet gudsförgätet samhälle vid namn Lindshammar utanför Vetlanda, bara några mil från Sävsjö. Ofta hade han sina artistkläder också till vardags — plötsligt kunde man genom bilrutan se en man i bjärt blå samisk folkdräkt komma gående vid vägen.

Jokkmokks-Jokke är superkult. P4 sände 6 januari i år en dokumentär om den folkkäre artistens USA-turné. Tyvärr missade jag programmet, men hans visit over there finns dokumenterad på youtube.

*  *  *

Som om detta inte vore nog i form av kultkapital för min hembygd, så kan jag kort nämna att det också är här som Bosse Bildoktorn bor, närmare bestämt i samhället Landsbro där jag växte upp. Allmänt känt är ju annars också att det det var i dessa trakter som många av de gamla Åsa Nisse-filmerna spelades in. Regissören Ragnar Frisk brukade skryta vitt och brett om att han varit regiassistent till Fritz Lang (Metropolis och M). Tyvärr verkar detta vara en lögn han lanserade för att hjälpa sin karriär på traven; när man kollar upp info om Langs filmer går det inte att hitta några fakta som stödjer påståendet.

Landsbro är en del av Lannaskede församling, vilket står som födelseort i mitt pass. Lannaskede var vid pass 100-200 år sedan en brunnsort, där Christina Nilsson var stamgäst, en av dåtidens främsta operasångerskor. Hon var också den direkta förebilden till hjältinnan i Fantomen på Operan — den skönsjungande svenska nymfen Christine Daae som operafantomen blir dödligt förälskad i.

Att få veta detta som ung skräckfantast — Gaston Lerouxs roman tillhörde mina absoluta favoriter — var ren sense of wonder, eftersom jag av stämningsskäl ofta brukade ta cykeln till Lannaskede för att ströva omkring bland lämningarna efter brunnsbyggnaderna.

/ Rickard Berghorn

Smålänning igen

Sävsjö är min nya hemstad — och nu får det banne mig vara nog med omkringflyttandet för ett bra tag. Bara under året i Thailand bytte jag och min flickvän bostad fyra gånger. Tillbaka i Sverige hittade jag snart en tvårummare med kök, i form av en mysig vindsvåning.

Detta är trakterna där jag växte upp; och om jag någon gång uttalat leda mot allt annat än storstäder, så beror det på att det var mycket länge sedan. Också Stockholm förlorar sin fräschör och exotism efter 15 års kafé- och klubbesök. Sävsjö är en liten och relativt lugn stad vid en sjö, där en slottsruin finns på en ö och står upplyst om nätterna. Att det finns ovanligt många fornlämningar, gravfält och medeltida kyrkobyggnader häromkring, är något som slagit mig först nu — inte när jag växte upp här. Så möjligen blir ett av årets projekt att fördjupa sig i lokalhistorien.

 Mina föräldrar och syskon — som alla bor häromkring — har ställt upp på ett helt fantastiskt sätt. Efter året i Asien ägde jag ingenting mer än ett usb-minne med mina personliga dokument, en trave viktiga pärmar, en hög kläder och lite småsaker; allt annat medvetet sålt eller kastat för att underlätta transporterna (och min dator blev i och för sig stulen lagom till hemresan). Med föräldrars och syskons hjälp och undanlagda grejer i deras garage och källare, har jag nu en nästan helt inredd lägenhet.

Den förlorade sonen har kommit tillbaka. Och kanske är det här jag verkligen hör hemma?

/ Rickard Berghorn

Fred Pearces unika integritet i klimatdebatten

Trött intill döden av allt pladder, tjafs och mekaniskt upprepande av gamla floskler från alltmer trängda och alltmer trollaktiga AGW-troende på Newsmill [1], är det befriande att läsa Fred Pearces senaste krönika för New Scientist. Pearce har redan blivit omskriven på denna blogg, men han kan gärna bli det igen — en av Englands mest välrenommerade miljöjournalister, som har ryggrad nog att uttrycka det också alla miljönissar själva innerst inne vet om: Att stora delar av klimatdebatten är grovt överdriven, propagandistisk och ovetenskaplig.

Pearce skissar upp en workshop i Lissabon som han besökt, där klimatforskare och AGW-skeptiker möttes för samtal och eventuella överenskommelser. Vilket får ses som ett gott steg framåt, tillsammans med det faktum att 2010 års granskning av IPCC utmynnade i stark kritik mot panelens arbeten, och bekräftade mycket av den kritik som AGW-skeptiker riktat mot panelen (likriktning, politisering, bristande källkritik o.s.v.). Pearce berättar:

The meeting was the brainchild of University of Oxford science philosopher Jerry Ravetz, an 81-year-old Greenpeace member who fears Al Gore may have done as much damage to environmentalism as Joseph Stalin did to socialism. […]

Avowed non-sceptics included Hans von Storch, a lead author for the Intergovernmental Panel on Climate Change, and James Risbey of CSIRO. But the leaders of mainstream climate science turned down the gig, including NASA’s Gavin Schmidt, who said the science was settled so there was nothing to discuss.

Across the spectrum, participants were mostly united in disagreeing with Schmidt. Climate science, they said, is much less certain than the IPCC mainstreamers say, and peace can be found only if all accept what they dubbed "the uncertainty monster".

NOT:

[1] Tyvärr har också vissa av AGW-skeptikerna på Newsmill visat prov på trollbeteenden, just genom att uppmuntra trollen. Som ett av "mot-trollen" uttryckte det i privatmeddelande till mig: Om man evighetstjafsar med dem får artiklarna många kommentarer och rankas högre på topplistorna… Själv ser jag bara en ren härdsmälta, som inte är smickrande för någon.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation