NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “november, 2010”

Läget

Bloggskrivandet är fortfarande i stort sett "out of order". Jag har stuvat om mitt leverne och återvänt till Sverige åtminstone för något halvår framöver. Den stulna datorn har ersatts med en ny; men privat bredbandsuppkoppling saknas fortfarande.

Återkommer snart, på allvar.

/ Rickard Berghorn

Assange och genusmaffian

Här ett klipp från Al-Jazira, som antagligen säger allt om hur pinsam hela affären är för Sverige och svenskarna:

Unbelievably Dumb Swedish Prosecutor Speaks.

Till de som till äventyrs tror att det inte skulle vara ett gäng radikalfeminister som ligger bakom de märkliga och halvkvädna våldtäktsanklagelserna, så kan jag försäkra att det verkligen är så. Deras namn är inte svåra att googla upp; ej heller deras fnoskiga bloggaktiviteter.

Det behövs ingen konspirationsteori om amerikanska intressen som bakomliggande motiv till anklagelserna. Det räcker med den svenska ankdamsmentaliteten, vår unika extremfeminism som sanktionerats från högsta politiska ort, och en skock mycket förvirrade och mycket bittra fotfolk i denna rörelse. Julian Assange är ju en Vit Medelålders Man Med Makt — som dessutom hänger sig åt one night stands med kvinnor. Det anses nämligen vara betydligt värre än något Assange själv avslöjat, eftersom det ju pågår ett regelrätt världskrig mellan könen.

Just det, här är det samtidigt läge att påminna om Evin Rubars legendariska och med Guldspaden prisbelönade byxneddragning av den svenska radikalfeminismen: Könskriget. Titta och njut av den omedvetna humorn; någon klok människa har äntligen publicerat tv-dokumentärerna på YouTube.

Tillägg 2010-11-22: Addar talande länk om radikalfeministernas retorik och attityd: ett sanslöst omdömeslöst uppträdande på Feministiskt Initiativs partikongress 2005, bara månader efter Rubars dokumentär. Och förmodligen det enskilda inslag som betydde mest för FI:s valfiasko. Feministiska debattörer valde att pladdra bort detta med att texten inte skulle handla om alla män, utan om våldtäktsmän; men varje normalintelligent människa förstår enkelt att texten generaliserar från våldtäktsmän till alla män. En mycket stor del av den svenska genusdebatten är och förblir vansinnigt korkad, enkelspårig, onyanserad, dogmatisk, hatisk och distanslös. Länken igen.

/ Rickard Berghorn

Jisses… Min sämsta postning hittills

Jag är inte helt renons på internet och datorer för tillfället, sedan jag blev bestulen på min dator och andra grejer; men sitter man på internetkafeer i Thailand kan man knappast skriva några större mängder svensk text, såvida man inte är beredd att peta in åäö för hand med kopiera-och-klistra. Därför har jag tagit en paus i bloggandet. Men nu skriver jag i alla fall detta, eftersom det känns smått nödvändigt.

Jag kastade idag ett granskande öga på hela förrförra posten, som har den nya titeln Multiversum från antiken till Swedenborg, en uppföljning till posten En teori om multiversum från 1700-talet. Och jag såg vilket slarvigt hafsverk det verkligen var; antagligen helt obegripligt i långa stycken. Jag har nu fört in definitioner och skrivit om långa textstycken för bättre klarhet. Pinsamt, inte minst med tanke på att posten förklaras bygga delvis på en akademisk text.

Om ni inte redan gissat det, så knåpade jag ihop posten efter några glas för mycket. Thailändska Chang Beer är lite för gott — och garanterat lite för alkoholstarkt.

/ Rickard Berghorn

Out Of Order

Denna blogg maste ta en paus fram till ungefar 25 november; till dess inga nya poster eller publicering av kommentarer. Forklaring kommer vad det lider, liksom svensk teckenuppsattning.

/ Rickard Berghorn

Multiversum från antiken till Swedenborg

Detta bör läsas som en uppföljning till den tidigare posten om En teori om multiversum från 1700-talet. Det är i stort sett ett utdrag ur min Swedenborg-uppsats, som fortfarande väntar på publicering i en eller annan databas från Uppsala Universitet:

När Gottfried Wilhelm Leibniz började spekulera i möjligheten av andra universum med annorlunda naturlagar på 1700-talet, var han långt ifrån så originell som vi lätt tror i modern tid. Idén var känd sedan antiken och behandlades av bl.a. Aristoteles. I den mån Leibniz var originell, var det för att han förknippade sin multiversumteori med tanken att vårt universum i grunden bestäms av geometriska och relationsmässiga principer, vilket sammanfaller med modern relativitetsteori. Einstein var själv medveten om att hans relativitetsteori var ett led i en leibniziansk tradition och kallade sig för just "leibnizian" på 1950-talet, och hade förhoppningen att grundantagandena i hans allmänna relativitetstori efterhand kunde utsträckas till att också gälla elementarpartiklarnas värld. Vi vet fortfarande inte om detta är en korrekt väg för att förena allmän relativetetsteori med kvantfysiken, medelst strängteorier eller slingkvanta, eller vilka teorier som för tillfället är i ropet.

Begreppet multiversum (myntat av filosofen William James 1895) bör förstås i vid mening: alla ideer om att det existerar andra världar med annorlunda naturlagar och egenskaper, än bara den vi lever i. Historiken måste av naturliga skäl bli långt ifrån heltäckande, men exemplen har som avsikt att visa att det fanns en betydande tradition av liknande spekulationer långt innan Leibniz, Wolff och Swedenborg. Här utelämnas noterna och referenslistan; den som är intresserad av slikt kommer att finna dem när uppsatsen publiceras.

*

ANTIKENS FÖRHISTORIA

När artikeln i det följande talar om "andra världar" åsyftas just världar med andra naturlagar. I äldre tiders språkbruk användes ordet "värld" för dels andra planeter eller himlakroppar, dels andra världssystem där annorlunda naturlagar kunde tänkas råda. Det är alltså världar i den senare bemärkelsen som behandlas här.

Aristoteles berör möjligheten av dessa världar i bok I av De caelo et mundo (c:a 350 f.Kr.), men intar ståndpunkten att den värld vi lever i är den enda som kan existera. Han drar den slutsatsen utifrån åsikten att de element eller ämnen som finns, är de enda element som kan finnas — kort sagt måste i så fall de andra världarna också ha samma beståndsdelar, och därmed samma egenskaper. Men det vore omöjligt. Vissa ämnen (som eld) rör sig naturligt uppåt, d.v.s. bort från jordklotets centrum, medan andra (som jord) rör sig naturligt nedåt mot dess centrum. Men om andra världar existerade skulle denna ordning störas. Eld skulle exempelvis kunna röra sig nedåt mot en annan världs centrum, och jord bort från den andra världens centrum:

The particles of earth, then, in another world move naturally also to our centre and its fire to our circumference. This, however, is impossible, since, if it were true, earth must, in its own world, move upwards, and fire to the centre; in the same way the earth of our world must move naturally away from the centre when it moves towards the centre of another universe. This follows from the supposed juxtaposition of the worlds. For either we must refuse to admit the identical nature of the simple bodies in the various universes, or, admitting this, we must make the centre and the extremity one as suggested. This being so, it follows that there cannot be more worlds than one.

Notera att Aristoteles själv föreslår en lösning på problemet: världarna skulle inte störa varandras ordning, ifall partiklarna (”the simple bodies”) skulle få andra egenskaper i en annan värld. Men denna lösning avfärdar han i det följande stycket. Det finns ingen förnuftig anledning till varför egenskaperna skulle förändras blott på grund av avstånden:

To postulate a difference of nature in the simple bodies according as they are more or less distant from their proper places is unreasonable. For what difference can it make whether we say that a thing is this distance away or that? One would have to suppose a difference proportionate to the distance and increasing with it, but the form is in fact the same.

Glick et al (2005) förklarar att detta spörsmål hamnade på den kristna teologiska dagordningen, i och med spridningen av Aristoteles naturlära under 1200-talet. Aristoteles slutsats att den värld vi lever i är den enda som har möjlighet att existera, kom i konflikt med den kristna doktrinen om Guds allsmäktighet. Gud måste ha förmågan att skapa andra världar, eftersom han annars inte skulle vara allsmäktig. Hade Gud då skapat bara vår värld eller också andra?

Konflikten resulterade i att påven år 1277 offentligt förklarade det som kätterskt att hävda att Gud inte kan skapa allt han önskar skapa. Detta ledde till att det blev populärt bland naturfilosofer att spekulera i hur andra världar kunde se ut och vara arrangerade, även om man inte utgick ifrån att dessa världar verkligen existerade. Glick et al skriver:

Because of the condemnation, it became obligatory for all natural philosophers to concede that, by His absolute power, God could, if He wished, bring into existence any natural impossibility that Aristotle had identified. As a consequence, medieval natural philosophers and theologians conjured up hypothetical situations in which God was imagined to create other worlds that existed simultaneously; or that came into existence successively, and even worlds that existed simultaneously, one within another. In their conjectures, natural philosophers imagined that God created other worlds that were identical to ours, and then concluded that those worlds would be completely independent of each other with each operating by the same laws that governed our world. Although no one in the Middle Ages really believed that God had created other worlds of the kind described here, they did regard such worlds as supernaturally possible, whereas Aristotle considered them to be utterly impossible.

Inom medeltidens muslimska filosofi fanns också spekulationer om multiversum. Adi Setia (2005) berättar att naturfilosofen och teologen Fakhr al-Din al-Razi (1149-1209) förnekade att Gud bara skapat en värld, vilket dåtida muslimska teologer hävdade, och att han istället utifrån citat i Koranen argumenterade för att Gud inrättat en mångfald världar inuti världar. Vår värld är en liten del av en större värld, och så vidare.

Här står det klart att idén om multiversum är myc
ket gammal och att diskussioner om det var livaktiga under medeltiden.

*

PARADIGMSKIFTE

Leibniz kom alltså in på liknande teologiska spörsmål i sin välkända teodicéfilosofi, den om ”den bästa av alla möjliga världar”. Han berörde det 1686, i avdelning 5-7 av Discours de métaphysique, samt behandlade det utförligt 1710 i Essais de théodiceé.

Grujic (2003), Rescher (2006), Davies (2007) och Gardner (2008) m.fl. har argumenterat för att Leibniz i Théodicée är en av de första att spekulera om multiversum i en ”modern” mening. De associerar detta med modern fysik, på ett sätt som kan problematiseras kraftigt. Leibniz filosofi är huvudsakligen teologiskt och inte vetenskapligt motiverad, och påminner mer om de ovan nämnda skolastiska spörsmålen på 1200-talet än om modern kosmologi. Hans spekulation var ett försök att lösa det gamla teodicé-problemet (varför ondska och plågor existerar i en värld som anses skapad av en absolut god och allsmäktig Gud). Leibniz föreställer sig att ett oändligt antal olika universum är möjliga, alla logiskt motsägelsefria och med annorlunda naturlagar, men att Gud väljer ut att förverkliga bara det som innebär minst elände för människan. Leibniz drar alltså slutsatsen att alla dessa världar har möjlighet att existera men inte gör det — att jämföra med hur skolastikerna slöt sig till att Gud kunde skapa vilken värld han än ville, men bara hade skapat denna.

Det som talar för att Leibniz ändå stod för ett paradigmskifte, är att han tydligt förknippade konceptet med sin monadlära, närmare bestämt i artiklarna 53-55 & 57 i La monadologie. Leibniz ontologi ger vid handen att vårt universum har de egenskaper det har p.g.a. relationerna mellan punkter utan fysisk utsträckning eller egentliga fysiska egenskaper; annorlunda universum kan alltså formas bara utifrån annorlunda relationer mellan dessa elementära punkter. Detta var en möjlighet som korpuskelteorierna knappast gav lika naturligt. Korpuskelteorierna sade tvärtom att egenskaperna hos vår värld fanns redan på den mest elementära nivån: hos partiklarnas fysiska egenskaper och de rörelselagar de lydde. De ger bara upphov till en värld med en uppsättning naturlagar.

Slutligen bör vi inte förvånas över att också Christian Wolff spekulerade i multiversum. I art. 948-955 i Vernünftige Gedanken von Gott, der Welt und der Seele des Menschen (1719) resonerar han med stöd av Leibniz om möjligheten av andra universum, men drar den leibnizianska slutsatsen nihil est sine ratione — det finns inget skäl för sådana.

I de av Swedenborg refererade Philosophia prima sive ontologia (1730) och Cosmologia generalis (1731) har Wolff övergivit sin tidigare ståndpunkt. I artiklarna 100-101 i Cosmologia förklarar han att det i alla fall är möjligt att dessa andra, annorlunda konstruerade universum existerar. Avsnitten i Cosmologia är bara lite längre än en boksida, där bakgrunden står att finna i Ontologia artiklarna 85, 92 och 133.

