NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Författare”

Aleph och Timaios

Hejsan små barn och andra idioter! Inte mycket aktivitet här på länge, men på grund av goda skäl:

aleph-logga1-transp

Förutom pluggande och arbete har jag varit mycket upptagen med att återstarta Aleph Bokförlag och lansera ett helt nytt förlag, Timaios Press. Hos Aleph finns nu åtta böcker, såväl nytryck av äldre som helt nya, att köpa antingen över nätet eller i bokaffärer. Timaios har sex böcker publicerade på engelska och svenska, en blandning av fackböcker och skönlitteratur; också de är redo att beställas över nätet eller i bokhandeln. Timaios Press har en idé- och vetenskapshistorisk profil, men utger alla slags böcker som kan tänkas tilltala den filosofiska och idéhistoriska nörden.

timaios_sv_4

Jag slår inte på några stora trummor för att lansera dessa båda förlag, utan de får utvecklas och befästas allteftersom och i sin egen takt. När man dessutom lever ett sådant splittrat liv som jag gjort de senaste tio åren, är det också alltför lätt hänt att inte lyckas hålla det man utlovat. Alltså ingenting om kommande böcker här och nu; det räcker med att ni vet att sådana är på gång — och kontinuerligt håller ett öga på hemsidorna.

För layout och omslagsteckningar står min gamla stöttepelare Nicolas Krizan, som alltjämt är oumbärlig genom sin skicklighet och sina yrkeskunskaper.

/ Rickard Berghorn

Översatt till kroatiska

sirius_bJag nåddes just av meddelandet att min galghumoristiska skräcknovell Ett gott liv har blivit översatt och publicerad på kroatiska, i fantasy- och science fiction-tidskriften Sirius B. Det är speciellt roligt eftersom det är en professionell tidskrift som inte knusslar med genrernas stora namn; i just detta nummer samsas såväl Philip K. Dick, Nina Kiriki Hoffmann och Lois McMaster Bujold. Här är numret med innehållsförteckning.

/ Rickard Berghorn

Swedenborg, Poe och multiversum — en svindlande historia

30/9 publicerade Tidningen Kulturen min nya essä med samma rubrik som ovan. Den har också blivit ”Veckans artikel”, vilket ju är bra och trevligt.

Essän bygger på två uppsatser jag skrivit vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Uppsatsen om Edgar Allan Poe och Eureka kan läsas här. Och uppsatsen om Emanuel Swedenborg och Principia rerum naturalium här. Källor till uppgifterna i TK-essän hittas i dem.

Jag är själv mycket nöjd med essän, men den skrevs under tidsnöd och vissa fel har slunkit med. De korrigeras här:

Titeln på Lucretius episka dikt stavas De rerum natura.

Einstein ”bevisade” förstås inte att materia är energi, utan han var den första som lyckades formulera en fungerande teori som visade att det måste vara så. Teorin bevisades sedan experimentellt.

Om William Herschel och On the Construction of the Heavens: Ordet ”superstjärna” är antagligen illa valt, eftersom Herschel hävdade att stjärnorna efterhand kommer att slockna och kollapsa in mot en gigantisk materiaansamling.

Samma korr gäller Erasmus Darwin; han är tydlig med att ingen ”superstjärna” bildas utan att universum kollapsar in mot ett mörkt, kaotiskt centrum. Från The Botanic Garden:

Star after star from Heaven’s high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!

/ Rickard Berghorn

EDIT: Uppdaterat 30/9 och 2/10.

Undine på svenska

Förra veckan utkom nyöversättningen av Friedrich de la Motte Fouqués klassiska konstsaga Undine. Översättningen är gjord av Siri Stern, illustrationerna av Oskar Aspman, och den snygga och smakfullt producerade boken utges av Hastur förlag — köp den förslagsvis. Jag har skrivit det tjugosidiga efterordet, vilket blev ett av sommarens stora projekt. En förkortad och delvis omskriven version av efterordet har publicerats hos Tidningen Kulturen, Jätten som glömdes bort.

/ Rickard Berghorn

Fantastiska fakta: När Sverige tog OS-guld i konst

Läste ikväll med tappad haka Johan Cronemans senaste tv-krönika i DN. Dessa bortglömda OS-grenar han nämner låter som ett skämt:

Visste ni att David Wallin tog OS-guld 1932 i Los Angeles? Och att Gustav Nordahl gjorde detsamma vid London-OS 1948.

David Wallin vann i målning och Gustav Nordahl i statyer.

(Passerar du Mariatorget i Stockholm kan du se Gustav Nordahls bronsstaty av Emanuel Swedenborg ­ nej, Gustav var inte släkt med någon av Nordahlbröderna.)

Finnländske Urho Karhumäki tog guld i romanskrivande vid Berlin-OS 1936. Den boken har ni väl läst?

