NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the category “Spekulationer och hugskott”

Swedenborg, Poe och multiversum — en svindlande historia

30/9 publicerade Tidningen Kulturen min nya essä med samma rubrik som ovan. Den har också blivit ”Veckans artikel”, vilket ju är bra och trevligt.

Essän bygger på två uppsatser jag skrivit vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Uppsatsen om Edgar Allan Poe och Eureka kan läsas här. Och uppsatsen om Emanuel Swedenborg och Principia rerum naturalium här. Källor till uppgifterna i TK-essän hittas i dem.

Jag är själv mycket nöjd med essän, men den skrevs under tidsnöd och vissa fel har slunkit med. De korrigeras här:

Titeln på Lucretius episka dikt stavas De rerum natura.

Einstein ”bevisade” förstås inte att materia är energi, utan han var den första som lyckades formulera en fungerande teori som visade att det måste vara så. Teorin bevisades sedan experimentellt.

Om William Herschel och On the Construction of the Heavens: Ordet ”superstjärna” är antagligen illa valt, eftersom Herschel hävdade att stjärnorna efterhand kommer att slockna och kollapsa in mot en gigantisk materiaansamling.

Samma korr gäller Erasmus Darwin; han är tydlig med att ingen ”superstjärna” bildas utan att universum kollapsar in mot ett mörkt, kaotiskt centrum. Från The Botanic Garden:

Star after star from Heaven’s high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!

/ Rickard Berghorn

EDIT: Uppdaterat 30/9 och 2/10.

Konstig nyhet på DN Vetenskap

En av de återkommande måltavlorna för denna blogg har varit Dagens Nyheters vetenskapssida, under Karin Bojs redaktörskap. Det som skrivs där är alltför ofta undermålig vetenskapsjournalistik av sämsta märke, utan tillstymmelse till kritik mot det som universiteten pressreleasar i pr-syfte. Har Karin Bojs & Co någonsin varit intresserade av att undersöka hur beroende universiteten är av god publicitet, för att skaffa statliga och andra bidrag till sina institutioner? Det skulle lära dem en hel del nyttigheter som utgångspunkt för den journalistiska dygden "kritisk granskning". Att något påstått forskningsgenombrott eller -resultat framhävs av universiteten själva, är inte en garanti för dess sanningshalt eller sakliga pålitlighet.

Igår publicerade Bojsans vetenskapsredaktion en ny märklig nyhet, om än inte bland de verkliga bottennappen: Kokkonstens ursprung upptäckt. Någon "upptäckt" är det förstås inte frågan om, utan det är än så länge bara en hypotes som främst antropologen Richard Wrangham argumenterat för, och ingenting är nytt i artikeln. Att föda blir mer närings- och energirik genom att kokas och stekas, vet till exempel varenda nutritionist sedan länge.

Jag har genom åren följt Richard Wranghams hypotes om att det var kokkonsten som gav våra humanoida förfäder den fördel som behövdes, för att vi människor skulle utvecklas. Förra året diskuterade jag till och med hypotesen personligen med Wrangham (finns att läsa här). Så trots DN:s bristande rapportering, är jag glad för att professor Wranghams idéer fortsätter att uppmärksammas och vinna mark.

/ Rickard Berghorn

Ack ja, kommunikationen slinter…

I förra posten kritiserade jag Vetenskap och Folkbildnings allmänna brister i kommunikationen med omvärlden, och gav som exempel en artikel som Rikard Enberg skrivit i föreningens blogg. Detta kom till Rikards kännedom, varför han såg till att bekräfta praktiskt taget all kritik jag formulerat. Dels svarade han med insinuationer och påhopp; det är en tradition inom VoF att ge sken av att ingen kritiker av föreningen är seriös eller uppriktig i sin kritik, utan dessa personer misstänkliggörs genomgående för att ha dolda och lömska motiv. Dels förstod Rikard Enberg inte ens vad kritiken mot hans resonemang gick ut på. Eländet står att läsa i kommentarsfältet till hans bloggartikel.

Det ska i övrigt förtydligas att jag inte påstår att parapsykologiska fenomen existerar, ty det gör de med största sannolikhet inte; detta är en ren principdiskussion.

Hur som helst, Rikard skrev också ett längre "förtydligande" till sin artikel. Det finns inget för mig att kommentera i den texten, eftersom den bara upprepar exakt samma resonemang som i artikeln, bara mer mångordigt. Däremot kan man vara observant på hans slutkläm:

Min beskrivning var möjligen väl kortfattad men min mening var inte att förklara exakt hur det fungerar. Kanske hade det varit bättre att bara skriva ”man kan visa att” istället för att ge en så kortfattad beskrivning. Jag funderar på att uppdatera texten med en något utförligare förklaring.

Varför inte bara rycka på stoltheten och prestigen, och erkänna att ursprungsresonemanget var fel?

Hur svårt Rikard än har att medge att han har fel, är saken egentligen ganska enkel: Entanglement är ett kvantfysikaliskt fenomen, där två tidigare ihopsatta partiklar uppvisar samma egenskaper hur långt ifrån varandra de än befinner sig. Om man kan konstatera att den ena partikeln har spinn i en viss riktning, vet man också i vilken riktning den andra partikeln nu spinner. Det finns ingen kommunikation eller informationsöverförelse mellan dessa båda partiklar, utan det är något som bara inträffar samtidigt, av en så att säga matematisk nödvändighet.

Detta märkliga fenomen existerar och är verifierat genom experiment, och Rikard förnekar det inte. Däremot är han fixerad vid att det måste finnas någon kommunikation mellan partiklarna för att parapsykologiska fenomen ska vara möjliga, eftersom han utgår ifrån att parapsykologiska fenomen nödvändigtvis handlar om informationsöverföring från en hjärna till en annan. Det entanglement innebär i ett parapsykologiskt sammanhang, är istället att samma tanke eller upplevelse skulle kunna uppstå samtidigt i två skilda hjärnor. I princip är detta faktiskt inte mer gåtfullt än att Alice ser att den partikel hon har visar spinnriktning uppåt, och därför också vet vilken spinnriktning Bobs partikel visar.

Men försök förklara detta för Rikard Enberg. Det är förmodligen meningslöst — och om han pressas på detta leder det bara till tuppjuck, hysteri och vilda anklagelser från Rikard själv och hans VoF-polare, som strömmar till för att rädda hans stolthet och "auktoritet". Så har det varit innan, och inget tyder på att VoFarna har blivit bättre i sin vetenskapskommunikation.

EDIT 2011-11-10: Smärre justering, förtydligande.

/ Rickard Berghorn

Ännu en VoFistisk dumhet

De som följt denna blogg genom åren, har förstått att medlemmarna i föreningen Vetenskap och Folkbildning — såväl i styrelsen som bland gräsrötterna — är en märklig samling personer, med en milt sagt bristfällig förmåga att kommunicera sina budskap. De utger sig för att vara experter på vad "troende" tycker och tänker, men missar genomgående måltavlan eftersom de sitter fast i fördomar och myter. Resultatet blir frustration från båda sidorna, och inte sällan att VoF försöker vinna debatterna genom personangrepp och hånfullheter.

I somras blev detta extra tydligt, när VoF anordnade ett jippo i Almedalen för att "bevisa" att homeopatiska medel är kvacksalveri. Man såg till att dricka långt över den rekommenderade dosen av ett homeopatiskt sömnmedel, Coffea Alfaplex, och kallade det för ett självmordsförsök. Problemet är bara att ingen homeopat har påstått att Coffea Alfaplex eller något annat homeopatiskt medel är möjligt att överdosera (ref 1, ref 2) — och vi vet att det också finns konventionella mediciner som inte går att överdosera. VoFs självmordsförsök bevisade eller motbevisade med andra ord ingenting, och deras argumentering bestod av pajkastning. (En paj som tacksamt nog landade i VoFs eget ansikte, när en tydligt alkoholpåverkad Christer Fuglesang strax efter "självmordsförsöket" sluddrade sig igenom en tv-sänd debatt. Han sov nog mycket gott den natten, med helgonglorian på sned.)

På föreningens blogg finns idag ett utmärkt exempel på VoFarnas oförmåga till kommunikation: artikeln Kvantmekaniken stödjer inte parapsykologi. Där berättas att psykologiprofessorn Adrian Parker har luftat spekulationer om att det kvantmekaniska fenomenet entanglement kan vara ansvarigt för vissa psykologiska fenomen, som sorteras under kategorin parapsykologi. Detta är inte Parkers egen hypotes, utan har tidigare förespråkats av bland andra Dean Radin. Parker skriver:

Läsaren är kanske bekant med de märkliga "icke-lokala effekter" som förekommer inom kvantfysik (Vidral 2011). De handlar om ett par tidigare ihopsatta partiklar. Fast de kan befinna sig på flera mils avstånd från varandra ställer den ena partikeln omedelbart in sig på en ändrad rotation som man tvingar den andra partikeln till. Det är inte fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen.

Kopplingen till parapsykologin kan exemplifieras med denna förenklade beskrivning: Om en partikel har förmågan att ge upphov till en viss tanke eller upplevelse hos en person, är det hypotetiskt möjligt att den andra partikeln ger upphov till samma tanke eller upplevelse hos en annan person. Detta är bara en spekulation, och det finns inte tillstymmelse till empiriska belägg för att entanglement alls kan fungera på det sättet. Men det är inte fel att spekulera eller skapa hypoteser; och alla vetenskapligt framgångsrika teorier har ursprungligen bestått av just spekulationer och hypoteser.

Så hur vetenskapliga är VoFs företrädare när man viftar bort Adrian Parkers spekulation såsom varande pseudovetenskap? Kort sagt, inte alls. Artikelförfattaren har i vanlig VoF-ordning inte ens förstått resonemanget:

Poängen är att det inte går att överföra information med hjälp av denna sammanflätning ["entanglement"], så att åberopa detta för att stödja parapsykologiska teorier har ingen grund i verkligheten.

Vad beror det på? Säg att vi vill försöka skicka signaler med de korrelerade elektronerna. Då måste vi komma överens om något system för hur signaler är kodade med hjälp av elektronernas spinnriktningar. Låt oss säga att Alice skickar en elektron till Bob och behåller en annan elektron som är sammanflätad med den skickade. Hon vill skicka en bit information till Bob, där spinn upp betyder 1 och spinn ned betyder 0. Hon mäter att hennes elektron har spinn upp, och vet då att Bob kommer att mäta att hans elektron har spinn ned. Men det finns inget sätt för Alice att bestämma åt vilket håll hennes elektron ska spinna.

Såhär: Det är inte nödvändigt att Alice måste kunna bestämma åt vilket håll elektronen ska spinna. Poängen är att Alice kan ha en ögonblicklig kunskap om vilket håll också Bobs elektron spinner, även om de så skulle befinna sig tusen ljusår ifrån varandra. De behöver inte kunna kommunicera med varandra; men ifall den ena elektronen har möjligheten att ge upphov till en viss tanke eller känsla hos Alice, skulle Alice kunna veta att Bob i samma stund upplevde samma tanke eller känsla.

Som sagt, detta är en ren spekulation, och jag argumenterar inte personligen för att den stämmer. Det ska också framhållas att det inte ens finns några belägg för att parapsykologiska fenomen alls existerar. Men VoF har ännu en gång visat att de inte klarar av det de anser sig vara experter på: vetenskapskommunikation.

Not: Artiklarna på VoFs blogg ledsagas av denna text: "Åsikter som uttrycks i denna blogg är skribenternas egna och utgör inte på något sätt VoF:s officiella åsikter." Detta är förstås bara nonsens med tanke på vad som skrivs och informeras om där, och avsikten med påståendet är bara att göra föreningen immun mot kritik när någon av VoFs företrädare klantar till det.

Not 2011-11-01: Diskussionen om VoF, entanglement och parapsykologi fortsätter i nästa post.

/ Rickard Berghorn

Swedenborgs multiversum — uppsats för nedladdning

Det tog några månader, men min tidigare omskrivna uppsats om Swedenborgs 1700-talsspekulationer om multiversum är nu tillgänglig för alla, och inte bara forskare och studenter. Den blev förra året godkänd av vetenskapshistorikern Hjalmar Fors vid Uppsala universitet (Inst. för idé- och lärdomshistoria), men jag var personligen mindre nöjd med detaljer, vilka jag nu justerat. Alltså publicerar jag nu min uppsats vid namn…

EN VÄRLD AV GEOMETRI OCH RÖRELSE
Ontologi och multiversum i Emanuel Swedenborgs Principia,
i jämförelse med Leibniz

Den finns för nedladdning här (pdf).

EDIT 2011-06-24: Språkliga småändringar i denna bloggpost. I övrigt tack till Fredrik D. som uppmärksammar uppsatsen på sin blogg.

/ Rickard Berghorn

Livet, universum och allting: När slumpen skördar ordning

Fredagens understreckare hos Svenska Dagbladet ställer en gammal knäckfråga på sin spets: Formas våra tankar, handlingar och attityder av logiska och rationella lagar? Om man antar att den psykologiska processen är rationell, menar man naturligtvis inte att allt en människa tänker sig fram till och gör är förnuftigt — personen kan ju vara felaktigt informerad, sakna nödvändiga kunskaper eller ha begränsad logisk förmåga, för att ta några exempel. I ett sådant sammanhang skulle varje tanke formas enligt en rationell linje, men ändå kunna leda fel, till ett ologiskt eller oförnuftigt resultat.

Detta lär vara en ganska gängse uppfattning. Men det leder till ett problem, som essän i SvD har fokus på: Hur förklarar man då fenomenet med självbedrägeri?

Den vanliga lögnen kan enkelt förklaras: Genom att vilseleda andra, skaffar man sig själv fördelar. Men förklaringsmodellen blir problematisk när det handlar om att ljuga om sig själv, för att vilseleda det egna jaget. Essän visar att det är möjligt att skapa sådana modeller, men att de inte heller blir särskilt övertygande.

*
MASKINMÄNNISKAN SOM INTE FINNS

För min del verkar tanken på de "rationella" tankeprocesserna vara en kvarleva från ett gammalt mekanistiskt synsätt. Visst kan vi fortfarande jämföra kroppens organ med maskindelar utan att det blir direkt fel: Ämnesomsättningen har likheter med hur en motor omvandlar bränsle (föda) till energi och arbete; ögats konstruktion kan med fördel jämföras med en kamera, skelettet och musklerna samverkar enligt hävstångsprincipen och så vidare. Men maskinjämförelsen blir haltande på ett mikroskopiskt plan. Processerna i en cell handlar mer om kemiska och termodynamiska omvandlingar, nervimpulserna och i förlängningen tankeprocesserna är elektrokemiska till sin natur, och DNA är molekyler i gränslandet mellan kemi och fysikens atomvärld. Medan 1600-talets René Descartes ansåg att alla kroppsliga processer kunde förstås enligt maskinmetaforer, argumenterade 1700-talets Julien Offray De La Mettrie för att också vår hjärna lyder mekaniska principer, och närmast kan liknas vid ett självjusterande urverk. Vi vet nu att dessa jämförelser bara är meningsfulla i begränsad omfattning.

Paradoxalt nog biter sig maskinjämförelsen fast inom just psykologin, och förstärktes när den elektroniska kalkylatorn uppfanns i slutet av Andra världskriget; sedan dess jämförs hjärnan regelbundet med datorer. En dator är en sofistikerad maskin, som bearbetar information längst en helt rationell linje, i likhet med den tidigare nämnda uppfattningen om de "rationella" tankeprocesserna. Inte heller en dator levererar alltid korrekta resultat, och det av samma anledning som anses styra våra slutsatser och handlingar på villovägar: Resultatet blir fel ifall den inmatade informationen är felaktig eller bristfällig.

Ändå är de enklaste datorerna långt överlägsna den mänskliga hjärnan när det gäller ren logik — och även den mest avancerade dator är långt underlägsen den mänskliga hjärnan när det kommer till dynamiskt tänkande, omdöme och kreativitet. Det är något som haltar i jämförelsen.

