Swedenborgs multiversum — uppsats för nedladdning

Det tog några månader, men min tidigare omskrivna uppsats om Swedenborgs 1700-talsspekulationer om multiversum är nu tillgänglig för alla, och inte bara forskare och studenter. Den blev förra året godkänd av vetenskapshistorikern Hjalmar Fors vid Uppsala universitet (Inst. för idé- och lärdomshistoria), men jag var personligen mindre nöjd med detaljer, vilka jag nu justerat. Alltså publicerar jag nu min uppsats vid namn…

EN VÄRLD AV GEOMETRI OCH RÖRELSE
Ontologi och multiversum i Emanuel Swedenborgs Principia,
i jämförelse med Leibniz

Den finns för nedladdning här (pdf).

EDIT 2011-06-24: Språkliga småändringar i denna bloggpost. I övrigt tack till Fredrik D. som uppmärksammar uppsatsen på sin blogg.

/ Rickard Berghorn

LCHF-rapport 1

Jag har nu i cirka fem veckor gått på LCHF-diet, som alltså går ut på att skära ner andelen kolhydrater till ett minimum i det man äter och dricker. Här ska jag genast nämna att jag tummat något på principen och brukar inleda varje dag med en fika på något av kaféerna i Sävsjö. Det innebär kaffe (utan socker) och en fralla med vitt eller mörkt bröd. Det brödet är den enda stora "synden" jag begår i sammanhanget, och totalt sett är förstås mitt kolhydratintag ändå mycket lågt.

Efter dessa veckor vågar jag uttala mig med bestämdhet om vissa effekter jag märkt. Närmare bestämt dessa:

• Jag håller kroppstemperaturen mycket bättre. Detta är en av de mest dramatiska förändringar jag märkt, och som jag var ganska oförberedd på, trots att jag tidigare lidit av (periodvisa) problem med svettningar. Jag har inte bara sluppit svettningar, utan känner inte särskilt mycket av varmt väder längre. De hetaste dagarna denna försommar har det känts som hugget som stucket ifall jag använder en tunn jacka eller inte, medan andra personer jag varit ute och gått med har klagat över värmen och svettats mer än nog.

• Jag dricker betydligt mindre alkohol, av den enda anledningen att det inte smakar längre. Tidigare när jag köpt en flaska vin har jag i allmänhet druckit upp den på ett par timmar, exempelvis medan jag sett på en film eller läst en bok. Om jag dricker i samma hastighet numera storknar jag efter ett eller två vinglas. Nu blir det mer smuttande, och en flaska räcker en hel kväll. Det blir alltså något av en antabuseffekt, och jag uppskattar den; det hindrar mig från att dricka för mycket, och istället behåller jag en behaglig berusning hela kvällen. (Förtydligande: Jag gillar alkohol, men ogillar fylla.)

• Ovanstående gäller bara om jag dricker torrt vin (vitt eller rött) eller torra drinkar. Så fort det kommer lite sött in i smakbilden, går alkoholen ner mycket lättare. Men då blir det desto värre senare under kvällen, eller dagen efter. Jag förhindras fortfarande från att dricka mig alltför berusad, men den rena "fyllesjukan" i form av illamående och kraftlöshet slår in tidigare och utan förvarning. Jag har därför snabbt lärt mig att undvika exempelvis öl.

• Jag har gått ner 4-5 kg (svårt att avgöra exakt, eftersom jag tidigare pendlat upp och ner 1-2 kilo per dygn, beroende på vad och hur mycket jag ätit) och verkar ha landat på 81 kg. Detta är fullt okej för mig. Min vikt befinner sig inom normalgränsen, och jag började ändå inte använda LCHF för att banta. Dessutom struntar jag i den allmänna fetthysterin, eftersom riskerna med måttlig övervikt är grovt överdrivna.

• Jag älskar att simma, och nu under sommaren gör jag det nästan varje dag. Helt plötsligt går det mycket lättare och det känns som om kroppens flytkraft blivit betydligt bättre. Det är ganska enkelt att förstå varför: När man skippar kolhydraterna minskar kroppens innehåll av vatten (de första 2-3 kilona man blir av med — i allmänhet första veckan — brukar tillskrivas just detta). Eftersom jag simmar så mycket, blir denna effekt extra tydlig för mig; jag flyter hårddraget sagt 2-3 kilo bättre. I och för sig vet jag inte om LCHF är att rekommendera för tävlingssimmare, eftersom uthålligheten kan bli sämre i alla fall inledningsvis av dieten — hårt arbetande muskler behöver i allmänhet snabba kalorier, vilket innebär kolhydrater. Men ett gott tips borde vara att någon undersöker detta, och eventuellt vilket intag av kolhydrater gentemot konventionell LCHF som kan behövas för en tävlingssimmare.

EDIT 2011-06-25: Korrade en viktangivelse. Det kan också nämnas att det verkligen finns elitidrottare som går på LCHF. Björn Ferry har som bekant tagit OS-guld i skidskytte och skrivit en bok om sin LCHF-diet, som han anser förbättrade hans resultat. Jag menade här ovan att man bör vara försiktig när man som elitidrottare experimenterar med dieten, eftersom det kan ta flera månader innan uthålligheten är tillbaka eller överträffas. Annika Dahlqvist har också rekommenderat något högre intag av kolhydrater ifall man tränar.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: LCHF • DIETER • DIET • HÄLSA • FETMA • ÖVERVIKT • SIMNING

Livet, universum och allting: När slumpen skördar ordning

Fredagens understreckare hos Svenska Dagbladet ställer en gammal knäckfråga på sin spets: Formas våra tankar, handlingar och attityder av logiska och rationella lagar? Om man antar att den psykologiska processen är rationell, menar man naturligtvis inte att allt en människa tänker sig fram till och gör är förnuftigt — personen kan ju vara felaktigt informerad, sakna nödvändiga kunskaper eller ha begränsad logisk förmåga, för att ta några exempel. I ett sådant sammanhang skulle varje tanke formas enligt en rationell linje, men ändå kunna leda fel, till ett ologiskt eller oförnuftigt resultat.

Detta lär vara en ganska gängse uppfattning. Men det leder till ett problem, som essän i SvD har fokus på: Hur förklarar man då fenomenet med självbedrägeri?

Den vanliga lögnen kan enkelt förklaras: Genom att vilseleda andra, skaffar man sig själv fördelar. Men förklaringsmodellen blir problematisk när det handlar om att ljuga om sig själv, för att vilseleda det egna jaget. Essän visar att det är möjligt att skapa sådana modeller, men att de inte heller blir särskilt övertygande.

*
MASKINMÄNNISKAN SOM INTE FINNS

För min del verkar tanken på de "rationella" tankeprocesserna vara en kvarleva från ett gammalt mekanistiskt synsätt. Visst kan vi fortfarande jämföra kroppens organ med maskindelar utan att det blir direkt fel: Ämnesomsättningen har likheter med hur en motor omvandlar bränsle (föda) till energi och arbete; ögats konstruktion kan med fördel jämföras med en kamera, skelettet och musklerna samverkar enligt hävstångsprincipen och så vidare. Men maskinjämförelsen blir haltande på ett mikroskopiskt plan. Processerna i en cell handlar mer om kemiska och termodynamiska omvandlingar, nervimpulserna och i förlängningen tankeprocesserna är elektrokemiska till sin natur, och DNA är molekyler i gränslandet mellan kemi och fysikens atomvärld. Medan 1600-talets René Descartes ansåg att alla kroppsliga processer kunde förstås enligt maskinmetaforer, argumenterade 1700-talets Julien Offray De La Mettrie för att också vår hjärna lyder mekaniska principer, och närmast kan liknas vid ett självjusterande urverk. Vi vet nu att dessa jämförelser bara är meningsfulla i begränsad omfattning.

Paradoxalt nog biter sig maskinjämförelsen fast inom just psykologin, och förstärktes när den elektroniska kalkylatorn uppfanns i slutet av Andra världskriget; sedan dess jämförs hjärnan regelbundet med datorer. En dator är en sofistikerad maskin, som bearbetar information längst en helt rationell linje, i likhet med den tidigare nämnda uppfattningen om de "rationella" tankeprocesserna. Inte heller en dator levererar alltid korrekta resultat, och det av samma anledning som anses styra våra slutsatser och handlingar på villovägar: Resultatet blir fel ifall den inmatade informationen är felaktig eller bristfällig.

Ändå är de enklaste datorerna långt överlägsna den mänskliga hjärnan när det gäller ren logik — och även den mest avancerade dator är långt underlägsen den mänskliga hjärnan när det kommer till dynamiskt tänkande, omdöme och kreativitet. Det är något som haltar i jämförelsen.

*
TANKEFÖRMÅGAN OCH DEN BLINDA SLUMPEN

Jag tror helt enkelt inte att vårt tänkande är i grunden rationellt styrt. Och det gör jag genom att ansluta mig till B. F. Skinners uppfattning. Han ansåg att våra tankar och handlingar formas av en trial-and-error-process. Vår mänskliga tankeförmåga är en vidareutveckling av djurens förmåga att lära in nya beteenden, genom att pröva sig fram i omgivningen. Ursprungligen finns ingen riktning eller mål i en tankeprocess, utan den är helt slumpmässig. Men genom att stötas och blötas med sinnesintryck, lärdomar och erfarenheter, blir de mest ändamålsenliga tankeimpulserna spontant "utvalda". Dessa utvalda tankeimpulser eller mogna "tankar" kan sedan utvecklas och förfinas genom ytterligare urvalsprocess. Kanske är det just en trial-and-error-process på avancerad nivå vi hänger oss åt, när vi funderar över ett problem och prövar olika antaganden i huvudet. 

Skinner tillhörde som bekant den behavioristiska skolan. Innan honom hade John B. Watson förklarat inlärning och inlärda beteendemönster utifrån Pavlovs experiment med inlärda reflexer hos hundar; Watson ansåg alltså att hjärnan var ett intrikat system av just sådana blinda reflexer. Skinner gick dock ett steg längre och förklarade våra inre tankeprocesser enligt samma reflexmässiga reaktioner, där tankeprocesserna betraktades som ett "inre beteende" som i likhet med andra beteenden formas av trial-and-error-principen. Den gamla anklagelsen att behavioristerna förnekade att människan tänker är alltså en myt, i alla fall när det gäller behaviorismens blomstringsperiod i och med E. F. Skinner. Det var Watson som inte kom tillrätta med vårt tänkande och därför hävdade att det var en illusion. Ifall tankeprocesserna därmed är helt passiva och inte styrs av vår fria vilja, är en annan gammal knäckfråga som jag väljer att inte bekymra mig om här och nu.

Trial-and-error lanserades som grundläggande inlärningsprincip av psykologen Edward Thorndike. Skinner insåg att principen passade smidigt ihop med behaviorismen och övertog idén i en omarbetad form. Det är egentligen samma princip som styr den biologiska evolutionen; det handlar i båda fallen om en slumpgenererade urvalsprocess. Den biologiska evolutionen visar upp "intelligens" i så motto att den leder till fysiska förändringar och lösningar på problem som organismen har i kampen för tillvaron.

En konventionell dator är inte konstruerad med trial-and-error som grundläggande princip, men den används ofta som modell inom forskningen kring artificiell intelligens. Det går att virtuellt simulera processen i en konventionell dator, och efterhand som datorernas kapacitet växer kanske sådana program kan tävla med högre djurs hjärnor och våra egna. En enkel trial-and-error-funktion ingår dock redan
som komponent i många datorprogram, exempelvis när man spelar schack eller luffarschack mot sin hemdator; programmet lär sig stegvis vilka drag och strategier som är fördelaktiga och blir bättre och bättre som motspelare.

*
SJÄLVBEDRÄGERIET ÄR ÄNDAMÅLSENLIGT

Om trial-and-error verkligen är den grundläggande principen hos tankeprocesserna, kan man rimligtvis inte hävda att de är rationellt grundade; det är på sin höjd resultatet av processen som är rationellt, i betydelsen ändamålsenlig. Likaväl som den biologiska evolutionen selekterar fram en fysisk anpassning eftersom den är ändamålsenlig, och ett djur lär sig ett beteende av samma anledning, kommer vi i våra tankeprocesser fram till en ändamålsenlig slutsats eller attityd.

På så sätt löser sig problemet med självbedrägeriet automatiskt: Vi lurar ibland oss själva, eftersom det är ändamålsenligt — med andra ord för att vi tjänar på det. Om vi inte har erfarenheten av att självbedrägerier är till vår nackdel, är det inget som hindrar oss från att hänge oss åt det. Självbedrägeriet skyddar oss från smärtsamma insikter; och det leder ofta till att vi också lurar andra att tro det vi tror om oss själva.

*
EN AUTISTISK DATORHJÄRNA

Jag antar att den logik vi använder oss av när vi tänker i allmänhet är inlärd. Det är möjligt att det också finns en begränsad medfödd förmåga till logiskt och rationellt tänkande i våra hjärnor, på samma sätt som logiken är hårdkodad i en dator. Det borde vara enkelt för evolutionen att åstadkomma. Den förmågan kan vara förstärkt och dominerande vid autism eller Aspergers. Med tanke på att en dator bara ger korrekt resultat ifall den inmatade informationen är korrekt, är beteendemönstret hos dessa människor inte nödvändigtvis mer ändamålsenligt än hos folk i allmänhet — snarare tvärtom.

De experimentella psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky har visat att människans förmåga att tänka logiskt och rationellt är långt sämre än vi i allmänhet tror, och de utförde ändå sina experiment på akademiker och studenter. Kanske behöver vi trots allt inte vara alltför pessimistiska över den insikten, eftersom alternativet skulle vara att vi hade en "datorhjärna" som gjorde oss alla till autister. Med tanke på savantsyndromet skulle det ge många av oss förmågan att registrera en enorm mängd information och att blixtsnabbt i huvudet räkna ut Pi till trettio decimaler, men inte ens det skulle göra livet lättare att leva. Människor med autism är handikappade jämfört med oss.

*
EN KATTS PRIVATA LIV

Djur, speciellt däggdjur, har något slags tankeprocesser men uppenbarligen inte mycket till logiskt och abstrakt tänkande. Deras tankeprocesser är sannolikt ett associativt flöde av känslor, intuitioner och minnesbilder.

En orm har mycket begränsade sådana tankeprocesser, en fågel mer avancerade med större känslospektrum. Och de "högre" däggdjuren bör stå oss själva ganska nära när det gäller flödet av känslor, intuitioner och minnesbilder. De beteenden som ett djur blivit betingade till, upplever djuret självt i form av känslor och intuitioner — katten "känner" att en viss man är bra att gå fram till, eftersom den mannen tidigare varit vänlig och givit honom mat. Katten "känner" också att det inte är bra att jaga igelkottar, eftersom den tidigare stuckit tassen på ett sådant djur. Däremot har djuret antagligen mycket svårt att förstå att allt som har samma spetsiga form som en pigg hos igelkotten kommer att stickas. Katten måste först pröva att gå igenom en törnrosbuske; den förstår inte att också törnrostaggarna sticks bara genom att se att busken har taggar.

*
KARL POPPER OCH DESCARTES "METODISKA TVIVEL"

[Karl Poppers falsifikation har likheter med Descartes "metodiska tvivel" — vi sluter oss till det som är sant eller rimligt genom att ifrågasätta uppfattningar; "Att tänka är att tvivla", som Descartes formulerade det. Ju mindre anledning vi har att betvivla något, desto mer försanthåller vi det. Popper jämförde själv sin teori om falsifikation med biologisk evolution och naturligt urval, och andra forskare har pekat ut överensstämmelserna mellan Poppers teori och Skinners. Den vetenskapliga metoden kan betraktas som en formalisering av det kognitiva tillvägagångssätt som människan använder vid allt kunskapssökande. / Texten under konstruktion]

*
SLUMPEN BAKOM SJÄLVORGANISERANDE SYSTEM

[Trial-and-error ligger till grund för den biologiska evolutionen, djurens inlärning av beteenden och människans tankeprocesser. Medan vi kan förstå tankeprocesserna genom en slumpgenererad urvalsprocess, finns det också forskare som beskriver tankeprocesserna som ett fall av självorganisation. Det finns ingen uppenbar anledning till att dessa två modeller skulle motsäga varandra. Det är möjligt att det termodynamiska fenomenet med självorganisation kan härledas ur en slumpgenererad urvalsprocess. Principen är i så fall universell; och det är möjligt att all ordning eller struktur i universum härstammar från den. Trial-and-error blir naturens ordnande princip. / Texten under konstruktion.]

/ Rickard Berghorn

Konsten att ljuga i miljöfrågornas namn

Läste nyss senaste bloggartikeln hos The Climate Scam, som berättar om journalisten Ross Gelbspan och den myt han knåpat ihop, att oljebolaget Exxon Mobile aktivt konspirerar mot AGW-forskare för att skapa osäkerhet kring frågan om ifall utsläpp av koldioxid orsakar växthuseffekt och global uppvärmning. Förutom att påståendet är orimligt (Exxon har alltid varit mycket generös med bidrag till utveckling av miljövänliga energialternativ) har Gelbspan påstått att det finns kopior av ett internt dokument som avslöjar denna konspiration — kopior som aldrig har publicerats eller påträffats, och sålunda bara lär existera i Gelbspans fantasi.

En annan intressant uppgift är det bland AGWare (däribland Al Gore) ofta upprepade påståendet att Ross Gelbspan skulle vara vinnare av Pulitzerpriset. Eftersom jag är den sortens skitjobbiga typ som alltid går till källorna istället för att lita på det som påstås och låter bra, bestämde jag mig för att undersöka detta närmare.

Det visade sig att lögnen om Pulitzerpriset inte var något som andra skapat, vilken man annars lätt kan tro, utan att den först och främst har spridits av Gelbspan själv. I exempelvis denna intervju får han (oemotsagt) försvara sig mot kritiken på detta sätt:

The first response that I had was a web-based campaign to impugn my professional integrity. They basically came out and said that I was a résumé fraud. I had said that I was a co-recipient of a Pulitzer prize and they said, “No, Gelbspan never had a role in a Pulitzer prize.” That was pretty hurtful; I was proud of that prize. I was an editor at the Boston Globe and we did a big series looking at racial discrimination in greater Boston. When the Globe won the Pulitzer for this project, the publisher said to me, “This is your series. You conceived it, you directed it; so we are designating you as recipient on behalf of the Boston Globe.” I didn’t feel like I was distorting it by saying I was a co-recipient.

Och ett sådant svar är uppenbarligen godtagbart för AGWarna själva, så att lögnen kan ursäktas och sopas under mattan — Gelbspan är ju faktiskt inte skandaliserad i dessa kretsar. Här utmålar han sig alltså som medpristagare, men att han liksom ändå egentligen var huvudpristagare. Priset det talas om här är Pulitzerpriset för 1984, som utdelades till sex journalister i kategorin "Local Investigative Specialized Reporting": Kenneth Cooper, Joan FitzGerald, Jonathan Kaufman, Norman Lockman, Gary McMillan, Kirk Scharfenberg och David Wessel.

Gelbspan nämns inte bland dessa namn; han kan alltså inte göra anspråk på att ens vara medpristagare för detta Pulitzerpris, och det är också därför han inte påstås vara det i något seriöst uppslagsverk. Men som den goda lögnare han är, pyser dimridån fram på detta sätt:

"Nåja, jag är kanske inte formellt en Pulitzervinnare, eller ens en medpristagare, men egentligen skulle man kunna resonera sisådär… [några minuters bludder] Men nu mina kära vänner som till varje pris tystar ned varje skandal som miljörörelsen gör sin skyldig till, inklusive vår skräckpropagandan om att människor får cancer av DDT och därför slutade använda det för att bekämpa malaria med följden att dödstalen steg i höjden — NU mina kära vänner glömmer vi detta, och fortsätter påstå att Exxon Mobile konspirerar hotfullt bakom alla som kritiserar AGW. För dokumentet som bevisar det finns ju, bara man låtsas att det finns, även om ingen kan visa upp kopian jag talat om!"

/ Rickard Berghorn

Ett tips

Min gode vän Fredrik F G Granlund — författare från Mariestad — publicerade inatt på sin blogg Marmeladkungen min gamla novell Ett gott liv, en Roald Dahl-aktig hämndhistoria som utspelar sig under Andra världskrigets ransonering. Det var en av de sista novellerna jag skrev; den absolut sista var den ockulta deckaren Demonus (2003), där jag gick in för att förvandla 1800-talets Stockholm till en lika mystisk och stämningsfull stad som Sherlock Holmes London. Den hade sina poänger.

Jag kunde det där. Under några år publicerade Sam J Lundwall sex eller sju av mina noveller i Jules Verne-magasinet. Jag fick en rad andra noveller publicerade i antologier från exempelvis Paradishuset. Sedan kom Sveriges Radio P3 och ville att jag skulle skriva radiopjäser för dem. Det resulterade i två stycken: Svartsjukans anatomi (2002) och Necronomicon i Sverige (2003). Den senare var en skoj- och plojhistoria där Louise Epstein spelade sig själv som undersökande journalist och Pontus Enhörning var nyhetsuppläsare. Tydligen har den pjäsen fått eget liv i piratkopierad form, eftersom jag träffat flera stycken för mig okända personer som sagt sig ha hört den på kassett och mp3-filer.

Men allt annat konkurrerade ut mitt författarskap, och det var inte heller särskilt tacksamt att skriva skönlitterärt; en riktigt genomarbetad och välskriven novell tar så mycket mer tid och krafter än en faktaartikel att skriva, men är svårare att publicera och ger sämre betalt, i alla fall i Sverige. Jag kan bara konstatera högst ödmjukt (hrm…) att jag var förbannat bra som författare, och att en inte närmare utpekad redaktör hos Norstedts gjorde ett stort misstag som inte uppmuntrade mitt skrivande på något handgripligt sätt. Det kunde ha blivit jag och John-Ajvide Lindqvist som kunde titulera sig "Sveriges Stephen King" detta laget, och inte bara Lindqvist allena

/ Rickard Berghorn

Linné och miljörörelsens rötter

Här följer en essä om ekologins historia. Carl von Linné betraktas som ekologins fader och hans grundtankar lever kvar än i dag. Det uppmärksammas dock sällan att Linnés syn på samspelet i naturen och människans ansvar att inte förstöra dess harmoni och jämvikt, hörde medeltidens trosvärld till. Detta var ursprungligen en essäuppgift på en Linnékurs vid Uppsala Universitet 2010, och hade titeln "Linne, ekologin och skolastiken".

*  *  *

Ekologi är en högaktuell vetenskap i och med debatten om global uppvärmning. Carl von Linné (1707–78) anses ha varit banbrytande för utvecklingen av ekologin som en ”modern” vetenskap, på grund av främst tre texter av honom. Dessa skrevs ursprungligen på latin och lyder i översättning Den beboeliga världens tillväxt (1744), Naturens hushållning (1749) och Naturens styrelseskick (1760). [1]

Här beskriver Linné sin syn på de levande naturens sammanhang – hur växter och djur samspelar i en obruten kedja och blir varandras föda i ett oupphörligt kretslopp, och tillsammans upprätthåller naturens jämvikt. Men Linné understryker också att människan har ett speciellt ansvar, eftersom vi är satta att förvalta naturen och leva av dess tillgångar – han varnar för vår potential att förstöra och utarma naturen. Allt detta är tankar vi känner igen från den moderna miljörörelsen; men när man undersöker vilken idétradition som påverkade och utformade dem, finner man att Linnés tankevärld är djupt rotad i äldre tiders teologi.

Enligt Linné har varje art sin av Gud givna rätta plats och rangordning i naturen, och allt är skapat för ett högre syfte. När samspelet fungerar som Gud avsett, uppstår en gudomlig harmoni i naturen. Detta var en teologisk och filosofisk tradition, som redan då hade flera hundra år bakom sig, men på 1700-talet fått stort genomslag i form av fysikoteologin. Linnés texter om jämvikten i naturen, liksom fysikoteologin, balanserar på gränsen mellan medeltidens skolastik och upplysning.

I denna essä beskriver jag detta närmare. Den grundläggande litteraturen jag använt är Ronny Ambjörnsson: Tankens pilgrimer (2005), Eriksson & Frängsmyr: Idéhistoriens huvudlinjer (2004), Donald Worster: De ekologiska idéernas historia (1996) och Nils Uddenberg: Tankar om livet (2003).

*
LINNÉ OCH HANS SAMTID

Den naturvetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen hade stadfäst en ny syn på naturens och himlakropparnas uppbyggnad. De så kallade cartesianska striderna på universitet i Europa och Sverige hade slutligen etablerat Copernicus heliocentriska världsbild, Galileos rörelselagar och Descartes mekanistiska naturfilosofi, under andra hälften av 1600-talet. Denna revolution för vetenskaperna breddade vägen för den kommande epoken.

Carl von Linnés liv sträckte sig över hela upplysningstiden. Han föddes i början av den och dog strax innan upplysningstankarna började ersättas av romantikens ideal. Karl XII gick ur tiden när Linné ännu var barn, och frihetstiden med dess gynnande av vetenskaperna kom att vara fram till 1772, sex år innan den svenske blomsterkungen dog.

Linné var därmed helt samtida med upplysningens stora namn. I Frankrike levde och verkade Voltaire (1694–1778) och encyklopediförfattarna med Denis Diderot (1713–84) i spetsen. I England filosoferade David Hume (1711-76) och i Tyskland Immanuel Kant (1724-1804). I Amerika dominerade Benjamin Franklin (1706-90) över såväl naturvetenskaperna som politiken. Linné var också samtida med den franske biologen, astronomen och matematikern greve de Buffon (1707-88), vilka tillsammans – eller snarare i bitter rivalitet – med varandra utvecklade den nya tidens naturlära. Buffon accepterade aldrig Linnés system för indelning av växter och djur, men lämnade många andra viktiga bidrag till djur- och växtvetenskapen, som att bryta väg för en evolutionistisk syn på naturen. [2]