Jag kollade upp namnen och OS-grenarna, och allt detta stämmer. OS i kultur började förespråkas 1906 av fransmannen Pierre de Coubertin — samma man som redan hade grundat de moderna Olympiska Spelen med OS i Athen 1896. Tävlingsgrenar i konst introducerades 1912 när de Olympiska spelen hölls i Sverige. Den dikt som vann i grenen ”litteratur” detta år tävlade under pseudonym, och det avslöjades efterhand att det var Coubertin själv som hade skrivit den. Sista gången kulturgrenar fanns i OS var i London 1948, då alltså Gustav Nordahl vann guld med en staty. DN Kultur berättade denna märkliga historia i en artikel 1 juni förra året. Läs och googla vidare själva!

/ Rickard Berghorn

Mohamed Omars extremistiska synvilla

Tidningen Kulturen publicerade för lite sedan min artikel Mohamed Omars islamistiska kovändning: en retorisk synvilla. En av Sveriges ytterst få offentliga islamister (därtill högerextremist med goda kontakter bland svenska nynazister) har gjort ett tappert försök att ta avstånd ifrån sin islamism och tvärtom (?) försöka profilera sig som islamkritiker.

Nu är saker och ting inte så enkla som Omar försöker framställa dem som, vilket framgår i artikeln. Där avslöjar jag också anledningen till att han blev petad som redaktör för tidskriften Minaret — jag känner till detta eftersom jag skrev för det nummer som ledde till hans avpollettering.

/ Rickard Berghorn

Börje Peratt stormar vidare

Vår bekanting Börje Peratt har i dagarna blivit förtjust i psykiatriska diagnoser, och då speciellt att beskriva humanister och VoFare som psykopater (ex 1, ex 2). Citat:

Psykopati driver den rigida antihumanismen så att gängse föreställningar konserveras. Detta har tidigare varit  religionens område. Idag är det ateisterna inom sina antihumanistiska organisationer som för motsvarade repressiv politik.

”Antihumanism” är Peratts benämning på sekulära humanister, det vill säga Sturmark och rörelsen han tillhör. Han uppfann ordet förra året och visste inte att det redan hade använts av filosofen Louis Althusser för att beskriva marxistisk humanism (vilket jag visade honom i ett mail 2012-01-11), men det gör inte benämningen bättre. Antihumanism borde snarare ersättas med pseudohumanism eller kvasihumanism. På motsvarande sätt är ordet pseudoskepticism bättre än Peratts missbildning ”pseudiker” för samma sak. Peratt gillar att mynta nya ord, men något språköra i topptrim har han inte. Hur kan man till exempel knåpa ihop ordet succébolivets urkraft, som han anser sig ha upptäckt?

Mig beskrev Peratt som narcissistiskt personlighetsstörd nyligen. Han hade just skrivit sin första ”klimatskeptiska” artikel, antagligen i ett försök att flirta in sig hos Stockholmsinitiativet (som ogillar VoF). När hans artikel började diskuteras på Facebook påpekade jag hur grovt Peratt brukar slarva med fakta och att hans trovärdighet är mycket låg. Några styrelseledamöter i Stockholmsinitiativet aktiverade sig då och visade att Peratt fått sina fakta om bakfoten i artikeln. Allt detta gjorde honom mycket bitter på mig — jag blev kallad huligan, omdömeslös och narcissistiskt personlighetsstörd. Och när diskussionstråden på Facebook följdriktigt nog raderades gick han vidare till att skriva en bloggartikel om händelsen och min förmodade psykiatriska diagnos. Det hedrar honom dock att han nu tagit bort sin bloggning. (I alla fall hittar jag den inte längre — rätta mig om jag har fel.)

Jag kan lugna Peratt med att jag själv är klimatskeptiker. Ingen som är ärlig mot sig själv kan förneka att miljö- och klimatdebatten på många sätt är grovt överdriven och propagandistisk; all nyansering och kritik är bannlyst, eftersom debatten är huvudsakligen politiskt och inte vetenskapligt grundad. Men debatten från klimatskeptiskt håll tjänar ingenting på att föras oseriöst och osakligt. Som sagt, alla vänner är inte bra vänner.

TILLÄGG 2012-04-23: Jag ser nu att Peratt har skrivit om texten på den första länken, och bytt ut ”psykopati” mot ”politisk korrekthet”. Jag får nog börja använda web archive för viktiga länkar framöver. Hur som helst bra att Peratt inser vissa av sina övertramp.

TILLÄGG 2013-06-11: Märker att ”skeptikern” John Houdi (vetenskapligt obildad, och en gång i tiden smått Sverigekänd som trollkarl) länkar till denna bloggning som stöd för sin egen oseriösa hets- och hatjakt mot Börje Peratt, där Houdi gör sitt bästa för att infektera debatten ytterligare och få nya möjligheter till grov mobbing. Två fnoskpellar går inte ett rätt, och Houdi har tyvärr tagit på sig rollen som skeptikerrörelsens lögnaktiga debattgris n:o 1 sedan Garvarn 2010 började skämmas för sin egen existens och gav upp. Jag deltar varken i Peratts eller Houdis svinerier.