*
TANKEFÖRMÅGAN OCH DEN BLINDA SLUMPEN

Jag tror helt enkelt inte att vårt tänkande är i grunden rationellt styrt. Och det gör jag genom att ansluta mig till B. F. Skinners uppfattning. Han ansåg att våra tankar och handlingar formas av en trial-and-error-process. Vår mänskliga tankeförmåga är en vidareutveckling av djurens förmåga att lära in nya beteenden, genom att pröva sig fram i omgivningen. Ursprungligen finns ingen riktning eller mål i en tankeprocess, utan den är helt slumpmässig. Men genom att stötas och blötas med sinnesintryck, lärdomar och erfarenheter, blir de mest ändamålsenliga tankeimpulserna spontant "utvalda". Dessa utvalda tankeimpulser eller mogna "tankar" kan sedan utvecklas och förfinas genom ytterligare urvalsprocess. Kanske är det just en trial-and-error-process på avancerad nivå vi hänger oss åt, när vi funderar över ett problem och prövar olika antaganden i huvudet. 

Skinner tillhörde som bekant den behavioristiska skolan. Innan honom hade John B. Watson förklarat inlärning och inlärda beteendemönster utifrån Pavlovs experiment med inlärda reflexer hos hundar; Watson ansåg alltså att hjärnan var ett intrikat system av just sådana blinda reflexer. Skinner gick dock ett steg längre och förklarade våra inre tankeprocesser enligt samma reflexmässiga reaktioner, där tankeprocesserna betraktades som ett "inre beteende" som i likhet med andra beteenden formas av trial-and-error-principen. Den gamla anklagelsen att behavioristerna förnekade att människan tänker är alltså en myt, i alla fall när det gäller behaviorismens blomstringsperiod i och med E. F. Skinner. Det var Watson som inte kom tillrätta med vårt tänkande och därför hävdade att det var en illusion. Ifall tankeprocesserna därmed är helt passiva och inte styrs av vår fria vilja, är en annan gammal knäckfråga som jag väljer att inte bekymra mig om här och nu.

Trial-and-error lanserades som grundläggande inlärningsprincip av psykologen Edward Thorndike. Skinner insåg att principen passade smidigt ihop med behaviorismen och övertog idén i en omarbetad form. Det är egentligen samma princip som styr den biologiska evolutionen; det handlar i båda fallen om en slumpgenererade urvalsprocess. Den biologiska evolutionen visar upp "intelligens" i så motto att den leder till fysiska förändringar och lösningar på problem som organismen har i kampen för tillvaron.

En konventionell dator är inte konstruerad med trial-and-error som grundläggande princip, men den används ofta som modell inom forskningen kring artificiell intelligens. Det går att virtuellt simulera processen i en konventionell dator, och efterhand som datorernas kapacitet växer kanske sådana program kan tävla med högre djurs hjärnor och våra egna. En enkel trial-and-error-funktion ingår dock redan
som komponent i många datorprogram, exempelvis när man spelar schack eller luffarschack mot sin hemdator; programmet lär sig stegvis vilka drag och strategier som är fördelaktiga och blir bättre och bättre som motspelare.

*
SJÄLVBEDRÄGERIET ÄR ÄNDAMÅLSENLIGT

Om trial-and-error verkligen är den grundläggande principen hos tankeprocesserna, kan man rimligtvis inte hävda att de är rationellt grundade; det är på sin höjd resultatet av processen som är rationellt, i betydelsen ändamålsenlig. Likaväl som den biologiska evolutionen selekterar fram en fysisk anpassning eftersom den är ändamålsenlig, och ett djur lär sig ett beteende av samma anledning, kommer vi i våra tankeprocesser fram till en ändamålsenlig slutsats eller attityd.

På så sätt löser sig problemet med självbedrägeriet automatiskt: Vi lurar ibland oss själva, eftersom det är ändamålsenligt — med andra ord för att vi tjänar på det. Om vi inte har erfarenheten av att självbedrägerier är till vår nackdel, är det inget som hindrar oss från att hänge oss åt det. Självbedrägeriet skyddar oss från smärtsamma insikter; och det leder ofta till att vi också lurar andra att tro det vi tror om oss själva.

*
EN AUTISTISK DATORHJÄRNA

Jag antar att den logik vi använder oss av när vi tänker i allmänhet är inlärd. Det är möjligt att det också finns en begränsad medfödd förmåga till logiskt och rationellt tänkande i våra hjärnor, på samma sätt som logiken är hårdkodad i en dator. Det borde vara enkelt för evolutionen att åstadkomma. Den förmågan kan vara förstärkt och dominerande vid autism eller Aspergers. Med tanke på att en dator bara ger korrekt resultat ifall den inmatade informationen är korrekt, är beteendemönstret hos dessa människor inte nödvändigtvis mer ändamålsenligt än hos folk i allmänhet — snarare tvärtom.

De experimentella psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky har visat att människans förmåga att tänka logiskt och rationellt är långt sämre än vi i allmänhet tror, och de utförde ändå sina experiment på akademiker och studenter. Kanske behöver vi trots allt inte vara alltför pessimistiska över den insikten, eftersom alternativet skulle vara att vi hade en "datorhjärna" som gjorde oss alla till autister. Med tanke på savantsyndromet skulle det ge många av oss förmågan att registrera en enorm mängd information och att blixtsnabbt i huvudet räkna ut Pi till trettio decimaler, men inte ens det skulle göra livet lättare att leva. Människor med autism är handikappade jämfört med oss.

*
EN KATTS PRIVATA LIV

Djur, speciellt däggdjur, har något slags tankeprocesser men uppenbarligen inte mycket till logiskt och abstrakt tänkande. Deras tankeprocesser är sannolikt ett associativt flöde av känslor, intuitioner och minnesbilder.

