NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “oktober, 2010”

Hans Arnold 1925-2010

Ett av problemen med att sitta utomlands och läsa tidningar på nätet, är bristen på allmän översikt. På nätet är det enkelt att klicka sig vidare till relaterade artiklar, men sitter man med en papperstidning uppslagen framför sig får man i ett ögonkast veta dagens rubriker på inrikes-, kultur-, ekonomi- och etc-avdelningarna. Att Hans Arnold är död uppmärksammades i tisdagens tidningar, och jag ser det inte förrän nu.

Arnold var en ytterst vänlig, timid och generös människa. Jag kan inte hävda att jag tillhörde hans goda vänner, för det gjorde jag inte. Men jag träffade honom åtskilliga gånger sedan mitten av 90-talet, då jag och en vän ordnade med ett par informella pubmöten i skräckens tecken, där förutom Arnold också Torsten Jungstedt och Sam J Lundwall dök upp. Dessa sammankomster var föregångarna till de pubmöten som sedan fortsatte många år under Svenska Skräckakademiens egid, och där Arnold också deltog regelbundet i alla fall i början.

Hans död var nu inte oväntad eftersom han varit minst sagt krasslig i många år. Sista gången jag mötte honom, 2006, var rent tragiskt. Jag behövde få uppgifter om originalpubliceringen för en av hans bilder, inför ett planerat bokomslag. Vi avtalade tid, men när jag kom upp till hans lägenhet på Kåkbrinken i Gamla Stan, hade han dagen innan fallit ner för en trappa och skadat armen, som nu var i bandage. Han var mycket förvirrad efter olyckan. Ytterdörren stod på vid gavel och böcker och ritmaterial låg kringströdda på golvet.

Bättre att minnas känns istället den intervju jag gjorde med Arnold till Minotauren nr 4, 1997, och som också publicerades (i något förkortad form) på Hans Arnolds officiella hemsida. Hemsidan tycks ligga nere nu, kanske för ombyggnad, så jag länkar till en cashad version av intervjun.

/ Rickard Berghorn

Tempus Fugit

Den svenska blogg jag följer med störst intresse är ganska obskyr, men desto mer filosofiskt allmänbildande — och ofta dito specialbildande: Tempus Fugit. Kolla gärna in den; för personer med filosofiska böjelser bör texterna vara högintressanta.

Liksom bloggaren Fredrik D tidigare gjorde detsamma, uppmärksammade också Tempus Fugit min nya ansats med denna blogg, i synnerhet posten om Swedenborg och Leibniz. Nu har han dessutom följt upp det med en post om Immanuel Kants vacklande relation till Swedenborg och Leibniz. Mycket upplysande!

/ Rickard Berghorn

Dagens suck: Tidresenär med mobil 1928…

DN har idag en ovanligt bisarr artikel: Damen som pratade i mobiltelefon 1928. Tro det eller ej, men en irländsk filmregissör vid namn George Clarke säger sig ha upptäckt just en mobilpratande kvinna i en 82 år gammal filmsnutt, närmare bestämt i bonusmaterial till en DVD-utgåva av Charlie Chaplins film Cirkus. Clarke är ytterst konfys och kan bara förklara detta med att den gamla tanten i bakgrunden är en tidresenär. Han offentliggjorde denna fantastiska upptäckt i ett mycket uppmärksammat klipp på Youtube.

Och visst blir man nyfiken, även om man förstår att det bara är slöseri med tid. Men när man ser klippet är det mer poänglöst än man någonsin kunde föreställa sig. I den minst sagt gryniga bakgrunden går en gammal tant förbi och håller något mot ena örat. Tidresenär? Sure.

Annars skulle ju en mobil knappast ens funka 1928. Det har något att göra med mobilmaster och sändare. Liksom.

George Clarke är antingen veckans Youtube-idiot; och då är han i gott sällskap med den fårskock som DN väljer att sluta sig till. Eller möjligen är Clarke tvärtom en riktigt smart typ, som förstår hur man manipulerar just dessa fårskallar för att skaffa gratisreklam.

Han profilerar sig alltså som filmskapare, med affischer och allt, och ger därmed ett visst sken av trovärdighet till det han säger. Men George Clarke är i själva verket en amatörregissör som gjort några ultralågbudgetfilmer med zombie- och kampsportsmotiv (bland dem eposet The battle of the bone) och är så okänd att han inte ens finns listad hos IMDb. Däremot tycks han ha en sällsynt förmåga att skaffa uppmärksamhet och entusiasmera folk, som en irländsk lokalblaska så väl visar i denna artikel.

DN är inte ensam nyhetsmedia i fårskocken; den här präktiga icke-nyheten — där mr Clarke skapat ett hönshus av något som ytligt liknar en fjäder — valsar för närvarande runt i världspressen, redan uppmärksammad av till exempel Google News, Telegraph, Washington Post och ABC News.

Nej, det finns nog inget hopp för mänskligheten. Men lite rolig är den, allt.

/ Rickard Berghorn

James Randi tar avstånd från klimathysterin

Jag fann till min stora belåtenhet denna artikel på James Randis blogg: AGW revisited (15 dec. 2009). Den har tydligen blivit grundligt förtigen i alla fall i den svenska debatten, där bara en ståndpunkt är tillåten: antingen hålla med AGWarna på varje punkt och med darr på stämman hävda att "the science is settled", eller bli offentligt avrättad och släpad i smutsen.

James Randi var en av dem som grundade skeptikerrörelsen genom CSICOP och är själv en legendarisk skeptiker, som bl.a. avslöjade Uri Gellers trollkonster. Svenska Vetenskap och Folkbildning är som bekant en amatörmässig och pinsam del av denna skeptikerrörelse; men det finns förstås bra och goda skeptiker, och Randi samt hans parhäst Martin Gardner tillhörde mina idoler när jag växte upp.

I artikeln ger Randi helt enkelt sitt stöd åt AGW-kritikerna, om än genom att försiktigtvis nämna att han inte är expert på området. Att klimatforskare själva i stor utsträckning förespråkar AGW är ingen garanti för god vetenskaplighet, skriver han, eftersom forskare också är människor drivna av flockbeteende och vilja att "höra till". Han fortsätter:

The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) — a group of thousands of scientists in 194 countries around the world, and recipient of the 2007 Nobel Peace Prize — has issued several comprehensive reports in which they indicate that they have become convinced that "global warming" is and will be seriously destructive to life as we know it, and that Man is the chief cause of it. They say that there is a consensus of scientists who believe we are headed for disaster if we do not stop burning fossil fuels, but a growing number of prominent scientists disagree. Meanwhile, some 32,000 scientists, 9,000 of them PhDs, have signed The Petition Project statement proclaiming that Man is not necessarily the chief cause of warming, that the phenomenon may not exist at all, and that, in any case, warming would not be disastrous.

Happily, science does not depend on consensus. Conclusions are either reached or not, but only after an analysis of evidence as found in nature. It’s often been said that once a conclusion is reached, proper scientists set about trying to prove themselves wrong. […]

History supplies us with many examples where scientists were just plain wrong about certain matters, but ultimately discovered the truth through continued research. Science recovers from such situations quite well, though sometimes with minor wounds.

I strongly suspect that The Petition Project may be valid.

 Bra talat och rutet, Randi.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPKLIMATAGWMILJÖMILJÖFRÅGORKLIMATFRÅGORGLOBAL UPPVÄRMNINGVÄXTHUSEFFEKTEN

Aleph Bokförlag i backspegeln

Fredrik på bloggen Fredrik D skrev igår en post som kändes mycket bra att läsa. Jag känner honom inte mer än genom hans blogg och några kommentarer i denna; men här visar han sig vara en gammal fan av min utgivning på det numera stendött slumrande Aleph Bokförlag. Tack för superlativen!

Howard Phillips Lovecraft fick en bok släppt, och den saknar jag tragiskt nog. Är det någon som vill sälja Sökande efter det drömda Kadath till mig, säg till! Jag MÅSTE ha den.

Jag vet åtminstone en person som har ett ex och behöver pengar. Så när han läser detta, hoppas jag han hör av sig.

Aleph Bokförlag var verksamt under knappt sex år, utgav sexton böcker och 29 nummer av tidskriften Minotauren. Jag arbetade nästan ihjäl mig på kuppen, inte minst eftersom jag samtidigt skrev för Sveriges Radio och andra bokförlag och tidskrifter.

Det oändliga slitet gav mycket lite i utbyte. Den ekonomiska förtjänsten — som fanns där de sista åren om än blygsamt — brydde jag mig inte särskilt mycket om; pengar har aldrig varit viktigt för mig. Men jag gjorde misstaget att omge mig med huvudsakligen amatörer som medarbetare. Det var i och för sig en nödvändighet att anlita amatörer eftersom jag inte kunde betala särskilt mycket och oftast inget alls; men det är inte att rekommendera när en utgivning är relativt omfattande och många människor därför behöver involveras. Det gnisslade ständigt i maskineriet eftersom arbetet inte motsvarade deras överdrivna och felaktiga förväntningar. En amatörförfattare som inte är van vid professionell redigering, kan exempelvis bli oerhört provocerad av principen att antingen bearbeta en artikel eller novell tills både redaktören och författaren blir nöjda — eller annars räkna med att redaktören inte publicerar det. Dessutom fanns det förstås en hel del avundsjuka i sammanhanget.

Konflikterna och allt skitsnack ledde efterhand till att jag undan för undan blev ungefär lika cynisk och förhärdad som jag är nu, och praktiskt taget lägger en heder i att uttrycka. Vilket antagligen märks tydligt inte minst på denna blogg. Inte för att jag någonsin varit särskilt icke-cynisk, långt därifrån, men numera är det exceptionellt.

Det var förstås inte problem med alla icke-erfarna medarbetare; Martin Andersson och Jens Heimdahl kan speciellt nämnas som mycket bra. Men överlag var kontrasten mycket stor mellan gruppen av amatörer och gruppen av professionella medarbetare. Nicolas Krizan och Annika Johansson, som exempel, var alltid lätta och smidiga att samarbeta med. Johan Theorin ska inte heller glömmas bort, eftersom han var professionell i form av journalist och radioförfattare vid denna tid; när han sedan gick åstad och blev succéförfattare med Skumtimmen, tackade han mig för vårt samarbete i dedikationen i den boken. Det kommer jag att vara evigt tacksam tillbaka för.

Till saken hör också att ämnena klassisk skräck och fantasy kändes ganska uttröskat för mig efter dessa sex år samt faktaboken om skräcklitteraturens historia som jag och Annika Johansson skrev för Bibliotekstjänsts förlag, Mörkrets mästare. Ärligt talar har jag knappt alls intresserat mig för det sedan Aleph gick i stå — nu är det istället vetenskapshistoria jag fördjupar mig i, och känner ett starkt behov av att skriva populärvetenskapligt om.

/ Rickard Berghorn

Diskussioner på Newsmill

Det blidde ingen postning här igår, men i gengäld återupptog jag mitt debatterande på Newsmill, med anledning av beskjutningarna i Malmö. Jag har tidigare varit mycket aktiv där; först genom att debattera vetenskapliga och politiska frågor i allmänhet, för att slutligen snärjas in i alla naiva debatter om "yttrandefrihet", Lars Vilks och muslimer, tills det stod mig upp i halsen. Newsmill var under en period ockuperat av SD-supportrar och bara allmänt extremistiska debattörer, men det är inte svårt att bemöta alla dumheter med saklighet och logik. Däremot tröttnar man till slut, när man inser att fåntrattarna i fråga faktiskt inte bryr sig om vad som är sant och osant, rimligt och orimligt — de är bara där för att propagera och upprätta ställningar. Tjafssyndromet blir ett faktum.

Håll gärna koll på mina inlägg i listan på min personliga Newsmill-sida. Alla kommentarer är förstås inte bra, men överlag är jag mycket nöjd med mina kortfattade tydliga utläggningar, som visar vart jag står i en lång rad frågor. Jag brukar spara dem i en separat fil för att i framtiden eventuellt använda dem som underlag för större texter.

/ Rickard Berghorn

En teori om multiversum från 1700-talet

Jag håller ikväll på att gneta fram en standardformatering på min senaste uppsats, eftersom den ska bli tillgänglig för andra forskare på någon databas. Uppsatsen behandlar kosmologin i Principia rerum naturalium (1734), Emanuel Swedenborgs mäktiga spekulation om hur vårt universum uppstått ur en ursprunglig, nolldimensionell punkt av ren rörelse. Punkten gav upphov till oändligt många andra punkter, som genom relationerna med varandra skapade elementarpartiklar och materia. Boken är bitvis långtråkig och torr — och bitvis mycket fascinerande.

Swedenborg (1688-1772) skulle något decennium senare övergå till att bli kristen fritänkare och visionär, men vid denna tid var han i sitt esse som vetenskapsman och naturfilosof. Han skrev febrilt och utgav böcker i alla naturvetenskapliga ämnen, men utan att få något brett genomslag. Till stor del berodde detta antagligen på att han under hela sitt liv tog avstånd från Newtons fysik, som hade börjat få sitt stora genomslag vid denna tid. Swedenborg höll fast vid den medeltida uppfattningen att den naturliga rörelsen hos en kropp är cirkulär, och ansåg (möjligen påverkad av Kepler) att gravitationen var ett slags magnetisk kraft. Men medan han hade starka otidsenliga drag som vetenskapsman, var han samtidigt leibnizian — vilket förklarar varför Swedenborgs kosmologi ändå i vissa avseenden ger ett distinkt modernt intryck.

Det är välkänt bland vetenskapshistoriker (och berörs ibland i populärvetenskapliga sammanhang) att Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) grundlade en vetenskaplig idétradition, som över namn som Boscovich, Kant, Örstedt och Faraday skulle få definitivt genomslag först på 1900-talet med Albert Einsteins speciella och allmänna relativitetsteorier. Einstein var själv medveten om detta och beskrev sig 1954 som just en "leibnizian". Egentligen utarbetade Leibniz aldrig något fullständigt system och det han skrev är bitvis motsägande; men han erkände inte uppfattningen om absolut tid och rum utan argumenterade för ett relativistiskt synsätt. Dessutom hävdade han att allt i den fysiska verkligheten egentligen har sitt upphov genom relationerna mellan nolldimensionella punker, de berömda monaderna. Eftersom punkterna i sig saknar dimensioner blir längd, bredd och volym egenskaper som uppstår först  på en "högre" nivå, genom punkternas interaktion. En speciell sida av Leibniz monadlära är att han tillskrev dessa punkter en andlig natur, och att monaderna ibland kan uppnå medvetande beroende på hur de relaterar till varandra. Detta panteistiska inslag tonades ner hos Leibniz efterföljare, som exempelvis hans vän och lärjunge Christian Wolff (1679-1754), och berörs inte av Swedenborg

Wolff var fram till mitten av 1700-talet den mest uppmärksammade och inflytelserika filosofen i den tyskspråkiga världen och diskuteras ofta hos Immanuel Kant. Numera uppmärksammas han dock sällan eftersom hans filosofi anses ha varit alltför osjälvständig gentemot Leibniz. I takt med att Leibniz egna skrifter utgavs postumt — ofta av Wolff själv som redaktör — och blev tillgängliga för en större läsekrets, bleknade Wolffs rykte bort.

