NYMODERNISM

Blogg om vetenskap och kultur

Archive for the month “november, 2009”

Mer Arthur Machen på svenska

Jag har äran av att vara den som introducerade Arthur Machen på svenska, med långnovellerna "Det inre ljuset", "Det vita folket" och "Den flammande pyramiden". (Det var också jag som "upptäckte" nuvarande bästsäljaren Johan Theorin, men det är en annan skrytvals emoticon). Alephs utgivning av Machen uppmärksammades av bland andra BLM och Dagens Nyheter; och 2007 tog Alastor Press upp tråden och utgav Machens roman Drömmarnas berg (övers. Arthur Isfelt), vilken blev en stor kritikerframgång.

Alastor Press kommer nästa år att följa upp den utgivningen med Machens novellsamling The Three Impostors, antagligen på svenska döpt till De tre bedragarna.

Detta vet jag och kan berätta eftersom jag är bokens översättare. Förlaget betalar mig för övrigt hyfsat; inte alltid en självklarhet i den fattiga småförlagsbranschen. Hipp hipp hurra och länge leve Alastor Press.

/ Rickard Berghorn

My Little China Girl

Det är så märkligt, när man tänker efter. Man dejtar och umgås med svensk tjej efter svensk tjej. Man behöver aldrig förklara det som redan är självklart — midsommarfirandet, folkhemmet, Olof Palme… Sedan råkar man över nätet träffa den första kvinnan man upplever direktkontakt med, den första man känner verklig gemenskap med. En gemenskap på knackig engelska där vi sitter i helt olika världsdelar, med helt annorlunda kulturella referensramar.

Då förstår man att den gamla floskeln verkligen är sann. Kultur är bara yta, rent mänskligt är vi alla samma varelser. Och att en stor del av problemen i världen verkligen beror på att människor så ofta inte förmår se mer än den ytan.

I december reser jag.

/ Rickard Berghorn

En gammal fråga på nytt

Är vi ensamma i universum?

Svaret brukar förmodas vara nej, också från vetenskapligt håll. Det mest populära resonemanget, formulerat främst av Frank Drake, kan kokas ned till detta: Universum är så oerhört stort och gammalt och innehåller så oerhört många andra stjärnor, att det är mycket osannolikt att liv — inklusive intelligent liv och civilisationer — bara har uppstått på vår planet.

Men håller argumentet streck rent logiskt? Det går också att vända på resonemanget: Att liv ska uppstå spontant är en sådan osannolik händelse, att det behövs ett universum av dessa dimensioner för att det alls ska kunna förväntas existera på ett eller ett fåtal ställen. Universums enorma storlek skulle, tillspetsat sagt, stå i proportion till hur sällsynt liv är… Det kanske finns liv på några få ställen, men vi kan mycket väl vara ensamma om det vi kallar intelligens. Vi blir mycket unika varelser — och mycket, mycket ensamma.

Hur det verkligen ligger till, det vet vi helt enkelt inte. Vi vet att livets byggstenar existerar praktiskt taget överallt i universum, och att planeter är vanligt förekommande runt andra stjärnor. Men samtidigt har vi inte funnit något tecken på att liv uppstått någon annanstans än på Jorden. Vi har inte på planeter och månar i vårt grannskap, där liv tycks ha varit möjligt i olika former, funnit ett spår av det, även om media då och då rapporterat annorlunda. SETI-projektet har kammat noll, och Fermis paradox har fortfarande inte något slutgiltigt svar.

Å andra sidan kan vi rannsaka våra motiv till själva frågeställningen. Frågan "ensamma eller inte" går tillsynes tillbaka på en historisk, för-vetenskaplig tanketradition. I mänsklighetens gryning var det naturligt att tänka på oss själva som ensamma, eftersom vi saknade kunskaper om att Jorden och solen bara var två himlakroppar bland nära nog oändligt många liknande. Gud hade skapat en livsbärande jord och en människovarelse till sin egen avbild. När sedan den moderna astronomin slog igenom med Copernicus och Galileo på 1500-1600-talen, blev det också viktigt av teologiska skäl att bena ut problemet "ensamma eller inte". Frågan blev faktiskt teologiskt akut och hamnade på dagordningen inte minst på grund av Giordano Bruno. Är vi fortfarande i denna dag så upptagna av frågeställningen om utomjordiskt liv på grund av ett inrotat och religiöst präglat, kulturellt tankemönster, och inte för att frågan i sig är särskilt naturvetenskapligt relevant?

/ Rickard Berghorn

Spionen Guillou?

Ser att Peter Wolodarski fjantade sig i Dagens Nyheter 1/11. Eftersom han är DN:s politiska redaktör, skriver han som man så ofta kan förvänta sig av en politisk skribent: sofistikerat skitsnack i form av halvkvädna visor med tillgjorda spekulationer och insinuanta antaganden. Säga vad man vill om Jan Guillou, men ännu har inget framkommit om att han verkligen bedrivit någon omfattande eller allvarlig spionverksamhet.

Det mest troliga är att Guillou helt enkelt utnyttjade KGB-kontakterna för att skaffa fram uppgifter han kunde utnyttja som journalist, och då främst underlag till IB-affären — en journalistisk prestation som brukar anses vara beundransvärd. Detta rimmar också bra med Guillous egen ursäkt: han utnyttjade sina kontakter för journalistisk vinnings skull.

Herr Wolodarski är minst av allt ensam om sina halvkvädna visor i denna fråga. Att bakgrunden till Guillous KGB-kontakter sannolikt är den jag just skissade upp, inser säkert hela kören inklusive Wolodarski; men eftersom den slutsatsen inte särskilt väl passar deras vilja att skita ner Guillou, låtsar de sig istället ana en osynlig, smutsig och illaluktande byk någon annanstans.

Tillägg 10/11: Vad gäller tillgjorda spekulationer och insinuanta antaganden, så besvarade Guillou ett gäng sådana i gårdagens SvD. Det är dessutom fortfarande oklart varför IB-avslöjandet helt plötsligt skulle vara förkastligt beroende på varifrån uppgifter kom.

/ Rickard Berghorn

Kosmologisk baklängeshistoria

SVARTA HÅL PÅ 1700-TALET?

Svarta hål är en konsekvens av allmän relativitetsteori. När stjärnor av tillräckligt stor massa dör och krymper samman, blir deras densitet så hög att inget kan undfly deras gravitationsfält. Materia såväl som ljus och strålning uppslukas in mot det svarta hålets centrum, där tid och rum kollapsar. Denna konsekvens av Albert Einsteins teori upptäcktes 1930 av den indiske astrofysikern och sedermera nobelpristagaren Subrahmanyan Chandrasekhar.

Det är dock ganska vanligt förekommande i populär vetenskapshistoria att hävda att existensen av svarta hål förutsades redan på 1700-talet. Hur kommer det sig?

Den franske astronomen Pierre-Simon Laplace spekulerade om "mörka stjärnor" 1796, och var sannolikt påverkad av den engelske naturfilosofen John Michell som gjort samma spekulation 1784. Dessa utgick ifrån dåtidens antagande att ljus bestod av partiklar med viss massa och därför påverkades av gravitationen. En tillräckligt massiv kropp skulle alltså kunna ha så stark gravitation att ljuset som utsändes från dess yta så att säga skulle falla tillbaka — det resulterade i en "mörk stjärna".

Under 1800-talet tappade astronomerna intresse för dessa hypotetiska mörka stjärnor, eftersom synen på ljusets natur förändrades. Ljus sågs inte längre som bestående av partiklar, utan som ett elektromagnetiskt vågfenomen. Eftersom ljusvågorna saknade massa ansågs de inte kunna påverkas av gravitationen.

*

NEJ, BARA DÅLIG HISTORIESKRIVNING…

Men tyvärr. Här får nog idéhistorikern förstöra en god historia. Michells och Laplaces spekulation om svarta stjärnor var en intressant konsekvens av den newtonska fysiken i kombination med dåtidens syn på ljusets natur, men den har knappt någonting att göra med våra moderna, relativistiska svarta hål. Det finns en ytlig likhet i att båda fenomenen uppslukar ljuset, men där tar också jämförelsen slut.

Det som utmärker svarta hål är inte att ljuset uppslukas, utan att tid och rum kollapsar i dess starka gravitationsfält. Att de blir "svarta" är bara en bieffekt av detta. Någon sådan kollaps förekom inte hos Michell och Laplace; inom dåtidens newtonska fysik existerade tid och rum oberoende av materia och strålning. Där var inte heller ljusets hastighet den högsta gränsen för hur snabbt något kunde röra sig — det var alltså teoretiskt möjligt att uppnå en tillräckligt hög flykthastighet för att lämna ytan också hos den svarta stjärnan.

Att Michell och Laplace kunde spekulera om svarta stjärnor berodde dessutom på en historisk slump. Det råkade bara vara så, på deras tid, att ljuset tillskrevs en partikelnatur och därmed massa. Det är i grunden annorlunda med den relativistiska fysik som utgör bakgrunden till svarta hål. Tid, rum, ljusets natur, ljushastigheten, massan och gravitationen är i relativistisk fysik beroende av varandra. Einstein lyckades påvisa hur allt detta hänger samman i en kosmologisk helhetsväv, varför det inte heller är en slump att även ljuset anses påverkas vid en gravitationskollaps.