När Linné var i trettioårsåldern stod Sverige i fokus för världens vetenskapliga uppmärksamhet. Det var då astronomen Pierre de Maupertuis med ett följe av franska vetenskapsmän reste till Tornedalen 1736-37 för att mäta jordklotet och se om det verkligen var avplattat vid polerna. Man fann att det var så, och bekräftade därmed att Newtons gravitationsteori stämde, eftersom den förutsade just en sådan form på vår planet. Isaac Newton var vid detta laget död, men under resten av 1700-talet kom han att närmast helgonförklaras som naturvetenskapens största namn. [3]

I Sverige fanns, vid sidan av Linné, betydande vetenskapliga namn som Carl Wilhelm Scheele (1742-86; kemist och syrets upptäckare) och Anders Celsius (1701-44; astronom och uppfinnaren av termometerskalan i Celsius). Här fanns också den oerhört ambitiösa vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg (1688-1772), som skrev åtskilliga böcker om kosmologi, fysik och anatomi och blev medlem av vetenskapsakademierna i såväl Ryssland som Sverige, men utan att få något brett  vetenskapligt genomslag. [4] På äldre dagar ägnade han sig istället åt bibeltolkningar och att skriva ner sina religiösa visioner, varmed han fick världsrykte.

Nu var inte allt framsteg och nytänkande under denna period. Upplysningstänkare tog inte så definitivt avstånd från medeltidens tankevärld som man ofta får intryck av i mer populärt hållna historieböcker. Det är t.ex. välbelagt hur skolastisk Leibniz var i sin filosofi. Hans efterföljare Christian Wolff – som i mitten av 1700-talet var den mest inflytelserika filosofen i den tyskspråkiga världen – såväl kopierade skolastikernas sätt att skriva böcker som propagerade för en teleologisk natursyn, och skrev generösa studier av medeltidens skolastik. [5] Inte heller hade studiet av växt- och djurliv hunnit bli en lika exakt och ”mekanisk” vetenskap som t.ex. fysiken och astronomin. Men det fanns speciellt en naturfilosofisk riktning med antika och skolastiska rötter, som hade stark ställning på Linnés tid: fysikoteologin.

*
LINNÉ OCH EKOLOGIN

Begreppet fysikoteologi skapades av engelsmannen William Derham 1713, för en filosofi som hävdade att inget i naturen existerade i onödan; allt var skapat av Gud för att ingå i Hans stora plan, och det var naturforskarens uppgift att komma underfund med sambanden. Varje växt och djur var så att säga kugghjul i naturens heliga maskineri. Naturligt nog var det ur denna idétradition som den ekologiska vetenskapen växte fram.

Den främste företrädaren för fysikoteologin i Sverige var just Linné. Den syn på naturen som han beskriver i de tre inledningsvis nämnda skrifterna, var grundläggande för hans natursyn och återkommer regelbundet i hans texter. Tal om märkvärdigheter uti insecterna (1739) inleds exempelvis med denna korta och kärnfulla sammanfattning:

Alt hvad den
Alsmägtige Skaparen inrättat på vårt jord-klot är gjordt i en sådan undersam ordning, att ej et enda fins, som ej behöfver et annats bistånd till sit underhåll: Jord-klotet sjelft med Stenar, Malm och Grus, näres ju och födes af Elementerne: Växter, Trän, Örter, Gräs och Mossar, växa af jord-klotet och Djuren ändteligen af växterna. Alla dessa på slutet förvandlas åter til sina första ämnen. Jorden blifver Plantans föda, Plantan Matkens, Matken Foglens och Foglen ofta Rofdjurets: åter förtäres på slutet Rofdjuret af Roffogelen. Roffogelen af Matken, Matken af Örten, Örten af Jorden: Ja, Människan, som alt vänder til sin nödtorft, blifver ofta Rofdjurets, Roffogelens, Roffiskens, Matkens eller jordens föda. Så går alt i kring.

Är altså hvart och et skapadt ting ej endast skapadt för sin egen skul, utan fast mer för andras skul. [6]

Bland andra historieprofessorn Donald Worster (1996) framhåller Linné som ett av de viktigaste namnen i ekologins historia. Detta speciellt på grund av Naturens hushållning, som var en av hans mest lästa skrifter. Worster berättar att begreppet ”naturens hushållning” (på latin ”oeconomia naturae”) hade myntats av teologen och vetenskapsmannen sir Kenelm Digby redan ett århundrade tidigare, som benämning på denna idétradition. Begreppet ersattes sedan av ekologi 1866, och därefter har ekologin varit en avgränsad biologisk disciplin. Worster skriver:

1658 blev sir Kenelm Digby, som aktivt arbetade för utvecklingen av en naturvetenskap som var förenlig med religionen, den förste som talade om ”naturens hushållning”. […] Gud sågs både som den högste ekonomen som hade konstruerat det jordiska hushållet och som förvaltaren som höll det i produktivt arbete.

Studiet av ”ekologi” – ett ord som kom i bruk på 1800-talet som en mer vetenskaplig ersättning för det äldre uttrycket – var alltså till själva sitt ursprung genomsyrat av en politisk och ekonomisk så väl som kristen syn på naturen. [7]

*
LINNÉ OCH TEOLOGIN

Det är lätt att tro att Linnés ekologiska natursyn är ”modern”, men som vi redan berört är den i själva verket teologiskt grundad. Kenelm Digby satte namn på en kristen idétradition som växt fram under medeltiden och började bli populär på en bredare front under 1500-talet, för att på 1700-talet bli en del av fysikoteologin.