I efterordet till Principia rerum naturalium erkänner Swedenborg sin stora påverkan från Wolff. Den tyske filosofen hade skrivit två snarlika böcker bara några år tidigare, utifrån en förenklad version av monadläran: Ontologia (1730) och Cosmologia generalis (1731). Swedenborgs självutplånande medgivande är nästan plågsamt att läsa: den som jämför kosmologin hos Wolff med den teori vi just läst kommer upptäcka att "the principles I have here advanced and applied to the world and its series, almost exactly coincide with the metaphysical and general axioms of this illustrious author." Detta borde vara direkt genant för de idéhistoriker som hävdat att Swedenborgs främsta inspirationskälla till Principia var René Descartes. Swedenborgs kosmologi är istället utpräglat leibniziansk; och den stora ironin i sammanhanget är att Leibniz utarbetade sin naturfilosofi som en direkt reaktion mot Descartes.

Den fysiska verkligheten har i grunden en abstrakt existens hos Leibniz; och vårt universums egenskaper är en följd av dess geometriska grundstruktur. Leibniz insåg att detta lämnade naturligt utrymme för möjligheten av andra universum med annorlunda egenskaper eller naturlagar. Bara relationerna mellan de nolldimensionella punkterna — monaderna — var annorlunda, skulle ett annorlunda universum uppstå. Detta är en av grundtankarna i hans teodicefilosofi. Gud hade möjligheten att skapa otaliga universum, alla med egna unika egenskaper och lagar, bara genom att arrangera monaderna på olika sätt; men enligt Leibniz valde Gud att bara förverkliga det universum vi lever i. Detta är inte perfekt för människan, men det är i alla fall det som innebär minst lidande för oss — den bästa av alla möjliga världar.

Även om Leibniz uttryckligen förnekar existensen av dessa andra universum, har spekulationen ändå så starka beröringspunkter med moderna kosmologiska teorier, att exempelvis Martin Gardner, Paul Davies och Nicholas Rescher har pekat ut Leibniz som den förste som teoretiserade om parallella universum eller multiversum. Wolff tog fasta på idén om andra universum och hävdade i ett avsnitt i Cosmologia generalis att det de facto kan existera andra, annorlunda världar "utanför" vår egna. Han går dock inte in på djupet i denna spekulation, vilket däremot Swedenborg gör — en märkligt nog sällan uppmärksammad sida av kosmologin i Principia. Leibniz förnekade existensen av andra universum, Wolff ansåg att de var möjliga; men Swedenborg hävdar oblygt att vi verkligen lever i det vi numera kallar ett multiversum. Det finns bokstavligt talat oändligt många fler världar än vår, alla med annorlunda naturlagar.

Swedenborg resonerar, att eftersom vår värld grundläggande sett styrs av rent geometriska principer, kan man föreställa sig världar med annorlunda geometrisk uppbyggnad och de mekaniska principer som följer därav:

Ge
ometry, therefore, accompanies the world from its first origin, or first boundary, to its last, and is inseparable from it; so also do the principles of mechanics, though they might be different in a world differently formed, and in elements differently formed and arranged…
[Del I, kapitel 1.]

There is a geometrical connection of finites even in worlds quite different from one another; but still the same phenomena do not therefore exist in all; for there may be various kinds of geometrical connections, while only one kind is adapted to the perfection of one and the same world. [Del I, kapitel 3.]

Finiter ("finites") är Swedenborgs benämning på partiklar. Tekniska uttalanden som detta — och det finns betydligt fler — illustrerar han sedan med mer konkreta beskrivningar i kapitlet On the Diversities of Worlds (del III, kapitel 2), om världarnas mångfald. På grund av den annorlunda geometriska strukturen i dessa världar, är de mekaniska lagarna och naturfenomenen också annorlunda där:

In other worlds, the air and the ether, if there be anything similar to them, do not experience the like tremulations; the organs of sight and hearing are also affected by them in a different manner; nor perhaps are our organs capable of receiving the undulations of their elements, because they are not constituted in accordance with their mechanism and motions. The animals of this world might there, perhaps, be deprived of the use of their senses. Machines of every kind might there, perhaps, be constructed by different rules and by a different application of mechanical powers.