Anekdoten om 1700-talets svarta hål är i själva verket ett bra exempel på en kardinalsynd bland historiker: anakronistisk historieskrivning. En historiker av facket bör i möjligaste mån ignorera sin egen tid och den moderna synen på likartade fenomen och uppfattningar, och istället försöka ta reda på hur sakerna tedde sig på dess egen tid — vilken kontext fenomenen eller uppfattningarna de facto hade, och utifrån vilka referensramar dåtidens människor betraktade och bedömde dem. Först därefter kan historikern gå vidare och utröna om det verkligen finns något kausalt samband mellan detta och moderna idéer eller uppfattningar.

Ibland finner man fascinerande samband och äkta exempel på framsynthet hos äldre tiders tänkare. Andra gånger finner man att sambanden bara är skenbara. 1700-talets påstådda förutsägelse av svarta hål är tyvärr exempel på detta senare.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPFYSIKSVARTA HÅLRELATIVITETSTEORINALBERT EINSTEINUNIVERSUMASTRONOMIIDÉHISTORIAVETENSKAPSHISTORIA

Hur man blir biten av en Bonnier-författare

Johan Lundberg själv gjorde en kommentar till förra posten, men tipsade också om den i sin egen blogg. Jag gjorde i min tur en kommentar där, som följer:

Jag vet inte vad som åsyftas med den omedelbara kontexten i OEI-debatten här, men vad jag förstått av den egentliga anledningen till upprördheten är ungefär detta: Sverige är en kulturell ankdamm, i synnerhet vad gäller poesiutgivningen, där man helt enkelt känner ett behov av att sluta sig samman och förstärka varandra som något slags överlevnadsstrategi. Och just detta kritiserades i OEI-debatten.

Men inte heller så sett har jag förståelse för reaktionerna. Det finns inte någon motsättning mellan mångfald och "sammanslutning" – tvärtom är det vitaliserande och förhindrar inavel.

Men det finns säkert ännu ett skäl till upprördheten. Johan Lundberg och Axess företräder en konservativ, högerinriktad politik och är därmed ett främmande och dovt hotfullt inslag i kultur-Sverige, som i övrigt till sin natur är vänstervriden och delvis rent socialistisk. Alla uttalanden från Axess-håll mottas med misstänksamhet och onda aningar. Politik har ju också, i likhet med religion, en förmåga att förvrida huvudet på folk.

*  *  *

En antagligen inte oviktig anledning till vänstervridningen är att de kulturella hjulen i vårt relativt lilla språkområde hålls rullande genom statliga stöd och bidrag. Hur rätt eller fel detta är kan man alltid diskutera; jag själv intar en lagom mellanställning. Bidragsgirigheten går ofta till överdrift, men ett generöst statligt stöd behövs.

Hur får man då en Bonnier-författare att börja tugga på en? Tja, gör förslagsvis som jag gjorde 2006: skämta lagom vänskapligt om att socialistiska NN minsann arbetar för det svenska storkapitalet. Och… herrejävlar!

Hon högg till i samma sekund. Blodet sprutade inte, men närapå. Axeln blev såväl gul och blå i veckor efteråt. Och ännu idag har jag kvar ett ärr i form av tandmärken, ungefär en decimeter ovanför tatueringen med Aleph Bokförlags logga.

Socialism och kapitalism i ohelig allians är livsfarliga saker.

/ Rickard Berghorn

Den sköna konsten att medvetet missförstå

Någon frågade mig privat om jag kunde förklara vad jag menade med "pladder och tjafs" i kommentarerna till förrförra posten, angående poesidebatten runt OEI. Det gör jag så gärna.

Jag antar att Pål syftade på den så kallade OEI-debatten, som initierades av att tidskriften Axess‘ redaktör Johan Lundberg skrev en debattartikel i Expressen 22 maj 2007, och snart fick skarpt mothugg i Dagens Nyheter från en av dem Lundberg kritiserat: poeten och kritikern Anna Hallberg. Johan Lundberg svarade på detta; och sedan var evighetsdebatten i full gång. Upprördheten var stor och de flesta talade i egen sak — vilket aldrig borgar för särskilt mycket nyanser och saklighet. Tidskrift.nu gjorde en sammanfattning av inledningsskedet till debatten här.

Så vad var problemet, egentligen? Johan Lundberg argumenterade (bara alltför bra, kan tänkas) för att poesitidskriften OEI och kretsen runt den har för stort inflytande och dominans över poesiutgivningen i Sverige, vilket lett till likriktning:

Ser vi till lyrikutgivningen, domineras den av föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism och så kallade languagepoesi.

Kretsen runt tidskriften bildar ett kotteri som ger sig själva och likasinnade förmåner och utrymme (recensioner, artiklar, essäer o.s.v.) på bekostnad av konstnärer med annan inriktning. Hans debattartikel finns här.