En orm har mycket begränsade sådana tankeprocesser, en fågel mer avancerade med större känslospektrum. Och de "högre" däggdjuren bör stå oss själva ganska nära när det gäller flödet av känslor, intuitioner och minnesbilder. De beteenden som ett djur blivit betingade till, upplever djuret självt i form av känslor och intuitioner — katten "känner" att en viss man är bra att gå fram till, eftersom den mannen tidigare varit vänlig och givit honom mat. Katten "känner" också att det inte är bra att jaga igelkottar, eftersom den tidigare stuckit tassen på ett sådant djur. Däremot har djuret antagligen mycket svårt att förstå att allt som har samma spetsiga form som en pigg hos igelkotten kommer att stickas. Katten måste först pröva att gå igenom en törnrosbuske; den förstår inte att också törnrostaggarna sticks bara genom att se att busken har taggar.

*
KARL POPPER OCH DESCARTES "METODISKA TVIVEL"

[Karl Poppers falsifikation har likheter med Descartes "metodiska tvivel" — vi sluter oss till det som är sant eller rimligt genom att ifrågasätta uppfattningar; "Att tänka är att tvivla", som Descartes formulerade det. Ju mindre anledning vi har att betvivla något, desto mer försanthåller vi det. Popper jämförde själv sin teori om falsifikation med biologisk evolution och naturligt urval, och andra forskare har pekat ut överensstämmelserna mellan Poppers teori och Skinners. Den vetenskapliga metoden kan betraktas som en formalisering av det kognitiva tillvägagångssätt som människan använder vid allt kunskapssökande. / Texten under konstruktion]

*
SLUMPEN BAKOM SJÄLVORGANISERANDE SYSTEM

[Trial-and-error ligger till grund för den biologiska evolutionen, djurens inlärning av beteenden och människans tankeprocesser. Medan vi kan förstå tankeprocesserna genom en slumpgenererad urvalsprocess, finns det också forskare som beskriver tankeprocesserna som ett fall av självorganisation. Det finns ingen uppenbar anledning till att dessa två modeller skulle motsäga varandra. Det är möjligt att det termodynamiska fenomenet med självorganisation kan härledas ur en slumpgenererad urvalsprocess. Principen är i så fall universell; och det är möjligt att all ordning eller struktur i universum härstammar från den. Trial-and-error blir naturens ordnande princip. / Texten under konstruktion.]

/ Rickard Berghorn

Konversation med Richard Wrangham

Det har nu gått över ett halvår sedan jag nämnde min privata diskussion med antropologen Richard Wrangham på denna blogg, så det känns dags att göra det jag utlovat: publicera Wranghams reaktion på min hypotes om varför människan förlorade sin päls. Han gav tummen upp och såg den som ett möjligt komplement till sin egen teori om samma sak, som han nämner kortfattat i mailet. Jag skickade honom först ett mail kl. 11:12 2010-07-20, där jag redogjorde för argumenten jag redan radat upp här på bloggen, och fick ett svar bara några timmar senare:

From: Richard Wrangham <xxxx@gmail.com>
To: Rickard Berghorn <rickard.berghorn@gmail.com>
Date: 20 july 2010 13:43
Subject: A comment about your food theory

Dear Rickard,

Thanks for this nice set of ideas. I am embarrassed to say that I did not know the Rogers et al paper: it makes a lot of sense, and I thank you for mentioning it. Their data fits the timing, broadly, as you say. The point about the danger of hair burning is fair. But in Catching Fire I focus more on the thermo-regulation angle. Briefly, I argue that although it pays to lose hair so that excess heat production can be lost more efficiently, allowing long-distance running etc, organisms have to have an insulating system for maintaining warmth when asleep or stationary. So when fire supplied the warmth for sleeping humans, they could afford to lose their hair. (It is just a few paragraphs in the last chapter. I don’t think anyone has suggested this before.)

I am not sure how to evaluate the benefits of reduced hair-burning against the benefits of increased heat loss. But clearly they would have worked in parallel, so perhaps there is no need to contrast them.

Any reaction?

Best wishes
Richard

Vi hade sedan en fortsatt diskussion i några mail, som jag inte vill publicera här och nu. Nu väntar jag bara nyfiket och ser om Wrangham väljer att ta upp idéerna, när han publicerar mer om sin teori framöver. Hur som helst inte illa för en student som blev grundligt hånad i för denna ”pseudovetenskap” i VoF Forum. Men det säger ju bara mer om VoF än mig själv, förstås 😉

/ Rickard Berghorn

EDIT 2012-11-06: Fixade till länkar (länkning till sidor på denna blogg får fel adress efter flytten från blogsome till wordpress).

Hanno Essén och evighetsmaskinen

Idéer om kall fusion står inte högt i kurs bland fysiker, men nu uppmärksammas ett nytt påstått genombrott världen över: Två italienska forskare säger sig ha lyckats åstadkomma det. Forskarvärlden är dock mycket skeptisk eftersom de inte fått sin artikel publicerad i någon etablerad vetenskaplig tidskrift, och inte ens förklarar öppet hur fusionen praktiskt åstadkomms i deras apparat.

Det Aftonbladet skriver idag om detta är djupt ironiskt: "Hittills har ingen klarat det. Och att genomföra kall fusion har beskrivits vara lika omöjligt som att uppfinna en evighetsmaskin."

