Ännu en VoFistisk dumhet

De som följt denna blogg genom åren, har förstått att medlemmarna i föreningen Vetenskap och Folkbildning — såväl i styrelsen som bland gräsrötterna — är en märklig samling personer, med en milt sagt bristfällig förmåga att kommunicera sina budskap. De utger sig för att vara experter på vad "troende" tycker och tänker, men missar genomgående måltavlan eftersom de sitter fast i fördomar och myter. Resultatet blir frustration från båda sidorna, och inte sällan att VoF försöker vinna debatterna genom personangrepp och hånfullheter.

I somras blev detta extra tydligt, när VoF anordnade ett jippo i Almedalen för att "bevisa" att homeopatiska medel är kvacksalveri. Man såg till att dricka långt över den rekommenderade dosen av ett homeopatiskt sömnmedel, Coffea Alfaplex, och kallade det för ett självmordsförsök. Problemet är bara att ingen homeopat har påstått att Coffea Alfaplex eller något annat homeopatiskt medel är möjligt att överdosera (ref 1, ref 2) — och vi vet att det också finns konventionella mediciner som inte går att överdosera. VoFs självmordsförsök bevisade eller motbevisade med andra ord ingenting, och deras argumentering bestod av pajkastning. (En paj som tacksamt nog landade i VoFs eget ansikte, när en tydligt alkoholpåverkad Christer Fuglesang strax efter "självmordsförsöket" sluddrade sig igenom en tv-sänd debatt. Han sov nog mycket gott den natten, med helgonglorian på sned.)

På föreningens blogg finns idag ett utmärkt exempel på VoFarnas oförmåga till kommunikation: artikeln Kvantmekaniken stödjer inte parapsykologi. Där berättas att psykologiprofessorn Adrian Parker har luftat spekulationer om att det kvantmekaniska fenomenet entanglement kan vara ansvarigt för vissa psykologiska fenomen, som sorteras under kategorin parapsykologi. Detta är inte Parkers egen hypotes, utan har tidigare förespråkats av bland andra Dean Radin. Parker skriver:

Läsaren är kanske bekant med de märkliga "icke-lokala effekter" som förekommer inom kvantfysik (Vidral 2011). De handlar om ett par tidigare ihopsatta partiklar. Fast de kan befinna sig på flera mils avstånd från varandra ställer den ena partikeln omedelbart in sig på en ändrad rotation som man tvingar den andra partikeln till. Det är inte fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen.

Kopplingen till parapsykologin kan exemplifieras med denna förenklade beskrivning: Om en partikel har förmågan att ge upphov till en viss tanke eller upplevelse hos en person, är det hypotetiskt möjligt att den andra partikeln ger upphov till samma tanke eller upplevelse hos en annan person. Detta är bara en spekulation, och det finns inte tillstymmelse till empiriska belägg för att entanglement alls kan fungera på det sättet. Men det är inte fel att spekulera eller skapa hypoteser; och alla vetenskapligt framgångsrika teorier har ursprungligen bestått av just spekulationer och hypoteser.

Så hur vetenskapliga är VoFs företrädare när man viftar bort Adrian Parkers spekulation såsom varande pseudovetenskap? Kort sagt, inte alls. Artikelförfattaren har i vanlig VoF-ordning inte ens förstått resonemanget:

Poängen är att det inte går att överföra information med hjälp av denna sammanflätning ["entanglement"], så att åberopa detta för att stödja parapsykologiska teorier har ingen grund i verkligheten.

Vad beror det på? Säg att vi vill försöka skicka signaler med de korrelerade elektronerna. Då måste vi komma överens om något system för hur signaler är kodade med hjälp av elektronernas spinnriktningar. Låt oss säga att Alice skickar en elektron till Bob och behåller en annan elektron som är sammanflätad med den skickade. Hon vill skicka en bit information till Bob, där spinn upp betyder 1 och spinn ned betyder 0. Hon mäter att hennes elektron har spinn upp, och vet då att Bob kommer att mäta att hans elektron har spinn ned. Men det finns inget sätt för Alice att bestämma åt vilket håll hennes elektron ska spinna.

Såhär: Det är inte nödvändigt att Alice måste kunna bestämma åt vilket håll elektronen ska spinna. Poängen är att Alice kan ha en ögonblicklig kunskap om vilket håll också Bobs elektron spinner, även om de så skulle befinna sig tusen ljusår ifrån varandra. De behöver inte kunna kommunicera med varandra; men ifall den ena elektronen har möjligheten att ge upphov till en viss tanke eller känsla hos Alice, skulle Alice kunna veta att Bob i samma stund upplevde samma tanke eller känsla.

Som sagt, detta är en ren spekulation, och jag argumenterar inte personligen för att den stämmer. Det ska också framhållas att det inte ens finns några belägg för att parapsykologiska fenomen alls existerar. Men VoF har ännu en gång visat att de inte klarar av det de anser sig vara experter på: vetenskapskommunikation.

Not: Artiklarna på VoFs blogg ledsagas av denna text: "Åsikter som uttrycks i denna blogg är skribenternas egna och utgör inte på något sätt VoF:s officiella åsikter." Detta är förstås bara nonsens med tanke på vad som skrivs och informeras om där, och avsikten med påståendet är bara att göra föreningen immun mot kritik när någon av VoFs företrädare klantar till det.

Not 2011-11-01: Diskussionen om VoF, entanglement och parapsykologi fortsätter i nästa post.

/ Rickard Berghorn