Så, hur besvarade den utpekade och kritiserade Anna Hallberg detta? Tja… Se hur en vettig debatt gick om intet:

Johan Lundbergs tes är att det råder en stor och hemsk konspiration i samtiden, "en intolerant maktbas kring tidskriften OEI", och elakast av dem alla är Anna Hallberg, det vill säga jag. […] Att klumpa samman alla de författare, konstnärer, översättare och skribenter som genom åren medverkat i OEI — och samtidigt tillskriva dessa hundratalet personer en likriktad gemensam agenda — är aningen lättvindigt. […] han använder nästan hela Expressens kultursida för att demonisera mig och mitt skrivande

Lundbergs kritik visste alltså var den tog. Och ett tydligt tecken på att kritik är berättigad brukar vara att den väcker just OMÅTTLIG upprördhet.

Men om Johan Lundberg hade så fasligt fel, skulle Anna Hallberg faktiskt inte behöva förvränga vad han verkligen skrev; och Lundberg skrev naturligtvis ingenting om en "konspiration" eller att kretsen kring OEI skulle ha en "agenda". Varje normalbegåvad människa förstår utmärkt väl att han bara syftade på den sortens gruppdynamik och -psykologi som är ack så vanlig bland människor.

Johan Lundberg gav ett skarpt svar till Hallberg, där han naturligtvis tillbakavisade alla anklagelser om "konspirationsteorier". Men se, Jenny Högström följde Hallberg i spåren i Helsingborgs Dagblad. Hon undrade under rubriken "Svenskt poesikotteri?" varför det är så provocerande med en tidskrift som OEI. Och därmed nådde dumskan en ännu högre nivå: det var plötsligt Johan Lundberg och inte Anna Hallberg som tappat koncepterna… [1]

Den artikeln av Högström är tyvärr inte kvar på nätet, men hon följde upp den med Svenskt poesikotteri II, som åtminstone på mig ger ett lagom förryckt intryck. Och jag tror också ni får samma intryck…  Varför, kära kulturväktare, är det så provocerande med kritik mot OEI?

Vid detta laget hade en strid ström av jävspersoner uttalat sig, i allmänhet lika OMÅTTLIGT upprörda. Johan Lundberg gjorde ännu ett inlägg i Expressen, där han tvingades fortsätta förklara att det inte skulle handla om "konspirationer" och "sammansvärjningar".

Debatten fortsatte långt efter detta, men jag känner liksom inget behov av att fördjupa mig i det.

*  *  *

Den som har mycket med "intellektuella" att göra, märker snabbt att det finns en skön konst de älskar att hänge sig åt: konsten att medvetet missförstå. Genom att låtsas att saken handlar om något annat än den gör, kan man alltid undvika kärnpunkter, tillskriva debattmotståndaren ofördelaktiga åsikter och avsikter, samt bygga upp berg eller skyddsmurar av halmgubbar. Men vad dessa människor sällan förstår, är att det just är en skön konst. Man kan inte hitta på saker efter fritt behag, bara för att man är skitskraj för det som faktiskt har sagts.

Ty det leder alltför lätt till att man själv bara framstår som omåttligt korkad.

Och det är också därför "intellektuella" så ofta verkar vara just det — märkligt korkade och förvirrade…

NOTER:

[1] Detta är ett intressant fenomen, som inom psykologin brukar kallas projektion.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: OEI-DEBATTENHJÄRNSLÄPPOEIAXESSKULTURDEBATTJOHAN LUNDBERG

 

Sinnebilden för patetiskt

"I’m a deadly powerful SciFi-nerd! I’m a VoFSING!"

 

 

… Och här har VoFsingarna en riktig
läckerbit åt sig: den högt beundrade Garvarn
himself, från omslaget till hans
enda bok.

*  *  *

Ursäkta, gott folk. Jag kunde bara inte avhålla mig emoticon Första bilden kommer sig förstås av det som alla införstådda redan vet: att SciFi-fans är gravt överrepresenterade bland Vetenskap och Folkbildnings-nördarna. Och den andra bilden — ja, det är som det är… Bilden finns till allmän beskådan också här.

(För övrigt en recension av Ciderhusreglerna, där vår bittre skribent gnällspikar sig fram till ett oväntat konstaterande: att "det vedervärdiga Hollywood faktiskt fortfarande någon gång kan producera riktigt bra film". Bara en jubelåsna som Jesper Jerkert med rumpnära följe kan låtsas att det inte finns några som helst likheter mellan Garvarn och Hans Isaksson…)

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAPHJÄRNSLÄPPVETENSKAP OCH FOLKBILDNINGSKEPTIKERJESPER JERKERTGARVARN

 

Post Navigation