Här kan man nämligen än en gång påminna om det lilla scoopet jag gjorde på denna blogg, och som sedan hamnade på Newsmill: Att föreningen Vetenskap och Folkbildnings eget högsta höns och ordförande Hanno Essén är förtjust i ickekonventionell vetenskap, och själv har lanserat en teori om kall fusion. Så vi tar det igen, ty detta är ganska roligt:

Enligt Hanno Esséns presentation på Wikipedia står han för flera uppfattningar som står utanför "vetenskaplig konsesus", vilket i allmänhet brukar vara en dödssynd bland VoFare. Essén har jämställt idéer om kall fusion med uppfinnandet av evighetsmaskiner; hans förklenande omdöme är också en naturvetenskaplig mainstreamuppfattning. Men besynnerligt nog förespråkar han egentligen en egen teori om kall fusion (arXiv.org, juli 2006):

"För att åstadkomma fusion av exempelvis deuteroner, krävs normalt mycket höga temperaturer. […] Avsikten här är att presentera en radikalt annorlunda idé om att åstadkomma fusion, en idé som utgår ifrån iakttagelsen att coulombkraften kan uppvägas av en magnetisk attraktion vid relativistiska hastigheter." Slutklämmen visar att Essén ser detta som en möjlig energikälla: "Svaren på dessa frågor kommer att avgöra hur genomförbar, ekonomisk och användbar den metod för kontrollerad fusion är, som beskrivs ovan." (Min övers.)

EDIT 2011-01-21 kl. 18.00: Jag ser nu att Hanno Essén himself har kommenterat de italienska forskarnas påstådda resultat: "Jag tycker det verkar spännande. De är i alla fall seriösa", säger han i Ny Teknik, och tar sedan tillfället i akt att propagera för sin egen teori. Jisses, det här blir ju bättre och bättre…

/ Rickard Berghorn

Multiversum från antiken till Swedenborg

Detta bör läsas som en uppföljning till den tidigare posten om En teori om multiversum från 1700-talet. Det är i stort sett ett utdrag ur min Swedenborg-uppsats, som fortfarande väntar på publicering i en eller annan databas från Uppsala Universitet:

När Gottfried Wilhelm Leibniz började spekulera i möjligheten av andra universum med annorlunda naturlagar på 1700-talet, var han långt ifrån så originell som vi lätt tror i modern tid. Idén var känd sedan antiken och behandlades av bl.a. Aristoteles. I den mån Leibniz var originell, var det för att han förknippade sin multiversumteori med tanken att vårt universum i grunden bestäms av geometriska och relationsmässiga principer, vilket sammanfaller med modern relativitetsteori. Einstein var själv medveten om att hans relativitetsteori var ett led i en leibniziansk tradition och kallade sig för just "leibnizian" på 1950-talet, och hade förhoppningen att grundantagandena i hans allmänna relativitetstori efterhand kunde utsträckas till att också gälla elementarpartiklarnas värld. Vi vet fortfarande inte om detta är en korrekt väg för att förena allmän relativetetsteori med kvantfysiken, medelst strängteorier eller slingkvanta, eller vilka teorier som för tillfället är i ropet.

Begreppet multiversum (myntat av filosofen William James 1895) bör förstås i vid mening: alla ideer om att det existerar andra världar med annorlunda naturlagar och egenskaper, än bara den vi lever i. Historiken måste av naturliga skäl bli långt ifrån heltäckande, men exemplen har som avsikt att visa att det fanns en betydande tradition av liknande spekulationer långt innan Leibniz, Wolff och Swedenborg. Här utelämnas noterna och referenslistan; den som är intresserad av slikt kommer att finna dem när uppsatsen publiceras.

*

ANTIKENS FÖRHISTORIA

När artikeln i det följande talar om "andra världar" åsyftas just världar med andra naturlagar. I äldre tiders språkbruk användes ordet "värld" för dels andra planeter eller himlakroppar, dels andra världssystem där annorlunda naturlagar kunde tänkas råda. Det är alltså världar i den senare bemärkelsen som behandlas här.

Aristoteles berör möjligheten av dessa världar i bok I av De caelo et mundo (c:a 350 f.Kr.), men intar ståndpunkten att den värld vi lever i är den enda som kan existera. Han drar den slutsatsen utifrån åsikten att de element eller ämnen som finns, är de enda element som kan finnas — kort sagt måste i så fall de andra världarna också ha samma beståndsdelar, och därmed samma egenskaper. Men det vore omöjligt. Vissa ämnen (som eld) rör sig naturligt uppåt, d.v.s. bort från jordklotets centrum, medan andra (som jord) rör sig naturligt nedåt mot dess centrum. Men om andra världar existerade skulle denna ordning störas. Eld skulle exempelvis kunna röra sig nedåt mot en annan världs centrum, och jord bort från den andra världens centrum:

The particles of earth, then, in another world move naturally also to our centre and its fire to our circumference. This, however, is impossible, since, if it were true, earth must, in its own world, move upwards, and fire to the centre; in the same way the earth of our world must move naturally away from the centre when it moves towards the centre of another universe. This follows from the supposed juxtaposition of the worlds. For either we must refuse to admit the identical nature of the simple bodies in the various universes, or, admitting this, we must make the centre and the extremity one as suggested. This being so, it follows that there cannot be more worlds than one.

Notera att Aristoteles själv föreslår en lösning på problemet: världarna skulle inte störa varandras ordning, ifall partiklarna (”the simple bodies”) skulle få andra egenskaper i en annan värld. Men denna lösning avfärdar han i det följande stycket. Det finns ingen förnuftig anledning till varför egenskaperna skulle förändras blott på grund av avstånden:

To postulate a difference of nature in the simple bodies according as they are more or less distant from their proper places is unreasonable. For what difference can it make whether we say that a thing is this distance away or that? One would have to suppose a difference proportionate to the distance and increasing with it, but the form is in fact the same.