Idéhistoriskt sett går denna natursyn tillbaka till Platon och Aristoteles. Hos Platon finns tanken att en ”demiurg” (skapare) designat allt i naturen för ett ändamål, [8] och denna ändamålstanke finns även hos Aristoteles. Men han lärde dessutom att naturens förändringar styrs av den mest perfekta rörelsen och geometriska figuren: cirkeln. Detta gällde såväl årstidernas och planeternas cykler, som naturens kretsgång. [9] Alltså kan också Linnés betoning på naturens cykliska förlopp – hur näringskedjan alltid återvänder till sin utgångspunkt och en ny kretsgång tar sin början – ses i antik och medeltida belysning: idén om cirkeln och cirkelrörelsen som den perfekta formen.

Den medeltida kristna teologin brukar benämnas som skolastisk. Skolastiken var egentligen en undervisningsform med fastslagna regler och grunder: Bibeln var den stora auktoriteten och kompletterades med utvalda antika skrifter, där Platon och Aristoteles stod främst. Därigenom utlärdes såväl etik och naturlära som astronomi i kristet ljus. Stark betoning gjordes också på logiskt tänkande. När Linné beskriver Gud som naturens ”byggmästare”, är det antagligen en anspelning på Platons dialog Timaios. Genomgående i den skriften är liknelsen mellan skapandet av världen och hur en skicklig byggmästare konstruerar en byggnad. Det fanns inga allvarliga motsägelser mellan Timaios och Bibeln, varför Platons dialog sågs som ett viktigt komplement till Första Moseboken. [10]

Avgörande för den skolastiska natursynen och fysikoteologin var ”teleologin”, som är en av grundtankarna i Platons dialog. Nationalencyklopedin definierar begreppet på detta sätt:

teleologi, inom filosofin tanken att allt i naturen tjänar ett ändamål och kan förklaras via detta, ofta så att en gud (gudar) skapat universum i en viss avsikt. I nutidens vetenskapsteori betraktas teleologin av det stora flertalet forskare som en ohållbar förklaringsprincip. [11]

Det innebär i korthet, att ifall en fågel är beroende av att äta maskar, så har masken skapats för att bli fågelns föda. Luften finns till för att djur och människor ska kunna andas, och vattnet för att kunna drickas av flora och fauna. Jämfört med den nutida evolutionistiska synen på naturen, kan man säga att den teleologiska filosofin vände på orsak och verkan. Numera har vi snarare perspektivet att fågeln inte skulle finnas – eller i alla fall inte äta maskar – ifall den saknade maskar att livnära sig på.

Liksom hos skolastikerna är det en rent teleologisk syn på naturen som Linné uttrycker. Det på förhand designade samspelet i naturen skapar en bokstavligen gudomlig jämvikt och harmoni. Människan intar här en särställning, eftersom hon står överordnad naturen och underordnad Gud. Vi har rätt att ta för oss av det naturen erbjuder, eftersom den ändå skapats för vår skull. Men samtidigt har vi förmågan att rubba jämvikten, och därför har vi ett speciellt ansvar för att inte göra det. [12]

*
MOT EN MODERN EKOLOGI

Teleologin och skolastiken hörde medeltiden till. Den naturvetenskapliga revolutionen på 1500-1600-talen fråntog Bibeln, Platon och Aristoteles deras auktoritet och etablerade ett nytt vetenskapligt paradigm. Med empirin hos den nyfikne och öppetsinnade forskaren skulle naturen själv avslöja sina gåtor, och den fysiska världen ansågs lyda mekaniska principer. Allt skulle så långt möjligt förklaras utifrån ”naturliga” principer – matematik, geometri, rörelselagar och mekanik – och inte utifrån en gudomlig skapares avsikter och ingripanden. Det var idealet men efterlevdes inte alltid, som vi redan sett hos Linné.

René Descartes beskrev djuren och den mänskliga kroppen som ”automater” (maskiner), men var inte beredd att frånta människan hennes själ. Och även om en maskin kunde förstås enligt matematiska och fysikaliska principer, var det inte enkelt att förstå hur dessa maskiner en gång blivit till – inom biologin fanns det alltså fortfarande gott om utrymme att utgå ifrån att en skapare hade ”designat” dem handgripligen. [13]

Det skulle dröja till 1859 innan också naturens mångfald och uppkomst kunde förklaras tillfredsställande på ett
”naturligt”, mekanistiskt sätt. Då utkom Charles Darwin med boken On The Origin Of Species, där han visade hur arterna uppstått genom naturligt urval, i en slumpgenererad evolutionsprocess utan riktning eller mål. Med Darwin kunde slutligen den teleologiska natursynen tas ur bruk; efter honom slutade biologer att hänvisa till gudomliga förklaringar av naturens mångfald och gåtor.

Därmed kan man inte heller hävda att den moderna biologin längre beskriver en grundläggande harmoni i naturen, och än mindre någon övergripande moral. Utdöende och uppkomst av nya djurarter och varianter av dem är naturens ordning, liksom ifall en organism breder ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen i sig är inte konstruerad efter någon gudagiven moral som avgör vad som är rätt och fel.

Linnés natursyn var statisk och cyklisk, och denna jämvikt var den gudomliga ordningen. Modern biologi ser en dynamisk natur i ständig utveckling. Intrycket många nutida läsare får av att Linnés ekologiska natursyn är ”modern”, beror alltså på något som kan beskrivas som en vetenskaplig anakronism. Den ekologi som lärs ut i populärvetenskapliga sammanhang och inom delar av miljörörelsen har inte förmått röra sig särskilt långt från äldre tiders ekologi, formad som den var av skolastiskt och teologiskt tänkande. Att spekulera i varför det blivit så, ligger utanför området för denna uppsats; men Linnés goda, harmoniska och moraliska syn på naturen är antagligen tacksam ideologiskt och som underlag för propaganda.

*
LINNÉ OCH UPPLYSNINGEN

Det vore dock orättvist att bara framhäva de bakåtsträvande sidorna hos Linnés ekologiska natursyn. Att Linné betonar människans rätt att – under ansvar – ta för sig av det naturen erbjuder, passar exempelvis bra ihop med upplysningstidens nyttotänkande. I hans ekologiska texter finns också gott om empiri och exakta iakttagelser; Linné drog sig ju inte för att gå ut och närstudera naturen i sig. Därtill tar han genomgående avstånd ifrån vidskepelse, och avfärdar som skrönor den gamla folkliga tron på uralstring (att vissa organismer kunde uppstå spontant utan att ha alstrats av andra artfränder); en missuppfattning som inte minst hade förespråkats av Aristoteles.

Det är främst den engelske biologen och ekologen Arthur James Cain som uppmärksammat hur beroende Linné var av den medeltida skolastiken. Den kanadesiska vetenskapshistorikern Mary P. Winsor ifrågasatte i ett antal uppsatser [14] Cains beskrivning av Linné som skolastiker, och hävdade bland annat att Linné aldrig studerade aristotelisk naturlära. Senare kunde hon konstatera att Cain själv efterhand mjukade upp sin hållning och bl.a. framhävde Linné som en starkt empirisk forskare, som också tog djupt intryck av Descartes mekanistiska natursyn.

Sanningen ligger antagligen någonstans mitt emellan dessa ståndpunkter. Det har antagits att Linné blev påverkad av skolastiken under sina ungdomsstudier i Växjö; [15] och även om Linné inte själv studerat skolastisk naturlära, fanns det antagligen många möjligheter att bli påverkad av sådana tankar på omvägar, genom böcker, teologi och kultur. Kort sagt: det finns drag av såväl skolastik som upplysning hos Linnés ekologi.

*
NOTER
[1] Alla tre texterna finns samlade i Linné (1978).
[2] Uddenberg (2003)
[3] Sjöström (2007)
[4] Dunér (2004)
[5] Frängsmyr (1975)
[6] Linné (1964), sid. 13 f.
[7] Worster (1996) sid. 59 f.
[8] Dialogen Timaios. Se nästa avdelning.
[9] Ambjörnsson (2005), Eriksson & Frängsmyr (2004) m.fl.
[10] Ambjörnsson (2005)
[11] Nationalencyclopedin på <www.ne.se> 2010-07-27
[12] Beskrivningen är från Linné (1978): Naturens styrelseskick.
[13] Eischner (1982)
[14] Winsor (2001) & (2006)
[15] Hessenbruch (2000) sid. 418.

*
KÄLLOR
Ambjörnsson, Ronny: Europas idéhistoria. Medeltiden. Tankens pilgrimer (Stockholm, 2005). ISBN 91-27-11162-8
Dunér, David: Världsmaskinen: Emanuel Swedenborg och naturfilosofin (Nora, 2004). ISBN 91-578-0440-0
Eichner, Hans: ”The Rise of Modern Science and the Genesis of Romanticism”. PMLA, vol. 97, nr. 1, 1982. (Modern Language Association)
Eriksson, Gunnar: Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983). ISBN 91-7021-438-7
Eriksson, Gunnar & Frängsmyr, Tore: Idéhistoriens huvudlinjer (2004). ISBN 91-46-21086-5
Frängsmyr, Tore: ”Christian Wolff’s Mathematical Method and its Impact on the Eighteenth Century”. Journal of the History of Ideas, vol. 36, nr. 4, 1975. (University of Pennsylvania Press.)
Hessenbruch, Arne: Reader’s Guide to the History of Science (London, 2000). ISBN 1-884964-29-x
Linné, Carl von: Fyra skrifter. Innehåller bl.a. ”Tal om märkvärdigheter uti insecterna”. (Stockholm, 1964).
Linné, Carl von: Om jämvikten i naturen (red. Gunnar Broberg. Stockholm, 1978). ISBN 91-7528-001-9
Sjöström, Jörgen: Newton och gravitationen: på himmelen och på Jorden (Stockholm, 2007). ISBN 978-91-1-301637-5
Uddenberg, Nils: Idéer om livet: en biologihistoria. Band I (Stockholm, 2003). ISBN 91-27- 09358-1
Winsor, Mary P: ”Linnaeus’s Biology Was Not Essentialist”. Annals of the Missouri Botanical Garden, Vol. 93, nr 1, 2006.
Winsor, Mary P: ”Cain on Linnaeus: the scientist-historian as unanalysed entity”. Studies in History and Philosophy of Science Part C: Studies in History and Philosophy of Biological and Biomedical Sciences. Vol. 32, utgåva 2, 2001.
Worster, Donald: De ekologiska idéernas historia (Stockholm, 1996). ISBN 91-7150-630-6