Jag håller ikväll på att gneta fram en standardformatering på min senaste uppsats, eftersom den ska bli tillgänglig för andra forskare på någon databas. Uppsatsen behandlar kosmologin i Principia rerum naturalium (1734), Emanuel Swedenborgs mäktiga spekulation om hur vårt universum uppstått ur en ursprunglig, nolldimensionell punkt av ren rörelse. Punkten gav upphov till oändligt många andra punkter, som genom relationerna med varandra skapade elementarpartiklar och materia. Boken är bitvis långtråkig och torr — och bitvis mycket fascinerande.
Swedenborg (1688-1772) skulle något decennium senare övergå till att bli kristen fritänkare och visionär, men vid denna tid var han i sitt esse som vetenskapsman och naturfilosof. Han skrev febrilt och utgav böcker i alla naturvetenskapliga ämnen, men utan att få något brett genomslag. Till stor del berodde detta antagligen på att han under hela sitt liv tog avstånd från Newtons fysik, som hade börjat få sitt stora genomslag vid denna tid. Swedenborg höll fast vid den medeltida uppfattningen att den naturliga rörelsen hos en kropp är cirkulär, och ansåg (möjligen påverkad av Kepler) att gravitationen var ett slags magnetisk kraft. Men medan han hade starka otidsenliga drag som vetenskapsman, var han samtidigt leibnizian — vilket förklarar varför Swedenborgs kosmologi ändå i vissa avseenden ger ett distinkt modernt intryck.
Det är välkänt bland vetenskapshistoriker (och berörs ibland i populärvetenskapliga sammanhang) att Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) grundlade en vetenskaplig idétradition, som över namn som Boscovich, Kant, Örstedt och Faraday skulle få definitivt genomslag först på 1900-talet med Albert Einsteins speciella och allmänna relativitetsteorier. Einstein var själv medveten om detta och beskrev sig 1954 som just en "leibnizian". Egentligen utarbetade Leibniz aldrig något fullständigt system och det han skrev är bitvis motsägande; men han erkände inte uppfattningen om absolut tid och rum utan argumenterade för ett relativistiskt synsätt. Dessutom hävdade han att allt i den fysiska verkligheten egentligen har sitt upphov genom relationerna mellan nolldimensionella punker, de berömda monaderna. Eftersom punkterna i sig saknar dimensioner blir längd, bredd och volym egenskaper som uppstår först på en "högre" nivå, genom punkternas interaktion. En speciell sida av Leibniz monadlära är att han tillskrev dessa punkter en andlig natur, och att monaderna ibland kan uppnå medvetande beroende på hur de relaterar till varandra. Detta panteistiska inslag tonades ner hos Leibniz efterföljare, som exempelvis hans vän och lärjunge Christian Wolff (1679-1754), och berörs inte av Swedenborg
Wolff var fram till mitten av 1700-talet den mest uppmärksammade och inflytelserika filosofen i den tyskspråkiga världen och diskuteras ofta hos Immanuel Kant. Numera uppmärksammas han dock sällan eftersom hans filosofi anses ha varit alltför osjälvständig gentemot Leibniz. I takt med att Leibniz egna skrifter utgavs postumt — ofta av Wolff själv som redaktör — och blev tillgängliga för en större läsekrets, bleknade Wolffs rykte bort.
I efterordet till Principia rerum naturalium erkänner Swedenborg sin stora påverkan från Wolff. Den tyske filosofen hade skrivit två snarlika böcker bara några år tidigare, utifrån en förenklad version av monadläran: Ontologia (1730) och Cosmologia generalis (1731). Swedenborgs självutplånande medgivande är nästan plågsamt att läsa: den som jämför kosmologin hos Wolff med den teori vi just läst kommer upptäcka att "the principles I have here advanced and applied to the world and its series, almost exactly coincide with the metaphysical and general axioms of this illustrious author." Detta borde vara direkt genant för de idéhistoriker som hävdat att Swedenborgs främsta inspirationskälla till Principia var René Descartes. Swedenborgs kosmologi är istället utpräglat leibniziansk; och den stora ironin i sammanhanget är att Leibniz utarbetade sin naturfilosofi som en direkt reaktion mot Descartes.
Den fysiska verkligheten har i grunden en abstrakt existens hos Leibniz; och vårt universums egenskaper är en följd av dess geometriska grundstruktur. Leibniz insåg att detta lämnade naturligt utrymme för möjligheten av andra universum med annorlunda egenskaper eller naturlagar. Bara relationerna mellan de nolldimensionella punkterna — monaderna — var annorlunda, skulle ett annorlunda universum uppstå. Detta är en av grundtankarna i hans teodicefilosofi. Gud hade möjligheten att skapa otaliga universum, alla med egna unika egenskaper och lagar, bara genom att arrangera monaderna på olika sätt; men enligt Leibniz valde Gud att bara förverkliga det universum vi lever i. Detta är inte perfekt för människan, men det är i alla fall det som innebär minst lidande för oss — den bästa av alla möjliga världar.
Även om Leibniz uttryckligen förnekar existensen av dessa andra universum, har spekulationen ändå så starka beröringspunkter med moderna kosmologiska teorier, att exempelvis Martin Gardner, Paul Davies och Nicholas Rescher har pekat ut Leibniz som den förste som teoretiserade om parallella universum eller multiversum. Wolff tog fasta på idén om andra universum och hävdade i ett avsnitt i Cosmologia generalis att det de facto kan existera andra, annorlunda världar "utanför" vår egna. Han går dock inte in på djupet i denna spekulation, vilket däremot Swedenborg gör — en märkligt nog sällan uppmärksammad sida av kosmologin i Principia. Leibniz förnekade existensen av andra universum, Wolff ansåg att de var möjliga; men Swedenborg hävdar oblygt att vi verkligen lever i det vi numera kallar ett multiversum. Det finns bokstavligt talat oändligt många fler världar än vår, alla med annorlunda naturlagar.
Swedenborg resonerar, att eftersom vår värld grundläggande sett styrs av rent geometriska principer, kan man föreställa sig världar med annorlunda geometrisk uppbyggnad och de mekaniska principer som följer därav:
Ge
ometry, therefore, accompanies the world from its first origin, or first boundary, to its last, and is inseparable from it; so also do the principles of mechanics, though they might be different in a world differently formed, and in elements differently formed and arranged… [Del I, kapitel 1.]
There is a geometrical connection of finites even in worlds quite different from one another; but still the same phenomena do not therefore exist in all; for there may be various kinds of geometrical connections, while only one kind is adapted to the perfection of one and the same world. [Del I, kapitel 3.]
Finiter ("finites") är Swedenborgs benämning på partiklar. Tekniska uttalanden som detta — och det finns betydligt fler — illustrerar han sedan med mer konkreta beskrivningar i kapitlet On the Diversities of Worlds (del III, kapitel 2), om världarnas mångfald. På grund av den annorlunda geometriska strukturen i dessa världar, är de mekaniska lagarna och naturfenomenen också annorlunda där:
In other worlds, the air and the ether, if there be anything similar to them, do not experience the like tremulations; the organs of sight and hearing are also affected by them in a different manner; nor perhaps are our organs capable of receiving the undulations of their elements, because they are not constituted in accordance with their mechanism and motions. The animals of this world might there, perhaps, be deprived of the use of their senses. Machines of every kind might there, perhaps, be constructed by different rules and by a different application of mechanical powers.
Swedenborg föreställer sig mänskliga besökare i dessa världar och deras upplevelser av de främmande och vidunderliga fenomenen, i den mån de alls kan uppfatta dem med sina jordiska sinnen. Bland dem finns inte minst Archimedes, som här finner att han inte längre besitter förmågan att stjälpa världen över ända:
The magniloquent Archimedes, who talked of moving by his mechanism the world out of its place, were he translated to another system and earth, might perhaps somewhat lower his tone, when he found in those worlds all his skill and ingenuity disappear, and himself at a loss how to apply the common powers of mechanism; for, if he there wished to make any experiments, he would have first to learn the very first principles and rudiments of mechanism; which could be deduced only from the phenomena peculiar to that earth.
Swedenborg må ha varit starkt påverkad av Wolff, liksom Wolff var starkt påverkad av Leibniz; men vid rader som dessa blir jag närmast tårögd. Detta författade alltså Swedenborg 1734 vid sin skrivpulpet och med fjäderpenna i handen, 200 år innan den leibnizianska traditionen blev vetenskapligt mainstream med Einstein och därmed gjorde liknande spekulationer om parallella universum teoretiskt salongsfähiga.
Om man inte har tillgång till Uppsala universitets databaser, kommer uppsatsen snart att kunna läsas också på Aleph Bokförlags hemsida.
[Uppdatering 2010-10-21: Insatt bättre rubrik och korrigerat blockcitat.]
/ Rickard Berghorn
ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FYSIK • KOSMOLOGI • RELATIVITETSTEORIN • ALBERT EINSTEIN • UNIVERSUM • ASTRONOMI • EMANUEL SWEDENBORG • FILOSOFI • GOTTFRIED LEIBNIZ • VETENSKAPSHISTORIA
NYMODERNISM 