Glick et al (2005) förklarar att detta spörsmål hamnade på den kristna teologiska dagordningen, i och med spridningen av Aristoteles naturlära under 1200-talet. Aristoteles slutsats att den värld vi lever i är den enda som har möjlighet att existera, kom i konflikt med den kristna doktrinen om Guds allsmäktighet. Gud måste ha förmågan att skapa andra världar, eftersom han annars inte skulle vara allsmäktig. Hade Gud då skapat bara vår värld eller också andra?

Konflikten resulterade i att påven år 1277 offentligt förklarade det som kätterskt att hävda att Gud inte kan skapa allt han önskar skapa. Detta ledde till att det blev populärt bland naturfilosofer att spekulera i hur andra världar kunde se ut och vara arrangerade, även om man inte utgick ifrån att dessa världar verkligen existerade. Glick et al skriver:

Because of the condemnation, it became obligatory for all natural philosophers to concede that, by His absolute power, God could, if He wished, bring into existence any natural impossibility that Aristotle had identified. As a consequence, medieval natural philosophers and theologians conjured up hypothetical situations in which God was imagined to create other worlds that existed simultaneously; or that came into existence successively, and even worlds that existed simultaneously, one within another. In their conjectures, natural philosophers imagined that God created other worlds that were identical to ours, and then concluded that those worlds would be completely independent of each other with each operating by the same laws that governed our world. Although no one in the Middle Ages really believed that God had created other worlds of the kind described here, they did regard such worlds as supernaturally possible, whereas Aristotle considered them to be utterly impossible.

Inom medeltidens muslimska filosofi fanns också spekulationer om multiversum. Adi Setia (2005) berättar att naturfilosofen och teologen Fakhr al-Din al-Razi (1149-1209) förnekade att Gud bara skapat en värld, vilket dåtida muslimska teologer hävdade, och att han istället utifrån citat i Koranen argumenterade för att Gud inrättat en mångfald världar inuti världar. Vår värld är en liten del av en större värld, och så vidare.

Här står det klart att idén om multiversum är myc
ket gammal och att diskussioner om det var livaktiga under medeltiden.

*

PARADIGMSKIFTE

Leibniz kom alltså in på liknande teologiska spörsmål i sin välkända teodicéfilosofi, den om ”den bästa av alla möjliga världar”. Han berörde det 1686, i avdelning 5-7 av Discours de métaphysique, samt behandlade det utförligt 1710 i Essais de théodiceé.

Grujic (2003), Rescher (2006), Davies (2007) och Gardner (2008) m.fl. har argumenterat för att Leibniz i Théodicée är en av de första att spekulera om multiversum i en ”modern” mening. De associerar detta med modern fysik, på ett sätt som kan problematiseras kraftigt. Leibniz filosofi är huvudsakligen teologiskt och inte vetenskapligt motiverad, och påminner mer om de ovan nämnda skolastiska spörsmålen på 1200-talet än om modern kosmologi. Hans spekulation var ett försök att lösa det gamla teodicé-problemet (varför ondska och plågor existerar i en värld som anses skapad av en absolut god och allsmäktig Gud). Leibniz föreställer sig att ett oändligt antal olika universum är möjliga, alla logiskt motsägelsefria och med annorlunda naturlagar, men att Gud väljer ut att förverkliga bara det som innebär minst elände för människan. Leibniz drar alltså slutsatsen att alla dessa världar har möjlighet att existera men inte gör det — att jämföra med hur skolastikerna slöt sig till att Gud kunde skapa vilken värld han än ville, men bara hade skapat denna.

Det som talar för att Leibniz ändå stod för ett paradigmskifte, är att han tydligt förknippade konceptet med sin monadlära, närmare bestämt i artiklarna 53-55 & 57 i La monadologie. Leibniz ontologi ger vid handen att vårt universum har de egenskaper det har p.g.a. relationerna mellan punkter utan fysisk utsträckning eller egentliga fysiska egenskaper; annorlunda universum kan alltså formas bara utifrån annorlunda relationer mellan dessa elementära punkter. Detta var en möjlighet som korpuskelteorierna knappast gav lika naturligt. Korpuskelteorierna sade tvärtom att egenskaperna hos vår värld fanns redan på den mest elementära nivån: hos partiklarnas fysiska egenskaper och de rörelselagar de lydde. De ger bara upphov till en värld med en uppsättning naturlagar.

Slutligen bör vi inte förvånas över att också Christian Wolff spekulerade i multiversum. I art. 948-955 i Vernünftige Gedanken von Gott, der Welt und der Seele des Menschen (1719) resonerar han med stöd av Leibniz om möjligheten av andra universum, men drar den leibnizianska slutsatsen nihil est sine ratione — det finns inget skäl för sådana.

I de av Swedenborg refererade Philosophia prima sive ontologia (1730) och Cosmologia generalis (1731) har Wolff övergivit sin tidigare ståndpunkt. I artiklarna 100-101 i Cosmologia förklarar han att det i alla fall är möjligt att dessa andra, annorlunda konstruerade universum existerar. Avsnitten i Cosmologia är bara lite längre än en boksida, där bakgrunden står att finna i Ontologia artiklarna 85, 92 och 133.

Liksom Wolff tar Swedenborg fasta på den leibnizianska ontologins möjligheter till multiversum när han målar upp sitt kosmos av oräkneliga världar med skilda naturlagar. Men till skillnad från Leibniz och (delvis) Wolff hävdar han att detta multiversum verkligen existerar. Han har heller inget uttalat teologiskt syfte med dessa spekulationer. Om man ska följa den tankegång som Grujic m.fl. har uttryckt om Leibniz multiversum, kan man alltså hävda att Swedenborgs teori om detsamma är betydligt mer naturvetenskaplig än Leibniz.