/ Rickard Berghorn

Alla vänner är inte bra vänner

Det nämns inte i min senaste artikel hos Tidningen Kulturen, men humanist-debatten i Svenska Dagbladet bestod egentligen av fem debattinlägg, inte bara de fyra  jag refererade till. Det femte inlägget var så absurt att det inte går att ta på allvar, och författades av journalisten Börje Peratt. Hans artikel hade ursprungligen rubriken ”Sturmark har byggt upp en huliganrörelse”, men i nätversionen ändrades det snart till Fullt möjligt förena tro och vetenskap. Avslutningen borde bli en klassiker i genren ”omedveten humor”:

Verksamheten exemplifieras av en väldokumenterad elakartad aggressiv intolerans. I kampanjen mot vaccininformationssajten Vaccin.me ger man gåvobrev i andras namn med texter som ”Jag vill döda 20 barn i afrika”. Det är polisanmält. Man har duperat bidragsgivare som Ungdomsstyrelsen och fått stöd för att bygga upp ungdomsorganisation. Detta har lett till en huliganrörelse som kommer i horder och attackerar enskilda. Sturmark uppmanar till och med till spioneri på troende och att man ska besöka sammankomster och filma dem som går dit. Hans egna ”studiebesök” finns på hans hemsida.

Uppgiften om gåvobreven med texten ”Jag vill döda 20 barn i Afrika” kommer härifrån, och där framgår att det var en enskild person som skrev och skickade de osmakliga texterna, inte Humanisterna eller Vetenskap och Folkbildning. De övriga grova anklagelserna i citatet behöver inte kommenteras.

*  *  *

Börje Peratt (född 1949) är en journalist och författare, som på äldre dagar gått vilse i New Age-skogen. (Nu i dagarna fick jag veta att han bland annat säger sig ha upptäckt medvetandets och livets grundkraft, som han kallar — succébo.)  I januari i år kontaktade han mig eftersom han hade planer på att skapa en motförening till Humanisterna och behövde moraliskt och intellektuellt stöd. Jag drog mig dock ur på ett tidigt stadium när jag förstod vartåt det barkade, och mycket riktigt blev föreningen Humanism & Kunskap ett skämt redan när den grundades. Dock hann Peratt med att knycka min research om Humanisternas historia till några virriga debattartiklar på Sourze (där han dessutom missförstod och övertolkade det mesta jag forskat fram).

Allt detta bekymrar mig främst för att Peratt saboterar debatten genom sina ogrundade påståenden och anklagelser och sitt allmänna flummeri;  jag hoppas innerligt att han fasar ut sig själv. Kontroversiella organisationer som Humanisterna och VoF älskar denna sortens motståndare, eftersom de dels är ofarliga och bara väcker löje, dels kan användas för att ge sken av att alla kritiker är av samma oseriösa och flummiga släkte.

Tillägg 2012-04-16: Den som vill förstå varför också VoF är värda kritik för sitt beteende mot diskussionsmotståndare, kan exempelvis läsa detta: VoF om nättrollning och hånstrategier.

/ Rickard Berghorn

Artikel om Sven Lindqvist — referenser och kommentarer

Tidningen Kulturen har publicerat Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask, min essä om Lindqvists irrfärder i boken Utrota varenda jävel (1992). Nästan alla nödvändiga referenser finns redan inbakade i texten, bara några ord om detta: Det är en vanligt förekommande kritik att Sven Lindqvist har en mycket enögd syn på frågan om folkmord, en kritik som uppenbarligen är berättigad. Han förfasar sig över folkmord när nazisterna begått det, men som f.d. kulturattaché i Kina och maoist förtiger och förminskar han genomgående Mao Zedongs folkmord, och för den delen också andra massmord begångna av kommunistregimer. Läs t.ex. denna artikel av Staffan Skott.

Jag har de sista fem-tio åren blivit allt mer trött på och kritisk mot den vänsterradikalism jag vuxit upp med och vars dogmer jag ofta tog för givna som ung, den vänsterrörelse som fortfarande på många sätt ligger som en våt filt över stora delar av kultur- och samhällsdebatten. Liksom all politisk extremism är också vänsterrörelsen djupt hycklande och ointresserad av sanning och saklighet, så länge man bara kan uppnå sina mål. Essän är delvis skriven utifrån den frustrationen.

/ Rickard Berghorn

Ny recension hos Tidningen Kulturen

Fick tidigare i veckan en recension av Djuna Barnes novellsamling En farlig flickas dagbok (Bakhåll) publicerad hos Tidningen Kulturen.

Det är för övrigt inte jag som sätter rubrikerna på artiklarna. Jag tycker Barnes är en intressant och begåvad författare, men i alla fall inte "underbar".

/ Rickard Berghorn

Post Navigation