Liksom Wolff tar Swedenborg fasta på den leibnizianska ontologins möjligheter till multiversum när han målar upp sitt kosmos av oräkneliga världar med skilda naturlagar. Men till skillnad från Leibniz och (delvis) Wolff hävdar han att detta multiversum verkligen existerar. Han har heller inget uttalat teologiskt syfte med dessa spekulationer. Om man ska följa den tankegång som Grujic m.fl. har uttryckt om Leibniz multiversum, kan man alltså hävda att Swedenborgs teori om detsamma är betydligt mer naturvetenskaplig än Leibniz.

Tillägg 2010-11-11: Delvis obegriplig inledning, språkputs.

Tillägg 2010-11-18: Korrigerade en rad slarvfel, och ändrade titel. Se posten Jisses.

/ Rickard Berghorn

När herr Gyllström från Götet gjorde storkarriär i Hollywood

Jag råkade på IMDb finna detta namn på en amerikansk regissör från början av 1900-talet: Arvid E. Gillstrom. Han gjorde en lång rad slapstickkomedier med bl.a. Harold Lloyd, Oliver Hardy, Harry Langdon och Bing Crosby i rollistorna. Det visade sig mycket riktigt vid koll att han var svensk, född i Göteborg 1889 med namnet Arvid Evald Gyllström, och död i Hollywood 1935.

Han regisserade 107 filmer — varav ungefär 9 långfilmer och 98 kortfilmer — samt var producent och manusförfattare. Någon riktig storkarriär gjorde han egentligen inte, men produktiviteten och kontinuiteten i den visar att han var fast rotad i den amerikanska filmindustrin och att hans filmer bör ha varit ekonomiskt framgångsrika.

Gillstrom arbetade i början för främst för Keystone, ett legendariskt filmbolag som producerade komedier och lanserade stjärnor som Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Hos dem debuterade han som regissör 1915: "Their Social Splash" med Harold Lloyd och Mabel Normand. Snart lämnade han dock Keystone och gjorde för ett annat bolag en lång rad filmer med Billy West i huvudrollen, en ryskfödd komediaktör som specialiserade sig på att imitera Charlie Chaplin. I dessa filmer hade Oliver Hardy (som senare skulle bli Helan tillsammans med parhästen Halvan, Stan Laurel) nästan genomgående rollen som Billys antagonist. Chaplinimitationer vad vid denna tid en egen bransch inom nöjesindustrin, där nu nästan allt är bortglömt. Dock med visst undantag av Billy West, som anses ha varit den främsta i "genren". 1:00 in i denna video finns ett talande klipp ur Gillstroms, Wests och Hardys film "The Hobo" (1917).

På 30-talet gjorde Gillstrom sju ljudfilmer med Harry Langdon, en av de stora komediaktörerna under stumfilmstiden. 1933 och 1934 gjorde han också två filmer (här och här) med Bing Crosby, strax innan denne fick sitt stora genombrott som sångare och skådespelare, tack vare Gillstrom eller inte.

Gillstrom är noterad för att ha regisserat några av de absolut första filmerna på etablerade filmbolag, med enbart svarta skådisar i rollerna. För Paramount regisserade han Oft in the Silly Night, Melancholy Dame och The Framing of the Shrew, alla 1929. Det finns tidigare exempel på "helsvarta" filmer, men de gjordes av små indiebolag på minimala budgetar. Inga av recensionerna jag läst av dessa filmer har klagat på att de skulle vara särskilt stereotypa eller fördomsfulla, så Gillstrom verkar ha hållit sig på rätt sida av gränsen, så att säga.

Arvid E. Gillstrom tillhörde inte den absoluta toppen i Hollywood och har sällan uppmärksammats i Sverige, men han var uppenbarligen ett proffs och värd en notering. Som jag nu gjort. Här finns två foton på mr Gillstrom.

/ Rickard Berghorn

Godheten är inget problem

… OCH EJ HELLER ONDSKAN

Det var en gång i tidernas gryning, två ensamma människor. Den ena hette Eva, den andra Adam. De var inte bara ensamma, utan förstod att de var ensamma. Denna förmåga till insikt var något som deras Fader Gud inte ville att de skulle ha. Men besynnerligt nog hade han ändå givit dem möjligheten till att skaffa sig den. Detta var ett av många problem med berättelserna om Fader Gud som skulle sysselsätta Evas och Adams ättlingar i alla tider. Vissa av dem skulle dra slutsatsen att berättelserna var så tyngda av problem, att Eva och Adam måste ha missförstått det som hänt dem på ett allvarligt sätt. Eller möjligen hade saker och ting aldrig skett och Fader Gud hade egentligen aldrig funnits. Men låt oss lämna detta därhän.

