Kasta ett öga på bilden här nedan. Varianter av denna ”satirbild” är populära på nätet för närvarande, där man jämför burkaklädda kvinnor med sopsäckar. Hur reagerar du på bilden?
Versionen jag publicerar här kommer från en postning av Patrik Lindenfors i Humanistbloggen. Därmed blir bilden ännu ett exempel på humanistisk ”religionskritik” i form av islamofobi.
Självklart hävdar personer som Lindenfors att denna bild visar hur islam och muslimska män behandlar kvinnor som sopor, en ”satir” à la Lars Vilks. Men det behövs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att den samtidigt också förnedrar offret i sammanhanget — den degraderar och avhumaniserar muslimska kvinnor. Föreställ er själva hur fel det skulle bli om man satiriserade nazisternas världsbild genom att sprida antisemitiska karikatyrer på judar som äter ariska spädbarn. Eller satiriserade Breiviks världsbild genom att beskriva offren på Utöya som slibbiga och flummiga multikulturalister som har gruppsex med afrikaner.
Det som ligger bakom bilden är inte en humanitär omtanke om muslimska kvinnor, utan bara en vilja (medveten eller omedveten) att degradera islam och muslimer i allmänhet. Speciellt som burkadebatten i sig är en tom ballong uppblåst av islamofobi: burka är inget stort samhällsproblem, eftersom mycket få muslimska kvinnor bär det. Lindenfors borde ha känt i ryggmärgen att det är någon skriande fel med ”satiren”.
Och om någon nu börjar tjafsa om ”konstens frihet” och ”yttrandefrihet” i kommentarsfältet, som om det skulle ha någonting alls med min kritik att göra, tar jag personligen tramspellen i örat. Debatten är redan fördummad nog.
* * *
Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gjorde ett tappert försök att moralisera om ”konstens frihet”, när hon skrattande hade skurit upp och ätit av tårtan som föreställde en skrikande, könsstympad kvinna av sorten negerkarikatyr. Men tacksamt nog blev det inte mycket av den skendebatten.
Nu ska jag klargöra att jag anser att kulturministern föll offer för en mycket intressant och tankeväckande installation. Problemet är inte att konstverket skulle vara dåligt, utan att personer som Liljeroth inte insåg syftet: att dra ner byxorna på publikens fördomar. Det var helt enkelt inte nödvändigt av kulturministern att skära i tårtan, och i alla händelser borde ingen ha skrattat åt situationen. Avsikten med installationen var just att väcka obekväma insikter och tankar om vårt förhållande till Afrika och svarta människor. Det skulle vara helt korrekt ifall kulturministern hade avstått från att äta av tårtan, om man nu verkligen står upp för de antirasistiska värderingar som vi västerlänningar numera påstår oss ha.
Kulturministern gick i fällan, och hon smaskade gott och leende på sin blodröda tårtbit medan den svarta karikatyrkvinnan skrek av smärta i bakgrunden. Kommer hon att be om ursäkt för sin naivitet? Säkert inte.
* * *
Men vad är det då för skillnad mellan att likna muslimska kvinnor vid sopsäckar, och att göra en tårta i form av en karikatyr av en afrikansk kvinna? Borde inte båda vara exempel på hur man dehumaniserar offret?
Nope. I tårtinstallationen är det vi själva som är förövarna, och vi inbjuds att bearbeta våra eventuella fördomar. Här finns också ett gällt skrik av smärta som gör att vi förstår att det finns en människa under schablonerna. Avsikten med konstverket är, kort sagt, att vi ska konfrontera våra egna obekväma sidor. Sopsäcksbilden på den burkaklädda kvinnan har inte den funktionen; vi inbjuds till att hata förövaren (islam och muslimska män) och förakta den muslimska kvinnan. Något som antyder människan under burkan finns inte heller, utan tvärtom associeras människan under burkan med skräpet i soppåsarna.
/ Rickard Berghorn
NYMODERNISM 