Swedenborg föreställer sig mänskliga besökare i dessa världar och deras upplevelser av de främmande och vidunderliga fenomenen, i den mån de alls kan uppfatta dem med sina jordiska sinnen. Bland dem finns inte minst Archimedes, som här finner att han inte längre besitter förmågan att stjälpa världen över ända:

The magniloquent Archimedes, who talked of moving by his mechanism the world out of its place, were he translated to another system and earth, might perhaps somewhat lower his tone, when he found in those worlds all his skill and ingenuity disappear, and himself at a loss how to apply the common powers of mechanism; for, if he there wished to make any experiments, he would have first to learn the very first principles and rudiments of mechanism; which could be deduced only from the phenomena peculiar to that earth.

Swedenborg må ha varit starkt påverkad av Wolff, liksom Wolff var starkt påverkad av Leibniz; men vid rader som dessa blir jag närmast tårögd. Detta författade alltså Swedenborg 1734 vid sin skrivpulpet och med fjäderpenna i handen, 200 år innan den leibnizianska traditionen blev vetenskapligt mainstream med Einstein och därmed gjorde liknande spekulationer om parallella universum teoretiskt salongsfähiga.

Om man inte har tillgång till Uppsala universitets databaser, kommer uppsatsen snart att kunna läsas också på Aleph Bokförlags hemsida.

[Uppdatering 2010-10-21: Insatt bättre rubrik och korrigerat blockcitat.]

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPFYSIKKOSMOLOGIRELATIVITETSTEORINALBERT EINSTEINUNIVERSUMASTRONOMIEMANUEL SWEDENBORGFILOSOFIGOTTFRIED LEIBNIZVETENSKAPSHISTORIA

 

Nytt liv

För de som missat det, kan nämnas att jag sedan snart ett år tillbaka är bosatt i norra Thailand medan jag pluggar idé- och lärdomshistoria på distans vid Uppsala. Som det är nu har jag inga planer på att återvända hem; med internet och mobiltelefoner känns Sverige verkligen inte särskilt avlägset.

[Edit 2011-05-27: Bild på mig och Uhm borttagen efter önskemål från henne, eftersom hon har ny pojkvän.]

Tiden fram till nu har dock varit ganska turbulent; det är naturligt nog en stor omställning både fysiskt och psykologiskt att flytta till ett land med helt annorlunda klimat och kultur, och dessutom leva tillsammans med en ny kvinna och hennes dotter. Under en period var jag allvarligt sjuk på grund av infektion i benet och riskerade faktiskt amputation, fast med tur och rejäla mängder antibiotika kom jag undan med bara några ärr. Uhm och jag hade en bra tid tillsammans, men det fungerade inte i längden. Det finns dock inget att beklaga eftersom det var ett gemensamt beslut och jag också trivs utmärkt ensam, och vi är fortfarande goda vänner. På fotot här intill sitter vi på en restaurang i Laos huvudstad Vientiane, i början av året.

I mitt nya singelliv simmar jag plötsligt omkring i fritid och känner dessutom stark lust att bli kreativ igen, det vill säga att på regelbunden basis återuppta skrivandet av noveller, artiklar och blogginlägg. Så för att få upp ångan har jag bestämt mig för att skriva åtminstone en bloggning varje dag en period framöver.

Så håll i hatten. Eller vilken varning som nu bör utfärdas.

/ Rickard Berghorn

Tolgfors och den politiska idiotin. Part 2

Ja herregud. Nu kan Tolgfors och Bildt tjoa vidare i sina intellektuella hamsterhjul — bara en dag efter Wallins död har vi med ens ännu större anledning att stanna kvar i Afghanistan!

Det leder ju naturligt till att ännu fler svenska soldater slipper bli dödade och skadade i onödan. Eller hur nu den obefintliga logiken lyder.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: HJÄRNSLÄPPAFGHANISTANPOLITIKCARL BILDTSVEN TOLGFORS

Tolgfors och den politiska idiotin

Politik är essentiellt retorik, strategi och propaganda. Saklighet, ärlighet och sanning kommer ständigt i andra hand — i alla fall så länge politikern inte förlorar på att blunda för verkligheten. Å andra sidan vet politikern också att det ofta går utmärkt väl att blåljuga eller tjafsa sig förbi även de mest uppenbara idiotier man begått, för att nu tala om exempelvis lögnerna angående de påstått förgiftade apatiska flyktingbarnen, och den bisarra tjafscirkus som blev följden av Evin Rubars TV-dokumentär om extremfeministernas dominans i svensk politik.

Kort sagt är politiker bara som folk i allmänhet, vilket är den ironiska och sällan omtalade sidan av saken. Du känner säkert själv till denna sortens tjafs, ljug, retorik och blånekelse i din egen bekantskapskrets eller familj, så fort det uppstår problem eller någon gjort bort sig. Och naturligtvis är också du själv med största sannolikhet lika skyldig som alla andra, även om du inte vill tro det. Detta är helt enkelt den mänskliga naturen, och den verkliga källan till problemen i världen. Politikern är bara mer slipad och sofistikerad när han tjafsljuger och excellerar i retorisk blånekelse.

*  *  *

Vår käre försvarsminister Sven Tolgfors har kommenterat det senaste svenska dödsfallet i Afghanistan på sin blogg, och allt är retoriskt sett i sin politiska ordning, välkänt från exempelvis amerikanska förhållanden. Vi har alltså en i grunden hycklande gråtvals, där Tolgfors med tårdränkta ögon beklagar de anhörigas sorg och denna stora förlust för Sverige. För att sedan gå vidare med sedvanliga floskler om att soldaten inte dog förgäves, eftersom vår närvaro därstädes är hedervärd och nyttig — och genom den retoriska kullerbyttan legitimerar han implicit de svenska dödsoffren. Carl Bildt ger förstås Tolgfors understöd och gör ytterligare en retorisk kullerbytta: just för att svenskar dör, måste vi sluta upp bakom insatsen, liksom… Ingen som helst logik där, eller hur? Alltså inget nytt i retoriken, möjligen bara med skillnaden att det nu är svenska politiker som finner anledning att veva gråt- och retorikvalsen.

Men kära Tolgfors och Bildt, ni har inget att beklaga. Ni vet lika bra som de flesta andra att man alltid förväntar sig dödsoffer i dessa sammanhang, och det ingick i er ekvation när ni tog beslutet att sända svenskar dit. Talet om sorg och "stor förlust för Sverige" kan inte vara annat än tom retorik, eller kort sagt hyckleri, vilket blir ytterst smaklöst med tanke på de närstående som verkligen sörjer hans död.

Det är smaklöst, men frågan är hur många som egentligen uppfattar den smaklösheten. Vi är så vana vid denna rent korkade retorik, att vi inte ens längre reflekterar över den.

Och nej, även sett cyniskt på saken — visst kräver deltagande i krig och militanta oroligheter alltid dödsoffer, men deltagandet kan ibland vara rättfärdigt — så tror jag inte att vår närvaro i Afghanistan är nödvändig. I synnerhet inte om det är på bekostnad av hittills fem liv, och sannolikt ännu fler framöver.

Men innan ni med liv och lust börjar hacka på Tolgfors & Bildt, betänk att de egentligen inte är sämre än er själva. Och att er vilja att svartmåla andra grupper och enskilda personer, bara ger er själva illusionen av att vara bättre människor. Den mänskliga naturen i sin prydno.

[Tillägg 2010-10-18: Läs om Tolgfors vidare fåntratteri här; självklart måste han följa John med Bildts "logik" på dagisnivå. Det finns fortfarande ingen som helst vettig anledning att stanna kvar i Afghanistan för att svenskar blir dödade. Detta är idiotretorik som bara spelar på irrationella känslor av hot och utsatthet. Men det funkar på åtskilliga av er, eller hur?]

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: HJÄRNSLÄPPAFGHANISTANPOLITIKCARL BILDTSVEN TOLGFORS

Post Navigation