Obamas Sverigebesök i ett nötskal

Swoooosh sade det, och nu är det redan en vecka sedan det hände. Kommer Sverige någonsin att bli sig likt?

/ Rickard

Konstutställning med Nicolas Krizan

Min medarbetare sedan fanzinetiden Nicolas Krizan fyller snart 50 år, och firar detta med en vernissage och konstutställning på GalleriLucifer i Skövde: Reprospektiv debut fredag 30/8 till söndag 15/9.

Krizan är tecknare, illustratör, layoutare och formgivare, och i egenskap av allt detta en av fantastik-Sveriges mest betydande men också mest blygsamma stöttepelare, vilket också torde gälla serierörelsen i Sverige (han var bl.a. en av serieförlaget Optimal Press stadiga medarbetare och satte prägel på hela deras utgivning). Redan på 80-talet arbetare Krizan för Nova SF och har fortsatt med det, och han var Aleph Bokförlags och Minotaurens hustecknare och layoutare.

Jag kan tyvärr inte närvara vid vernissagen, men säkert kommer en hel del svenskt fantastik- och seriefolk att närvara.

/ Rickard Berghorn

Punk’s Not Dead — in Stockaryd!

Bloggtips: Kolla in min sambos blogg Annektering. Själv säger jag bara — nåja… "Kamikazepysslare"?

Språkligt och humoristiskt begåvad är hon, Anne, och därför en ren lyx att bo tillsammans med. I övrigt fick vi ett ryck efter att ha sett filmen Sid och Nancy. Därav vissa kamikazebilder, där jag imiterar Sid Vicious och Anne är punkig i största allmänhet. Ibland har man roligt, också i Stockaryd.

/ Rickard Berghorn

Bokrecension hos Tidningen Kulturen

Jag blev av Tidningen Kulturen tillskickad en bok att recensera: Tistlarnas kärlek av Anna Godig. Det var en godbit att bedöma och omskriva; inte för att romanen var särskilt bra, utan på grund av förlaget Bakhålls absurda presentation av den och författaren. Någon Anna Godig — nyligen död 28 år ung — tycks inte ha existeat, och författarfotot är egentligen på en ukrainsk fotomodell vid namn Lenola. Romanen i sig är dessutom bitvis rent eländig, trots förlagets egna superlativ om genial debut och en blivande klassiker. Ett practical joke av något slag? Kanske.

Min recension lade ut idag och står att läsa här, såvitt jag kan bedöma den första som publicerats. Alltså ska det bli intressant att se hur andra bedömer saken.

Jag siktar in mig på att recensera en bok per vecka åt Tidningen Kulturen. På tur står en amerikansk klassiker.

EDIT 2011-12-24: I dagarna ändrade förlaget sin presentation på hemsidan (och för den delen också på Amazon, Bokus och Adlibris m.fl. ställen), och uppger nu att Anna Godig ”egentligen” hette något så ovanligt vanligt som Anna Persson. Man kan nog hitta någon Anna Persson som dog nyligen, ja.

/ Rickard Berghorn

Långfilm med Tintin

Ett av mina första och märkligaste filmminnen, kommer från när jag var mycket ung — knappast mer än fem eller högst sex år. Som så ofta med minnesbilder från den åldern är det fragmentariskt och delvis förvrängt, men jag vet nu att det har en verklighetsbakgrund, sedan jag större delen av livet trott att det bara var ett pseudominne.

Jag minns att min syster tog mig på en matiné på Saga-biografen i Landsbro, det lilla smålänska samhälle där jag växte upp, och att detta var första gången jag såg en biofilm. Jag var mycket intresserad av de automatiskt uppfällbara sitsarna och prövade dem fram och tillbaka, men snart uppslukades jag av filmen. Såvitt jag minns var detta en långfilm med Tintin, kapten Haddock och gänget, men oväntat nog med levande skådisar. Speciellt minnesvärd tyckte jag att en scen med en bilolycka var. Under många år kom jag ihåg den klart och tydligt: en bil kör av vägen nerför en slänt med mycket dammutveckling och skräll som följd. När Tintin springer ner till bilvraket hittar han där bara en man med säckpipa i bakluckan. Mannen hoppar iväg halvtokig av upplevelsen och tutar i sitt instrument.