En av de första saker Eva och Adam förstod, var att de i sin oändliga ensamhet måste underkasta sig något, som de kallade samarbete. Detta var mycket enkelt att förstå, faktiskt enklare än att uppfinna och inse nyttan av hjulet: Om Eva blev mycket sjuk och svag, skulle hon dö om inte Adam tog hand om henne, och gav henne föda och den tid att återhämta sin styrka, som hon inte skulle ha kunnat skaffa sig på egen hand. Och på samma sätt skulle Adam dö, om inte Eva hjälpte honom. Därför kunde de leva och genomlida sina umbäranden, och under åren få många barn. Detta gjorde våra första förfäder, alltmedan djuren som de delade savannen med, riskerade att dö av bara ett litet sår.

Människorna förstod att denna Gyllene Princip — samarbete — var till nytta på åtskilliga sätt. Tillsammans kunde två personer med förenad styrka bygga större och mer bastanta hus åt varandra, än en person förmådde göra ensam åt sig själv allena. Den Gyllene Principen låg till grund för de första enkla samhällena, och efterhand för den första civilisationen, någonstans vid floderna i Mesopotamien.

Den Gyllene Principen var en bra sak, men det fanns sådant som oroade. Samarbetet fungerade bara, så länge den människa som gav, också kunde förvänta sig att få något likvärdigt tillbaka.

Vissa personer brydde sig inte om att deltaga i samarbetet och gav sig av på egna strövtåg i vildmarkerna, för att leva så gott de kunde i den ensamhet de av olika skäl uppskattade. Dessa var inget problem; de varken tog eller gav, och var därför harmlösa. De kom efterhand att kallas enstöringar, eremiter och original.

Med andra var det annorlunda. Det fanns individer som valde att bara ta emot hjälp och favörer, och inte ge likvärdigt tillbaka. Åter andra förstörde till och med samarbetet mellan de som strävade efter att upprätthålla det. Den Gyllene Principens folk tvangs skydda sig emot dessa, på de sätt som omständigheterna krävde. Ibland måste de kriga för att skydda sig. Men oftast behövde de bara fördriva tjuvar och våldsverkare från trakten — eller kanske spärra in dem eller döda dem, för att förhindra framtida problem. Dock, vilka de bästa metoderna var, skulle diskuteras genom alla tider, och vi gör det fortfarande. Att mörda var speciellt allvarligt, eftersom dådet rubbade samarbetet inom den mördades familj och släkt och väckte fiendeskap mellan människor, vilket hotade själva samhällenas fortlevnad.

De handlingar som var bra för samarbetet, kom att kallas goda, och de som förstörde samarbetet, kom att kallas onda. På så sätt fanns det också goda och onda människor. Detta blev viktiga begrepp för de präster som härskade över de första civilisationerna, eftersom civilisationen som sådan berodde på just den Gyllene Principen: samarbetet. Tyvärr skulle det snart visa sig att det också fanns präster som inte var intresserade av att bidraga till samarbetet, utan bara härskade — eller gjorde sig till härskare — för den personliga vinningens skull, och därför själva var att betrakta som onda.

Men eftersom de onda prästerna besatt Makten kunde de förtrycka kritik och kritiker. Till yttermera visso hade dessa präster också makten över språket. Därigenom kunde de förvända begreppen godhet och ondska till det som passade deras egna avsikter bäst. Godhet förvandlades till ett religiöst laddat begrepp, som därmed förlorade kopplingen till den Gyllene Principen. Den undersåte som trodde att gudarna älskade honom när han offrade sig för prästernas nycker, utan att få något tillbaka åtminstone i detta liv — den undersåten blev ett bra redskap i maktens händer. På så sätt förmådde makten sina undersåtar att gå ut i krig eller på korståg. Dessa präster kallade sig själva goda och påstod sig göra gott, eftersom de hade makten över orden. Men de var och förblev onda, och är det ännu idag.

Denna begreppsförvirring mellan bra och dåligt, gott och ont — skapad av ett själviskt prästerskap och upprätthållet av de kungar och kejsare som ända in i modern tid härskat med prästerskapet vid sin sida — den förvirringen lider vi fortfarande av. Det enda vi egentligen behöver bekymra oss om, är den Gyllene Principen och hur den bäst upprätthålls.

Anmn. 2010-11-03: Ovanstående skrevs som en reaktion på Ann Heberleins essä i DN Kultur 2010-10-27.

/ Rickard Berghorn

Post Navigation