Fallet Martin Rundkvist

Sista delen i Nördarnas Paradis: Fallet Rundkvist och anledningen till att VoF-konflikten uppstod.

 *  *  *

Vem tusan är Martin Rundkvist? Det undrade jag också en gång i tiden. Jag undrar egentligen fortfarande vem han är — eller snarare vem tusan han själv tror att han är…

Se här. En exklusiv Wikipedia-CV med foto och meritlista och personliga länkar och allt. [Sidan har redigerats sedan detta skrevs; versionen som åsyftas finns här.] Han har bidragit till en handfull småpublikationer (främst bara som redaktör, och i övrigt delat upphovsrätten med andra namn). Han är styrelsemedlem i den mellanstora föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) och ingår i redaktionsgruppen för deras ideella tidskrift Folkvett. Och han profileras som skeptisk debattör — men i så fall är det något av en prestation att han inte ens blivit publicerad i VoF:s egna böcker. Några obemärkta publikationer, en doktorstitel samt medlemskap i en föreningsstyrelse gör honom inte ”encyklopediskt relevant”. Och i alla händelser inte förtjänt av en särskilt iögonenfallande presentation.

Dock, kastar man ett öga i redigeringshistoriken får man en förklaring till att artikeln alls existerar. Den skrevs ursprungligen av ip-adressen 80.217.3.154, som måste vara herr Rundkvist själv (ip-adressens övriga redigeringar sammanfaller med hans profession och intresseområden, liksom bostadsorten). Av naturliga skäl blev artikelns relevans snabbt ifrågasatt — för vem tusan är Martin Rundkvist?

En relevansomröstning gjordes. Och som ni ser skulle artikeln ha raderats, om inte vår gamle bekanting SuperDupe (Mattias Öhman) hade blandat sig i leken och med nöd och näppe lyckats fixa till en rösts övervikt. Att denna minst sagt besynnerliga människa är djupt insyltad i VoF samt f.d. styrelsemedlem (se notisen Årsmötet), höll han lämpligt nog helt tyst om här.

Det är genom sådant hyckleri man skaffar sig en snygg personlig reklamplats på Wikipedia, med foto och allt — om man är VoF-styrelsemedlem. Som historiken visar har artikeln sedan redigerats och utökats av SuperDupe och en rad andra VoFare, inklusive Rundkvist själv. Att Rundkvist numera också börjat polera rumpor i Wikipedias inre krets (se bildtexten till hans foto) borgar förstås också för att artikeln sitter där den sitter. [1]

*  *  *

Notera att SuperDupe i relevansdiskussionen nämner Rundkvists bidrag till tidskriften Minotauren. Saken är den att jag personligen, som tidskriftens redaktör, har haft lite för mycket att göra med denne herr Martin Rundkvist. Och den historien följer här, än mer patetisk.

På en litteraturkongress i Årsta 2005 fick jag veta att en viss ”Martin Rundkvist” hade letat efter mig. Jag hade en aning om att jag sett namnet i något science fiction-fanzine i min mycket gröna ungdom, och att han vid något tillfälle frågat mig om mailadressen till en medarbetare, men i övrigt inte mer än så.

Nåväl, Rundkvist lyckades slutligen få kontakt med mig per mail. Han var en science fiction-, Tolkien- och Lovecraft-fantast [2], som skarpt beundrade min Lovecraft-utgivning på Aleph Bokförlag. Han visade sig också sitta i styrelsen för VoF. Hur han lyckats komma in där förstod jag inte riktigt, eftersom hans meritlista var ännu mindre imponerande på den tiden; men sådant kan man ju alltid fixa till på andra vägar.

Jag sympatiserade dock med föreningens syfte och såg att Rundkvist var en hyfsat god skribent. Det passade mig bra, eftersom jag var i behov av en krönikör till min tidskrift. Kort sagt föreslog jag honom att skriva en spalt om pseudovetenskap och skepticism i varje nummer.

Att det var fel person fick jag på känn ganska omgående. Av någon anledning skulle han prompt ta kommandot och avgöra vart vi skulle träffas för att diskutera samarbetet. Vi möttes dock på ett kafé i Forum Nacka. Dit kom han med näsan i vädret och skitarrogant attityd — och erbjöd sig att betala ”den fattige redaktörens” fika… Jag suckade tydligt demonstrativt och uppmanade honom att tagga ner, och betalade självklart med egna pengar.

Fikasamtalet var sedan i och för sig ganska trevligt och givande, så jag fick intrycket av att vi var överens — vilket vi icke var. Hans första krönika publicerades i Minotauren nr 29 (mars 2006). Jag anmärkte att den ju faktiskt bara till hälften handlade om det överenskomna ämnet (resten var främst Lovecraft-relaterade kåserier) och att han måste bättra sig på den punkten.

Därefter var jag i behov av att få tre krönikor levererade i en bunt. Det fick jag också, men fortfarande handlade de främst om helt andra saker än det överenskomna. Och ännu värre: av en slump upptäckte jag att en stor del av texterna — såväl i den första krönikan som i dessa nya — bara var kopierade från poster han redan publicerat på sin blogg.

Jag var vid det laget mycket trött på hans amatörmässiga beteende; och när han dessutom sade sig inte vilja foga sig till formerna i framtiden, såg jag samarbetet som avslutat.

Efter att bloggmaterialet skurits bort återstod bara hälften av Rundkvists texter. Dessa har jag ännu inte publicerat, eftersom Minotauren inte utkommit sedan dess; och jag tror inte heller att jag har lust att publicera dem i framtiden.

*  *  *

Men nu når vi fram till pudelns kärna. Jag ser det som mycket sannolikt att det är främst på grund av denna historia som Rundkvists bekanta — inklusive vapendragaren SuperDupe — har valt att i VoF:s forum överge alla etiska principer som administratörer, moderatorer och styrelsemedlemmar, och inleda den förtals- och smutskastningskampanj mot mig, som snabbt tog sig rent legendariska proportioner. Visst kunde jag skriva kontroversi ella saker, liksom så många andra användare i det forumet; men reaktionerna jag fick blev rent sinnessjuka.

Forumadministratören Henning Strandin slog knut på sig själv för att låtsas att jag skulle ha hotat en annan användare med fysiskt våld — en anklagelse som var lika absurd som den var grov, men som han också fick be om ursäkt för. Därefter höll sig åtminstone Strandin i bakgrunden, men smutskastningen togs över av främst Mattias Öhman (SuperDupe). Att jag i sammanhanget hade framfört kritik mot administratörernas märkligt räddhågsna behandling av Garvarn (d.v.s. den användare som sedan visade sig vara VoF-grundaren Hans Isaksson) gjorde förstås sitt till för att moderatorer och andra användare skulle förvandla forumet till en ännu större svinstia än den redan var.

Men, men. VoFsingarna har egentligen aldrig haft något substantiellt på fötterna i sina angrepp på mig, varför det ständigt blivit mest pinsamt för dem själva. De har praktiskt taget enbart producerat hysteriska personangrepp och krampaktiga hånfullheter. Den pinsamheten bär hela denna blogg vittne om, sedan 1,5 år tillbaka.

*  *  *

NOTER:

[1] Rundkvist försökte till och med skriva in sig själv i engelska Wikipedia, men blev grundligt desavouerad. Inte minst användaren DGG förklarar hur obetydliga hans meriter faktiskt är (”all works essentially uncited, according to Google Scholar. The titles make plain the extremely specialized nature of the books. The coeditorship of the journal (one of a small editorial board, not editor in chief) is not enough by itself, even if it were a major journal”).

[2] I Wikipedias artikel om tolkienföreningen Forodrim infogade användaren Mrund (Martin Rundkvist) sig själv som föreningens ”bemärkta medlemmar”. Håhåjaja, tala om strebernolla.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • MARTIN RUNDKVIST • NÖRDAR