Det som fick mig att tro hela minnet var en dröm, var att min syster förnekade allt om detta — hon kunde inte själv minnas biomatinén i fråga, och tyckte bara jag var dum som trodde att det fanns spelfilmer efter en tecknad serie som Tintin. Men nu i år har jag kunnat konstatera att jag mindes ganska rätt, och att min syster helt enkelt måste ha glömt vårt biobesök.

När jag var barn fanns det verkligen två Tintin-långfilmer med levande skådisar, båda franska och inspelade 1961 respektive 1964: Tintin i piraternas våld och Tintin i mysteriet med de blå apelsinerna. Det finns fler filmatiseringar, men dessa är antingen dockfilmer eller tecknade filmer. Kort sagt är dessa två 60-talsfilmer de enda Tintin-filmer med levande skådespelare som existerar.

Den film jag och min syster såg, måste ha varit Tintin i piraternas våld. Tidigare i år såg jag på nytt denna ovanligt begåvade seriefilmatisering, som på ett genomtänkt sätt fångar känslan från Hergés serialbum (seriens rena stil återges exempelvis genom att konstant använda en glasklar djupskärpa i varje scen). Och visst finns scenen med bilolyckan där, om än inte exakt på det sättet jag tyckte mig minnas den: I filmen spelar den halvtokige mannen som blir kvar i bilvraket på en klarinett, och han stiger ut ur bakdörren och inte bakluckan när Tintin kommer fram. Men på det hela taget måste det handla om samma scen. Här kan ni se en tysk trailer för denna på sin tid osedvanligt goda serietidningsfilmatisering. Jämför med äldre tiders filmatiseringar av Dick Tracy, Superman eller Batman, och ni förstår vad jag menar; det var inte förrän på 1990-talet som sådana filmer började göra sina original någorlunda rättvisa.

Anledningen till att jag började kolla upp den eventuella verklighetsbakgrunden till mina tidigaste barndomsminnen, är förstås den gryende hypen bakom Steven Spielbergs nya Tintin-filmatisering. Men hur bra eller dålig den filmen är, tänker jag inte uttala mig om förrän jag sett den.

/ Rickard Berghorn

Sambo

En ny lägenhet på 90 kvm utanför Sävsjö: Jag sitter för närvarande i ett kalt rum med en svart och långhårig, envist gosande och pockande hund bredvid mig. Soffan jag sitter i är den enda möbeln här förutom ett tomt vitrinskåp och en tv på golvet. Hur kom jag hit?

Det har gått snabbt, och mest omtumlad är jag själv. För någon månad sedan sade jag upp min enrummare och planerade att flytta till Uppsala för att ha nära till universitetet, eftersom det börjat rycka i vandringsnerven igen. Men i samma veva träffade jag en ny kvinna, hon stannade hos mig månaden ut — och nu är vi mitt uppe i flytten till en trerummare i Stockaryd, som vi ska dela med pudelvargen Bella. Istället för att studera i Uppsala blir det nu på distans. Min nya sambo Anne berättar om flytten och gubbskrället på sin nya blogg.

Anne är en oförskämt intelligent, rolig och begåvad ung tjej, som förutom att vara en god författare också spelar musik och har skrivit låtar i en lång rad genrer. Att hon sedan är speedway-fan av stora mått har gjort djupt intryck på min pappa, som annars inte brukar imponeras av blivande svärdöttrar och svärsöner. Han extraknäcker själv som speedwaymekaniker i Vetlanda. Datorsnille är hon förresten också, Anne.

Vidstående bilder på Anne och mig togs i neonljus och skuggor med en skruttig mobilkamera, en utekväll i Sävsjö. Sällsamma saker sker i de småländska skogarna, när fullmånen vilar röd och uppsvullen på augustihimlen.

/ Rickard Berghorn

Min första LCHF-vecka

Jag sympatiserade redan långt innan förvillarutmärkelsen med Annika Dahlqvists LCHF-koncept och kritik mot svininfluensahysterin. Vissa skitsnackare från VoF-håll har påstått att jag gjorde det först efter att Annika D. kom i konflikt med Vetenskap och Folkbildning. En av de största skitsnackarna här har varit Pekka S (Pekka Strandroth, som sitter i Skeptikerpoddens redaktion och har den egna skeptiska bloggen Orsakverkan). Han följde upp vännen Per Edmans bisarra öppna brev på Newsmill med att hålla en privat mailkonveration med Annika D, där han mycket bekymrat och omtänksamt försökte intala henne att exempelvis jag stöder hennes kamp av helt andra skäl än att jag egentligen tror på det jag försvarar. Annika lät sig inte påverkas och mailväxlingen kom till min kännedom; och allt blev mycket pinsamt för Pekka själv när jag konfronterade honom med detta i Annikas off topic-blogg.

Det ironiska i sammanhanget är att jag redan 12 sept 2009 — över tre månader innan VoFs förvillarutnämning till Annika D. för hennes kritik mot svininfluensahysterin — skrev detta i Pekkas egen blogg:

Men kära Pekka, menar du verkligen att den svininfluensa-hysteri som rasar i medierna motsvarar ett verkligt hot? […]

Om du verkligen demonstrerade det kritiska tänkande och den anti-pseudovetenskap du säger dig stå för, skulle du vara mer mån om att kritisera den massmediala hysterin i frågan, än att med rent motbjudande hånfullhet (VoF-symtom) peta med detaljer angående Dahlqvist.

Men du väljer att flyta med strömmen, eftersom man inte behöver belasta sin ryggrad då.

Denna råsop mot Pekkas bristande kritiska förmåga står jag fortfarande för till 100%. Vad gäller lågkolhydratdieter sympatiserade jag med dem redan 10 nov 2008, i en diskussion som Pekka också deltog i. Och i mars 2009 skrev jag en essäuppgift för Edda Manga vid Uppsala Universitet, som delvis handlade om hur dålig vetenskap kan få genomslag och bli mainstream. Som exempel tog jag den aldrig bevisade hypotesen som lanserades på 1950-talet och numera håller på att fasas ut, att fett är hälsofarligt och leder till fetma. Som referens här gav jag Socialstyrelsens utlåtande om Annika Dahlqvists LCHF-diet.

Pinsamt för Per Edman, Pekka Strandroth med flera dumstrutar.

*  *  *

Förra veckan gjorde jag slutligen slag i saken, och övergick själv till LCHF-diet. Jag kommer sannolikt inte att hålla mig till den strikt livet ut, men ha en stark tendens mot den; egentligen tror jag att dieten är lite väl hård i sitt undvikande av alla kolhydrater, i alla fall när man är en normalviktig man och fysiskt aktiv.

Så hur har det gått, efter en vecka och två dagar? Genom att äta mig mätt på ost, gräddsåser, ägg och grönsaker gärna stekta i smör eller olivolja, har jag gått ner två kilo och märker av det på mina byxor. Jag tror för övrigt att också min muskelmassa har vuxit något, vilket i så fall uppvägt något kilo i minskat fett.

Efter några dagar kände jag av skakningar i armar och händer, men numera kommer det bara i korta stunder. Sötsug har jag aldrig haft tidigare, men det jag känner nu i perioder lär också försvinna efterhand. Ingen trötthet eller huvudvärk, som annars är andra vanliga omställningsbesvär.

Det är inga fantastiska eller omvälvande förändringar. Men det är gott nog efter bara en knapp vecka och ger mersmak att fortsätta. Dessutom är den feta LCHF-maten mycket läcker att äta — och man kan äta sig mätt samtidigt som man minskar i vikt! En ren hädelse i en kultur genomsyrad av lutheransk moral och kristna dödssynder, vilket gör dieten ännu bättre.

/ Rickard Berghorn

Vetlanda Walk Of Fame

Det blev en riksnyhet år 2007, när inte längre bara Hollywood kunde stoltsera med en Walk Of Fame, utan också Vetlanda. Utöver TV, radio och tidningar kom över 1500 personer för att bevittna invigningen, åtskilliga av dem utsocknes får man förmoda. Alla de fem namnen som hedrades på detta sätt är jättekända och berömda, och det var med rodnadens skam jag behövde fråga min syster vilka tre av personerna egentligen är. Dock var jag synnerligen bekant med poeten Pelle Näver, om man så vill en litterär motsvarighet till Jokkmokks-Jokke och Snoddas. Han bodde för övrigt granne med den ännu mer berömde Stenbergapyromanen, som dock av någon anledning inte nämns på Vetlanda Walk Of Fame.

En annan av berömdheterna som jag är synnerligen bekant med, är popstjärnan Lena Philipsson, som närvarade vid invigningen över direktlänk på telefon. Strax därefter besökte hon personligen orten för att beskåda sitt namn; besöket och hennes stolta kommentarer förevigades av TV4-nyheterna.

Jag börjar verkligen älska Vetlanda. Men samtidigt har jag en underlig känsla av att Vetlanda inte kommer att älska mig om jag fortsätter med dessa skriverier, med dess 50-100 unika besökare dagligen

/ Rickard Berghorn

Povel Ramel rockar fett

Povel Ramel (1922-2007) tillhör inte mina absoluta favoritartister, men jag kan förstå att han räknas som en av det svenska 1900-talets största underhållare. Han var en oerhört skicklig, stilsäker och kreativ musiker, och den helt utflippade crazyhumorn han stod för i låttexterna och sketcher, är helt i paritet med den man hittar i sådana kultklassiker som Top Secret! och Picassos äventyr. Men medan jag utan problem förstår referenserna i dessa två filmer — hejdlösa drifter med filmklichéer i Top Secret! och med konst- och litteraturhistorien i Picassos äventyr — har det ofta varit mer komplicerat med Povel Ramel. Det var inte förrän jag fick veta att låten Var är tvålen? anspelade på två amerikanska sånggrupper som sjöng gospel och barbershop (en musikstil ursprungligen utvecklad i rakstugor), som jag kunde se någon poäng med den bisarra kombinationen av musiken och texten. Det var nog mer uppenbart för 1950-talets publik, än för personer födda flera decennier senare. Jag är inte lika naturligt infödd i Ramels populärkulturella ramverk, så att säga, för att utan motstånd uppfatta hans poänger.

En av Povel Ramels stora inspirationskällor var den amerikanske musikern och underhållaren Spike Jones, som för övrigt också var en av Frank Zappas förebilder. Bloggaren Lorre uttrycker det kärnfullt: "Både den unge Povel Ramel och Frank Zappa var inspirerade av samme förebild — Spike Jones (1911-1965). En amerikansk galenpanna som gick lös på 40-talet och begick skickliga lustmord både på tidens swingmode och på klassiska favoriter. Men visslor, tutor, pistolskott, skruvade röster och brölande tromboner ‘punkterade’ han förebilderna och röjde runt i ett sjuhelvetes tempo. […] En typ av humor som var helt okänd i Sverige när Povel Ramel tog hit den". Här är ett talande stilprov på Spike Jones, och låt er inte luras av den ytterst sofistikerade inledningen…

Povel Ramel var verksam med revyer och skivsläpp ända upp i 80-årsåldern. 1986 fick han en topplistefavorit med god hjälp av en helt hejdlös musikvideo. Nya skrytvalsen är en självrefererande låt som utger sig för att vara den bästa som någonsin gjorts — och mycket riktigt är det en av de mest tonfalska och amatörmässiga slagdängor som skrivits. Videon är å sin sida en enda lång drift med rockvideoklichéer. Den regisserades av Jonas Frick (1962-2001), den svenska filmens underbarn på 80-talet.

Även om publiken gillade kombinationen, misstänker jag att det var på en mycket enkel grund: den buskisartade krocken mellan en 70-årig Povel Ramel och MTV. Jag tror dock det finns en betydligt djupare koppling än så mellan Ramel och Jonas Frick.

Sambandet mellan Spike Jones, Ramel och den moderna popmusikerns sluskhjälte Frank Zappa har nämts här ovan. Men videon påminner om den vid samma tid mycket populära Weird Al’ Yankovichs dårpippiga musikvideor, som kan exemplifieras med denna video. Yankowich har alltid varit öppen om att Spike Jones är en av hans stora förebilder, vilket han berättar om i detta klipp. Samtidigt misstar sig ingen på likheterna mellan den humorstil Yankowich har, och den som fanns i Zucker-Abrahams-Zuckers filmer, redan exemplifierad med Top Secret! (andra filmer av dem är Titta vi flyger och Den nakna pistolen). Yankowick har till och med roller i alla de tre Nakna pistolen-filmerna. I exempelvis den första går kommissarie Frank Drebin fram till ett pressuppbåd för att ösa ovett över parasiterande journalister, för att sedan inse att det inte var honom pressuppbådet väntade på, utan just Weird Al’ Yankovich. Jag är egentligen övertygad om att också Zucker-Abrahams-Zucker tog intryck av Spike Jones crazyhumor (se de många musikparodierna i Top Secret!), men det kan jag inte belägga här och nu.

Jonas Frick är mest känd för actionkomedin Strul med Björn Skifs i huvudrollen. Frick var skamlöst öppen om sin beundran av Hollywood — en dödssynd i Sverige vid denna tid då 70-talsvänsterns USA-hat fortfarande levde i hög välmåga. Han var en av svensk films stora visionärer, men fick aldrig tillfälle att fullt ut förverkliga sig själv. Strul blev en succé men var också den första och sista långfilm han fick möjlighet att skapa, varför han övergick till reklamfilm och dog 2001, bara 39 år gammal. I tidningsintervjuer framhöll han att en av hans stora inspirationskällor var filmer av Zucker-Abrahams-Zucker. Det märks tydligt inte minst i hans helt nippriga debutfilm G som i Gemutredningen från 1984. Han hade antagligen Weird Al’ Yankowich i tankarna när han gjorde videon till Nya skrytvalsen.

Och därmed sluts den populärkulturella cirkeln. Å ena sidan Spike Jones + Frank Zappa + Weird Al’ Yankowich. Å andra sidan Spike Jones + Povel Ramel + Weird Al’ Yankovich. Resultatet blev den bästa svenska musikvideon på 1980-talet. Eller i alla fall den mest underhållande.

/ Rickard Berghorn

Fler sällsamheter i Vetlandatrakten: Sveriges värsta mordbrännare?

[Under konstruktion. Det visade sig snabbt att knappt några av källorna på nätet var särskilt pålitliga, men också Nordisk kriminalkrönika verkar ha fått en del om bakfoten. Återkommer med mer korrekt version. /Rickard ]

Det är lika så bra att skapa en etikett för alla dessa poster: "Sällsamheter i Vetlandatrakten". Här några rader om det mest uppmärksammade mordfallet i min hembygd. Inte för att folk blir mördade särskilt ofta i dessa skogar; men när det händer har det blivit med besked. Huvudsakliga källor för denna artikel är dels länkarna som anges, dels Nordisk kriminalkrönika 1991 (ISSN 0347-2493) och personliga minnen.

*

STENBERGA STÅR I BRAND

En natt i april 1989 började plötsligt fem gårdar brinna ungefär samtidigt på den lilla orten Stenberga utanför Vetlanda. Vid en gård brändes 80 djur till döds, men bland spillrorna hittade man också kropparna efter en man och en kvinna, ett syskonpar som levt bondliv tillsammans. De hade båda dött av gevärskulor. Vid de övriga eldhärjade byggnaderna gjorde polisen fynd som tydde på att det var mannen som startat bränderna, bland annat fingeravtryck. Det verkade alltså som om mannen hade startat bränderna och sedan skjutit sin syster och sig själv, efter att också ha tänt eld på den egna gården.

En av de eldhärjade gårdarna tillhörde Sten Johansson (född 1938), en kufisk gymnasielärare i samhällskunskap. Han hade 1982 blivit dömd (mot sitt nekande) för två mordbränder i Vetlanda. Ortsborna antog allmänt att han också legat bakom en lång rad nedbrända ladugårdar och förrådsbyggnader i Stenberga ända sedan 1969, strax efter att han bosatt sig där. När de fem gårdarna plötsligt stod i brand denna aprilnatt, hade det alltså varit lugnt med pyromandåd i trakten sedan 7-8 år.

Brandkåren vittnade om att Sten Johansson låg och sov i sitt brinnande hus när de kom; och han själv drog nytta av situationen för att i tv och tidningar över hela Sverige rentvå sig från de tidigare dåden — allt pekade ju på att det var den döde bonden som varit skyldig!

*

AVSKURNA FINGERTOPPAR

Utredarna var dock långt ifrån övertygade om att den döde mannen hade anlagt bränderna. Bland annat på grund av den omständigheten att en av fingertopparna på ett avtryck efter ena handens fingrar, var upp-och-nervänt… Brottsrubriceringen ändrades till dubbelmord.

På grund av detta och hans tidigare domar, hölls gymnasielärare Johansson under uppsikt, och han greps slutligen efter någon månad när han försökte anlägga en ny brand. I förhör erkände han alla äldre och aktuella pyromandåd, och att ha mördat syskonparet. För att konstruera falska ledtrådar och rentvå sig själv, hade han skurit av bondens fingertoppar och med hjälp av dem placerat ut avtrycken. Han gav sig själv alibi genom att fördröja bränderna med en enkel anordning bestående av stearinljus; när ljusen brunnit ned efter en viss tid tände lågorna eld på spånet eller tygtrasorna som han lagt runt ljusens fot. Att han tände eld på sitt eget hus och tycktes väckas av brandkåren, var förstås bara ett skådespel. När utredningen visade att syskonen hade mördats, gjorde han ett desperat försök att avleda misstankarna mot honom genom fler bränder. Men då togs han på bar gärning.

Sten Johansson dömdes till livstids fängelse, men fick sedan straffet tidsbestämt och frigavs villkorligt 2008. Han har erkänt sammanlagt 38 bränder. Av dessa var sju mordbränder, borträknat dubbelmordet på syskonparet.

Allt detta har karaktär av en klassisk detektivroman. Om det hade skett på engelska landsbygden hundra år tidigare, kan man föreställa sig Sherlock Holmes krypa omkring bland de förkolnade resterna, intensivt upptagen av observationer och slutledningar kring Fallet med det felvända fingeravtrycket. "Stenbergapyromanen" är också en modern svensk brottmålsklassiker, men det verkar dröja ytterligare ett tag innan hans brott får en mytologisk anstrykning i stil med Hurvamorden; till det behövs tid och distans.

*  *  *

Sten Johansson lever nu under nytt namn som pensionär i Östergötland. Han var lärare i samhällskunskap vid Njudungs Gymnasieskola i Vetlanda, där jag själv arbetade som ungdomspraktikant på biblioteket under något års tid, i början av 1990-talet. Han var känd som en mycket tillknäppt och tystlåten man. Eftersom det var allmänt känt att han varit dömd för mordbrand, fanns det elever som trakasserade honom; och det påstås att det var en sådan händelse som slutligen fick honom att försöka rentvå sig själv. Det gick alltså inte så bra. [1]

I gott minne bland personalen på Njudungs Gymnasieskola fanns också Lena Philipsson, som ju sedan blev en av våra största popstjärnor. [2] Hon hade varit en oerhört blyg tonåring med mycket få vänner, men blev en helt annan person när hon stod på scen. Tanken är bisarr, men det är mycket möjligt att Lena Ph faktiskt hade en mordbrännare och likstympare som lärare i samhällskunskap…

NOTER:

[1] Sten Johansson påstod själv att han mördat bonden i blint raseri eftersom han trodde att hustrun varit otrogen med honom, och att han därefter mördade systern och anlade bränderna för att vilseleda utredningen. Men detta var antagligen en lögn konstruerad för att göra morden till en impulshandling; tingsrätten ansåg också att motivet till morden var ett försök att få upprättelse för den tidigare domen och misstankarna.

[2] Av någon märklig anledning glömde jag nämna denna mycket vackra och oerhört begåvade artist i förra posten. Den såkallade populärkulturen i Vetlandatrakten representeras alltså av fyra namn: Svenne & Lotta, Lena Ph, Jokkmokks-Jokke och Åsa-Nisse. Jisses.

/ Rickard Berghorn