Tillägg 2010-11-11: Delvis obegriplig inledning, språkputs.

Tillägg 2010-11-18: Korrigerade en rad slarvfel, och ändrade titel. Se posten Jisses.

/ Rickard Berghorn

Godheten är inget problem

… OCH EJ HELLER ONDSKAN

Det var en gång i tidernas gryning, två ensamma människor. Den ena hette Eva, den andra Adam. De var inte bara ensamma, utan förstod att de var ensamma. Denna förmåga till insikt var något som deras Fader Gud inte ville att de skulle ha. Men besynnerligt nog hade han ändå givit dem möjligheten till att skaffa sig den. Detta var ett av många problem med berättelserna om Fader Gud som skulle sysselsätta Evas och Adams ättlingar i alla tider. Vissa av dem skulle dra slutsatsen att berättelserna var så tyngda av problem, att Eva och Adam måste ha missförstått det som hänt dem på ett allvarligt sätt. Eller möjligen hade saker och ting aldrig skett och Fader Gud hade egentligen aldrig funnits. Men låt oss lämna detta därhän.

En av de första saker Eva och Adam förstod, var att de i sin oändliga ensamhet måste underkasta sig något, som de kallade samarbete. Detta var mycket enkelt att förstå, faktiskt enklare än att uppfinna och inse nyttan av hjulet: Om Eva blev mycket sjuk och svag, skulle hon dö om inte Adam tog hand om henne, och gav henne föda och den tid att återhämta sin styrka, som hon inte skulle ha kunnat skaffa sig på egen hand. Och på samma sätt skulle Adam dö, om inte Eva hjälpte honom. Därför kunde de leva och genomlida sina umbäranden, och under åren få många barn. Detta gjorde våra första förfäder, alltmedan djuren som de delade savannen med, riskerade att dö av bara ett litet sår.

Människorna förstod att denna Gyllene Princip — samarbete — var till nytta på åtskilliga sätt. Tillsammans kunde två personer med förenad styrka bygga större och mer bastanta hus åt varandra, än en person förmådde göra ensam åt sig själv allena. Den Gyllene Principen låg till grund för de första enkla samhällena, och efterhand för den första civilisationen, någonstans vid floderna i Mesopotamien.

Den Gyllene Principen var en bra sak, men det fanns sådant som oroade. Samarbetet fungerade bara, så länge den människa som gav, också kunde förvänta sig att få något likvärdigt tillbaka.

Vissa personer brydde sig inte om att deltaga i samarbetet och gav sig av på egna strövtåg i vildmarkerna, för att leva så gott de kunde i den ensamhet de av olika skäl uppskattade. Dessa var inget problem; de varken tog eller gav, och var därför harmlösa. De kom efterhand att kallas enstöringar, eremiter och original.

Med andra var det annorlunda. Det fanns individer som valde att bara ta emot hjälp och favörer, och inte ge likvärdigt tillbaka. Åter andra förstörde till och med samarbetet mellan de som strävade efter att upprätthålla det. Den Gyllene Principens folk tvangs skydda sig emot dessa, på de sätt som omständigheterna krävde. Ibland måste de kriga för att skydda sig. Men oftast behövde de bara fördriva tjuvar och våldsverkare från trakten — eller kanske spärra in dem eller döda dem, för att förhindra framtida problem. Dock, vilka de bästa metoderna var, skulle diskuteras genom alla tider, och vi gör det fortfarande. Att mörda var speciellt allvarligt, eftersom dådet rubbade samarbetet inom den mördades familj och släkt och väckte fiendeskap mellan människor, vilket hotade själva samhällenas fortlevnad.

De handlingar som var bra för samarbetet, kom att kallas goda, och de som förstörde samarbetet, kom att kallas onda. På så sätt fanns det också goda och onda människor. Detta blev viktiga begrepp för de präster som härskade över de första civilisationerna, eftersom civilisationen som sådan berodde på just den Gyllene Principen: samarbetet. Tyvärr skulle det snart visa sig att det också fanns präster som inte var intresserade av att bidraga till samarbetet, utan bara härskade — eller gjorde sig till härskare — för den personliga vinningens skull, och därför själva var att betrakta som onda.

Men eftersom de onda prästerna besatt Makten kunde de förtrycka kritik och kritiker. Till yttermera visso hade dessa präster också makten över språket. Därigenom kunde de förvända begreppen godhet och ondska till det som passade deras egna avsikter bäst. Godhet förvandlades till ett religiöst laddat begrepp, som därmed förlorade kopplingen till den Gyllene Principen. Den undersåte som trodde att gudarna älskade honom när han offrade sig för prästernas nycker, utan att få något tillbaka åtminstone i detta liv — den undersåten blev ett bra redskap i maktens händer. På så sätt förmådde makten sina undersåtar att gå ut i krig eller på korståg. Dessa präster kallade sig själva goda och påstod sig göra gott, eftersom de hade makten över orden. Men de var och förblev onda, och är det ännu idag.

Denna begreppsförvirring mellan bra och dåligt, gott och ont — skapad av ett själviskt prästerskap och upprätthållet av de kungar och kejsare som ända in i modern tid härskat med prästerskapet vid sin sida — den förvirringen lider vi fortfarande av. Det enda vi egentligen behöver bekymra oss om, är den Gyllene Principen och hur den bäst upprätthålls.

Anmn. 2010-11-03: Ovanstående skrevs som en reaktion på Ann Heberleins essä i DN Kultur 2010-10-27.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation